Valfrihetsälskande mamma till tre barn, som arbetat i två decennier med att stötta, inspirera och ge råg i ryggen till föräldrar som vill följa sin magkänsla och välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Driver Hemmaföräldrars nätverk sedan 2001 samt administrerar en FB-grupp med över 3.500 medlemmar samt lokala grupper över hela landet.
Opinionsbildar för valfrihet och en ny modern familjepolitik som ska bygga på vad små barn behöver, inte bara vad staten behöver.
Mitt i den värsta krisen i Sverige på länge öppnar sig en helt ny värld. När alla delar beskrivningar på Facebook med bilder hur djurlivet återvänder i olika städer världen över när människor sitter i karantän, så kan jag inte låta bli att häpet notera vad som händer i Sverige när allt fler arbetar hemma och har sina barn hemma. Parker som tidigare var helt tomma på barn, så när som så på stora grupper av förskolebarn, har nu besökare i form av vuxna och barn i alla åldrar.
Idag var jag i två parker med min minsting. I den första parken – en trevlig liten park som brukar vara översvämmad av förskolebarn i gula västar från en förskola i närheten som saknar utegård, var det nu istället vuxna och barn i alla åldrar. En del barn var där med sina föräldrar, andra var där själva. Hela parken andades lugn och frid och det var en helt annan stämning än det brukar vara.
På en altan i parken satt fyra äldre herrar, prydligt parkerade på lagom avstånd, två och två vid varje bord och åt mat de köpt med sig. De skrattade och såg ut att ha en trevlig stund i solen. På den asfalterade planen i närheten spelade tio-elvaåringar basket. Fotbollsplanen lite längre bort hade intagits av ett gäng barn i blandade åldrar som spelade fotboll för fullt. I den inhägnade delen där en förskola brukar trycka in 40 barn samtidigt och barnen brukar löpa amok och knuffas och slåss och rycka åt sig leksakerna som familjedaghemmen tagit ut till sina barn – var nu parken istället fylld av föräldrar och barn som lekte harmoniskt. Föräldrar och barn som faktiskt frågade om det gick bra att de lånade leksakerna. Det var nästan lite som att komma till the twilight zone, skillnaden var så extremt stor.
Friden fortsatte även i nästa park. Inte ett dagisbarn i gul väst så långt ögat kunde nå, utan bara barn med sina föräldrar eller barn i familjedaghem. När sandleksakerna togs fram möttes jag av inte mindre än tre familjer som frågade först om de fick låna saker. Det brukliga när man möter föräldrar som går till parken, sedan de hämtat i förskolan, brukar vara att de lotsar sina barn dit där de ser att det finns leksaker. Sedan föser de fram barnen och går och sätter sig med sina mobiler en bit bort. Sakerna de ”lånat” brukar de sedan lämna precis överallt. Ibland tar vissa även med sig sakerna hem. Mitt och ditt är inte så noga. Men idag frågade föräldrar först och uppmuntrade även sina barn att fråga. Och när de lekt färdigt, lämnade de tillbaka sakerna med ett tack.
Något har verkligen hänt. För många är det nu fjärde veckan med hemmajobb och barnen hemma från förskola och skola. Sönderstressade föräldrar har börjat varva ner och skapa en annan livsrytm och de verkar faktiskt också ha axlat sin föräldraroll på ett helt annat sätt än jag märkt av tidigare. Det skapar en helt annan harmoni och det blir riktigt roligt att gå till parken, när det sociala samspelet mellan oss föräldrar och våra barn fungerar 100 gånger smidigare.
Det händer så mycket hemskt nu, men mitt allt det hemska så finns det ljusglimtar. Som det här att människor kastats ut ur det där ekorrhjulet de vanligtvis brukar springa benen av sig i. De vaknar upp och blir mer närvarande i sitt föräldraskap – men också i livet. Det känns som de tar vara på stunderna och det där enda livet vi har som inte går i repris. De ser sina medmänniskor och de interagerar på ett helt annat sätt. Jag tror att många barn kommer att minnas de här månaderna som en alldeles fantastisk period i sitt liv. Och kanske, kanske när pandemin är över så kommer fler att välja en annan och sundare balans mellan familj och arbete, som gör att hela familjen mår bättre.
I en tid när Sverige drabbats av en pandemi, så får nu allt fler föräldrar ta hem sina barn från förskola och pedagogisk omsorg. Många upplever det som lite chockartat jobbigt och andra oroar sig över att barnen missar viktig pedagogik. Därför kan det vara bra att ta del av den fakta som finns kring vad små barn behöver – egentligen.
Fakta om människobarnets utveckling Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade. Första året för människobarnet handlar därför om att ”komma ikapp” och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel.
Mellan ett- och tvåårsåldern sker det sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. (Stewart-Brown 2008).För att små barn ska utvecklas optimalt behöver det lilla barnet: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen.
Av någon anledning tror en majoritet av Sveriges föräldrar att små barn måste gå i förskola för att utvecklas normalt, trots att däggdjuret homo sapiens framgångsrecept jämfört med andra däggdjursarter är just vår långa barndom, i trygg omvårdnad hos föräldrar och övrig familj, varit ett framgångsrecept i hundratusentals år. Förskola är ett relativt nytt fenomen sedan några decennier tillbaka, som ännu inte utvärderats i Sverige. Det finns idag inte någon forskning gjord under de senaste 30 åren i Sverige på vilken effekt förskola har på barn. Men det vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – är att om små barn inte får det de behöver under sina första år, så ökar risken för beteendeproblem i skolan och psykisk ohälsa. Och det är precis de saker vi ser öka sedan förskola i allt tidigare ålder, allt längre dagar, för allt fler barn – blev allt vanligare. Beteendeproblemen i skolan har ökat och barns psykiska hälsa blir allt sämre.
Om man tittar specifikt på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och sedan tittar vad de får när de tillbringar det mesta av sin vakna tid i förskolan, så kan man blir det lättare att förstå att hemmaomsorg fungerar alldeles utmärkt. Ny forskning i Norge stödjer också tesen att det finns många risker med förskola. Stora barngrupper, långa dagar, buller och stress – har visat sig ha negativ påverkan på barnens välmående och utveckling. Även tidigare forskning som NICHD-studien visar på samma sak. Jay Belsky har också visat på många risker med gruppbaserad omsorg.
Som förälder kan det vara viktigt att komma ihåg att du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns inte någon person som barnet hellre vill vara med än dig. Det första året är spännande – men det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra.
Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken: hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Det håller ofta även de som arbetar inom förskolan med om och som en förskollärare skrev: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.
Så det här att fler har barnen hemma nu är absolut en utmaning, även för de som är vana att hemmaomsorg. Livet är upp och ner nu för de allra flesta. Följ gärna Hemmaföräldrars nätverks blogg: Hemmaförskola och ta del av tips kring olika saker man kan hitta på hemma med barnen. Mycket handlar om att skapa en ny vardag, med nya rutiner i det kaos vi befinner oss i nu. Har du som förskoleförälder frågor kring hemmalivet? Ställ dem gärna här under i kommenterar så hjälper vi hemmaföräldrar dig gärna så hemmatiden med barnen blir så bra som möjligt. Kanske kan det här till och med visa att det går att skapa en annan tillvaro utanför ekorrhjulet med mer tid för barnen. Lätt är det inte att förändra sin tillvaro och naturligtvis blir det tuffare när det inte är självvalt. Men tillsammans kan vi föräldrar göra skillnad. Vi får hjälpas åt helt enkelt.
Världen har blivit galen och helt upp och nervänd. Det är en chock för alla, även för oss som valt att inte göra oss totalt beroende av staten, utan valt vår egen väg långt bort från den anvisade platsen i ekorrhjulet.
Klimatet är hätskt. Det cirkulerar mängder med Facebook-inlägg med tårögda föräldrar som berättar om svårt sjuka barn som har feber, men de kan inte köpa alvedon – ”för några grymt egoistiska människor har hamstrat, så det är slut överallt”. (Förmodligen har bara de flesta som tänkt till lite, sett till att ha ett extra paket hemma, men det räcker för att tömma lagren). I nästa cirkulerande inlägg så beklagar sig föräldrar över livet hemma med barn, när jobbet vill att de jobbar hemifrån och ungarna bara är ”lite snuviga, men de elaka dagistanterna har ändå skickat hem barnen”. (Och ja det är jobbigt för alla när livet vänds upp och ner, men om vi stöttar varandra så kommer det lösa sig – och i kaoset kommer också en ny vardag att uppstå).
Vi har samtidigt storbarnsfamiljer som knappt vågar gå till affären längre, för om blickar kunde döda när de fyller varukorgen med mat för sin stora familj, så hade de segnat ner på fläcken. Och kommentarerna låter inte vänta på sig: ”Varför köper du så mycket mjölk”. Mamman med sex barn hemma, blir så stressad att hon knappt vet vad hon ska svara. (Varför ska hon ens behöva förklara varför hon köper mycket mjölk. Var kom alla självutnämnda prussiluskor ifrån?).
Staten som försökt invagga alla i en falskt trygghet med att bara vi betalar världens högsta marginalskatt och lever som staten har bestämt, så ska vi klara oss ekonomiskt och ha tillgång till en fungerande välfärd – kan inte längre leverera det som utlovats. Snart stänger både förskolor och skolor helt. Företag kommer att gå i konkurs, människor kommer bli arbetslösa, människor kommer sorteras: vilka ska få vård och vilka kommer lämnas att dö. Det kommer inte finnas vårdplatser till alla. Kanske stängs snart hela Stockholmsregionen ner, eftersom det är Stockholmsområdet som är motorn i smittspridningen just nu. Tuffa tider väntar och det finns inte någonstans att fly. Exakt vad som väntar vet inte någon, bara att det kommer att bli värre.
Som jag ser det har vi föräldrar – ja alla vi vuxna – egentligen bara en uppgift nu och det är att vara barnens trygga hamn och se till att livet flyter på som vanligt. Hur rädda vi än är så måste vi sända trygga signaler till våra barn. Det som behövs också är att vi sluter leden och slutar tjafsa om småsaker. Alla är rädda, alla är oroliga, men vi får ta en dag i sänder och lösa problemen vartefter de uppstår.
Det här kommer inte vara över om två veckor, det här kommer pågå i kanske ett år, eller två. Det kommer bli efterverkningar, framförallt ekonomiskt. Men vi är starkare än vi tror, vi är ättlingarna till de som under tusentals år klarat mängder med svåra kriser: krig, svält, fattigdom, pest och kolera med mera. Kaos och kris är snarare regel än undantag i livet. Nya möjligheter kommer öppna sig, nya lösningar kommer dyka upp. Men det kommer blåsa hårt nu ett tag och mitt i det ska livet fortsätta som vanligt, våra barn vara trygga och vi ska hitta en ny vardag i allt det nya.
Var rädda om er där ute, ta ett djupt andetag, slut leden, håll ihop och fokusera på det som är viktigt: Familjen, vännerna och det civila samhället.
Journalisterna ska granska makten och stå på den lilla människans sida. Så fungerar det i en demokrati. Motsatsen är när journalisterna blir en del av makten och granskar den lilla människan, i syfte att upprätthålla ett odemokratiskt system.
Ibland undrar jag när vi kvinnor ska slippa vara bara vårt kön. När ska vi slippa problematiseras utifrån vårt kön. När vi ska slippa alla hjälpsamma politiker och journalister som ska tala om för oss hur vi ska leva våra liv, för att leva ”rätt”. Riktig jämställdhet, tänker jag, är väl när människor får leva sina liv som det passar dem, utan pekpinnar. Vad säger till exempel att valet att vara hemma längre med sina barn är ojämställt? Det blir det om människor straffas ekonomiskt för det valet, genom styrande familjepolitiska ramar. Men är man orolig för att ett visst val ska få ekonomiska konsekvenser, – fundera över lösningar då istället, för att försöka ändra hur människor lever sina liv.
Karin Olsson på Expressen är orolig över att den svenska feminismen och jämställdheten ska skadas om konservatismen vinner mark. Hon får det att låta som vi lever i ett perfekt samhälle av feminism och jämställdhet. Ändå toppar Sverige i statistik över flest våldtäkter och otryggheten är stor bland kvinnor. Även den psykiska ohälsan hos kvinnor är hög. Men i Sverige anses vi jämställda bara vi delar 50-50 på föräldradagarna och sedan väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.
I decennier nu har vi haft en extremt styrande familjepolitik, där den familj som inte väljer standardlösningen riskerar att hamna i ekonomiskt utsatthet på grund av att vi har världens högsta marginalskatt. Den som av olika skäl inte kan välja standardlösningen, för att man kanske har barn som inte mår bra i förskolegrupper eller barn som behöver ha hemmaomsorg lite längre – straffas ekonomiskt. Det ska svida. Hela systemet är utformat efter det.
Om en förälder vill eller behöver vara hemma och ha hemmaomsorg om barnet, så är det vanliga att föräldern måste säga upp sig. Och förlorar därmed sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Särbeskattningen slår också hårt mot hemmafamiljen som ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.
Hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, utjämnade den extremt styrande familjepolitiken lite grann. Den som valde/behövde ha hemmaomsorg till sitt barn kunde behålla sin anställning i tre år samt skydda sin SGI och få en liten skattefri ersättning per barn varje månad. Med VB så kunde båda föräldrarna även gå ner i arbetstid och arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Många valde det, men det lyftes aldrig i media. (Borde ha varit mumma för alla som tror att jämställdhet är att dela 50-50).
Det är något djupt tragiskt över att vissa är så ideologiskt indoktrinerade att de tror att endast en enda modell passar för alla familjer. Barn är olika, familjer är olika med olika förutsättningar och viktigast av allt: Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Många människor idag vill kliva av ekorrhjulet under småbarnsåren. Vi ser hur framförallt barn och kvinnor kraschar rakt in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa i allt större utsträckning. Det borde mana till eftertanke.
Frihet – kontra tvång. Valfrihet – kontra hård styrning. Ja, vilken lösning väljer människor när de får välja själva hur de vill leva sina liv under småbarnsåren? Svaret är: De väljer väldigt olika lösningar, eftersom vi är olika.
Karin Olsson har bekämpat hemmavalet länge. Redan för 14 år sedan tog hon kontakt med mig och ville göra en intervju med en hemmaförälder. Hon berättade att hon själv varit hemmabarn och hade bara positiva saker att säga om det. Vinklingen var att hon ville göra ett seriöst reportage om hemmaföräldrar. Jag var också noga med att förklara att den förälder hon skulle få intervjua var en alldeles vanlig mamma, som nu släppte in någon i sitt hem och delade sitt mest privata och sina innersta tankar. Därför bad jag Karin Olsson att den här mamman skulle få läsa igenom texten innan publicering och godkänna sina citat. Inga problem, enligt Karin Olsson.
Så blev det inte.
Texten publicerades i Expressen och var elak, insinuant, fördömande och med felaktiga citat. Så gör man bara inte som journalist. Och naturligtvis har hon gjort karriär på tidningen. Den som agerar som makten vill får pengar, ära och berömmelse. Där har vi kanske det absolut största problemet för att kvinnor ska få riktig jämställdhet. En jämställdhet som innebär att de precis som män kan välja att leva sina liv, utan pekpinnar från andra och utan att straffas ekonomiskt på grund av hur de styrande politiska ramarna är utformade.
Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).
Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.
2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.
I Älvkarleby, två mil utanför Gävle bor Ulrika Andersson, 51 år, med sin man Urban. Hon är utbildad socionom och har arbetat mycket med föräldrastödsfrågor till utrikesfödda föräldrar. Sedan två månader arbetar hon gratis som dagbarnvårdare åt sitt eget barnbarn Mila, 16 månader. Ett uppdrag som kom i precis rätt skede i livet.
För ett år sedan sprang Ulrika Andersson som alla andra i sitt ekorrhjul i ett krävande arbete som projektledare inom integrationsområdet, när livet tog en annan vändning.
– Jag jobbade så hårt och gav allt i mitt arbete. Jag gjorde bara gott och gott och gott… för andra. Till slut började jag känna: Vad vill jag? Ska det vara så här? Jag var trött och orkeslös, säger Ulrika.
När hon berättade för maken hur slutkörd hon var så sa han bara:
– Men ta ledigt ett år och fundera över vad du vill göra. Vi klarar oss på en lön.
De satte sig ner och pratade igenom vad de ville göra med sina liv och hur de skulle kunna nå det målet.
– Vi vände på det hela och utgick ifrån: Vad behöver vi egentligen? När vi båda arbetade så var vi hela tiden på väg någonstans. Vi skulle boka en utlandsresa, köpa något. Nu stannade vi upp och valde ett annat perspektiv med utgångspunkt från vad vi behövde på riktigt, snarare än vad vi trodde oss behöva, berättar hon.
I juni 2019 sålde de sin villa och flyttade till ett mindre boende – ett torp på 80 kvm med enkel standard.
– Den flytten möjliggjorde att vi kunde få mer frihet på grund av standardsänkningen, säger Ulrika.
Foto: Privat
När sedan dottern Maja skulle återgå i arbete efter sin föräldraledighet, så kände Ulrika att hon ville använda sitt fria år till att ha omsorgen om sitt eget barnbarn och lade fram förslaget till dottern och Milas pappa. De tyckte det var en bra idé, då båda arbetar skift och det kan vara svårt att få ihop livspusslet med jobb och förskola.
– Maja och Milas pappa är separerade men har gemensam vårdnad. De har dock valt att hoppa över det här med växelvis boende nu när hon är så liten och då fungerar den här lösningen bra med mig som hemmamormor. Sedan träffar Milas pappa henne regelbundet ändå, berättar Ulrika.
Hur klarar du dig ekonomiskt nu när du är hemma och har omsorgen om ditt barnbarn?
– Vi lever på en lön och jag säger vi, för vi ser det som våra gemensamma pengar som maken drar in. Vi har alltid arbetat växelvis och dragit in pengar till familjen. Och nu samarbetar vi för att ge vårt barnbarn den här möjligheten, säger hon.
Dagarna med barnbarnet spenderas i lugn takt. Det blir en del skogspromenader, mycket lek, de ritar, målar och läser – och så går de till kyrkis (en öppen förskoleverksamhet) tre dagar i veckan. På så sätt får Mila vara i ett sammanhang med andra barn och leka med lite andra leksaker än det som finns hemma.
Foto: Privat
– Hon är så liten så hon leker inte med andra barn ännu, men det är trevligt att komma iväg en stund, säger Ulrika.
Till våren ska de anlägga en köksträdgård och Ulrika ser fram emot att få odla med Mila.
– Det är så härligt nu att kunna göra en massa saker jag aldrig hade ork till förut. Nu har jag tid att planera bättre också och handla mat när det är billigt, säger hon.
Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.
Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.
– Han pendlar och arbetar i Stockholm. Förr stressade han hem för vi hade så mycket att göra. Men nu fixar jag det praktiska som städning och matlagning och han kan komma hem och ta det lugnare. Men jag tycker allt sådant är roligt nu när jag inte arbetar utanför hemmet, säger Ulrika.
De har fått en mer behaglig tillvaro med den nya lösningen och mer tid att vara i nuet.
– Förr var vi alltid på väg någonstans. Nu vill vi vara hemma och vara tillsammans. Det har blivit mer tid till att tänka och reflektera över vad som är viktigt. Vi mår så mycket bättre, säger hon.
Med en mer stressfri tillvaro så har Ulrika också fått mer tid att umgås med sina föräldrar som är i 70-årsåldern och bor i närheten.
– De hjälper också till med Mila. De tycker verkligen jättemycket om henne och hon om dem. De saknar henne när de inte har träffat henne på bara ett par dagar, säger hon.
Ulrika och Urban har förutom dottern Maja 24 år, även en son som är 27 år. När barnen var små så var hon hemmaförälder tills de var fem och tre år, då de började i förskolan.
– När de var små var det verkligen en kamp och vi hade bara en låg lön att leva på. Men vi fixade det och det var fina år, berättar hon.
Har du kvar ditt arbete?
– Nej, jag har sagt upp mig. Men tanken är att det bara ska vara det här året och att Mila ska skolas in i januari 2021. Men vi får se. Vi utgår från Mila och hennes behov, säger Ulrika
Ulrika och Mila Foto: Privat
Hur har människor runt omkring dig reagerat när de fått höra att du valt det här?
– Det har varit lite blandade reaktioner. En del har verkligen varit positiva och andra har svarat att de ”aldrig skulle orka göra samma sak”, säger hon och berättar att det kanske också finns en viss avundsjuka, för det är en lyx att kunna välja den här lösningen.
– Om jag varit ensamstående hade det inte fungerat och jag förstår att inte alla kan göra så här.
Men även dottern Maja har fått kommentarer som: ”ska hon inte vara på förskola”?
– Det är så tråkigt att föräldrar inte känner att de är viktigast. Mila får vara med några få personer som hon är trygg med. Dottern arbetar skift och ibland sover hon här efter jobbet och ibland sover jag hos dem, säger Ulrika.
Om vårdnadsbidraget funnits kvar hade du kunnat ha omsorgen om Mila med en viss ersättning och med din anställning och din sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad. Hur tänker du kring det?
– Ja, det är allt det där pratet om kvinnofälla. Men att välja att göra något som jag verkligen vill är inte en kvinnofälla, men att mista sin SGI är ju det, säger hon.
– Det är så tråkigt att så mycket vi gör med barnen idag och hur vi lever går emot all forskning om små barns behov. Jag önskar att fler fick möjlighet att välja en lösning som utgår från vad barn behöver, avslutar Ulrika.
Madeleine Lidman
Fakta om vårdnadsbidraget
Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).
Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.
2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.
Har du som förälder varit på BVC och fått höra att: ”Det är dags för förskola för ditt barn nu”. Bara så där, som att det var en självklarhet. Du som förälder kanske känner med din magkänsla att det inte är dags, men professionen säger något annat. Och professionen säger väl allt det här byggt på vetenskaplig grund, eller hur, tänker du kanske. Men så är det inte. BVC har ett uppdrag att försöka påverka dig och deras råd bygger på ideologi – inte på fakta om vad små behöver.
Ditt barn kanske är infektionskänsligt. BVC: ”Men då är ju förskola utmärkt för att träna immunförsvaret”.
Ditt barn kanske har en försenad språkutveckling. BVC: ”Ja men då är ju förskola det bästa, för när barnet inte har trygga föräldrar omkring som förstår vad barnet säger så kommer barnet TVINGAS att börja prata”.
Ovanstående är några exempel på vad föräldrar har fått höra vid BVC-besök. Alla som är lite inlästa på vad små barn behöver förstår att det här är helt uppåt väggarna. Träna immunförsvaret gör man genom att få lagom doser av sjukdomar, får du ständiga sjukdomar som dessutom hela tiden kräver antibiotika så slås immunförsvaret snarare ut, då antibiotikan dödar även de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Och språkutvecklingen är något som är det första som tar skada i en stor barngrupp, eftersom språket utvecklas i socialt samspel med en vuxen via spegelneuronerna. Men varför ger då BVC-sköterskor råd som får det att låta som förskolan är lösningen på allt?
Jo, för att de är politiskt styrda och agerar enligt regeringens rekommendationer. Den ideologiska bakgrunden bakom rådet att alla barn ska in i förskolan, bygger på att det är så makten tror att jämställdhet uppnås. Så länge föräldrarna är lika lite med barnen, så blir vi jämställda. Men det finns naturligtvis mängder med andra sätt att uppnå jämställdhet.
Regeringen har tagit fram en rikshandbok för de som arbetar på BVC – och så här står det till exempel i riktlinjerna kring 10-månaderskontrollen: Barnomsorg: Läroplan för förskolan
Jag tänker som så borde de inte stå, Barnomsorg: Informera om olika barnomsorgsalternativ och att barn är olika samt att vissa barn inte mår bra i förskolegrupper.
DET skulle stärka föräldrar att våga följa sin magkänsla. Men näe, målet är bara att få in alla barn i förskolan, så då ska man bara prata om att den har en läroplan. (Men inte alla förskolor har inte ens en förskollärare, eller en förskollärare som leder arbetet). Och läroplanen är inte utformade efter små barns behov och styr alltså inte att de små barnen i förskolan får det de behöver. Här används inte BVC på ett korrekt sätt, utan blir en del av regeringens propagandamaskineri.
Om man tittar på forskning om vad små barn behöver, så är det närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen. De allra flesta inser nog att det är bitar som en förskola med stora barngrupper och få personal har svårt att erbjuda.
Vi är så dåliga i det här landet på att ge föräldrar korrekt fakta och kunskap om vad små barn behöver.Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan vi föräldrar ställa krav på en mer flexibel familjepolitik som bygger på barns behov. Vi kan också ställa krav på att barnomsorgen anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win, med andra ord.
.Jag ser en film från The Dodo segla förbi på Facebook. Det är en liten nyfödd elefantunge som kämpar för att komma upp på fötter. I nästan två år har han legat i sin mammas mage. Helt färdigutvecklad och redo att gå direkt efter födseln. Mamman stöttar och lirkar och till slut reser han sig upp och börjar gå. Sedan backar jag bandet i mitt huvud till det lilla människobarnet som föds alldeles för tidigt och är så hjälplöst, eftersom mammans kropp inte klarar att föda fram barnet annars. Ett barn som egentligen skulle behöva tillbringa ytterligare cirka 12 månader i livmodern för att nå den mognad där det kan ta sina första steg. Enligt neurovetenskapen börjar alla däggdjur gå vid samma tidpunkt i hjärnans utveckling.
Tanken svindlar när man inser att människobarnet egentligen skulle födas cirka 12 månader senare än vad det faktiskt gör. Barnet skulle alltså födas vid den tidpunkt som en majoritet av alla barn separeras från sin primära vårdgivare, för att placeras i förskola och bli en ”elev i det livslånga lärandet”. När det gäller andra däggdjur så pratar vi ofta om hur en för tidig separation från den primära vårdgivaren ger en negativ utveckling med mängder av framtida problem. När det gäller homo sapiens har all sådan fakta stuvats undan, för att bättre passa de ideologiska mål som makten har.
Mellan ett till två års ålder sker sedan den absolut största tillväxten av barnets hjärna. För att hjärnan ska utvecklas optimalt behöver flera viktiga bitar finnas på plats. Barnet måste få närhet, kärlek, god omsorg, en trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Om de bitarna inte finns där, så kommer barnets hjärna inte utvecklas som den ska. En skadad hjärna kan man inte fixa till i efterhand, det är därför de första åren år så viktiga.
Vi vet redan idag från forskning att barn som gråter och inte blir tröstade som små, riskerar att få skador som påverkar dem negativt när de är vuxna. Något som borde få alla varningsklockor att ringa med tanke på hur otroligt svårt det är många gånger för personalen i förskolan att trösta alla små som bryter ihop när de lämnas av föräldern. Det blir ännu värre när man vet att de allra flesta föräldrar får rådet att bara gå: ”Det är du som gör ditt barn osäkert. Barnet märker att du är orolig”. Om kunskapen fanns om anknytning skulle det här inte ske. Att bli lämnad av sin primära anknytningsperson är nämligen något av det mest skrämmande ett litet barn kan vara med om.
Varför har då föräldrar så lite kunskap om vad små barn behöver?En förälder skrev nyligen i Hallands Nyheter och berättade hur ifrågasatt hon blir när hon har hemmaomsorg till sitt barn:
”– Va, ska han inte vara på förskola? – Ska ni vara hemma? – Blir inte det jobbigt? – Hur ska ni kunna stimulera honom? – Kommer han inte att hamna efter?
Orsaken till att så många föräldrar har så lite kunskap om vad små barn behöver, beror på att vi inte har några oberoende myndigheter som på ett seriöst sätt delar den forskning som finns om små barns behov. Myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten är politiskt styrda och matar ut den propaganda makten bestämt att föräldrar ska få ta del av. Då agerar föräldrar som makten vill och lämnar lydigt ifrån sig sina små i statens omvårdnad.
De forskare som är redskap åt makten och är med och ser till att föräldrar blir grundlurade är också de forskare som får makt, ära och pengar. Något som Susanne Nyman Furugård och jag lyft här >>
Föräldrar som köpt statens propaganda säger ofta: ”Mitt barn lär sig saker i förskolan, förskolan har en läroplan, barnen får stimulans och får träffa andra barn. Det har ju utbildad personal också.”
Nu får ju barn som är hemma också träffa andra barn – ja faktiskt både barn och vuxna i olika åldrar, i olika miljöer, där ute i det verkliga livet. En utmärkt träning för att skapa sig en inre arbetsmodell för hur man ska hantera livet. Barn i hemmaomsorg lär sig saker genom den oslagbara vardagspedagogiken. För allt du gör med dina barn är pedagogik: att ta på sig mössan, äta själv, räkna våningar när ni åker hiss, lära sig räkna när ni bakar, åka buss eller vandra genom en park och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen. Allt i vardagen är nytt för barnet – nytt och spännande och sakta men säkert så erövrar barnet de färdigheter som behövs införs skolstarten.
Man kan också ifrågasätta vad ett barn lär sig i en stor barngrupp, jämfört med ett eller flera barn hemma i en trygg miljö, med en vuxen som lär dem saker med vardagspedagogiken. En förskollärare är i alla fall tydlig med vad hon anser:
Och den där stimulansen som föräldrar tror att barn får i förskolan handlar tyvärr oftare om överstimulans, vilket är skadligt för det lilla barnets hjärna. Buller, stress, svårt att få en chans till vila och återhämtning, ständiga avbrott i leken och hela tiden kämpa för sin plats i hierarkin mot andra barn, mot större barn – det ökar risken för att barnets sköra hjärna under utveckling ska skadas. En ny norsk studie visar att stressade förskolebarn kan stressas för livet.
Socialt samspel och att fungera i grupp är också något barn lär sig i socialt samspel med en vuxen. I en stor barngrupp blir barnen lätt utan vägledning och då riskerar det att bli ”flugornas herre” när de vuxna inte är där, som för den här lilla flickan som blev svårt misshandlad på förskolegården, när de vuxna lämnade barnen utan tillsyn.
Kamratfostran som också är vanligt i en stor barngrupp, leder ofta till att barn blir mer kompisorienterade och hellre följer andra barn, än lyssnar till de vuxna. Vilket i sin tur kan leda till stora problem i skolan. (Läs: Våga ta plats i ditt barns liv, av Gordon Neufeld och Gabor Maté). Stora barngrupper gör också barnen mer aggressiva och ger dem fler beteendeproblem, enligt en ny norsk stude. Det har framgick tydligt redan i NICDH-studien och hänger också ihop med långa vistelsetider i förskolan.
Många som valt att ha sina barn hemma längre, blir påhoppade så fort de nämner att de har sina barn hemma. Föräldrar framhåller snabbt hur viktigt det är med förskola och återberättar all felaktig information de matats med. De kan bli ganska jobbigt för den som följt sin magkänsla och valt att vänta med, eller hoppa över förskola helt. Jag brukar tipsa om att andas när påhoppen börjar och försöka förstå vad som kanske sker i mötet med en förälder som stuvat undan sin magkänsla.
De reagerar med ilska och påhopp därför att magkänslan gör sig påmind. ”Va, en förälder som inte följt med strömmen, utan valt något annat. Vad är det här? Har jag verkligen gjort rätt som satte mitt barn i förskola tidigt”.
Kanske minns de plötsligt ett hysteriskt gråtande barn vid lämningarna, en liten som kommit hem med bitmärken, ett barn som fått gå i samma bajsblöja hela dagen för att personalen varit underbemannad på grund av sjukdom och så vidare. Attack blir då bästa försvar och så försöker de komma på vad staten tränat dem att säga, för att lugna den starka känsla de slås av.
Vet man det här är det lättare att backa lite, le stort och bara säga: ”Vi har valt det här för att det är det bästa för oss”. Många som reagerar med påhopp, kommer kanske fundera ett varv till och många kommer faktiskt också ändra sig och låta magkänslan trilla in. De kanske går ner i arbetstid, byter från förskola till pedagogisk omsorg, eller tar hem sitt barn. Det finns alltså all anledning att vara diplomatisk. Kanske kommer de tillbaka en dag och frågar: – Hur gör man för att få mer tid för sitt barn?
Sedan är vi alla olika med olika förutsättningar och många vill arbeta och vill lämna barnen till förskolan. Alla förskolor är heller inte dåliga, så det finns nyanser av allt och det är viktigt att komma ihåg. Vi som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, måste också vara ödmjuka inför att andra göra andra val. Livet går också sina egna vägar och vi får arbeta med de förutsättningar vi har. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan föräldrar även ställa krav på förskolans miljö, så att den anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win med andra ord. Den kan ligga till grund för en bättre familjepolitik med mer valfrihet, men även för en bättre barnomsorg.
Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i vårt land hos barn och unga. Något i deras uppväxt under de första åren är bevisligen inte bra. Den tid när grunden läggs och de skapar sig en inre bild för hur livet ska hanteras. Vi som har kunskapen om vad små barn behöver har därför ett viktigt uppdrag, tänker jag. Ett uppdrag att sprida fakta om små barns behov. Men det ska ske sansat och det ska ske nyanserat, med respekt för att vi alla är olika.
