Brist på beröring kan ge men senare i livet

Foto: Pixabay

Vi vet vad små barn behöver för att utvecklas optimalt: närhet, kärlek, god anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen – men ändå har vi politiker som aktivt väljer att bortse från den kunskapen, eftersom de ser barn som biologiska fotbojor som måste separeras från föräldrarna så att de kan gå ut och arbeta så tidigt som möjligt. Det tråkiga är att politikerna inte heller arbetar för att den barnomsorg barnen hamnar i bygger på kunskap om vad små barn behöver. Istället har de slagit blå dunster i föräldrar att små ettåringar behöver undervisning och gå i (för)skola, för att de ska lära sig saker och utvecklas optimalt.

I Kurera så intervjuas hjärnforskaren Helena Backlund, forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin och författare till boken ”Närmare – Om det livsviktiga i att röra vid varandra”.

”– I många familjer tror jag att man har en naturlig känsla för att vilja vara nära varandra när barnen är relativt små så jag tror att det rent generellt fungerar bra. När barngrupperna däremot är väldigt stora i förskolan är det inte möjligt att ge barnen den närhet de så väl behöver.”

Närhet handlar om en trygg famn att krypa upp i när omvärlden är skrämmande, vilket ger barnet tröst och hjälp att reglera sina känslor, då små barn inte klarar det själva. Men närhet är också beröring och det är en sak vi människor verkligen behöver för att utvecklas och må bra. Jag skriver ofta och påminner om att familjepolitiken borde bygga på vad små barn behöver utifrån forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Tyvärr är det forskning som staten stuvat undan för att lättare kunna styra föräldrar att springa allt tidigare i ekorrhjulet.

Helena Backlund nämner även att barn som inte får den beröring de behöver kan få problem med anknytningen:

”Vad kan det mer ha för påverkan?
– Anknytningsproblemen gör ju att man får svårigheter att både bilda och bibehålla sociala relationer som vuxen men bristande beröring i barndomen kan också leda till att man får svårigheter att hantera stress och att man har lättare att utveckla längvariga smärttillstånd.”

Det är sorgligt att föräldrar inte får tillgång till korrekt forskning om vad små barn behöver när de ska fatta livsavgörande kring barnets första år i livet. I synnerhet som det kan leda till ganska allvarliga problem senare i livet, när små barn inte får det de behöver. Vi ser redan idag en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, men vi skulle kunna arbeta förebyggande både genom att ta fram en mer flexibel familjepolitik som ger de föräldrar som vill mer tid med barnen. Sedan skulle vi kunna ta fram en bättre barnomsorg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Hur överlever man corona rent psykiskt?

Foto: Pixabay

Hur lite visste vi inte för ett år sedan vad 2020 skulle bära med sig? Själv var jag mitt uppe i en stor sorg för ett år sedan, då min pappa gått bort. 2020 som väntade runt hörnet var något jag längtade efter, för tanken var att med tiden skulle sorgen klinga av och livet återgå mer till det normala.

Många har förlorat sina nära och kära sedan corona började spridas okontrollerat i vårt land, många har inte fått ta farväl, många lider av att veta att deras älskade äldre aldrig fick en chans – de fick inte ens syrgas, utan fasades ut. Vad är ett liv värt i Sverige? Inte mycket om du är äldre. Sådana upplevelser blir ett minitrauma. Vi har ju lärt oss att vi ska lita på Staten, att vi ska bli omhändertagna. Chocken och sorgen för många att upptäcka att det inte ser ut så, måste ha varit stor. Chocken att man måste agera själv, att staten inte alls vara att lita på har nog satt sig djupt. Samtidigt ser vi hur välfärden krackelerar, livet förändras, livsstilen blir annorlunda och råden som matas ut hur vi ska leva och agera under pandemin, är både motsägelsefulla och varierar från vecka till vecka. För många känns det nog som att de hamnat i the twilight zone.

Så vad gör man? När ingen har svaret på de existentiella frågor som dyker upp? När lindringen över all oro man känner uteblir? Hur håller man modet uppe och undviker att drabbas psykiskt på ett negativt sätt?

Jag tänker som så att all den där oron får man stoppa undan för att axla rollen av att var den där trygga hamnen för sina barn, som man själv längtar efter men inte kan få. Barnen litar till oss nu, de litar på vår vägledning och att vi kan förklara det som sker och ta ut en riktning. Det är väl helt enkelt det vi får göra. Se till att vardagslivet rullar på, sätta guldkant på tillvaron, njuta av det lilla livet, hitta en mening i gemenskapen i familjen och satsa allt på att ge våra barn bra dagar. Gör vi det så lättar oron även för oss. Vi får ett uppdrag, en mening.

För den som är mitt uppe i en kris är det så klart svårare, för den som verkligen tröttnat på alla restriktioner och det instängda livet likaså. Men det är nog samma sak även där att lägga fokus på att fylla dagarna med mening, hantera det svåra och be om hjälp. Prata med andra om det som känns svårt, reflektera, be om stöd av andra vuxna. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tillhör du dem som känner att allt ändå rullar på, se dig omkring och stäm av lite om det finns någon som behöver lite stöd. Någon som har det tuffare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Dag läggs till dag och även det här året kommer att passera. Vi kommer få med oss många nya erfarenheter om hur livet går sina egna vägar, att inget är utstakat och säkert. Det kan låta eländigt men också ge en annan syn på livet, där man uppskattar saker på ett annat sätt den dag allt mer återgår till det normala.

”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”

Ibland får jag höra av lite mindre vänligt sinnande människor: ”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”. Nej, jag tror inte något speciellt om mig själv. Jag är en vanlig mamma som vill hjälpa till om jag kan. En mamma som börjar bli lite till åren och som också levt ett antal år på vår jord och mött både motgångar och medvind. Saker som ger erfarenhet och som jag tänker att jag kan dela med mig av för att underlätta för någon annan.

Det jag vet helt säkert är hur mycket vi människor behöver varandra och hur skönt det ibland kan vara att stämma av med de som är äldre, att stanna upp och reflektera, att få råd och stöd och slippa uppfinna hjulet på nytt. Kan mina rader hjälpa någon blir jag glad och om inte så kan man läsa vidare och hitta stöd någon annanstans. Jag såg ett ordspråk som delades där det stod att ”vissa går före och kämpar för förändring – andra går efter och kritiserar.” Och lite så är det, att det alltid är lättare att kritisera vad någon gör, men svårare att göra något själv. Men hur svårt det än är att dela sina tankar i en tid av svårigheter – så vill jag ändå försöka.

Summan av kardemumman är att vi i en svårt tid har ett viktigt uppdrag som föräldrar – och det är att vara våra barns trygga hamn, få livet att rulla på och finnas där och försöka stilla deras oro och säga precis det vi helst av allt själva vill höra: Allt kommer att bli bra 🙂

Så fortsätt kämpa alla fina hemmaföräldrar (och alla andra föräldrar också så klart) och känns det jobbigt, skriv i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp ni som är medlemmar. Ni kan skriva anonymt. Sätt ord på era känslor och be om stöd. Du är inte ensam. Vi tillsammans är över 4 000 föräldrar som finns där och vi hjälps åt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Förälder, har du koll på hur ditt barn har det i förskolan?

Foto: Pixabay

En del förskolor tävlar i förskönande beskrivningar, där verkligheten ibland är en helt annan. Flashiga hemsidor. Beskrivande texter som ger sken av att barnen får med sig livsavgörande kunskap inför skolstarten. Men i själva verkat far barnen illa på grunda av bristande omsorg.

Som en förskola beskriver sin verksamhet:

• centrally located
  (about 450meters from Solna centrum t-bana)
• surrounded by lots of great parks
• Reggio Emilia inspired
• English and Swedish speaking
• International environment that celebrates different cultural events each year
• Natural science and language focus

Men hur ser verkligheten ut för dessa barn i praktiken? Får de små barnen det de BEHÖVER? I den här förskolan går de varje förmiddag till närmaste park – samma park varje dag. Där trängs 40 barn i parken och har med sig cirka tre personal, som för det mesta bara står och pratar med varandra. Parken är liten och inhängnad och de tar över den helt och tränger ut alla andra som vill besöka parken. Idag såg jag två små barn som satt ner direkt på marken och såg ledsna ut. En annan liten pojke, så lugn och stillsam som sökt kontakt med mig förut och som gjort försök att smita med mig ut ur parken, försökte idag igen. Han försöker få bekräftelse, bli sedd, få omtanke och omsorg. En bit bort från de här barnen som skulle behöva varm omsorg mest av allt, står personalen (som vanligt) och pratar med varandra. Varför ser de inte vad dessa små barn behöver? De behöver närhet, värme, bekräftelse och god omsorg. ”Natural science and language focus”. Jaha ja.

En del av mig önskar att några föräldrar skulle släntra förbi i parken när den här förskolan är där, vid tiotiden och titta hur deras barn faktiskt har det. Jag har tidigare kontaktat ansvarig förskolechef och påtalat de brister jag sett under flera år, men blir naturligtvis på grund av att jag förespråkar valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, även hemmaomsorg, misstänkliggjord för att ha en annan agenda. Men min agenda är att alltid, i alla lägen stå på de små barnens sida. Det ingår i vuxenrollen att inte svika, utan att påtala det jag ser för att försöka förbättra barnens villkor.

Förskolan är Reggio Emilia-inspirerad. Jag minns så väl hur en förskollärare berättade för mig hur det var när hon började på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Hon kom dit och dagens schema sattes upp. Barnen fick välja mellan olika ”stationer” vad de skulle göra under dagen. Måla, leka med lera och så vidare. Hon upplevde att barnen inte ens tittade på henne, de sprang bara förbi och vidare till dagens aktivitet. De vuxna passerade ändå i revy och bondande inte med barnen så barnen lade inte någon energi på dem. Hon slutade ganska omgående.

Bristerna i Reggio Emilia-pedagogiken blev också tydlig vid en studie som uppmärksammades för ett tag sedan: ”I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.”
Läs mer >>

Jag tycker personligen att det är obehagligt att se hur nedtonad omsorgsbiten är i den här Reggio Emilia-inspirerade förskolan och studier visar att det kan se likadant ut på många förskolor i landet. Sedan går det inte att dra alla över en kam och det finns säkerligen förskolor som fungerar bra. Men vet vi det? Nej, egentligen inte eftersom inte någon forskat i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Det enda vi kan göra därför är att jämföra med forskning som visar vad små barn behöver – och sedan titta på vad de får samt ta del av de fåtal studier som finns kring till exempel Reggio Emilia.

Jag önskar verkligen att föräldrar fick bättre kunskap om vad små barn behöver. För vad händer med ett barn som lämnas åt sitt öde, som inte får den omsorg som barnet behöver? Det som kan hända är att barnet drabbas av psykisk ohälsa senare i livet och får det svårare att klara av livets utmaningar.

I den senaste undersökningen från Unicef hamnar Sverige på plats 22 av 38 när det gäller psykisk hälsa hos barn. Trots att vi inte befunnit oss i krig på över 200 år och har en god materiell standard i Sverige, så mår många barn riktigt dåligt. Här har vi vuxna ett ansvar och det handlar om att börja titta på barnets första år. (Och glöm alla politiskt korrekta åsikter som serveras av forskningsförnekare som går maktens ärenden)

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna.

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. Det är faktiskt där vi måste börja – med de första åren, anser jag. Men det är känsligt, eftersom vad små barn behöver krockar med vad staten behöver. Regeringen kör dock på med sin tvingande politik och istället för att undersöka hur små barn har det i förskolan och göra förbättringar där, så har de föreslagit ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg. Naturligtvis helt i linje med att de tänker ta bort alla alternativ och införa obligatorisk förskola från tre års ålder. Men vi kommer även i framtiden behöva olika alternativ, eftersom barn är olika.

Nästa avsnitt av Hemmaföräldrarpodden kommer att handla om psykisk ohälsa. Har du som förälder några frågor du vill ha svar på? Skriv gärna i kommentarer här nedan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Vi vet för lite hur förskolan påverkar barn

Förskollärarna slår larm: Vi hinner inte med

Psykoterapeut kritisk till antidepressiva. ”Vi experimenterar med unga människor”

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Barn på dagis har det inte så bra som föräldrarna tror

Nej till skolplikt från tre års ålder

Ingen ser eller hör larmen från förskolan

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

Foto: Pixabay

Hon är femton år och har bestämt sig: Hon ska ta sitt liv och hoppa framför ett tåg. I tåget som snart ska ta hennes liv sitter en tvåbarnspappa. Han ser henne och vet i samma stund att han aldrig kommer att hinna stanna tåget. Vad tänker hon? Att det ska bli en snabb smäll och så är allt över. Vet hon att hennes kropp kommer att slitas i stycken, att kroppsdelar kommer att fastna i tågets olika delar, att blodet kommer att färga fönsterrutorna röda? Förmodligen inte, för ingen pratar om den brutala verkligheten bakom ett självmord där någon hoppar framför ett tåg. Men tågföraren vet. Han vet hur grymt det kommer sluta och att tåget kommer att bli stående i timmar för att saneras. Han vet att han kommer att ha mardrömmar och flashbacks över händelsen i år framöver. Den där känslan att se någon i fara, men inte kunna göra någonting. Han vet att det här händer ofta. Och flickan, den unga tjejen, vem var hon och varför tog hon, liksom så många andra ett så drastiskt beslut? Varför mår vi så dåligt i vårt land att cirka en miljon människor går på antidepressiva, även barn? Och varför fortsätter vi bara medicinera människor, utan att fundera över hur vi kan förebygga många av fallen?

Det här är naturligtvis en väldigt komplex fråga men jag kan inte komma ifrån att vi skapat ett samhälle där människor är väldigt, väldigt ensamma. I jakten på självständiga individer som ska vara beroende av staten istället för familjen – har familjen som enhet monterats ner. Förtöjningarna till föräldrarna, som är barnens trygga ankare har kapats och barnen flyter runt som så små korkar på ett stormigt hav, utan en en trygg hamn att segla in till och vila ut i. Stressen flödar hos föräldrar och barn. Tid för reflektion, närhet, eftertanke, vila, kärlek, lugn och stillhet – finns inte i ett samhälle med ständigt upptempo. Men vi är biologiska varelser, vissa saker måste finnas på plats för att vi ska må bra psykiskt.

Personligen tror jag att det var ett stort misstag att montera ner familjen av ideologiska skäl. Jag förstår absolut tanken att kvinnor ska ha sin frihet och inte bli fast och beroende av en respektive, om relationen inte skulle utvecklas på ett bra sätt. Men jag tror inte det bara finns en lösning för att minimera den risken och att den lösningen är att plocka bort barnen så tidigt som möjligt från mammorna. Jag tycker också det är kontraproduktivt att hela tiden bara tuta i människor att enda vägen till trygghet och jämställdhet är att kvinnor arbetar lika mycket som männen. För det har gjort att vi i Sverige har ett klimat där de som tar en paus, eller går ner i arbetstid, ses som lata och icke ambitiösa. Viljan att satsa på tid för barn drabbar både mammor och pappor negativt och saboterar därmed även för de pappor som kan och vill satsa på att bli hemmaföräldrar. Alla fördomar minskar människors handlingsutrymme. Du ska ha en obruten karriär i många yrken, för att inte bli ratad den dag du vill gå tillbaka till arbetet.

Jag skulle vilja ha en mer nyanserad debatt hur vi går från dagens läge till att skapa ett bättre och mer välmående samhälle. Det kan omöjligen vara så att det bara finns en enda lösning, utan jag tror snarare på att respektera att människor är olika och därför utveckla valfriheten. Helt enkelt ge människor mer egenmakt över sina liv. Den totalitära styrningen av hur människor ska tillåtas leva, måste upphöra. I gengäld tror jag vi kommer få både mer välmående människor men också ökad produktivitet. För alla dessa utbrända människor som klappar igenom i psykisk ohälsa, är inte lönsamt eller produktivt – och framförallt är det verkligen sorgligt när människor berövas det viktigaste de har har: tid med familjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Till dig som har självmordstankar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Alltfler svenskar tar antidepressiv medicin

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Sjukdomsförklara inte i onödan

Antidepressivt läkemedel ineffektivt och farligt för unga

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Antidepressiva kan öka självmordsrisk

Lyckopiller kan ge självmordstankar

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”

Stress – och hur barnet påverkas

Foto: Frisno Boström (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Sue Gerhardt, författare till boken ”Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna”, skriver om farlig stress:

Farlig stress är oförutsägbara situationer som du överraskas av och vill göra motstånd mot, men som du har mycket liten kraft att göra något åt. Sett ur denna synvinkel är det uppenbart att spädbarnstiden kan vara en extremt stressfylld period, om man inte har stöd från ömsinta och beskyddande föräldrar.

Senare tids forskning har klart visat att barn med trygga anknytningar inte avger höga kortisolhalter i stressituationer på samma sätt som otrygga barn gör.

Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för.

En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.

Det finns starka belägg för att kortisolhalten stiger då vi skiljs från dem vi är beroende av. Studier av såväl apor som råttor har visat starka samband mellan tidiga separationer från modern och höga kortisolhalter.

I moderna samhällen där kvinnor har möjlighet att ikläda sig en rad olika roller skiljs barnen i ökande utsträckning från sina mödrar för att öka deras möjligheter till förvärvsarbete. Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.

Vad hon fann, bekräftade vissa mödrars farhågor att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder.

Effekterna av stress i tidig ålder (exempelvis orsakade av återkommande korta separationer från barnets mamma) har blivit väl dokumenterade i forskning med djurförsök. Det handlar om en överaktiv stressrespons och en livslång tendens till ängslan, depressioner och försvagad förmåga till lustkänslor. En nyligen genomförd studie har tagit fram de första direkta beläggen för att människor i lika hög grad som djur är mycket sårbara för de effekter stressande miljöer i tidig ålder framkallar.

Förmågan att hantera problem etableras i spädbarnsåldern och den tidiga barndomen och tenderar att bli bestående livet igenom. Och har utvecklats som ett gensvar på barnets tidigaste sociala relationer. En trygg tidig relation kännetecknas av den mer eller mindre ständiga närvaron av lyhörda vuxna – detta verkar göra det möjligt för barnet att organisera sig väl i tillvaron, att kunna ta hjälp av andra för att hantera stress när så behövs och på så sätt hålla kortisolet på normala nivåer.

Vi vet att det finns starka samband mellan höga kortisolnivåer och många känslomässiga störningar. Det kan handla om depressioner, ångest och självmordstendenser i vuxen ålder, såväl som ätstörningar, alkoholism, sjuklig övervikt eller sexuella övergrepp.

Men höga kortisolnivåer är inte bara inblandade i psykologiska problem, de är också skadliga för kroppens fysiologiska system. Det kan skada hippocampus och dess förmåga att avläsa information (och kanske göra barnet ”mentalt frånvarande” eller ”rastlöst”) eller påverka den prefrontala hjärnbarkens förmåga att reflektera över och hantera beteenden. Det kan också störa immunförsvaret och göra individen mer infektionskänslig, sårläkningsprocesser kan störas och höga kortisolnivåer kan även i vissa fall leda till benskörhet och minskning av muskelmassa. Genom att höja blodsocker- och insulinhalterna kan förhöjt kortisol också spela en avgörande roll i utvecklingen av diabetes och förhöjt blodtryck och vara en faktor bakom övervikt och uppsvällda magar.

Låga kortisolnivåer också ett problem

En del människor har istället en osedvanligt låg grundnivå av kortisol och även det kan leda till störningar av olika slag. En förklaringsmodell går ut på, att om en organism under en längre tid utsätts för förhöjd kortisolproduktion, kommer den så småningom att svara med att stänga av ett antal kortisolreceptorer, en så kallad ”nedreglering”. Övergången till den lägre kortisolnivån verkar vara ett slags försvarsmekanism. Det är ett försök att avskärma kroppen från smärtsamma känslor genom undvikande, tillbakadragande och förnekelse av smärtupplevelser. Men denna (omedvetna)strategi kan leda till ett tillstånd av känslomässig stumhet och till med dissociation vilket kan få individen att känna sig tom och alienerad från andra människor. Barn i detta tillstånd kan inta ett alltmer passivt förhållningssätt vilket gör att de får svårare att reagera i lägen då de verkligen skulle behöva göra det.

I en studie på en förskola fann man exempelvis, att de barn som hade låga grundnivåer av kortisol inte reagerade genom att producera mer kortisol de dagar som var särskilt stressfyllda. De stängde av sin stressrespons.

Olyckligtvis innebär det att dessa barn stänger av känslor över huvud taget.

Sådana barn kan visa sig reagera svagare även på glädjande stimuli, även om de ofta uppvisar ett glatt ansikte och ”uppskruvad upprymdhet”.

Barn med låga kortisolnivåer kan också vara disponerade för att få psykosomatiska bekymmer som kronisk trötthet, astma, allergier och en viss typ av ledbesvär och årstidsbestämda humörsvängningar.

Läs också:

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Stressade småbarn

Diabetes bland barn fortsätter öka

Allergier största största sjukdomsgrupp hos barn och unga

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Kroniskt trötthetssyndrom ökar snabbt

Regeringen utreder familjedaghemmens framtid

Så dras snaran åt kring de sista resterna av valfrihet för Sveriges familjer. I en kommentar på Facebook skriver Anna Ekström, S, att den pedagogiska omsorgen i form av familjedaghem är under ”utredning”. Då har ändå valfriheten i barnomsorgen beskurits kraftigt redan under decennier och genom en rad politiska beslut har en majoritet av landets föräldrar styrts att sätta sina barn i förskola. Officiellt heter det att de ”valt”, men orsaken är en helt annan. En extremt styrande familjepolitik, massiv propaganda kring förskolan där bristerna döljs och bristen på valfrihet är genomgående, är förstås den egentliga orsaken till andel barn i förskolan. År 2018 gick endast 1,7 procent av alla barn i åldern 1-5 år i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem. Ändå är det familjedaghemmen som regeringen nu riktar sin blick emot.

Varför vill då regeringen samla alla barn i en enda lösning? Jo, självklart för att kunna göra förskolan obligatorisk. Då kan de styra och ställa som de vill och vad ska föräldrar göra? Välja något annat? Nej, det går inte för verksamheten är obligatorisk, eller så är alternativen borta. Politikerna arbetar på samma sätt som de gjorde för att göra sexårsverksamheten obligatorisk. Först säger man att det är frivilligt, sedan ändrar man reglerna så att barn bara kan gå i förskola till fem års ålder och matar sedan ut att alla föräldrar ”väljer” sexårs (tvingas välja i brist på alternativ). När i princip alla går så lägger man fram ett politiskt förslag om att göra det obligatoriskt.

Propagandan är också viktig. I Stockholm visade alla mätningar att familjedaghemmen fick högre betyg och hade högre andel nöjda föräldrar än förskolan. Då slutade politikerna i ett första skede att redovisa resultaten från den pedagogiska omsorgen och ändrade även villkoren. Plötsligt skulle alla familjedaghem ha samma öppettider som förskolorna och dagmammorna skulle arbeta 12 timmar om dagen, utan rast … Man försvårade med flit arbetsvillkoren för att få fler att lägga ner och naturligtvis för att få sämre resultat då många tvingades ändra sitt sätt att arbeta för att orka. Många kommuner gör dessutom allt för att försvåra för privat pedagogisk omsorg att starta. Knapphändig information på kommunernas hemsidor om hur du ska starta verksamhet, oftast bara information om hur du startar en förskola, snåriga regler och i princip lika mycket dokumentation inför att driva verksamhet som förskolorna har, allt för att avskräcka fler från att starta upp.

Politikernas uppfinningsrikedom för att få bort alternativen till förskola är fascinerande. I synnerhet i ljuset av den allvarliga krisen i förskolan, där många förskolor inte ens har en enda förskollärare som leder arbetet, utan ”bara” barnskötare och outbildad personal. Dessutom toppar förskolans personal när det gäller sjukskrivningar. Ideologin att alla barn ska separeras från föräldrarna vid ett års ålder för att gå i skolan där de ska formas av staten, är det övergripande målet. Om barnen mår bra eller inte i stora barngrupper och i den verksamhet som erbjuds är underordnat.

Att priset är högt för den här sortens styrande familjepolitik där vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga, intresserar inte heller. Dagens politiker är helt faktaresistenta när det kommer till forskning om vad små barn behöver, trots att vi har allt att vinna på att utforma familjepolitiken efter små barns behov. Både för att få en bättre förskola, men även för att garantera att det finns alternativ.

För att få in alla barn i förskolan tar nu socialdemokraterna nästa steg. Anna Ekström, S, skriver på sin FB-sida:

”Nu sitter det en utredare och tittar på den pedagogiska omsorgen och om den bidrar till likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Jag kommer att återkomma i frågan när utredningen är klar.”

En politiskt tillsatt utredare sitter och ”utreder”. Jo, jo, det förstår nog alla vad den ”utredningen” kommer visa.

Är det verkligen pedagogisk omsorg som skapar problemen i skolan, spär på den psykiska ohälsan, ger ”stresskadade” barn och barn som har svårt med det sociala samspelet och har svårt att hänga med i skolan. Nej, inte enligt den nya forskning som finns från Norge, som visar på riskerna med stora barngrupper och långa dagar i förskola. Snart har S uppnått allt det som startades med makarna Myrdal på 1930-talet. En enda barnomsorgsmodell, där alla barn ska växa upp på institution. Just därför väljer de att inte heller titta på vilken effekt sagda politik faktiskt har på barnen. I Sverige har man därför inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Om vi bryr oss om våra minsta i det här landet så är det dags att resa sig och säga STOPP. Vi behöver inte mer styrning eller bara en enda barnomsorgsform, vi behöver mer valfrihet eftersom barn är olika. Som liten gräsrot har vi alla samma möjlighet att förändra och då handlar det om hur vi röstar i nästa val. Det är skarpt läge nu och en röst på ett parti för mer styrning i familjepolitiken kommer sudda bort de sista resterna av valfrihet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kommunerna minskar valfriheten alltmer

Stå upp för dagmammorna!

Psykisk sjukdom under lupp

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Sänkt ersättning drabbar dagbarnvårdare

Uppdraget inför utredningen om familjedaghemmens framtid:

”Granskningar visar att det finns en risk för att barn i pedagogisk omsorg, till exempel familjedaghem, inte alltid får nödvändiga förutsättningar för utveckling och lärande. Därför ska utredaren även kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande. Vid behov ska utredaren lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Linda Eskilsson utses till utredare. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2019.”

 

Förskollärare talar ut om krisen i förskolan

Foto: Pixabay

När makten gör allt för att få människor att agera på ett visst sätt, så blir det till slut nästan helt absurt. Fick nyligen höra från en som arbetar i förskolan att i sommar kommer ett litet barn bara få vara en ledig i en vecka, för att mamma och pappa, (som inte har några särskilda skäl till att inte ge sitt barn ledigt), har bestämt att liten ska få gå i förskola hela sommaren, samtidigt som mamma och pappa är hemma och lediga med syskonet. Det mest absurda i det hela är att eftersom föräldrarna kräver att barnet ska ha rätt till sina 30 timmar i veckan, även under sommarlovet, så måste förskolan hålla öppet för ett barn. Det är helt omöjligt att förstå varför föräldrar tror att deras lilla ska det bättre i förskolan än med sina föräldrar, sitt syskon, sin familj. Dessutom kostar det här enorma summor för skattebetalarna, pengar som skulle behövas på annat håll när snart sagt varenda kommun går med underskott.

När föräldrar agerar så här så visar det att propagandan från staten gått för långt. I flera decennier nu har föräldrar matats med att ”en förälder kan aldrig ersätta en pedagog i förskolan”, som Liberalen Nyamko Sabuni, då jämställdhetsminister, kläckte ur sig. Samma parti som var med och tog bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget tillsammans med C, V, S och MP. För alla barn har det ju bäst i förskolan, eller hur? Gärna dygnet runt. En framtid som Annika Strandhäll, S, vill se bli verklighet för många barn inom en snar framtid. Och regeringen arbetar på med det målet, snart kommer ett förslag om försämrad föräldraförsäkring, samtidigt som de förbereder sig för att införa obligatorisk förskola för alla barn till nyanlända. (I ett första skede, sedan blir det garanterat obligatoriskt för alla).

Till sin hjälp att lura i föräldrar att förskola är det bästa för alla barn, så har staten haft ett gäng forskningsförnekare som hjälpt till att sprida en felaktig bild av små barns behov, samtidigt som all forskning om vad små barn behöver på riktigt – forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, stuvats undan. Det är ingen tillfällighet att forskningsförnekaren och professorn i bakteriologi Agnes Wold, anlitats av regeringen som expert i samband med att regeringen vill försämra föräldraförsäkringen kraftigt. Agnes Wold förnekar anknytningens betydelse och har skrivit en föräldrabok utifrån ett jämställdhetsperspektiv – där det lilla barnet ses som en biologisk fotboja som ska avlägsnas så tidigt som möjligt från föräldrarna, så de blir jämställda. Enligt den socialistiska definitionen av jämställdhet: 50-50. Boken handlar inte om det lilla barnets behov, utan är ett led i regeringens propaganda för att få föräldrar att agera ”rätt” och lämna bort barnen så tidigt som möjligt.

Viktigt också är att komma ihåg att det är lukrativt att vara forskningsförnekare och mata ut statens propaganda. Den som gör det får karriär, ära, uppdrag och tjänar mycket pengar. För att inte fakta ska nå fram till föräldrarna så har staten i andra änden sett till att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Det är ett sätt att kunna fortsätta mata ut propaganda. Norge däremot har forskat en hel del och det visar vilken farlig väg vi vandrar på i Sverige när vi stuvar undan viktig forskning. Mycket av den forskning Norge tagit fram förklarar den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i Sverige.

För den som känner till allt det jag skrivit ovan, så var det extra befriande att läsa den utmärkta debattartikeln av Monica Mitlin, förskollärare:

”Ibland blir, som Foucault skrev, vansinnet den dominerande diskursen i ett samhälle. Men problemet med dominerande diskurser är förstås att de aldrig utger sig för att vara vansinniga. Det är ju därför sagor som ”Kejsarens nya kläder” en gång skrevs.

Vi sitter på ett APT på förskolan och fyller i kolumner som ska ”synliggöra måluppfyllelse”. När chefen lämnat rummet, fnissar vi. Vad ska vi dra till med där då? Vi är trötta. Vi har egentligen pratat klart för länge sen. Skratt och gråt ringer i våra öron. Älskade ungar! Som inte alls låter sig inrymmas i dessa torra kolumner.”

Vi är många som sett att Kejsaren är naken, att förskolan tagit fel väg när små barns behov fått stå tillbaka för politikernas vision om att förskolan ska ersätta föräldrarna, så att de ska gå ut och arbeta. Statens syn på det lilla barnet ”från Ax till limpa”, är kall och cynisk och det visar inte minst alla dessa metoder som införts i förskolan. Metoder som Lean och så alla dessa skolbaserade program som ska komma tillrätta med de problem som miljön i förskolan skapar i form av utagerande och oempatiska barn. Det är ingen tillfällighet att en av statens främsta forskningsförnekare – Sven Bremberg – också är en person som varit med och tagit fram skolbaserade program till förskolan, som han tjänar pengar på och som han själv rekommenderat via sin tjänst på Folkhälsoinstitutet, numera Folkhälsomyndigheten.

Så länge de anställda i förskolan hållits tillbaka av tystnadskulturen, har verkligheten inte nått ut till föräldrar. Nu kommer dock alltfler berättelser. Först ut var Christer med mångårig erfarenhet från arbete i förskolan, med sin berättelse som publicerades på Power to Parents. Med den berättelsen rämnade dammen och det blev startskottet till de åtföljande berättelserna i #pressatläge, om hur illa ställt det är i förskolan. Följt av ett väldigt delat inlägg av förskolläraren Marie Rydell, som skrev att förskolebarn har det bättre hemma.

Nu ser de allra flesta att Kejsaren är naken och att flaggskeppet ”Världens bästa förskola” håller på att sjunka. Räddningen nu är att ta helhetsgrepp på familjepolitiken. Ta bort alla beslut som politikerna fattat som aldrig byggde på små barns behov. Gör om och gör rätt. När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar, barnen mådde bättre och presterade bättre i skolan. Och sluta försöka få föräldrar att springa ännu snabbare i ekorrhjulet. Det är fullt upp som det är under småbarnsåren. De som vill måste kunna skapa sig en bättre balans med tid för barn.

Se också till att garantera att det finns alternativ i alla kommuner. Alternativ som: pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem, tvåfamiljssystem och hemmaomsorg.  Barn är olika och förskola passar inte alla barn, då måste det finnas alternativ, om vi vill ha friska, välmående barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Lista över forskningsförnekare

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Norska studier om förskolan:

Stressade förskolebarn, stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förändringar som lett fram till dagens epidemi i psykisk ohälsa

Bild: Pixabay

År efter år samma rapport om ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn: – Det är som en epidemi säger flera psykologer i en debattartikel i SvD – och ändå händer ingenting. Vad kan då det här bero på? Jag menar om vi tittar lite på hur mänsklighetens förutsättningar varit under vår existens på jorden, så är det inte precis ofta det är lugnt och harmoniskt för däggdjuret homo sapiens. Krig, folkvandringar, sjukdomar, pest, länder som blir invaderade, folkslag som blir utplånade när andra tar över, grymheter och hemskheter mot förlorarna och deras familjer efter ett krig, naturkatastrofer – och ändå har människan varit helt fenomenal på att överleva. Det farligaste och starkaste däggdjuret av alla tills nu då vi ser en epidemi i psykisk ohälsa som förgör våra barn och unga.

Vad har vi genomfört för förändringar kring barnens uppväxt som gör att vi i ett ekonomiskt välmående land, som inte varit i krig på över 200 år – har barn och ungdomar som klappar igenom och drabbas av psykisk ohälsa i en ständigt ökande takt?

Sedan tidigare vet vi att homo sapiens framgångsrecept har varit vår långa barndom. Människan är ett komplicerat djur, där mängder med viktig utveckling sker under de första åren – när vår helt fenomenala hjärna utvecklas som mest. Det är då grunden läggs som sedan blir avgörande för hur vi klarar av livets utmaningar.

Det finns naturligtvis inte en orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan i vårt land. Men vi har valt en familjepolitik som innebär att små barn ska lämna sin trygga anknytningsperson runt ett års ålder för att tillbringa tid på institution, ofta så mycket som 40-60 timmar i veckan. Vad händer då om miljön dessutom är bullrig, stressig och ger stora kortisolpåslag (påslag av stresshormoner) och det saknas någon som ser barnet och förstår det lilla barnets signaler? Vilken inre bild får barnet av livet och hur det ska hanteras?

För att få en bra inre bild för att klara av livet, så har det lilla barnet behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som är barnets trygga hamn. En hamn från vilket barnet sakta men säkert erövrar och lär sig förstå hur världen fungerar, tills dess barnet är moget att klara sig alltmer på egen hand. Förr skedde det här i en helt annan takt och på ett helt annat sätt. Idag tycks vi tro att allt barnet behöver är omsorg i hemmet i 12 månader, sedan ska det vara redo att lämna föräldrarna för att bli en elev i förskolan. Ett litet barn som kanske många gånger inte ens lärt sig gå och som ännu mindre har språket och förmågan att tolka och förstå sin omvärld. En omvärld som det lilla barnet behöver en trygg anknytningsperson som hjälp för att förstå och erövra.

Vi vet från #pressatläge och Förskoleupproret (som pendlar mellan att säga att de vänder blad, till att larma högt om krisen i förskolan) – att situationen är akut. Vi vet också att nedskärningarna i förskolan under 90-talet syntes tydligt redan år 2000 då Barnombudsmannen, BO, larmade om den akuta krisen i förskolan. Väldigt många förskolor klarar idag inte sitt uppdrag. Men ändå fortsätter föräldrar att lämna sina barn där, säkerligen mycket på grund av de måste och vi bara har en enda modell som subventioneras med stora belopp: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Är det då förskolan som är orsaken till den ständigt ökande psykiska ohälsan? Det vet vi inte, eftersom ingen forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Och anledningen till att ingen forskat handlar om att de som velat forska inte får anslag, samtidigt som de forskare som säger det staten vill att föräldrar ska höra (som hur förträffligt det är att lämna bort små barn och arbeta), får ära, berömmelse, forskningsanslag och tjänar pengar. Det vi kan se är att vi har en massa indicier som tyder på att några av de förändringar kring hur barnen växer upp KAN vara en bidragande orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan. Om vi vänder lite på steken och tittar på vad små barn behöver utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – så kan vi sedan titta på hur vardagen i icke välfungerande förskolor ser ut – och ganska snabbt se riskerna. Och vi talar nu alltså om att ingenting blivit bättre sedan BO larmade för 19 år sedan. Istället har det blivit värre, mycket värre, på grund av en mängd politiska beslut som inte bygger på små barns behov.

Jag är fullt medveten om att det här inte är en enkel fråga, men jag tycker att vi nått vägs ände med dagens familjepolitik och att vi måste börja utvärdera de förändringar som gjorts. Det duger inte längre att ignorera den forskning som finns. Den måste upp på bordet och sedan får vi tillsammans fundera över hur vi löser det här. Personligen är jag övertygad om att nyckeln till bättre psykisk hälsa hos barn och ungdomar är att ta fram en modern, flexibel familjepolitik som utgår ifrån vad små barn behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sämre psykisk ohälsa i Norden

Varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Professor: Problem med förskolan slätas över

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Förskollärare: Barnen har det inte så bra som ni tror

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Kraftig ökning av utskrivning av melatonin till barn

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?