Publicerad i föräldraskap

Strunta i trigger warnings och möt känslan istället

Foto: Pixabay

Föräldraskap är synonymt med dåligt samvete. Det kommer att följa dig som förälder hela livet. Därför gäller det tidigt att möta känslor med reflektion (att fundera ett varv helt enkelt). Att undvika alla jobbiga känslor skadar bara och genom att möta känslorna, fundera över dem och hantera och stoppa undan dem, så kommer du som förälder att växa och bli tryggare i dig själv.

I Hemmaföräldrars nätverk – originalet möts mängder med föräldrar som delar sina tankar kring vardagen. Många har inte en granne som de kan kila in till och sitta ner hos en stund och prata om livet. De skriver därför sina funderingar i den Facebook-grupp (vi har många för olika ämnen) som Hemmaföräldrars nätverk har – och då händer det något spännande. Även känsliga ämnen skrivs utan trigger warnings. Det kräver mer av mig som admin, en tid jag inte alltid riktigt har, så därför skriver jag och påminner ibland om hur det är tänkt att gruppen ska fungera.

Kanske är det så att många av dagens vuxna själva inte fått hjälp med sin känsloreglering som barn (du kan läsa mer här om vad känsloreglering är. Eller så har vi ett tryck på oss ovanifrån att vi ska tycka och tänka på ett specifikt sätt, vad vet jag. Oavsett så tycker jag att det är kontraproduktivt att trycka undan och undvika starka känslor. De ska hanteras eftersom det ingår i föräldraskapet att hjälpa de egna barnen med deras känsloreglering och när de växer upp så kommer de att behöva dig som förälder, även som vuxna, för att hantera sina känslor. Du kommer att bli deras trygga hamn och bli den de vänder sig till när livet inte blir som de tänkt sig, så länge du lever.

Första reaktionen på en stark känsla är ofta en vilja att gå till attack. Många skriver ”du skammar”, eller så attackerar de på annat sätt budbäraren. Vissa flyr (hjälp det här kan jag inte hantera). Jag skulle istället vilja ha en annan reaktion. Vänd blicken inåt. Vad är det som upprör? Kändes det jobbigt när någon skrev om gråtande barn som inte vill gå till förskolan? Varför? Kände du så som liten? Har du själv lämnat ett gråtande barn?

Sedan får man som vuxen reflektera över och hantera den känslan.

Livet går sina egna vägar, vi kan inte råda över allt. Ibland får man konstatera att det val man gjort inte går att göra ogjorda eftersom man inte hade något annat val vid den tiden. Fine! Ingen idé att älta, utan då är det dags att stuva undan, men då har du mött känslan och den ligger inte där och gnager.

Vi ska ha ett öppet klimat för den här biten med att få stöd och hjälp kring det man känner är så viktigt. Sedan kommer det att bli så ibland att jag låser en tråd över natten, eller stänger den och lägger den till vila när tiden inte räcker till. Men jag kommer fortsätta att arbeta hårt för att slippa trigger warnings och istället uppmuntra till att även känsliga inlägg får delas och diskuteras, eftersom det kan betyda allt för den som skriver.

Visst klarar vi det 🙂

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Publicerad i anknytning, förskola, psykisk ohälsa

Trygg anknytning är en viktig pusselbit till barns framtida psykiska välmående

Foto: Pixabay

Han är 12 månader och ganska kavat. Ett ”lätt” bebis som många skulle uttrycka det. Sover hela nätterna, äter bra, kan redan flera ord, är duktig på att uttrycka vad han vill. När han ser andra barn går han direkt fram och söker kontakt. Av och till så kommer hans storasystrar hem och bor ett tag innan de åker iväg igen för studier. Han blir alltid glad att se dem även om det inte är så ofta.

Den här dagen är alla i familjen hemma och när mamman tar hans storasyster och går till simningen vinkar de glatt hej då. Men så är det tvättid så pappan måste springa ner i tvättstugan och lämnar honom ensam med systrarna. Anknytningsperson ett, två och tre har därmed lämnat hemmet (anknytningen sker i en strikt hierarki och barn kan ha upp till fem anknytningspersoner). Då händer det som inte får hända, han börjar gråta hysteriskt. Ingenting hjälper. Storasystrarna försöker leka, busa, trösta. Han avvisar allt och kryper gråtande runt och letar efter mamman, pappan och systern.

Även om det bara är fem minuter innan mamman och systern kommer tillbaka från simningen är han helt förstörd. Som en liten apunge klamrar han sig fast vid mamman och slutar gråta direkt när han är tillbaka till sin trygga anknytningsperson. Den lilla kroppen skakar av snyftningar. Han bara sitter och håller om hårt.

Vad hände säger storasystrarna?

Det som hände är att han inte hade en trygg anknytning till sina storasystrar. De har varit hemma för lite för att han ska kunna bygga en sådan anknytning där han vet att de är att lita på. Hela hans överlevnad och existens hänger ju på (i hans och andra små barns värld) att han har en trygg anknytningsperson att söka sig till om något skulle hända. Vi är trots allt bara biologiska varelser och han är programmerad att hålla koll på sin trygga hamn ifall att det skulle bli skarpt läge. Och trygg hamn för honom är mamman, pappan och minsta storasystern.

På kvällen är han fortfarande lite upprörd. I vanliga fall är det bara för mamman eller pappan att lägga ner honom i sängen, men den här kvällen vill han att mamman ska vara nära.

Det finns de som avfärdar anknytningen som ett hittepå, helt enkelt eftersom den inte passar in i hur vi förväntas leva idag där normen är att lämna bort små barn som ännu inte klarar av att reglera sina känslor på egen hand, till en förskola med få vuxna och många andra små barn. Numera går alltfler förskolor dessutom över till tredagarsinskolning. Det är för kort tid för de allra flesta små att skapa en trygg anknytning till någon i personalen, något som kan resultera i att barnet gråter hysteriskt vid lämning. I det läget får föräldern som skolar in ofta höra att det är viktigt att de bara går. Barnet slutar gråta bara de går och om barnet gråter så är det för att föräldern inte är tillräckligt käck och övertygande om att det är tryggt att bli lämnad.

Men det här är direkt felaktig information.

Om ett barn lämnas i förskolan eller till en annan vuxen och gråter hysteriskt, så har inte barnet en trygg anknytning till den som tar över. Visst små barn kan gråta en kort stund när den primära anknytningspersonen går, men de ska snabbt gå över om barnet har en trygg anknytning.

Kunskap om vad små barn behöver är guld värt. Det är en mycket viktig pusselbit till en framtida god psykisk hälsa hos barnet och att strunta i forskning om anknytning är något som verkligen kan ge problem längre fram i livet. Dessvärre är en majoritet av dagens politiker inte intresserade av vad små barn behöver, så viktig forskning om anknytning (och neurobiologi samt utvecklingspsykologi) stuvas undan. Det måste vi ändra på – i synnerhet om vi vill få ner den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Små barn behöver hjälp att reglera sina känslor
Anknytningsteorin
Alltfler barn i Sverige lider av psykisk ohälsa och begår självmord
Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning
Forskare blundar för kunskap om barns behov

Publicerad i föräldraskap

Nej du kan inte gå ut offentligt med att du ångrar att du skaffat barn

Foto: Pixabay

Jag är hemskt ledsen om jag gör någon obekväm nu men det kan aldrig vara okej att gå ut offentligt med att man ångrar sina barn. Vad tråkigt om du som förälder känner så, men om det är din känsla så har du ett ansvar för att tag i den och göra något åt den. Den känslan kommer inte bara av en tillfällighet. Något du har varit med om tidigare gör att du känner så här. Du får helt enkelt gå och prata med en psykolog och lära dig hantera den här känslan. För dina barn är du som förälder nämligen hela deras värld. När du blev förälder fick du världens viktigaste uppdrag – att se till att dina barn får en trygg grund att stå på så att de klarar av livets utmaningar. Det betyder att de ska få all den kärlek, närhet, goda omsorg, trygga anknytning och sociala samspel med en vuxen, som de har rätt till. De behöver inte få kännedom om dina problem och dina negativa känslor kring att du satt dem till världen. Det får du ta hand om själv.

Det enda de behöver är villkorslös kärlek.

Ingen kan förbereda en förälder på den stora omställningen det innebär att få barn. Det går inte att förklara i skrift vilka känslor det väcker. Och vilka känslor det väcker beror på det bagage du har med dig. Ett bagage du kanske inte ens är medveten om. Men i samma stund du sätter barn till världen får du växa upp och ta tag i det bagaget för att kunna bli en bra förälder.

Jag har kritiserat det förut alla dessa insta-konton och bloggar som handlar om föräldrar som beter sig som förfördelade barn, där de beklagar sig över sina jobbiga barn och skämtar om vad barnen gör. Det kanske kan verka harmlöst att ständigt skämta om hur jobbiga barnen är, dra fram allt de gör i ljuset och ständigt berätta om vilken pärs det är med barn.

Barn vill göra rätt, men de behöver din vägledning. Med rätt vägledning så blir allting också lättare, för dig och för ditt/dina barn. Sedan är barn olika små individer och en del är kanske svårare att vägleda, men kom ihåg att de har en inneboende kompass att försöka göra rätt. De måste bara förstå hur de ska göra och där kommer ditt uppdrag in.

Det är också så att ju mer tid du spenderar med dina barn när de är små, desto lättare blir föräldraskapet. Ju mindre tid du är med dem, desto tuffare blir det. Det är inte helt ovanligt att föräldrar som lämnar barnen 50-60 timmar i veckan i förskolan, inte heller vill hämta hem barnen under loven. De orkar helt enkelt inte, eftersom de som familj inte byggt sin vardag ihop och föräldrarna inte har kommit in i sin föräldraroll kring hur man vägleder sina barn där ute i det riktiga livet.

Många kanske tycker att det är skammande att lyfta det här – själv tycker jag att det är en livsnödvändighet. Vi måste bli bättre på att prata om vad som förväntas av oss föräldrar. Förskolan är inte en Quick fix, det räcker inte att vara hemma ett år och tänka att man som förälder gjort sitt och nu ska någon annan ta över. Ansvaret kommer att ligga på dig som förälder tills barnet flyttar hemifrån.

Barn är en glädje och en gåva, men du måste jobba för att få ditt familjeliv att fungera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs.också:

Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna

Ansvariga bakom Axfood-företagen Minstingen startar drev mot hemmaföräldrar

Jag kan inte älska mina barn

Publicerad i anknytning, neurovetenskap, socialt samspel

Små barn behöver hjälp att reglera sina känslor

Foto: Flickr Upsilon Andromedae

Han är elva månader och älskar att krypa in under matsalsbordet. Den här dagen fastnar han med benet och kommer inte loss. Han skriker i förtvivlan och mamman kommer genast rusande och lirkar loss foten. Tröst och en mjuk famn gör att han slutar skrika direkt, samtidigt som han får hjälp att sätta ord på det som hänt: ”Oj, fastnade du med foten. Vad tokigt. Men jag hjälpte dig. Det gick bra”. Det som händer nu i det lilla barnets hjärna är att han får stöd och hjälp att reglera sina känslor och stöd att sätta ord på det som hänt. Det är det stöd små barn behöver när de överväldigas av starka känslor och när något gör dem upprörda.

Att bara gå hemma med mamma eller pappa är det så bra det? Små barn behöver ju kompisar och undervisning eller hur? Nej, små barn behöver hjälp att skapa sig en inre arbetsmodell av livet. Det är den arbetsmodellen som sedan ska hjälpa dem att klara av livets utmaningar. En viktig bit som föräldrar ger sina barn är hjälpen att reglera känslor. Får barnen inte den hjälpen, riskerar de att få problem senare i livet att hantera känslor.

Ett barn lär sig känsloreglering när det tillåts att uppleva olika känslor och lär sig uttrycka sina känslor i ord och när man hjälper barnet att lugna ner sig efter ett intensivt känslotillstånd. Barnets känsloreglering är till en början outvecklad och växlar snabbt från skratt till ilska och barnet behöver därför en trygg anknytning och känslomässigt stöd för att utvecklas. Så småningom utvecklar barnet dessa färdigheter och kan reglera sina känslor även utan stöd, men det är först vid fem till sex års ålder som barnet klarar av att reglera sina känslor själv. (Sala, Pons & Molina 2014; sammans. Kokkonen 2010).

Det här är en pusselbit till varför de första åren är så viktiga för barnets framtida psykiska och fysiska välmående. De barn som inte får det här stödet att lära sig hantera sin känsloreglering får problem senare i livet. (Davis & Humphrey 2012; Schutte m.fl. 2007). Problem som yttrar sig i impulsivt och känslostyrt beteende utan att tanke på konsekvenserna. Något som kan leda till många negativa följder när det gäller mänskliga relationer samt i studie- eller arbetslivet.

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Det här stödet från en vuxen som små barn kräver visar tydligt det som många missar, att familjen är grunden för det sociala samspelet där barn lär sig socialt samspel i samspel med en vuxen. Men det är inte den information föräldrar får, istället matas de ständigt med att om man bara placerar 20—30 barn tillsammans i en stor barngrupp i förskolan så lär de sig socialt samspel. Det här är förödande för barns utveckling och det syns inte minst sedan när barnen kommer till skolan att många barn inte fått det de behöver med stöd i sin känsloreglering under de första viktiga åren.

Med den här kunskapen skulle det vara så mycket lättare att förklara varför det är så viktigt att föräldrar får en möjlighet att själva ha omsorgen om sina barn när de är små. Det är under de första sex viktiga åren som själva grunden läggs för barnets framtida mående. Men det är också viktig kunskap att använda vid utformningen av barnomsorgen. Förskolans stora barngrupper skulle vara ett minne blott om verksamheten byggde på kunskap om vad små barn behöver. Inte heller skulle man vara lika snabbt att döma ut pedagogisk omsorg, som erbjuder små barngrupper och en trygg anknytningsperson.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, psykisk ohälsa

Brist på beröring kan ge men senare i livet

Foto: Pixabay

Vi vet vad små barn behöver för att utvecklas optimalt: närhet, kärlek, god anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen – men ändå har vi politiker som aktivt väljer att bortse från den kunskapen, eftersom de ser barn som biologiska fotbojor som måste separeras från föräldrarna så att de kan gå ut och arbeta så tidigt som möjligt. Det tråkiga är att politikerna inte heller arbetar för att den barnomsorg barnen hamnar i bygger på kunskap om vad små barn behöver. Istället har de slagit blå dunster i föräldrar att små ettåringar behöver undervisning och gå i (för)skola, för att de ska lära sig saker och utvecklas optimalt.

I Kurera så intervjuas hjärnforskaren Helena Backlund, forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin och författare till boken ”Närmare – Om det livsviktiga i att röra vid varandra”.

”– I många familjer tror jag att man har en naturlig känsla för att vilja vara nära varandra när barnen är relativt små så jag tror att det rent generellt fungerar bra. När barngrupperna däremot är väldigt stora i förskolan är det inte möjligt att ge barnen den närhet de så väl behöver.”

Närhet handlar om en trygg famn att krypa upp i när omvärlden är skrämmande, vilket ger barnet tröst och hjälp att reglera sina känslor, då små barn inte klarar det själva. Men närhet är också beröring och det är en sak vi människor verkligen behöver för att utvecklas och må bra. Jag skriver ofta och påminner om att familjepolitiken borde bygga på vad små barn behöver utifrån forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Tyvärr är det forskning som staten stuvat undan för att lättare kunna styra föräldrar att springa allt tidigare i ekorrhjulet.

Helena Backlund nämner även att barn som inte får den beröring de behöver kan få problem med anknytningen:

Vad kan det mer ha för påverkan?
– Anknytningsproblemen gör ju att man får svårigheter att både bilda och bibehålla sociala relationer som vuxen men bristande beröring i barndomen kan också leda till att man får svårigheter att hantera stress och att man har lättare att utveckla längvariga smärttillstånd.”

Det är sorgligt att föräldrar inte får tillgång till korrekt forskning om vad små barn behöver när de ska fatta livsavgörande kring barnets första år i livet. I synnerhet som det kan leda till ganska allvarliga problem senare i livet, när små barn inte får det de behöver. Vi ser redan idag en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, men vi skulle kunna arbeta förebyggande både genom att ta fram en mer flexibel familjepolitik som ger de föräldrar som vill mer tid med barnen. Sedan skulle vi kunna ta fram en bättre barnomsorg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i skola

Introduktion till F-klass, men många kommuner glömmer bort barn som inte går i förskola

Foto: Pixabay

Ute in landet finns det nu många små stjärnögda och förväntansfulla barn som ska börja förskoleklass. Ute på skolorna planeras det för fullt, men dessvärre kommer många föräldrar få uppleva att just deras barn glöms bort, när det är dags för introduktion till förskoleklassen. Det är inte acceptabelt och något vi måste hålla ett öga på ooh motverka.

Utbildningsförvaltningar, politiker i nämnder samt rektorer och biträdande rektorer, har ett stort ansvar att alla barn ska känna sig välkomna och att föräldrarna ska känna sig trygga. Det finns också en lag mot diskriminering, vi har Barnkonventionen och alla skolor har en likabehandlingsplan. Ändå kommer många barn inte få någon inbjudan till introduktion till förskoleklass, eftersom skolorna bara samarbetar med förskolorna inför introduktionen – och det saknas en plan för övriga barn.

Det är allvarligt.

Som förälder till ett barn som gått i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem eller flerfamiljssystem, eller som haft hemmaomsorg – är det viktigt att du skickar ett mejl till rektorn i den skola ditt barn kommit in på. Skriv en vänlig fråga och berätta att du fått plats för ditt barn samt att barnet idag går i pedagogisk omsorg/har hemmaomsorg och fråga hur introduktionen kommer att se ut. (Vanligtvis sker introduktionen nu i maj, innan sommarlovet).

Risken finns att du som förälder får ett passivt aggressivt svar där de ignorerar att du nämnt att ditt barn har annan barnomsorg och att de bara svarar att alla barn i förskola kommer att få en introduktionsdag. Ge inte upp och se till att de verkligen har en plan även för ditt barn.

Får du inte en bra respons, kontakta ansvarig ordförande i skolnämnden i din kommun. Skriv alltid ett mejl, så att du kan spara konversationen. Skriv vänligt och med fokus i sak och sök samarbete och lösningar, trots att det är anmärkningsvärt att de eventuellt har missat ditt barn. (Vilket skett medvetet, eller omedvetet). Man vinner alltid på att vara nyanserad och sansad, även om det svider i föräldrahjärtat när man inser att ens eget barn faktiskt blir diskriminerat.

Jag vill inte se ett enda barn bli diskriminerat i vårt avlånga land och är du som förälder drabbad och medlem i Hemmaföräldrars nätverk – originalet, så kontakta mig så ska vi hjälpas åt. I ett sådant här läge är det guld värt att ha ett nätverk av nästan 5 000 föräldrar i ryggen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I vissa skolor som i Solna får barnen bara en introduktion på 30 minuter i skolan inför förskoleklass. I Uppsala får barnen en halv dag, där de får träffa sin lärare, kamrater, leka och rita och äta i matsalen. Dagen kallas för Karuselldagen. Ett tips till alla er som har skolor med kort introduktion – skriv till politikerna och tipsa 🙂
Karuselldagen >>

Publicerad i föräldraskap

Är ditt barn jobbigt? Fundera över vad du själv behöver förändra i ditt bemötande

Pixabay

För att förstå sin samtid är det intressant att följa influencers och se vad de skriver i frågor som rör barn och föräldraskap. Reaktionerna hos de som läser visar också vilka normer som gäller för tillfället. Att lyfta att det finns något problematiskt kring dagens föräldraskap med lite tid för barnen, är känsligt och för många lika med skammande. Jag anser dock att man ska kunna diskutera olika infallsvinklar kring föräldraskapet på ett nyanserat och sansat sätt. Det växer vi av som människor.

Det finns några beteenden hos föräldrar som jag kan reagera på. Till exempel det motsägelsefulla i att en och samma person som ständigt lämnar bort sitt barn till andra, kan skriva om hur tufft det är att vara ifrån sin respektive. ”De tycker nämligen inte om att vara ifrån varandra en minut” och reser därför oftast tillsammans, vilket är cirka en-två veckor en gång i månaden. Men det lilla barnet får aldrig följa med.

Helt ärligt så är det ju faktiskt så att den som har allra störst behov av att få vara med sina föräldrar är ju just det lilla barnet. Föräldrarna är vuxna och klarar faktiskt att vara ifrån varandra. Sedan hänvisar föräldrarna i det fall jag tänker på, ofta till att barnet har ett så stort nätverk av olika människor som det flyttar runt hos, så barnet behöver inte sina föräldrar. Ja men då sa. Varför klagar ni själva över att det är jobbigt att vara ifrån varandra, bonda med ert nätverk istället så är saken löst.

En annan sak jag ofta reagerar på är det här med att vissa influensers lever på att göra sig roliga över sina barn. De lägger ut bilder och berättelser på sociala medier och vinklingen är att allt barnen gör – gör de för är att sabotera för sina föräldrar. Naturligtvis är det hög igenkänning på utmaningarna med att ha barn. Men bilden blir missvisande då barn inte gör saker av elakhet. Små barn är under utveckling och det är vårt uppdrag som föräldrar att visa dem vägen och vägleda dem ut i världen, så att de kan erövra den och förstå hur den fungerar.

Barn hittar på hyss och de får utbrott om föräldrarna är stressade. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De gör saker som vi som föräldrar kan uppleva som jobbiga, men det är ju för att de inte vet ännu hur man ska göra. Barnen är ju egentligen inte problemet – problemet är hur vi föräldrar reagerar och hanterar uppkomna situationer. Att då göra sig rolig över det barnen gör och hela tiden få det till att barnen förstör vardagen för sina föräldrar, får andra föräldrar att tänka i samma banor.

För visst kan vara jobbigt med små barn under utveckling, men man kommer vidare när man lär sina barn hur de ska bete sig för att det ska fungera smidigt i en familj och ute bland andra människor. Små barn vill dessutom inget hellre än att lära sig, de älskar att få vägledning och är så stolta när polletten trillar ner.

Det naturliga, det här att leva med sina barn och nära sina barn, under de första viktiga åren – har blivit något onormalt i ett samhälle där små barn lämnas till barnomsorgen när de fyller ett år. Det här tidiga bortlämnadet försvårar också föräldraskapet, för ju mer du är med barnen – desto lättare blir det faktiskt.

Tänk om vi kunde prata om det här, hur viktigt det är för små barn att i möjligaste mån få så mycket tid med sina föräldrar som det bara går under de första viktiga åren. Tänk om vi kunde börja prata om vad små barn behöver – och inte bara om vad vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj

Att känna till sina förfäders historia, är att känna sig själv

Huset där Farmor Ruth lät sina tre barn växa upp.

Det är bra att kunna sina förfäders historia och veta hur de som gått före levt sina liv. Vi har alltid haft en tradition i vår familj av att ta hand om våra gamla, men också att hålla berättelserna vid liv om förfädernas vedermödor. Tänker lite på min gammelfarmor (min mammas farmor) – Ruth. När hon var liten hade de det ganska knapert och leksaker hade man bara några få.

Min gammelfarmor, som vi alltid kallade Farmor Ruth, hade en väldigt enkel docka att leka med som liten. Den hade ett tyghuvud och en tygkropp. Men Farmor Ruths mamma och pappa sparade undan pengar och köpte sedan ett porslinshuvud till hennes docka och tyghuvudet byttes ut mot ett porslinshuvud. Farmor Ruth var överlycklig över sin ”nya” docka. Strålande glad sprang hon ut med dockan för att visa den för sin bästa kompis. Hennes vän tog dockan och vände och vred på den lite och sedan sa det bara poff, så hade hon slagit dockans huvud i en sten. Huvudet gick i tusen bitar. Den sorgen…

Farmor Ruth fick aldrig något nytt dockhuvud, eftersom de inte hade råd och ända fram till sin död berättade hon om hur ledsen hon var över den här händelsen. Det var nog en skam också över att föräldrarna sparat pengar för hennes skull och så förstördes gåvan direkt. Missunnsamhet är en ganska hemsk känsla och kanske var det den känslan som fick hennes vän att agera som hon gjorde. Tänk om vännen istället hade kunnat glädjas med min gammelfarmor över den fina gåvan.

Jag har försökt att vägleda mina egna barn i att inte vara missunnsamma. Om de vill ha något, så har jag uppmuntrat dem att spara pengar till det, arbeta hårt i skolan för att få ett bra jobb och kunna köpa sig saker de önskar som vuxna. Man får vara avundsjuk, men aldrig missunnsam har varit det motto jag präntat in i dem.

När Farmor Ruth var 12 år ramlade hennes pappa, som var plåtslagare, ner från det hustak han arbetade på. Han dog direkt. Mamman blev ensam med fem barn och Farmor Ruth som var äldst fick hoppa av skolan och börja arbeta i en fabrik för att bidra till familjens uppehälle. Hon sparade undan pengar och för sin första lön köpte hon en liten porslinsfigur till sin mamma som finns kvar i familjens ägo än idag. Hon jobbade hårt hela livet, gifte sig med Enok, bosatte sig på Lidingö och fick tre barn. Hennes mellanson slogs mot ryssarna i Finska vinterkriget, eftersom ”Finlands sak var vår” och det var hon väldigt stolt över.

Mellansonen tävlade också i biltävlingar och blev ganska känd när det begav sig, då han ofta vann. Hennes dotter reste till Paris, gifte sig med en fransman och fick ett fantastiskt liv. Vid 65 års ålder gick dottern i pension från sitt arbete som chef på Pierre Robert (kosmetikaföretag) och framlevde sina dagar med maken växelvis i Nice och Paris. Min morfar, Farmor Ruths förstfödda barn, gick tyvärr bort redan vid 41 års ålder och hon var mycket sorgsen över att förlora honom så tidigt. Bara några år efter sonens bortgång gick hennes make bort i en stroke, så livet hade verkligen sina utmaningar för henne.

Ett liv och ett människoöde sammanfattat i några korta rader, när det finns så mycket att berätta. Vi var och besökte Farmor Ruth varje vecka när jag var barn. När vi sprang uppför trapporna till hennes lägenhet, så stod hon alltid redan i den öppna dörren med armarna utsträckta. Hennes långa hår var alltid samlat i en knut bak i nacken och hon hade alltid olika små förkläden på sig. Hon var inte så kramig av sig har mamma berättat, men när vi barn kom dit så fick vi alltid riktiga bamsekramar. Och så självklart julmust. Hon bjöd alltid på julmust och danska bröstkarameller. När jag var tio år så gick hon bort i en ålder av 91 år, men hon var väldigt viktig för mig.

Att ge sina barn deras historia och berätta om förfäderna är en gåva, anser jag. En gåva som ger barnen en bättre förståelse för livet, dess utmaningar men också all glädje som en nära relation till familjen kan ge.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Forskning om vad små behöver har stuvats undan

Foto: Pixabay

Han är nio månader. Den lilla kroppen strävar så efter att erövra nya färdigheter. Han vill stå och han vill gå. De små händerna grabbar tag i stöd så han kan häva sig upp. Sedan vill han inte sitta ner igen när han väl lyckats dra sig upp i stående. Lära-gå-vagnen har fått tunga böcker för att ge stabilitet och han trampar på och föser den framför sig. Ibland ramlar han nästan när farten blir för hög och man ser hur rädslan blixtrar till i ansiktet. Skräcken att falla. Men han fortsätter, han är programmerad att erövra nya färdigheter och här och just nu så är det kampen för att lära sig gå som överskuggar allt.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut om vi plötsligt fick politiker som började mata ut att förskola från sex månader är det bästa för alla barn. Då skulle de ju tas om hand av utbildad personal och ha tillgång till undervisning och en läroplan. Vad skulle det stå i Läroplanen för en liten som är nio månader? Digitaliseringen i förskolan som MP och S införde skulle garanterat vara ett inslag. För tänk så mycket de lär sig via sina paddor och det är ju inte bara ett planlöst lekande, här har pedagogerna tänkt ut vad liten ska sitta och lära sig vid paddan för dagen. Det skulle inte dröja länge förrän tidningarna började skriva om att små tiomånaders redan kan färgerna efter sitt användande av paddan. Vilken fördel och vad duktiga de ska bli sedan i skolan när de får lära sig så mycket så tidigt på sin padda, eller hur?

Vad man dessvärre missar är att en liten niomånaders inte är i den utvecklingsfasen att färger och lärande på padda är aktuellt. Här sker istället en enorm utveckling av barnets hjärna där nya nervtrådar kopplas ihop i en rasande fart och dessa kopplingar bygger på ”use it or lose it”. Det är därför Lilleman kämpar nu med att häva sig upp och med att gå med sin lära-gå-vagn. Det är vad han behöver, men om makten får för sig att mammor och pappor ska ut i arbete ännu tidigare, så kommer budskapet till föräldrar förändras och anpassas för att styra dem att lämna ifrån sig barnen ännu tidigare än idag. Det är lite skrämmande att tänka på.

Det är också skrämmande att tänka på hur det skulle påverka alla små spädbarn i deras utveckling. Redan idag kan vi se att något inte är riktigt bra kring hur vi låter barn växa upp i vårt land. Barn och ungdomar mår inte bra. De medicineras i allt större utsträckning med antidepressiva och sömnmedel och den psykiska ohälsan bara ökar. Men inte någon vågar lyfta vad det kan bero på egentligen. Inte någon vågar lyfta att en orsak kan vara att små barn faktiskt inte får det de behöver under sina första år i livet, de får något annat – en slags konstgjord verklighet där små ettåringar ses som elever i en skola. Där man stuvat undan forskning om hur stora barngrupper, långa dagar och stress faktiskt kan skada många barn.

Mellan ett- till två års ålder sker den absolut största tillväxten av barnets hjärna. Det små barn behöver i den åldern är framförallt en trygg hamn från vilken de kan upptäcka världen. Allt precis allt är ju så spännande, både att erövra egna färdigheter men också att få vara med där ute i det riktiga livet i olika miljöer och träffa människor i olika åldrar och lära sig hur allt fungerar, samtidigt som barnet får närhet, kärlek, trygg anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet.

Föräldrar idag har många gånger förlorat sin tro på att de duger, för det är ju vad de får höra hela tiden. Men alla ni fantastiska föräldrar där ute – kom ihåg några saker:
1. Det era barn vill mest av allt är att vara med er.
2. Tids nog ska alla små barn få gå i skolan många, många år – men under de första åren är det så mycket annat som ska komma på plats, som den viktiga inre arbetsmodellen som barnet ska skapa och som hela livet sedan ska ge vägledning hur barnet ska möta livets utmaningar. Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna.
3. Paddor och datorspel är ett gift för barnets hjärna (och för oss vuxna). Det skapar ett beroende som man definitivt ska vara försiktig med. Låt barnet få använda sin kropp och sin fantasi i leken i större utsträckning istället. Rörelse befriar barnet från stresshormoner och ökar det fysiska och psykiska välbefinnandet.
4. Och kom ihåg att du duger. Känner du dig osäker, läs in dig på vad små barn behöver och lyft dina tankar och din oro i Hemmaföräldrars nätverk – originalet, så kommer du att få det stöd du behöver 🙂

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlekens roll: Hur känslomässig närhet formar barnets hjärna

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökar

Antidepressiva till barn fortsätter öka

Rekordökning av sömnmedel till barn

Ta reda på hur dagens förskola påverkar barnen på lång sik
t

Publicerad i Okategoriserade

Hur vi fick skolplikt från 6 år — trots att alla var emot det

Foto: James Lee FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är bra att kunna sin historia och lära sig hur makten arbetar. När S en gång i tiden kom med ett förslag om skolplikt från sex år, så var en majoritet emot förslaget och protesterna blev högljudda.

Lyssnade makten då?

Nej, det ändrade taktik och införde ”frivillig” sexårsverksamhet. Vad bra, eller hur? Frivillig. Inget tvång där inte. Förutom en liten detalj då som att man samtidigt ändrade förskolans inrikting så att de endast erbjöd verksamhet för barn från 1-5 år, istället för 1-6 år. Men fortfarande så var ju skola från sex års ålder frivillig, så vem skulle kunna klaga? 😉

Alla de föräldrar där båda arbetade och som hade en kostnadskrävande livsstil, hade knappast möjlighet att ta hem barnen under ett år innan skolstart och tvingades så klart att välja sexårs. Dessutom förlorade deras barn sitt sammanhang om de tog hem barnen igen under ett år innan skolstart.

Den där frivilligheten var inte så frivillig med andra ord.

alla föräldrar väljer sexårs till sina barn

I samma veva gjorde sig journalister och media till nyttiga idioter och matade ut maktens budskap: ”titta alla föräldrar väljer sexårs till sina barn”. (Ja, vad ska de göra liksom när de inte får ha kvar barnet i förskolan längre). Inte någon ifrågasatte att det faktiskt var ett tvång när man inte fick ha kvar barnen i förskola. Jag såg vartåt det barkade och lyfte problemet i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp, där jag varnade för att snart kommer makten säga att ”alla barn går ju redan i sexårs, så då kan vi lika gärna göra det obligatoriskt”. Men hej och hå vad korkad jag var tyckte vissa, så var det minsann inte alls, ”det var ju frivilligt… faktiskt och varför skulle S vilja ändra på det.”

Alla barn går ju redan, så då gör vi det obligatorisk

Men till slut kom det när det bara fanns några få hemmabarn kvar som inte gick i sexårs: ”Alla barn går ju redan…” och voilà obligatorisk skolplikt från sex år infördes, utan några protester. Och det var ju sant. Alla hade styrts att sätta sin barn i sexårs genom olika tvingande politiska beslut, men väldigt få såg eller förstod vad som faktiskt hände och jag är tveksam om de ser det än idag.

Hösten 2020 släppte socialdemokraterna en ny testballong: Obligatorisk förskola från två års ålder. Människor blev vansinniga och den namninsamling jag redan startat mot obligatorisk förskola fick på några dagar över 25 000 namnunderskrifter. Betydde det att makten då äntligen skulle lyssna till gräsrötterna?

Nej, i vanlig ordning så ändrade socialdemokraterna taktik.

Istället för obligatorisk förskola direkt, så släppte de ett förslag om tvångsinskrivning av alla tvååringar, samtidigt som de lade ett förslag om att stoppa nyetableringen av pedagogisk omsorg (familjedaghem och flerfamiljssystem). Med en liten klausul då angående tvångsinskrivningen att föräldrar skulle kunna skriva ut sina barn igen från den förskola som kommunen placerat barnet i. Frivilligt, eller hur?

Förutom att många kommer missa detaljen om att man får tacka nej och kan skriva ut barnen igen, så kommer många inte våga. Även barn som har en väl fungerande verksamhet i pedagogisk omsorg, kommer tvångsinskrivas vilket ytterligare sänker den verksamheten, som redan idag misstänkliggörs och nedvärderas, trots att den ofta håller en mycket högre kvalitet än vad förskolan gör. Dessutom kommer det att finnas färre och färre pedagogisk omsorg när nya inte får starta.

När det gått ett tag och alternativen är på väg att försvinna/har försvunnit helt, så kommer förskola från två år att bli obligatoriskt, eftersom (ni har greppat taktiken nu väl) ”alla barn redan går i förskola från två års ålder.”

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

S vill införa obligatorisk förskola från två års ålder

Motion om obligatorisk förskola

Förskoletvång försämrar för alla

Obligatorisk förskola sliter upp barn från fungerande lösning

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Socialdemokraterna äger inte våra barn

Obligatorisk förskola från två års ålder

Förslaget om obligatorisk förskola möts av kritik