Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar

Foto: Pixabay

I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.

När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?

Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:

”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”

Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.

Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.

Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det kan inte förklara allt och det vet de om. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.

”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.

Nej, det tänker jag inte alls, säger jag. Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.

Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar

Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Tid för barn är homo sapiens framgångsrecept

Sue Gerhardt om farlig stress

Lyssna:

Hemmaföräldrarpodden: Forskning föräldrar bör känna till för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år


Publicerad i familjepolitik, tid för barn

Familjepolitiken ska bygga på små barns behov

Familjepolitiken har stuvats undan i vårt land då allt fokus handlar om vad staten behöver. Och staten vill rädda välfärden genom att låta de som redan arbetar – arbeta ännu mer och riktar blicken främst mot barnfamiljerna. De som kommer i kläm är barnen.

Självklart måste människor arbeta och betala skatt för att vi ska få in pengar till välfärden. Men frågan är väl hur mycket det är rimligt att vi ska tvingas arbeta under småbarnsåren? Familjer är olika, barn är olika. Vad säger att just småbarnsföräldrar måste arbeta som mest när barnen behöver dem som mest?

I Sverige styrs föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det gör att många barn har fler timmar i förskolan än föräldrarna har på arbetet. 50-60-timmars veckor är inte ovanliga. Tid i en barnomsorg som ofta innebär stora barngrupper, stress, buller och för lite personal. En miljö som fungerar för vissa barn, men för många så fungerar den mindre bra.

Vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver och sedan är det lätt att jämföra med vad de får under sina första år med dagens barnomsorg. Forskning från Norge visar på många risker med stora barngrupper i förskolan, långa dagar och miljön i sig. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, vilket borde vara prioritet ett med tanke på att så många små barn går i förskola från tidig ålder. Den forskningen borde så klart även ligga till grund för hur förskolan utformas.

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv. För många är det stort att få barn och magkänslan gör ofta att föräldrar vill välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men den politiska styrningen blir allt hårdare och den sista resten av valfrihet är snart borta. Den här hösten har förslagen om att införa skolplikt från tre år, två år och fem år duggat tätt, samtidigt som regeringen vill införa etableringsstopp för pedagogisk omsorg och försämra föräldraförsäkringen. Inför förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder och även två års ålder, samlade Föräldraupproret in över 25 000 namnunderskrifter. Föräldraupprorets nystartade namninsamlingen mot obligatorisk förskola från fem års ålder, har på bara några veckor samlat in över 4 000 namnunderskrifter. Det är en tydlig signal till makten.

Mitt i alla protester mot ännu mer inskränkningar i valfriheten, finns det partier som inte har någon familjepolitik över huvud taget. Sedan makarna Myrdal drog upp riktlinjerna för familjepolitiken har ett statligt övertagande av barnen så tidigt som möjligt länge varit vänsterns stora dröm. Traditionellt sett har de borgerliga partierna stått upp för valfriheten och friheten för människor att välja hur de vill leva sina liv. Under Fredrik Reinfeldt fasades dock familjepolitiken ut hos moderaterna och de anslöt sig till samma linje som S, V och MP, som sedan länge plockat bort allt om familjepolitik med målet att införa en enda barnomsorgsmodell för alla barn: förskola från ett års ålder.

Inför nästa val är det dock dags att göra något. Det är dags för en tydlig skiljelinje mellan vänster- och högerpolitik och då måste även M ta tillbaka familjepolitiken och presentera förslag som stöttar familjer, inte styr dem.

Några självklara saker en borgerlig familjepolitik borde innehålla är:


1. Alla kommuner ska erbjuda olika barnomsorgsalternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem och flerfamiljssystem samt underlätta för föräldrar att välja hemmaomsorg, genom att erbjuda öppen förskola fram till skolstart.

2. För att kunna välja att stanna hemma längre, bör den som är hemma även få sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad.

3. Det måste bli möjligt att pensionsspara utan att alla pengar försvinner i skatt. Den som arbetar utanför hemmet borde kunna skriva över mer av sina intjänade pensionspoäng (än man kan idag) på den som har hemmaomsorg.

4. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad och tvångskvoteringen av dagar ska tas bort, så att föräldrar själva kan fördela dagarna efter behov för att pussla ihop en bra lösning.

5. Vi ska inte sänka skolplikten varken till fem, fyra, tre, två eller ett års ålder. Föräldrar måste få välja själva under de första viktiga åren. Stötta hellre nyanlända och föräldrar i invandrartäta områden genom att erbjuda öppen förskola med riktad verksamhet och lär av Solnamodellen hur man får människor i arbete genom stöttande åtgärder.

Det är några förslag, men det finns säkert många fler, som skulle kunna underlätta för föräldrar att hitta en bra balans.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn riskerar att stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Publicerad i familjepolitik, förskola

Självklart ska små barn till föräldralediga vara hemma från förskolan under jullovet

Foto: Pixabay

En gång i tiden såg Alva Myrdal små barn springa omkring själva på gatorna, när deras mammor arbetade. Det var en orsak till att daghemmen kom till. Men någonstans på vägen så gick den ursprungligen goda tanken helt fel. Från att barnen skulle erbjudas en trygg plats att vara på när föräldrarna arbetade – så blev daghem, förskola och skola för ettåringar och ett ställe som alla barn SKULLE vara på, för att utvecklas ”normalt”.

ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder

Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi berättade på ett seminarium att hon ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent: ”Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån”.

För några år sedan gick debattens vågor höga när vissa kommuner var tvungna att införa rätt till ledighet för vissa barn. Det visade sig nämligen att många barn till föräldralediga aldrig fick vara lediga, trots att familjen saknade särskilda skäl. En del barn fick gå året om alla lov utan någon ledighet. Vuxna har lagstadgad semester, men inte små barn. Ta bara alla de som fick gå hela sommarlovet, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet. En pedagog berättade hur föräldrarna dök upp på förskolan med lillasyskonet och en badring hängande på vagnen: ”Nej, men vad kul, ska ni gå till stranden nu, frågade pedagogen glatt.” Var på föräldrarna svarade: ”Nej vi ska gå hem. Vi har redan varit på stranden.” Det äldre barnet fick alltså tillbringa sommarlovet i förskolan, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet och njöt av ledigheten.

Några år senare skruvades det till ännu mer när föräldralediga föräldrar, utan särskilda skäl, började kräva ”rätt” till 40-60 timmar i förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de var hemma med bebis. Socialdemokraterna i Stockholm införde det hela trots massiva protester från bland annat personalen. Men personalen kördes över. Idag är det tack och lov borttaget sedan S förlorade makten i Stockholm.

Föräldern/föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Det finns inte något ett barn vill hellre än att vara med sin familj. Det är något som många föräldrar missat när förskolan hyllas och lyfts fram som det enda stället ett barn kan utvecklas på. Det här blir nu extra märkbart igen under den pandemi vi befinner oss i, som nu är riktigt allvarlig. Flera kommuner går nu ut och vädjar till föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa, att inte lämna barnen i förskolan under jullovet när stora delar av personalen är sjuka och några få ska klara av arbetet när det inte går att få fram vikarier.

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”, säger en del föräldrar och glömmer hur starkt subventionerad en förskoleplats är. Om den faktiska kostnaden är cirka 12 000 kronor per månad och barn, så betalar föräldern bara en bråkdel. Och var finns omtanken och medkänslan med personalen. Det är ju ofta väldigt stora ord från förskoleföräldrar: ”Ni är våra superhjältar”, men när det kommer till handling så märks det hur lite personalen betyder, egentligen.

Det är också så anmärkningsvärt att vi i Sverige har ett system där man subventionerar föräldrar som lämnar bort sina barn med över 100 000 kronor per år från vår gemensamma skattekaka, samtidigt som den som själv ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor.

Vi måste börja prata om vad små barn behöver och om hur viktiga föräldrar är för sina barn. Vi måste också börja hushålla med skattebetalarnas pengar. Vi lever i en pandemi, något som får stora konsekvenser för Sveriges ekonomi. Självklart ska inte föräldrar utan särskilda skäl kunna lämna in sina barn till förskolan på skattebetalarnas bekostnad under jullovet i det läget, samtidigt som personalen körs över och knäcks. Och om de absolut vill, så visst – men då bör kommunerna kunna skicka en förskottsfaktura à 12 000 kronor. Någonting säger mig att det där trängande behovet skulle upphöra snabbt då.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Håll barnen hemma vid jul

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Publicerad i anknytning, familjepolitik

Den livsviktiga anknytningen

Foto: Pixabay

I Sverige stuvar vi gärna undan forskning som anknytningsteorin, eftersom den sätter käppar i hjulen för planen som staten har för Sveriges småbarnsföräldrar. Det är problematiskt eftersom den borde ligga till grund för inte bara hur familjepolitiken utformas, utan även för hur barnomsorgen utformas.

Det handlar nämligen om hur vi låter våra barn växa upp under sina första år. Ska barnet få bästa möjliga uppväxt så måste vissa viktiga bitar finnas på plats, bland annat en trygg anknytning. Men i Sverige blir föräldrar vilseledda många gånger och till sin hjälp att få föräldrar att agera som makten bestämt, så knyter de ofta till sig människor som säger det makten vill att föräldrar ska få höra. När regeringen började planera för att försämra föräldraförsäkringen så anlitade de Agnes Wold, professor i bakteriologi som hade ”rätt” åsikter om anknytningsteorin som hon dissar totalt som ett hittepå:

”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”

I senaste avsnittet av Hemmaföräldrarpodden reder vi därför ut begreppen och pratar om vad anknytningen egentligen är, hur den fungerar och varför den är viktig. Till vår hjälp med att presentera fakta (istället för propaganda), så har vi barnpsykologen och författaren Gunilla Niss.

Kommentera gärna nedan vad du tycker om Hemmaföräldrarpoddens senaste avsnitt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det här avsnittet har redigerats av Eva-Marie Stegeby

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Effekten av tidig separation och farlig stress

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En ny våg av moderskapsskildringar väcker debatt: ”Ett gnälligt poserande.”


Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i familjepolitik, jämställdhet

Problematiskt när journalister istället för att granska makten blir en del av den

Foto: Pixabay

Journalisterna ska granska makten och stå på den lilla människans sida. Så fungerar det i en demokrati. Motsatsen är när journalisterna blir en del av makten och granskar den lilla människan, i syfte att upprätthålla ett odemokratiskt system.

Ibland undrar jag när vi kvinnor ska slippa vara bara vårt kön. När ska vi slippa problematiseras utifrån vårt kön. När vi ska slippa alla hjälpsamma politiker och journalister som ska tala om för oss hur vi ska leva våra liv, för att leva ”rätt”. Riktig jämställdhet, tänker jag, är väl när människor får leva sina liv som det passar dem, utan pekpinnar. Vad säger till exempel att valet att vara hemma längre med sina barn är ojämställt? Det blir det om människor straffas ekonomiskt för det valet, genom styrande familjepolitiska ramar. Men är man orolig för att ett visst val ska få ekonomiska konsekvenser, – fundera över lösningar då istället, för att försöka ändra hur människor lever sina liv.

Karin Olsson på Expressen är orolig över att den svenska feminismen och jämställdheten ska skadas om konservatismen vinner mark. Hon får det att låta som vi lever i ett perfekt samhälle av feminism och jämställdhet. Ändå toppar Sverige i statistik över flest våldtäkter och otryggheten är stor bland kvinnor. Även den psykiska ohälsan hos kvinnor är hög. Men i Sverige anses vi jämställda bara vi delar 50-50 på föräldradagarna och sedan väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

I decennier nu har vi haft en extremt styrande familjepolitik, där den familj som inte väljer standardlösningen riskerar att hamna i ekonomiskt utsatthet på grund av att vi har världens högsta marginalskatt. Den som av olika skäl inte kan välja standardlösningen, för att man kanske har barn som inte mår bra i förskolegrupper eller barn som behöver ha hemmaomsorg lite längre – straffas ekonomiskt. Det ska svida. Hela systemet är utformat efter det.

Om en förälder vill eller behöver vara hemma och ha hemmaomsorg om barnet, så är det vanliga att föräldern måste säga upp sig. Och förlorar därmed sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Särbeskattningen slår också hårt mot hemmafamiljen som ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.

Hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, utjämnade den extremt styrande familjepolitiken lite grann. Den som valde/behövde ha hemmaomsorg till sitt barn kunde behålla sin anställning i tre år samt skydda sin SGI och få en liten skattefri ersättning per barn varje månad. Med VB så kunde båda föräldrarna även gå ner i arbetstid och arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Många valde det, men det lyftes aldrig i media. (Borde ha varit mumma för alla som tror att jämställdhet är att dela 50-50).

I en artikel i Expressen oroar sig Karin Olsson för att det blåser nya vindar i politiken. I ett försök att elda på en negativ bild av valfriheten, sprider hon politiskt korrekta myter som att vårdnadsbidraget främst bidrog till ”lågutbildade invandrade kvinnors isolation i hemmet”. Sanningen är att cirka 8 000 familjer per år hade vårdnadsbidraget. 30 procent hade invandrarbakgrund, men det betyder inte att de var lågutbildade, isolerades i hemmet, eller stod långt från arbetsmarknaden.

Det är något djupt tragiskt över att vissa är så ideologiskt indoktrinerade att de tror att endast en enda modell passar för alla familjer. Barn är olika, familjer är olika med olika förutsättningar och viktigast av allt: Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Många människor idag vill kliva av ekorrhjulet under småbarnsåren. Vi ser hur framförallt barn och kvinnor kraschar rakt in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa i allt större utsträckning. Det borde mana till eftertanke.

Frihet – kontra tvång. Valfrihet – kontra hård styrning. Ja, vilken lösning väljer människor när de får välja själva hur de vill leva sina liv under småbarnsåren? Svaret är: De väljer väldigt olika lösningar, eftersom vi är olika.

Karin Olsson har bekämpat hemmavalet länge. Redan för 14 år sedan tog hon kontakt med mig och ville göra en intervju med en hemmaförälder. Hon berättade att hon själv varit hemmabarn och hade bara positiva saker att säga om det. Vinklingen var att hon ville göra ett seriöst reportage om hemmaföräldrar. Jag var också noga med att förklara att den förälder hon skulle få intervjua var en alldeles vanlig mamma, som nu släppte in någon i sitt hem och delade sitt mest privata och sina innersta tankar. Därför bad jag Karin Olsson att den här mamman skulle få läsa igenom texten innan publicering och godkänna sina citat. Inga problem, enligt Karin Olsson.

Så blev det inte.

Texten publicerades i Expressen och var elak, insinuant, fördömande och med felaktiga citat. Så gör man bara inte som journalist. Och naturligtvis har hon gjort karriär på tidningen. Den som agerar som makten vill får pengar, ära och berömmelse. Där har vi kanske det absolut största problemet för att kvinnor ska få riktig jämställdhet. En jämställdhet som innebär att de precis som män kan välja att leva sina liv, utan pekpinnar från andra och utan att straffas ekonomiskt på grund av hur de styrande politiska ramarna är utformade.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Fakta om vårdnadsbidraget

Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).

Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.

2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.

Läs också:

När media går över gränsen (Karin Olsson beter sig oseriöst)

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

Familjepolitiken måste ändras – barn är ingen biologisk fotboja!

Myten om vårdnadsbidraget

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet under småbarnsåren

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa hos unga fortsätter öka

Publicerad i BVC, familjepolitik, förskola

Det ingår i BVCs uppdrag att påverka föräldrar att välja förskola

music-1831221_640
Foto: Pixabay

Har du som förälder varit på BVC och fått höra att: ”Det är dags för förskola för ditt barn nu”. Bara så där, som att det var en självklarhet. Du som förälder kanske känner med din magkänsla att det inte är dags, men professionen säger något annat. Och professionen säger väl allt det här byggt på vetenskaplig grund, eller hur, tänker du kanske. Men så är det inte. BVC har ett uppdrag att försöka påverka dig och deras råd bygger på ideologi – inte på fakta om vad små behöver. 

Ditt barn kanske är infektionskänsligt. BVC: ”Men då är ju förskola utmärkt för att träna immunförsvaret”.

Ditt barn kanske har en försenad språkutveckling. BVC: ”Ja men då är ju förskola det bästa, för när barnet inte har trygga föräldrar omkring som förstår vad barnet säger så kommer barnet TVINGAS att börja prata”.

Ovanstående är några exempel på vad föräldrar har fått höra vid BVC-besök. Alla som är lite inlästa på vad små barn behöver förstår att det här är helt uppåt väggarna. Träna immunförsvaret gör man genom att få lagom doser av sjukdomar, får du ständiga sjukdomar som dessutom hela tiden kräver antibiotika så slås immunförsvaret snarare ut, då antibiotikan dödar även de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Och språkutvecklingen är något som är det första som tar skada i en stor barngrupp, eftersom språket utvecklas i socialt samspel med en vuxen via spegelneuronerna. Men varför ger då BVC-sköterskor råd som får det att låta som förskolan är lösningen på allt?

Jo, för att de är politiskt styrda och agerar enligt regeringens rekommendationer. Den ideologiska bakgrunden bakom rådet att alla barn ska in i förskolan, bygger på att det är så makten tror att jämställdhet uppnås. Så länge föräldrarna är lika lite med barnen, så blir vi jämställda. Men det finns naturligtvis mängder med andra sätt att uppnå jämställdhet.

Regeringen har tagit fram en rikshandbok för de som arbetar på BVC – och så här står det till exempel i riktlinjerna kring 10-månaderskontrollen:
Barnomsorg: Läroplan för förskolan

En annan sak handlar om att ”identifiera skyddsfaktorer” och då nämns ”en bra förskola” som en skyddsfaktor. Men för barn som inte mår bra i förskolegrupper kan förskola aldrig bli en skyddsfaktor, inte ens om den tillhör de få idag som faktiskt har rätt förutsättningar att bedriva verksamhet.

Jag tänker som så borde de inte stå, Barnomsorg: Informera om olika barnomsorgsalternativ och att barn är olika samt att vissa barn inte mår bra i förskolegrupper.

DET skulle stärka föräldrar att våga följa sin magkänsla. Men näe, målet är bara att få in alla barn i förskolan, så då ska man bara prata om att den har en läroplan. (Men inte alla förskolor har inte ens en förskollärare, eller en förskollärare som leder arbetet). Och läroplanen är inte utformade efter små barns behov och styr alltså inte att de små barnen i förskolan får det de behöver. Här används inte BVC på ett korrekt sätt, utan blir en del av regeringens propagandamaskineri.

Om man tittar på forskning om vad små barn behöver, så är det närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen. De allra flesta inser nog att det är bitar som en förskola med stora barngrupper och få personal har svårt att erbjuda.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan påstås vara lösningen på allt numera

BVC ska hjälpa till så fler föräldrar väljer förskola

Professor Ulla Waldenström: ”Vi vet för lite hur förskolan påverkar barnen”

Problem med förskolan slätas över

Förskola för de allra minsta på gott och ont

Spegelneuroner styr språkets utveckling

Ny forskning om förskolan behövs

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss som mest?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Publicerad i familjepolitik, förskola

När föräldrar tappar sin magkänsla lämnas barnen skyddslösa

crying-572342_640
Foto: Pixabay

Det är något ofattbart otäckt varje gång en ny pedofil upptäcks i förskolan. Ja, det är naturligtvis lika otäckt var det än sker. Men när skolplikten från tre års ålder väntar runt hörnet, samtidigt som vi har en extremt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel förmår en majoritet av alla föräldrar att lämna sina små ettåringar till förskolan, är det extra läskigt. Man får inte tvinga ifrån föräldrar det käraste de har och sedan låta barnen hamna i en miljö som är rena helvetet på jorden.

Den senaste förskolepedofilen har varit i kontakt med över 100 barn under de fem år han arbetat i Botkyrka. Innan dess blev han anmäld för övergrepp mot barn när han jobbade i Ekerö. Och nu rapporterar SvD att han arbetat med förskolebarn i 17 års tid! Det finns så många kardinalfel här så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland får jag en känsla av att många hellre putsar på förskolans rykte och vill vara rädda om det, än att de på allvar vill ta tag i alla problem som förskolan dignar under. Där det här är det absolut värsta. Den där ideologiska övertron att 50-50 av allt är lika med jämställdhet kanske faktiskt också spökar. Förskolor med manlig personal kan glänsa lite extra med att de är jämställda och kommunpolitikerna kan plocka politiska poäng. Men det viktigaste är inte vilket kön personalen har i förskolan, utan att barnen får bra omsorg och är trygga.

I Facebook-grupper som handlar om förskolan (Förskolan.se och Förskoleupproret) slår ofta tystnadskulturen till som slägghammare när någon lyfter ett nytt fall. Sedan upprepar sig ett välbekant mönster som jag sett nu under mer än två decennier. Några skriver ivrigt hur viktigt det är att ännu fler män ska börja jobba i förskolan. Andra flyttar fokus och pratar om att fler övergrepp sker i hemmet. Sedan börjar man skriva om hur synd det är om personalen och i synnerhet all manlig personal, ”för nu kommer alla titta snett på dem”. Till sist är det synd om föräldrarna.

Men vem pratar om barnen.

Pedofilen i Botkyrka har härjat fritt i fem år på sin senaste arbetsplats. Det betyder att vissa barn rent teoretiskt kan ha blivit utsatta under hela sin barndom för grova övergrepp, samtidigt som de filmats och fotograferats. Jag ställer mig till 100 procent på barnens sida. De vuxna får hantera sina känslor själva. För det värsta sveket av allt är att många av barnen signalerat att något var allvarligt fel. De har förtvivlat försökt förmedla till sina föräldrar att de inte vill bli lämnade – men de har lämnats ändå. Föräldrar tränas nämligen tidigt i att ignorera sin magkänsla, i vårt land. Det börjar redan vid inskolningen i förskolan: ”Lita på professionen”, får föräldrar höra – och så lär de sig stänga av sin magkänsla när de lämnar sin gråtande ettåring.

I det senaste fallet så har vissa föräldrar dessutom fått övertydliga bevis på att något är allvarligt fel, men ändå inte agerat eftersom personalen sagt att allt var okej. Könshår på kläderna, röda underliv, barn som slutar äta, barn som tappar hår, barn som hela tiden kissar på sig. Men professionen sa att de skulle vara lugna – och då stängde de av sin magkänsla.

De borde ha rivit upp himmel och jord, hållit sina barn hemma och ringt polisen.

”Men, va” Skammade du just dessa föräldrar. Va! Va! Har de inte lidit tillräckligt”, kanske någon tänker och känner stark ilska mot att jag vågar säga det som vi inte får – att föräldrarna borde ha agerat. (Vi ska ju prata om att det behövs fler män i förskolan – det är ju så man ska säga varje gång en pedofil upptäcks).

– Nej jag skammar verkligen inte föräldrar. Jag ser och förstår hur de styrts att ignorera sin magkänsla, men ska vi få till en förändring så måste någon säga just precis det här att det ÄR föräldrarnas sak att reagera och agera. De ska lita till sin magkänsla mer än till vad personalen säger. Föräldrarna har det yttersta ansvaret att skydda sina barn. Vi måste också våga prata om hur viktigt det är att lyssna in vad barnen signalerar. Och som vuxna måste klara av att diskutera problemet med pedofiler i förskolan på ett nyanserat och balanserat sätt.

Om vi inte tar den här diskussionen nu, utan låter det sluta i den vanliga smörjan av snickedisnackande, så kommer problemen fortsätta och fel personer söka sig till yrken där det finns barn. Det räcker nu och det är dags att vi vuxna går samman och står upp för de allra minsta. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nej till skolplikt från tre års ålder

Hållbar familjepolitik: Med barnen som insats

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Läs också:
Ett urval – finns hur mycket som helst under årens lopp

1999: Dagispedofil i Örebro

2003: Nya anklagelser mot förskolepedofil i Helsingborg

2004: Systrarna blev offer för dagispedofil

2004: Pedofiler avslöjade på minst åtta dagis

2005: Dömd dagispedofil häktad igen 2009: Förskolepedofil bloggar om sitt arbete på en förskola

2006: Pedofil jobbade på dagis

2009: Förskolepedofil i Jönköping

2010: Dagispedofil i Stockholm

2011: Bloggande förskolepedofil fast

2014: Förstår inte hur det kunde hända

2014: Förskolepedofil i Nacka misshandlad

2014: Dottern blev utnyttjad men mannen gick fri

2014: Förskolepedofil i Borås tycker själv att han är frisk

2015: Förskolepedofil i Malmö

2015: Pedofilmisstänkt har jobbat på 26 förskolor

2015: Forskare efter pedofilskandal: ”Vi måste prata om det”

2016: Fortsatt rättspsykiatrisk vård för förskolepedofil

2016: Förskolepedofil i Upplands Bro

2016: Förskolepedofil i Eskilstuna

2017: Misstänkt pedofil får jobba med barn under utredning

2018: Förskolepedofil i Sollentuna

2019: Pedofil i öppenvård sökte upp förskola

2019: Ny förskolepedofil upptäckt i Kristianstad

2020: Förskolepedofil i Botkyrka

2020: Föräldrar: Vi har varnat länge