Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta fråga om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i familjepolitik, jämställdhet

Problematiskt när journalister istället för att granska makten blir en del av den

Foto: Pixabay

Journalisterna ska granska makten och stå på den lilla människans sida. Så fungerar det i en demokrati. Motsatsen är när journalisterna blir en del av makten och granskar den lilla människan, i syfte att upprätthålla ett odemokratiskt system.

Ibland undrar jag när vi kvinnor ska slippa vara bara vårt kön. När ska vi slippa problematiseras utifrån vårt kön. När vi ska slippa alla hjälpsamma politiker och journalister som ska tala om för oss hur vi ska leva våra liv, för att leva ”rätt”. Riktig jämställdhet, tänker jag, är väl när människor får leva sina liv som det passar dem, utan pekpinnar. Vad säger till exempel att valet att vara hemma längre med sina barn är ojämställt? Det blir det om människor straffas ekonomiskt för det valet, genom styrande familjepolitiska ramar. Men är man orolig för att ett visst val ska få ekonomiska konsekvenser, – fundera över lösningar då istället, för att försöka ändra hur människor lever sina liv.

Karin Olsson på Expressen är orolig över att den svenska feminismen och jämställdheten ska skadas om konservatismen vinner mark. Hon får det att låta som vi lever i ett perfekt samhälle av feminism och jämställdhet. Ändå toppar Sverige i statistik över flest våldtäkter och otryggheten är stor bland kvinnor. Även den psykiska ohälsan hos kvinnor är hög. Men i Sverige anses vi jämställda bara vi delar 50-50 på föräldradagarna och sedan väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

I decennier nu har vi haft en extremt styrande familjepolitik, där den familj som inte väljer standardlösningen riskerar att hamna i ekonomiskt utsatthet på grund av att vi har världens högsta marginalskatt. Den som av olika skäl inte kan välja standardlösningen, för att man kanske har barn som inte mår bra i förskolegrupper eller barn som behöver ha hemmaomsorg lite längre – straffas ekonomiskt. Det ska svida. Hela systemet är utformat efter det.

Om en förälder vill eller behöver vara hemma och ha hemmaomsorg om barnet, så är det vanliga att föräldern måste säga upp sig. Och förlorar därmed sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Särbeskattningen slår också hårt mot hemmafamiljen som ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.

Hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, utjämnade den extremt styrande familjepolitiken lite grann. Den som valde/behövde ha hemmaomsorg till sitt barn kunde behålla sin anställning i tre år samt skydda sin SGI och få en liten skattefri ersättning per barn varje månad. Med VB så kunde båda föräldrarna även gå ner i arbetstid och arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Många valde det, men det lyftes aldrig i media. (Borde ha varit mumma för alla som tror att jämställdhet är att dela 50-50).

I en artikel i Expressen oroar sig Karin Olsson för att det blåser nya vindar i politiken. I ett försök att elda på en negativ bild av valfriheten, sprider hon politiskt korrekta myter som att vårdnadsbidraget främst bidrog till ”lågutbildade invandrade kvinnors isolation i hemmet”. Sanningen är att cirka 8 000 familjer per år hade vårdnadsbidraget. 30 procent hade invandrarbakgrund, men det betyder inte att de var lågutbildade, isolerades i hemmet, eller stod långt från arbetsmarknaden.

Det är något djupt tragiskt över att vissa är så ideologiskt indoktrinerade att de tror att endast en enda modell passar för alla familjer. Barn är olika, familjer är olika med olika förutsättningar och viktigast av allt: Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Många människor idag vill kliva av ekorrhjulet under småbarnsåren. Vi ser hur framförallt barn och kvinnor kraschar rakt in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa i allt större utsträckning. Det borde mana till eftertanke.

Frihet – kontra tvång. Valfrihet – kontra hård styrning. Ja, vilken lösning väljer människor när de får välja själva hur de vill leva sina liv under småbarnsåren? Svaret är: De väljer väldigt olika lösningar, eftersom vi är olika.

Karin Olsson har bekämpat hemmavalet länge. Redan för 14 år sedan tog hon kontakt med mig och ville göra en intervju med en hemmaförälder. Hon berättade att hon själv varit hemmabarn och hade bara positiva saker att säga om det. Vinklingen var att hon ville göra ett seriöst reportage om hemmaföräldrar. Jag var också noga med att förklara att den förälder hon skulle få intervjua var en alldeles vanlig mamma, som nu släppte in någon i sitt hem och delade sitt mest privata och sina innersta tankar. Därför bad jag Karin Olsson att den här mamman skulle få läsa igenom texten innan publicering och godkänna sina citat. Inga problem, enligt Karin Olsson.

Så blev det inte.

Texten publicerades i Expressen och var elak, insinuant, fördömande och med felaktiga citat. Så gör man bara inte som journalist. Och naturligtvis har hon gjort karriär på tidningen. Den som agerar som makten vill får pengar, ära och berömmelse. Där har vi kanske det absolut största problemet för att kvinnor ska få riktig jämställdhet. En jämställdhet som innebär att de precis som män kan välja att leva sina liv, utan pekpinnar från andra och utan att straffas ekonomiskt på grund av hur de styrande politiska ramarna är utformade.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Fakta om vårdnadsbidraget

Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).

Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.

2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.

Läs också:

När media går över gränsen (Karin Olsson beter sig oseriöst)

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

Familjepolitiken måste ändras – barn är ingen biologisk fotboja!

Myten om vårdnadsbidraget

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet under småbarnsåren

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa hos unga fortsätter öka

Publicerad i BVC, familjepolitik, förskola

Det ingår i BVCs uppdrag att påverka föräldrar att välja förskola

music-1831221_640
Foto: Pixabay

Har du som förälder varit på BVC och fått höra att: ”Det är dags för förskola för ditt barn nu”. Bara så där, som att det var en självklarhet. Du som förälder kanske känner med din magkänsla att det inte är dags, men professionen säger något annat. Och professionen säger väl allt det här byggt på vetenskaplig grund, eller hur, tänker du kanske. Men så är det inte. BVC har ett uppdrag att försöka påverka dig och deras råd bygger på ideologi – inte på fakta om vad små behöver. 

Ditt barn kanske är infektionskänsligt. BVC: ”Men då är ju förskola utmärkt för att träna immunförsvaret”.

Ditt barn kanske har en försenad språkutveckling. BVC: ”Ja men då är ju förskola det bästa, för när barnet inte har trygga föräldrar omkring som förstår vad barnet säger så kommer barnet TVINGAS att börja prata”.

Ovanstående är några exempel på vad föräldrar har fått höra vid BVC-besök. Alla som är lite inlästa på vad små barn behöver förstår att det här är helt uppåt väggarna. Träna immunförsvaret gör man genom att få lagom doser av sjukdomar, får du ständiga sjukdomar som dessutom hela tiden kräver antibiotika så slås immunförsvaret snarare ut, då antibiotikan dödar även de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Och språkutvecklingen är något som är det första som tar skada i en stor barngrupp, eftersom språket utvecklas i socialt samspel med en vuxen via spegelneuronerna. Men varför ger då BVC-sköterskor råd som får det att låta som förskolan är lösningen på allt?

Jo, för att de är politiskt styrda och agerar enligt regeringens rekommendationer. Den ideologiska bakgrunden bakom rådet att alla barn ska in i förskolan, bygger på att det är så makten tror att jämställdhet uppnås. Så länge föräldrarna är lika lite med barnen, så blir vi jämställda. Men det finns naturligtvis mängder med andra sätt att uppnå jämställdhet.

Regeringen har tagit fram en rikshandbok för de som arbetar på BVC – och så här står det till exempel i riktlinjerna kring 10-månaderskontrollen:
Barnomsorg: Läroplan för förskolan

En annan sak handlar om att ”identifiera skyddsfaktorer” och då nämns ”en bra förskola” som en skyddsfaktor. Men för barn som inte mår bra i förskolegrupper kan förskola aldrig bli en skyddsfaktor, inte ens om den tillhör de få idag som faktiskt har rätt förutsättningar att bedriva verksamhet.

Jag tänker som så borde de inte stå, Barnomsorg: Informera om olika barnomsorgsalternativ och att barn är olika samt att vissa barn inte mår bra i förskolegrupper.

DET skulle stärka föräldrar att våga följa sin magkänsla. Men näe, målet är bara att få in alla barn i förskolan, så då ska man bara prata om att den har en läroplan. (Men inte alla förskolor har inte ens en förskollärare, eller en förskollärare som leder arbetet). Och läroplanen är inte utformade efter små barns behov och styr alltså inte att de små barnen i förskolan får det de behöver. Här används inte BVC på ett korrekt sätt, utan blir en del av regeringens propagandamaskineri.

Om man tittar på forskning om vad små barn behöver, så är det närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen. De allra flesta inser nog att det är bitar som en förskola med stora barngrupper och få personal har svårt att erbjuda.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan påstås vara lösningen på allt numera

BVC ska hjälpa till så fler föräldrar väljer förskola

Professor Ulla Waldenström: ”Vi vet för lite hur förskolan påverkar barnen”

Problem med förskolan slätas över

Förskola för de allra minsta på gott och ont

Spegelneuroner styr språkets utveckling

Ny forskning om förskolan behövs

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss som mest?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Publicerad i familjepolitik, förskola

När föräldrar tappar sin magkänsla lämnas barnen skyddslösa

crying-572342_640
Foto: Pixabay

Det är något ofattbart otäckt varje gång en ny pedofil upptäcks i förskolan. Ja, det är naturligtvis lika otäckt var det än sker. Men när skolplikten från tre års ålder väntar runt hörnet, samtidigt som vi har en extremt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel förmår en majoritet av alla föräldrar att lämna sina små ettåringar till förskolan, är det extra läskigt. Man får inte tvinga ifrån föräldrar det käraste de har och sedan låta barnen hamna i en miljö som är rena helvetet på jorden.

Den senaste förskolepedofilen har varit i kontakt med över 100 barn under de fem år han arbetat i Botkyrka. Innan dess blev han anmäld för övergrepp mot barn när han jobbade i Ekerö. Och nu rapporterar SvD att han arbetat med förskolebarn i 17 års tid! Det finns så många kardinalfel här så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland får jag en känsla av att många hellre putsar på förskolans rykte och vill vara rädda om det, än att de på allvar vill ta tag i alla problem som förskolan dignar under. Där det här är det absolut värsta. Den där ideologiska övertron att 50-50 av allt är lika med jämställdhet kanske faktiskt också spökar. Förskolor med manlig personal kan glänsa lite extra med att de är jämställda och kommunpolitikerna kan plocka politiska poäng. Men det viktigaste är inte vilket kön personalen har i förskolan, utan att barnen får bra omsorg och är trygga.

I Facebook-grupper som handlar om förskolan (Förskolan.se och Förskoleupproret) slår ofta tystnadskulturen till som slägghammare när någon lyfter ett nytt fall. Sedan upprepar sig ett välbekant mönster som jag sett nu under mer än två decennier. Några skriver ivrigt hur viktigt det är att ännu fler män ska börja jobba i förskolan. Andra flyttar fokus och pratar om att fler övergrepp sker i hemmet. Sedan börjar man skriva om hur synd det är om personalen och i synnerhet all manlig personal, ”för nu kommer alla titta snett på dem”. Till sist är det synd om föräldrarna.

Men vem pratar om barnen.

Pedofilen i Botkyrka har härjat fritt i fem år på sin senaste arbetsplats. Det betyder att vissa barn rent teoretiskt kan ha blivit utsatta under hela sin barndom för grova övergrepp, samtidigt som de filmats och fotograferats. Jag ställer mig till 100 procent på barnens sida. De vuxna får hantera sina känslor själva. För det värsta sveket av allt är att många av barnen signalerat att något var allvarligt fel. De har förtvivlat försökt förmedla till sina föräldrar att de inte vill bli lämnade – men de har lämnats ändå. Föräldrar tränas nämligen tidigt i att ignorera sin magkänsla, i vårt land. Det börjar redan vid inskolningen i förskolan: ”Lita på professionen”, får föräldrar höra – och så lär de sig stänga av sin magkänsla när de lämnar sin gråtande ettåring.

I det senaste fallet så har vissa föräldrar dessutom fått övertydliga bevis på att något är allvarligt fel, men ändå inte agerat eftersom personalen sagt att allt var okej. Könshår på kläderna, röda underliv, barn som slutar äta, barn som tappar hår, barn som hela tiden kissar på sig. Men professionen sa att de skulle vara lugna – och då stängde de av sin magkänsla.

De borde ha rivit upp himmel och jord, hållit sina barn hemma och ringt polisen.

”Men, va” Skammade du just dessa föräldrar. Va! Va! Har de inte lidit tillräckligt”, kanske någon tänker och känner stark ilska mot att jag vågar säga det som vi inte får – att föräldrarna borde ha agerat. (Vi ska ju prata om att det behövs fler män i förskolan – det är ju så man ska säga varje gång en pedofil upptäcks).

– Nej jag skammar verkligen inte föräldrar. Jag ser och förstår hur de styrts att ignorera sin magkänsla, men ska vi få till en förändring så måste någon säga just precis det här att det ÄR föräldrarnas sak att reagera och agera. De ska lita till sin magkänsla mer än till vad personalen säger. Föräldrarna har det yttersta ansvaret att skydda sina barn. Vi måste också våga prata om hur viktigt det är att lyssna in vad barnen signalerar. Och som vuxna måste klara av att diskutera problemet med pedofiler i förskolan på ett nyanserat och balanserat sätt.

Om vi inte tar den här diskussionen nu, utan låter det sluta i den vanliga smörjan av snickedisnackande, så kommer problemen fortsätta och fel personer söka sig till yrken där det finns barn. Det räcker nu och det är dags att vi vuxna går samman och står upp för de allra minsta. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nej till skolplikt från tre års ålder

Hållbar familjepolitik: Med barnen som insats

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Läs också:
Ett urval – finns hur mycket som helst under årens lopp

1999: Dagispedofil i Örebro

2003: Nya anklagelser mot förskolepedofil i Helsingborg

2004: Systrarna blev offer för dagispedofil

2004: Pedofiler avslöjade på minst åtta dagis

2005: Dömd dagispedofil häktad igen 2009: Förskolepedofil bloggar om sitt arbete på en förskola

2006: Pedofil jobbade på dagis

2009: Förskolepedofil i Jönköping

2010: Dagispedofil i Stockholm

2011: Bloggande förskolepedofil fast

2014: Förstår inte hur det kunde hända

2014: Förskolepedofil i Nacka misshandlad

2014: Dottern blev utnyttjad men mannen gick fri

2014: Förskolepedofil i Borås tycker själv att han är frisk

2015: Förskolepedofil i Malmö

2015: Pedofilmisstänkt har jobbat på 26 förskolor

2015: Forskare efter pedofilskandal: ”Vi måste prata om det”

2016: Fortsatt rättspsykiatrisk vård för förskolepedofil

2016: Förskolepedofil i Upplands Bro

2016: Förskolepedofil i Eskilstuna

2017: Misstänkt pedofil får jobba med barn under utredning

2018: Förskolepedofil i Sollentuna

2019: Pedofil i öppenvård sökte upp förskola

2019: Ny förskolepedofil upptäckt i Kristianstad

2020: Förskolepedofil i Botkyrka

2020: Föräldrar: Vi har varnat länge

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i fake news, familjepolitik, förskola

Fake news att regeringen inte planerar för obligatorisk förskola för vissa barn

warning-2284170_640
Foto: Pixabay

Varje statsapparat har sina lierade som hjälper makten att genomföra kontroversiella och ibland direkt skadliga beslut, gärna innan protesterna slår till och makten riskerar att tvingas ändra sig. Ibland kallas dessa personer som ställer sig på maktens sida mot gräsrötterna, för ”nyttiga idioter”. Lite elakt och hårt kan jag tycka, men faktum är att det inte blir bra när människor tar den här rollen, för makten har alla resurser att nå ut och det har inte gräsrötterna.

Nu senast har makten fått stöd på nätet från ett litet gäng som sprider att det är fake news att regeringen tänker införa obligatorisk förskola från tre års ålder för en viss grupp barn. Dessa personer gör sig nyttiga genom att sprida att det inte alls handlar om att förskolan ska bli obligatorisk = tvingande, utan det handlar bara om att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda förskola från tre års ålder till nyanländas barn.

FAKE NEWS!

När de sprider det här, så sprider de fake news, för det är helt enkelt inte sant. Regeringen har visst ett förslag att göra förskolan obligatorisk för vissa barn från tre års ålder. De utreder just nu HUR ett obligatorium kan utformas. Aftonbladet har sammanfattat allt väldigt tydligt här >>

Regeringens plan B däremot om det inte går att rent lagligen tvångsseparera små barn från föräldrarna för placering i förskola, eller om protesterna blir för stora  – är att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda förskola från tre års ålder. Men det är som sagt plan B och inte det som gäller nu.

Just nu handlar det om att utreda och föreslå hur obligatorium kan utformas.

Rätt ska vara rätt och att sprida fake news att regeringen inte planerar obligatorisk förskola för en viss grupp barn, är rent skamligt.

Sedan kan det vara bra att känna till hur makten arbetade när de införde den obligatoriska förskoleklassen. Vad hade hänt på 90-talet om de sagt: ”Vi tänker införa skolplikt från sex års ålder?

Det hade blivit starka protester.

Då tog man en annan väg. Man sa att man skulle införa frivillig sexårsverksamhet i skolan för alla barn från sex års ålder. Frivillig. Sedan ändrade man direkt på förskolans utformning och voilà så fick alla barn bara gå från 1-5 års ålder. På så sätt tvingades alla ”välja” sexårsverksamhet i skolan (om de nu inte skulle säga upp sig från jobbet och ta hem sina femåringar) och snabbt gick politikerna ut och pratade om vilken succé förskoleklassen blivit: ”Alla väljer sexårs i skolan”. (Utom hemmabarnen eller barnen i andra verksamheter som stod över).

När det gått några år så kom då det som vissa av oss förstått direkt, förslaget om att göra sexårs till en obligatorisk verksamhet, ”för alla går ju där redan”. (Ja, utom några hemmabarn då som av olika orsaker valt att vänta, men som nu tvingades in).

Med tanke på hur regeringen arbetat tidigare samt hur de i decennier pratat om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, så är det ganska logiskt att om de lyckas göra förskolan obligatorisk för ytterligare en grupp barn (idag är det cirka två procent som har hemmaomsorg och hoppar över/väntar med förskola) – så kommer förslaget om att göra den obligatorisk för alla: ”för alla barn går ju redan där”.

Så nej, det är inte fake news att regeringen har planer på att framöver göra även förskolan obligatorisk för även den lilla grupp som inte går där idag, utan har hemmaomsorg eller går i annan pedagogisk verksamhet. Det ligger i pipeline enligt den ideologi de har att barn har det bäst på förskolan och att vi bara ska ha en enda barnomsorgsmodell: förskola för alla barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Första steget mot obligatorisk förskola

Utredning om obligatorisk förskola tillsätts snart

Danska förebilden till Sveriges förslag

”Inför obligatorisk förskola från 3 års ålder.
Det föreslår Gabriel Wikström, S.
– Barn ska ha samma förutsättningar oavsett föräldrarnas politiska och religiösa övertygelser, säger han.”

Publicerad i familjepolitik, valfrihet

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

girl-56683_640
Foto:Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk, HFN, står för valfrihet. En stor anledning att HFN behövs är just att vi har väldigt lite valfrihet i Sverige på grund av en mängd styrande familjepolitiska beslut.

Maxtaxan till exempel gjorde att det inte längre gick att driva deltidsförskolor med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Det blev ekonomiskt olönsamt. Redan några år efter maxtaxans införande hade en majoritet av alla deltidsförskolor för hemmabarn och dagmammebarn lagts ner.

Den allmänna förskolans införande, från tre års ålder gjorde att en majoritet av de öppna förskolorna började bedriva verksamhet för barn upp till tre års ålder. ”Sedan finns ju den allmänna förskolan”, ansåg politikerna. Idag har många öppna förskolor verksamhet endast upp till ett års ålder. ”Sedan börjar ju alla i förskolan”. Och många kommuner har inte ens öppna förskolor, då en majoritet av alla barn går i förskola.

Särbeskattningen gjorde det väldigt svårt för föräldrar att låta en förälder bli hemmaförälder, så att de kunde ha hemmaomsorg till sina barn. Vårdnadsbidraget var en liten subvention till hemmaföräldrarna som utjämnade effekterna av särbeskattningen. Men inte mer än att bara cirka 8 000 familjer per år hade möjlighet att ha hemmaomsorg med hemmasubventionen vårdnadsbidraget. Ändå togs VB bort av S, V, MP, L och C, för att det var en ”kvinnofälla” och hade ”inlåsningseffekter”. Då ska man vara medveten om att även många pappor använde VB plus att många föräldrar var hemma 50 procent var och arbetade 50 procent var, men det syntes inte i statistiken.
VB var ett stöd föräldrar kunde få under maximalt tre år. När VB togs bort resulterade det i att de föräldrar som ville ha hemmaomsorg fick säga upp sig många gånger – och därmed förlorade de en fot på arbetsmarknaden, då VB garanterade att de fick behålla sin anställning och sin SGI i tre år.

De kommunala dagmammorna började fasas ut på 90-talet och privata dagmammor förbjöds sedan i många kommuner. Det gjorde att det bara fanns förskola. Alliansen gick då in, vid sin tid vid makten och skapade barnomsorgspengen som skulle garantera att privata förskolor, privata dagmammor och privata flerfamiljssystem fick starta. När nuvarande regering kom till makten tog de bort all information om barnomsorgspengen på regeringens hemsida, för att försvåra för nya privata alternativ att starta. Ibrahim Baylan, S, har också sagt att S vill ta bort barnomsorgspengen, men än ligger det inte något förslag.

För att tvinga föräldrar att lämna sina barn tidigare till förskolan har man sedan försämrat föräldraförsäkringen och nya försämringar väntar runt hörnet. Enligt Annika Strandhäll, S, är målet tydligt det handlar om att få in barnen i förskolan allt tidigare och sedan få ut deras mammor i vård och omsorgsyrken. Dygnet-runt-förskolor ska byggas för att barnen ska ha någonstans att vara.

En kall och cynisk politik som inte handlar om barnens bästa över huvud taget, utan om statens behov av arbetskraft och mer pengar till statskassan. Men varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest? Hur mår barnen i allt det här?

Det är därför HFN finns också (inte bara för att ge stöd, råd och inspiration till de som vill hemmaomsorg). För att arbeta för valfriheten. Och självklart arbetar vi för ALLA människors rätt till valfrihet. Vi diskriminerar inte någon grupp av människor på grund av ursprung och säger: ”Tyvärr men för dig gäller inte valfriheten. Du får finna dig i att vi tvingar in dina barn i förskolan, vare sig de mår bra av det eller inte. Vare sig förskolan är bra eller inte. Vare sig vi har personal som pratar svenska eller inte.”

Tvång är aldrig bra. Det finns så många andra sätt att hjälpa människor att snabbt lära sig svenska språket. Men att komma in i ett samhälle handlar också om så mycket mer än bara språket. Det handlar om att bygga nätverk, lära känna människor, förstå landets lagar och regler, även de osynliga, komma in i ett samhälle, känna gemenskap och trygghet.

Öppna förskolan är ett utmärkt sätt för föräldrar att bygga nätverk, lära sig språket TILLSAMMANS med sina barn, lära sig hur samhället fungerar. Idag finns det inte ens öppna förskolor i alla kommuner, så i valfrihetens namn är det där vi borde lägga krutet. Att påverka politikerna att ta fram fler öppna förskolor, även med riktad verksamhet till nyanlända. Det är en lösning som fungerar väsentligt bättre att tvångsseparera små barn från föräldrarna för att placera dem i förskolan. En förskola som idag i många fall inte ens klarar av att ta hand om de barn som redan går där.

Runt hörnet väntar den obligatoriska förskolan. Regeringens utredare har fått i uppdrag att se över ”utreda och förslå hur ett obligatorium (tvång) kan utformas”. Införs det så stryps valfriheten ännu mer. Vill du stoppa den obligatoriska förskolan från tre års ålder – skriv på namninsamlingen >>

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fake news att regeringen inte planerar för obligatorisk förskola för vissa barn

Alla politiska beslut som lett fram till krisen i förskolan samt minskad valfrihet för hemmaföräldrar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Myten om vårdnadsbidraget

Så diskrimineras Sveriges hemmafamiljer

Slutet nära för kommunens dagmammor

Stå upp för dagmammorna

Alliansen överens om familjepolitiken

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Ingen i personalen kunde svenska

Mammasvenska – föräldrar lär sig svenska tillsammans med barnen

När det fanns verksamhet för hemmabarn

 

 

Publicerad i familjepolitik, förskola, hemmaomsorg, pedagogisk omsorg

Tusentals barn slipper gå i förskola

children-1869265_640
Foto: Pixabay

Regeringen förbereder sig nu för att införa obligatorisk förskola från tre års ålder för barn till nyanlända. Till sin hjälp tar de nu både Skolverket och SCB för agendasättande påverkanspropaganda. Och för att nå så många som möjligt inför det kommande förslaget tar de nu även (S)VT till sin hjälp.

1 oktober startade regeringen sin kampanj med hjälp av SCB som fått uppdraget från regeringen att sammanställa statistik för att försöka visa på att vi har ett problem att inte alla barn går i förskola. Med statistik kan man bevisa allt som ni vet. SCB matade därför lydigt ut följande:

”Av alla barn i Sverige mellan tre och fem år är det 6 procent som inte går i förskolan. Utrikes födda barn och barn från familjer med låga inkomster är överrepresenterade.”

För att riktigt sätta bilden och försöka göra det till ett problem att inte 100 procent av alla barn går i förskola, så väljer de till att börja med att utelämna att två procent av barnen går i pedagogisk omsorg (familjedaghem eller flerfamiljssystem). SCB fick därför frågan från Hemmaföräldrars nätverk, varför de valde att inte tydliggöra att det handlar om fyra procent som har hemmaomsorg och två procent i pedagogisk omsorg. De rapade då upp den vanliga propagandan, att förskolan är i en klass för sig eftersom den har en läroplan. (Ja och så har den #pressatläge som visar vilken kvalitet den håller).

Intressant här är att läroplanen är vägledande för pedagogisk omsorg, samtidigt som många förskolor idag drivs runt enbart med hjälp av barnskötare och outbildad personal. De har inte ens en förskollärare som leder arbetet på avstånd. Så ska vi ta och justera SCBs siffror lite så kanske vi lägga till några procent i kolumnen för barn som inte går i förskola med förskollärare. För utan förskollärare, ingen förskola. Dessutom blir det problematiskt att framhålla förskolans läroplan som något förstklassigt när skolresultaten faktiskt sjunkit sedan läroplanen infördes. Ett resultat som gör att vi kanske istället borde problematisera läroplanens införande samt att inte fler barn går i pedagogisk omsorg, eller har hemmaomsorg – för när det var så,  var skolresultaten bättre…

Men nyanser, sanningar och fakta är inte något som regeringen är intresserad av.

Regeringen har ett mål och en plan och då är steg ett att försöka göra det till ett problem att vi har valfrihet och att föräldrar väljer olika barnomsorgsalternativ. Och det fungerade ju att få bort vårdnadsbidraget genom att måla upp bilden av att det främst användes av ”invandrarkvinnor som behövde komma ut i arbete”. (Fakta visade en annan bild, men media hakade på och hjälpte till att göra propagandan till en ”sanning”).

Idag togs nästa steg i propagandamaskineriet för att få gräsrötterna att tro att vi bara måste ha obligatorisk förskola. (Ni som läst The Animal Farm hur makten arbetar, har konceptet helt klart för er). (S)VT gick ut och problematiserade att vi fortfarande har valfrihet genom formuleringen: ”tusentals barn går inte i förskola”. De går nämligen (hör och häpna) till öppna förskolan med sina mammor istället. Men ni förstår barnen har så ”jättemycket spring i benen och blir inte stimulerade”. ”Och barnen får inte höra sagor och de får inte höra svenska ord på dagarna”, säger Lottie Lassvall som arbetar på en öppen förskola i Tensta.

Nähä, men se till att de får göra det på öppna förskolan då, bästa Lottie Lassvall. Det ingår väl i ditt uppdrag. Öppna förskolan är väl ett gyllene tillfälle att låta utbildade förskollärare sjunga, ramsa och träna språk med barnen, tillsammans med barnens föräldrar. Ta sedan fram aktiviteter anpassade efter barnens ålder, så blir de inte understimulerade (vilket jag i och för sig starkt betvivlar att de är). Den öppna förskolan finns ju faktiskt för de barn som inte går i förskolan så använd den som det är tänkt  – och inte bara för barn under det första året innan föräldrarna börjar springa i ekorrhjulet igen.

Men det handlar förstås inte om att det är ett problem att barnen inte går i förskola. Egentligen. Något genuint intresse för invandrarbarnen finns inte heller, utan de är bara brickor i ett spel och ska användas för att bereda väg för den obligatoriska förskolan.

Den svenska förskolan är i kris. Utbildningsplatserna till förskollärarutbildningarna gapar tomma, väldigt många lämnar yrket, lägg till det att personalen i förskolan toppar i sjukstatistik och som sagt, att många förskolor drivs runt utan förskollärare. Många gånger har de inte ens utbildade barnskötare i verksamheten. Så vilken verksamhet erbjuds då barnen i stora barngrupper, med få personal, outbildad personal, ständigt sjuk personal, som får ersättas av vikarier? Barnförvaring, säger många. Man hinner bara med det nödvändigaste för att klara dagen.  Och i till exempel Malmö finns det förskolor där personalen varken talar svenska eller barnens modersmål.

Så det förstår väl vem som helst att det finns föräldrar låter sina barn slippa gå i förskola, men då tycker regeringen sig ha rätten att tvinga dem istället. Planen är så klart även att förskolan ska bli obligatorisk för alla barn i nästa steg och inte bara för barn till nyanlända. Voilà, så har Gunnar och Alva Myrdals planer på ett statligt övertagande av barnen genomförts. Men om vi skulle ta och utvärdera staten som förälder så ser det inte särskilt bra ut, varken när det kommer till skolresultat eller psykisk hälsa. DET borde vara en riktig varningsklocka för alla som sveps med i regeringens propaganda som kommer skölja över oss i veckor nu framöver.

Vi behöver inte mer tvång och styrning i det här landet, vi behöver mer valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, så föräldrar kan välja det som passar det egna barnet bäst. Så tack, men nej tack till alla manipulerande försöka att göra förskolan obligatorisk.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

p.s

Så här lät det från socialdemokratiskt håll 2004 när dåvarande förskoleminister Lena Hallengren ytterligare ville strypa valfriheten för småbarnsföräldrar. I DN kunde man läsa:

”Ettåringar kommer att kallas elever och gå i skola om förslaget till ny skollag antas av riksdagen hösten 2004.”

”Socialdemokraternas vision om det livslånga lärandet börjar på det som i folkmun kallas dagis, men som av pedagoger och väluppfostrade föräldrar och barn i dag benämns förskola. Och som i framtiden alltså bara ska heta skola. En medveten politisk strävan i familjepolitiken leder till utbyggd barnomsorg och en obligatorisk förskola för fyra- och femåringar.

Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet.
–Vi ser att de barn som deltar i förskola 
har lättare att klara sig i skolan, konstaterar förskoleminister Lena Hallengren.”

Fakta: Obligatorisk språkförskola
Utredaren ska:

* Analysera de rättsliga förutsättningarna för och undersöka hur nyanländas barn, enligt lämplig definition, ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre års ålder med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan med fokus på språkutveckling i svenska.

* Utreda och föreslå hur ett obligatorium kan utformas.

* Om förutsättningarna finns, lämna författningsförslag och övriga förslag som bedöms nödvändiga, bland annat vad gäller kretsen av barn (i åldern 3–5 år) och verksamhetens omfattning (minst 15 timmar i veckan)

Länk till regeringens förslag

Läs också:

Förskolan är på väg käpprätt åt helvete

Kris på förskolan – föräldrar uppmanas hålla barnen hemma

Innan läroplanen infördes var skolresultaten bättre

Färre söker sig till förskollärarutbildningarna

Förskollärare vittnar om kris i förskolan: ”Vi har inte tid att gå på toa”.

”Det blir allt svårare att locka nya till förskolläraryrket och befintliga flyr”

Förskollärarna tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår

Tusentals barn saknar förskollärare

”Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare”.

Förskollärare: ”Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen”

Därför ska vi ha vårdnadsbidrag

Myten om vårdnadsbidraget

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

”Barnförvaringen gör mig bestört”.

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för de som har sin barn hemma

Malmö stad knackar dörr för att få barn till förskolan

Ökad psykisk ohälsa bland barn och unga

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

grandfather-1434575_640
Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”

Publicerad i anknytning, Åsiktskorridor, familjepolitik, förskola

Inskolningstider triggar åsiktskorridor

car-1577043_640
Foto: Pixabay

När det fria ordet är på liv eller död, så länge det inte handlar om tid för barn och balans mellan familj och arbete, så inser man hur känsligt det kan vara när föräldrar är på väg in i ”dagissvängen”. De kan ha varit förkämpar för att vi ska slippa åsiktskorridorer, förkämpar för det fria ordet och för ett debattklimat med nyanserande diskussioner, men när de själva hoppar in i ekorrhjulet och barnen åker in förskolan, förändras något drastiskt.

I diskussioner, till exempel på Facebook, kring utmaningarna i förskolan, vill de plötsligt bara höra en enda åsikt: att allt blir bra med förskolestarten – oavsett vilka varningssignaler de än själva identifierat och lyft till diskussion. Du kan glatt tro att de nyanserade diskussionerna du sett tidigare under flera år ska fortgå som vanligt, men no, no. Delar du fakta om risker, fakta kring små barns behov, eller skriver att det finns andra lösningar än standardlösningen – då ryker du förr eller senare, fortare än kvickt som Facebook-vän. Åsiktskorridorens dörr slår plötsligt igen med en smäll och du inser återigen att barnomsorgsfrågan, små barns behov, familjepolitik och andra superviktiga frågor, de ska aldrig, aldrig, någonsin diskuteras med en förälder som är på väg in i ”dagissvängen”. Inte ens i de fall de lyft sina egna farhågor till diskussion. De är nämligen inte ute efter din åsikt. De är ute efter glada hejarop att de gör rätt.

Personligen kommer jag ändå försöka att på ett nyanserat sätt sprida budskapet, när tillfälle ges. Budskapet om små barns behov, sprida att det finns andra lösningar än standardlösningen och tipsa, inspirera och ge människor råd hur man kan hitta en bra balans mellan familj och arbete. Det är så viktigt att ändå försöka så ett frö, för de allra minsta och för deras föräldrar. För det är ju så att om den lösning de valt inte blir bra, så kanske ett litet frö som såtts ändå gör att de småningom tar steget och väljer bort det som inte fungerar. För varje barn, för varje familj som får ett annat liv, är guld värt. Ibland kan bara en delad artikel som det här bli en åsikt för mycket: ”Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss?”. Men om det är information som resulterar i att jag blir borttagen som vän på Facebook, så kan jag bara konstatera att det kan jag leva med.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk