Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar

Foto: Pixabay

I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.

När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?

Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:

”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”

Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.

Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.

Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det kan inte förklara allt och det vet de om. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.

”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.

Nej, det tänker jag inte alls, säger jag. Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.

Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar

Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Tid för barn är homo sapiens framgångsrecept

Sue Gerhardt om farlig stress

Lyssna:

Hemmaföräldrarpodden: Forskning föräldrar bör känna till för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år


Publicerad i familjepolitik, tid för barn

Familjepolitiken ska bygga på små barns behov

Familjepolitiken har stuvats undan i vårt land då allt fokus handlar om vad staten behöver. Och staten vill rädda välfärden genom att låta de som redan arbetar – arbeta ännu mer och riktar blicken främst mot barnfamiljerna. De som kommer i kläm är barnen.

Självklart måste människor arbeta och betala skatt för att vi ska få in pengar till välfärden. Men frågan är väl hur mycket det är rimligt att vi ska tvingas arbeta under småbarnsåren? Familjer är olika, barn är olika. Vad säger att just småbarnsföräldrar måste arbeta som mest när barnen behöver dem som mest?

I Sverige styrs föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det gör att många barn har fler timmar i förskolan än föräldrarna har på arbetet. 50-60-timmars veckor är inte ovanliga. Tid i en barnomsorg som ofta innebär stora barngrupper, stress, buller och för lite personal. En miljö som fungerar för vissa barn, men för många så fungerar den mindre bra.

Vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver och sedan är det lätt att jämföra med vad de får under sina första år med dagens barnomsorg. Forskning från Norge visar på många risker med stora barngrupper i förskolan, långa dagar och miljön i sig. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, vilket borde vara prioritet ett med tanke på att så många små barn går i förskola från tidig ålder. Den forskningen borde så klart även ligga till grund för hur förskolan utformas.

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv. För många är det stort att få barn och magkänslan gör ofta att föräldrar vill välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men den politiska styrningen blir allt hårdare och den sista resten av valfrihet är snart borta. Den här hösten har förslagen om att införa skolplikt från tre år, två år och fem år duggat tätt, samtidigt som regeringen vill införa etableringsstopp för pedagogisk omsorg och försämra föräldraförsäkringen. Inför förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder och även två års ålder, samlade Föräldraupproret in över 25 000 namnunderskrifter. Föräldraupprorets nystartade namninsamlingen mot obligatorisk förskola från fem års ålder, har på bara några veckor samlat in över 4 000 namnunderskrifter. Det är en tydlig signal till makten.

Mitt i alla protester mot ännu mer inskränkningar i valfriheten, finns det partier som inte har någon familjepolitik över huvud taget. Sedan makarna Myrdal drog upp riktlinjerna för familjepolitiken har ett statligt övertagande av barnen så tidigt som möjligt länge varit vänsterns stora dröm. Traditionellt sett har de borgerliga partierna stått upp för valfriheten och friheten för människor att välja hur de vill leva sina liv. Under Fredrik Reinfeldt fasades dock familjepolitiken ut hos moderaterna och de anslöt sig till samma linje som S, V och MP, som sedan länge plockat bort allt om familjepolitik med målet att införa en enda barnomsorgsmodell för alla barn: förskola från ett års ålder.

Inför nästa val är det dock dags att göra något. Det är dags för en tydlig skiljelinje mellan vänster- och högerpolitik och då måste även M ta tillbaka familjepolitiken och presentera förslag som stöttar familjer, inte styr dem.

Några självklara saker en borgerlig familjepolitik borde innehålla är:


1. Alla kommuner ska erbjuda olika barnomsorgsalternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem och flerfamiljssystem samt underlätta för föräldrar att välja hemmaomsorg, genom att erbjuda öppen förskola fram till skolstart.

2. För att kunna välja att stanna hemma längre, bör den som är hemma även få sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad.

3. Det måste bli möjligt att pensionsspara utan att alla pengar försvinner i skatt. Den som arbetar utanför hemmet borde kunna skriva över mer av sina intjänade pensionspoäng (än man kan idag) på den som har hemmaomsorg.

4. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad och tvångskvoteringen av dagar ska tas bort, så att föräldrar själva kan fördela dagarna efter behov för att pussla ihop en bra lösning.

5. Vi ska inte sänka skolplikten varken till fem, fyra, tre, två eller ett års ålder. Föräldrar måste få välja själva under de första viktiga åren. Stötta hellre nyanlända och föräldrar i invandrartäta områden genom att erbjuda öppen förskola med riktad verksamhet och lär av Solnamodellen hur man får människor i arbete genom stöttande åtgärder.

Det är några förslag, men det finns säkert många fler, som skulle kunna underlätta för föräldrar att hitta en bra balans.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn riskerar att stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Publicerad i föräldraskap, psykisk ohälsa

Hur överlever man corona rent psykiskt?

Foto: Pixabay

Hur lite visste vi inte för ett år sedan vad 2020 skulle bära med sig? Själv var jag mitt uppe i en stor sorg för ett år sedan, då min pappa gått bort. 2020 som väntade runt hörnet var något jag längtade efter, för tanken var att med tiden skulle sorgen klinga av och livet återgå mer till det normala.

Många har förlorat sina nära och kära sedan corona började spridas okontrollerat i vårt land, många har inte fått ta farväl, många lider av att veta att deras älskade äldre aldrig fick en chans – de fick inte ens syrgas, utan fasades ut. Vad är ett liv värt i Sverige? Inte mycket om du är äldre. Sådana upplevelser blir ett minitrauma. Vi har ju lärt oss att vi ska lita på Staten, att vi ska bli omhändertagna. Chocken och sorgen för många att upptäcka att det inte ser ut så, måste ha varit stor. Chocken att man måste agera själv, att staten inte alls vara att lita på har nog satt sig djupt. Samtidigt ser vi hur välfärden krackelerar, livet förändras, livsstilen blir annorlunda och råden som matas ut hur vi ska leva och agera under pandemin, är både motsägelsefulla och varierar från vecka till vecka. För många känns det nog som att de hamnat i the twilight zone.

Så vad gör man? När ingen har svaret på de existentiella frågor som dyker upp? När lindringen över all oro man känner uteblir? Hur håller man modet uppe och undviker att drabbas psykiskt på ett negativt sätt?

Jag tänker som så att all den där oron får man stoppa undan för att axla rollen av att var den där trygga hamnen för sina barn, som man själv längtar efter men inte kan få. Barnen litar till oss nu, de litar på vår vägledning och att vi kan förklara det som sker och ta ut en riktning. Det är väl helt enkelt det vi får göra. Se till att vardagslivet rullar på, sätta guldkant på tillvaron, njuta av det lilla livet, hitta en mening i gemenskapen i familjen och satsa allt på att ge våra barn bra dagar. Gör vi det så lättar oron även för oss. Vi får ett uppdrag, en mening.

För den som är mitt uppe i en kris är det så klart svårare, för den som verkligen tröttnat på alla restriktioner och det instängda livet likaså. Men det är nog samma sak även där att lägga fokus på att fylla dagarna med mening, hantera det svåra och be om hjälp. Prata med andra om det som känns svårt, reflektera, be om stöd av andra vuxna. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tillhör du dem som känner att allt ändå rullar på, se dig omkring och stäm av lite om det finns någon som behöver lite stöd. Någon som har det tuffare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Dag läggs till dag och även det här året kommer att passera. Vi kommer få med oss många nya erfarenheter om hur livet går sina egna vägar, att inget är utstakat och säkert. Det kan låta eländigt men också ge en annan syn på livet, där man uppskattar saker på ett annat sätt den dag allt mer återgår till det normala.

”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”


Ibland får jag höra av lite mindre vänligt sinnande människor: ”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”. Nej, jag tror inte något speciellt om mig själv. Jag är en vanlig mamma som vill hjälpa till om jag kan. En mamma som börjar bli lite till åren och som också levt ett antal år på vår jord och mött både motgångar och medvind. Saker som ger erfarenhet och som jag tänker att jag kan dela med mig av för att underlätta för någon annan.

Det jag vet helt säkert är hur mycket vi människor behöver varandra och hur skönt det ibland kan vara att stämma av med de som är äldre, att stanna upp och reflektera, att få råd och stöd och slippa uppfinna hjulet på nytt. Kan mina rader hjälpa någon blir jag glad och om inte så kan man läsa vidare och hitta stöd någon annanstans. Jag såg ett ordspråk som delades där det stod att ”vissa går före och kämpar för förändring – andra går efter och kritiserar.” Och lite så är det, att det alltid är lättare att kritisera vad någon gör, men svårare att göra något själv. Men hur svårt det än är att dela sina tankar i en tid av svårigheter – så vill jag ändå försöka.

Summan av kardemumman är att vi i en svårt tid har ett viktigt uppdrag som föräldrar – och det är att vara våra barns trygga hamn, få livet att rulla på och finnas där och försöka stilla deras oro och säga precis det vi helst av allt själva vill höra: Allt kommer att bli bra 🙂

Så fortsätt kämpa alla fina hemmaföräldrar (och alla andra föräldrar också så klart) och känns det jobbigt, skriv i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp ni som är medlemmar. Ni kan skriva anonymt. Sätt ord på era känslor och be om stöd. Du är inte ensam. Vi tillsammans är över 4 000 föräldrar som finns där och vi hjälps åt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, förskola

Självklart ska små barn till föräldralediga vara hemma från förskolan under jullovet

Foto: Pixabay

En gång i tiden såg Alva Myrdal små barn springa omkring själva på gatorna, när deras mammor arbetade. Det var en orsak till att daghemmen kom till. Men någonstans på vägen så gick den ursprungligen goda tanken helt fel. Från att barnen skulle erbjudas en trygg plats att vara på när föräldrarna arbetade – så blev daghem, förskola och skola för ettåringar och ett ställe som alla barn SKULLE vara på, för att utvecklas ”normalt”.

ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder

Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi berättade på ett seminarium att hon ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent: ”Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån”.

För några år sedan gick debattens vågor höga när vissa kommuner var tvungna att införa rätt till ledighet för vissa barn. Det visade sig nämligen att många barn till föräldralediga aldrig fick vara lediga, trots att familjen saknade särskilda skäl. En del barn fick gå året om alla lov utan någon ledighet. Vuxna har lagstadgad semester, men inte små barn. Ta bara alla de som fick gå hela sommarlovet, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet. En pedagog berättade hur föräldrarna dök upp på förskolan med lillasyskonet och en badring hängande på vagnen: ”Nej, men vad kul, ska ni gå till stranden nu, frågade pedagogen glatt.” Var på föräldrarna svarade: ”Nej vi ska gå hem. Vi har redan varit på stranden.” Det äldre barnet fick alltså tillbringa sommarlovet i förskolan, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet och njöt av ledigheten.

Några år senare skruvades det till ännu mer när föräldralediga föräldrar, utan särskilda skäl, började kräva ”rätt” till 40-60 timmar i förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de var hemma med bebis. Socialdemokraterna i Stockholm införde det hela trots massiva protester från bland annat personalen. Men personalen kördes över. Idag är det tack och lov borttaget sedan S förlorade makten i Stockholm.

Föräldern/föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Det finns inte något ett barn vill hellre än att vara med sin familj. Det är något som många föräldrar missat när förskolan hyllas och lyfts fram som det enda stället ett barn kan utvecklas på. Det här blir nu extra märkbart igen under den pandemi vi befinner oss i, som nu är riktigt allvarlig. Flera kommuner går nu ut och vädjar till föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa, att inte lämna barnen i förskolan under jullovet när stora delar av personalen är sjuka och några få ska klara av arbetet när det inte går att få fram vikarier.

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”, säger en del föräldrar och glömmer hur starkt subventionerad en förskoleplats är. Om den faktiska kostnaden är cirka 12 000 kronor per månad och barn, så betalar föräldern bara en bråkdel. Och var finns omtanken och medkänslan med personalen. Det är ju ofta väldigt stora ord från förskoleföräldrar: ”Ni är våra superhjältar”, men när det kommer till handling så märks det hur lite personalen betyder, egentligen.

Det är också så anmärkningsvärt att vi i Sverige har ett system där man subventionerar föräldrar som lämnar bort sina barn med över 100 000 kronor per år från vår gemensamma skattekaka, samtidigt som den som själv ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor.

Vi måste börja prata om vad små barn behöver och om hur viktiga föräldrar är för sina barn. Vi måste också börja hushålla med skattebetalarnas pengar. Vi lever i en pandemi, något som får stora konsekvenser för Sveriges ekonomi. Självklart ska inte föräldrar utan särskilda skäl kunna lämna in sina barn till förskolan på skattebetalarnas bekostnad under jullovet i det läget, samtidigt som personalen körs över och knäcks. Och om de absolut vill, så visst – men då bör kommunerna kunna skicka en förskottsfaktura à 12 000 kronor. Någonting säger mig att det där trängande behovet skulle upphöra snabbt då.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Håll barnen hemma vid jul

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Publicerad i förskola

Förskolan för de allra minsta – riskerna med dagens förskola

Foto: Pixabay

Det har nu gått tio år sedan boken Förskolan för de allra minsta. På gott och ont lanserades. Men boken är fortfarande lika aktuell varför vi återpublicerar den här texten och lyfter många av riskerna med att förskolan inte är utformad efter vad små barn behöver. Viktig läsning för föräldrar när de ska välja barnomsorgsalternativ till sina barn.

Måndagen den 22 februari presenterade författarna Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss boken ”Förskola för de allra minsta – På gott och ont”, för föräldrar och förskolepersonal i ABF-huset. I boken redovisas aktuell forskning inom neurobiologi, utvecklingspsykologi, anknytningsteori och pedagogik och vilken negativ påverkan det har på små barn att vistas i förskolan med dagens stora barngrupper och få personal. Samtliga författare till boken, känner stor oro för hur de yngsta barnen har det i förskolan idag. 

– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata”

– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata” är Socialdepartementets förklaring, säger Gunilla Niss legitimerad psykolog, som arbetar inom förskolan.

Hon är upprörd över att dagens situation med stora barngrupper och få personal, får fortsätta trots att ingen tycker att det är bra.

– I en barngrupp för ett- till treåringar kan det ofta vara 18 barn och upp till 26 barn. Förr sa man ”nu är gränsen nådd” – då handlade det om 18 barn. Idag är det normen, säger Gunilla Niss.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

– Kommunerna kan inte betros med att reglera barngruppernas storlek. De nya kunskaperna kring små barns utveckling måste in i Läroplanen, säger Magnus Kihlbom psykoanalytiker och barnpsykiater.

Magnus Kihlbom berättar vidare att biologi och psykologi går hand i hand. När barnet föds är hjärnan programmerad att söka kontakt. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling. Barnet behöver inte undervisas det behöver ”bara” samspel med en vuxen, för att lära sig saker.

Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är: 
– Barngruppens storlek
– Personaltätheten
– Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen

Barngrupperna idag är alldeles för stora. 1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn i ålder 0-2 ½ år. 

1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp.

Personaltätheten är alldeles för låg och barnen blir istället hänvisade till varandra. För att barnet ska kunna ta in nya kunskaper, så krävs det att de får en chans att göra det i det sociala samspelet med en vuxen och där är andelen barn per personal avgörande. Birgitta Lidholt, fil. dr i pedagogik, leg. psykolog och lärarutbildare, har varit ute i flera förskolor och gjort observationer och berättar;

– Vid ett tillfälle såg en pedagog i en stor barngrupp som dansade runt med ett barn, samtidigt som fem barn stod passiva runtomkring, utan att delta i leken. Det blir gärna så att med två pedagoger, så är en av dem aldrig med barnen, utan ringer efter vikarier eller håller med administration, säger hon.

Kontinuiteten är ett problem i förskolan med tanke på att det finns få yrkesgrupper som är så sjuka som pedagogerna i förskolan.

– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta

– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta och det hela tiden kommer in nya vikarier, säger Gunilla Niss.

Situationen för barnen är mycket bekymmersam. Barnen socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

– Det är förvånande att inte föräldrar går ihop och protesterar, säger Magnus Kihlbom.

Alla anser de att situationen i förskolan har varit alarmerande sedan 1990-talet.

– Det har tagit så här lång tid för oss att få ut den här informationen, eftersom vi inte velat skapa oro eller ge föräldrar skuldkänslor, säger Gunilla Niss.

Bristen på vuxenrelationer får naturligtvis konsekvenser för det lilla barnet som har extra stort behov av att få den närhet och bekräftelse som det har rätt till. Och enligt Gunilla Niss kan reaktionerna hos barnet visa sig på olika sätt.

– Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger hon.

Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.

– Personalen i förskolan drabbas också hårt av de stora barngrupperna och en tredjedel av all personal idag är i riskzonen för utmattningsdepression, säger Birgitta Lidholt.

Nu hoppas alla tre att politikerna ska kunna ta till sig de nya rönen kring hur betydelsefull anknytningen är och vikten av goda relationer samt fakta och forskning som finns kring affektteorier, neurobiologi, utvecklingspsykologi – allt det sammantaget bör vara grunden för vilka praktiska konsekvenser det bör få för utformningen av verksamheten.

Birgitta Lidholt skräder inte orden när hon beskriver situationen för de allra minsta i förskolan.

– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel

– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel. Barnen som inte blir sedda och bekräftade får dåligt självförtroende, säger hon.

När föräldrar och pedagoger slår knut på sig själva för att inte såra eller ge varandra skuldkänslor så blir naturligtvis barnen lidande. Det gör att ingen vågar se problemen eller göra något åt dem. Det som står i ”Förskolan för de allra minsta”, visar att det är hög tid för föräldrar, men även för förskolepersonalen, att ta av sig skygglapparna och våga se problemen med dagens stora barngrupper och få personal – och sätta igång och göra något åt det. Och det är precis vad Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss hoppas ska ske nu.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, förskola, neurobiologi, psykisk ohälsa, utvecklingspsykologi

Förälder, har du koll på hur ditt barn har det i förskolan?

Foto: Pixabay

En del förskolor tävlar i förskönande beskrivningar, där verkligheten ibland är en helt annan. Flashiga hemsidor. Beskrivande texter som ger sken av att barnen får med sig livsavgörande kunskap inför skolstarten. Men i själva verkat far barnen illa på grunda av bristande omsorg.

Som en förskola beskriver sin verksamhet:

  • centrally located
    (about 450meters from Solna centrum t-bana)
  • surrounded by lots of great parks
  • Reggio Emilia inspired
  • English and Swedish speaking
  • International environment that celebrates different cultural events each year
  • Natural science and language focus

Men hur ser verkligheten ut för dessa barn i praktiken? Får de små barnen det de BEHÖVER? I den här förskolan går de varje förmiddag till närmaste park – samma park varje dag. Där trängs 40 barn i parken och har med sig cirka tre personal, som för det mesta bara står och pratar med varandra. Parken är liten och inhängnad och de tar över den helt och tränger ut alla andra som vill besöka parken. Idag såg jag två små barn som satt ner direkt på marken och såg ledsna ut. En annan liten pojke, så lugn och stillsam som sökt kontakt med mig förut och som gjort försök att smita med mig ut ur parken, försökte idag igen. Han försöker få bekräftelse, bli sedd, få omtanke och omsorg. En bit bort från de här barnen som skulle behöva varm omsorg mest av allt, står personalen (som vanligt) och pratar med varandra. Varför ser de inte vad dessa små barn behöver? De behöver närhet, värme, bekräftelse och god omsorg. ”Natural science and language focus”. Jaha ja.

En del av mig önskar att några föräldrar skulle släntra förbi i parken när den här förskolan är där, vid tiotiden och titta hur deras barn faktiskt har det. Jag har tidigare kontaktat ansvarig förskolechef och påtalat de brister jag sett under flera år, men blir naturligtvis på grund av att jag förespråkar valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, även hemmaomsorg, misstänkliggjord för att ha en annan agenda. Men min agenda är att alltid, i alla lägen stå på de små barnens sida. Det ingår i vuxenrollen att inte svika, utan att påtala det jag ser för att försöka förbättra barnens villkor.

Förskolan är Reggio Emilia-inspirerad. Jag minns så väl hur en förskollärare berättade för mig hur det var när hon började på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Hon kom dit och dagens schema sattes upp. Barnen fick välja mellan olika ”stationer” vad de skulle göra under dagen. Måla, leka med lera och så vidare. Hon upplevde att barnen inte ens tittade på henne, de sprang bara förbi och vidare till dagens aktivitet. De vuxna passerade ändå i revy och bondande inte med barnen så barnen lade inte någon energi på dem. Hon slutade ganska omgående.

Bristerna i Reggio Emilia-pedagogiken blev också tydlig vid en studie som uppmärksammades för ett tag sedan: ”I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.”
Läs mer >>

Jag tycker personligen att det är obehagligt att se hur nedtonad omsorgsbiten är i den här Reggio Emilia-inspirerade förskolan och studier visar att det kan se likadant ut på många förskolor i landet. Sedan går det inte att dra alla över en kam och det finns säkerligen förskolor som fungerar bra. Men vet vi det? Nej, egentligen inte eftersom inte någon forskat i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Det enda vi kan göra därför är att jämföra med forskning som visar vad små barn behöver – och sedan titta på vad de får samt ta del av de fåtal studier som finns kring till exempel Reggio Emilia.

Jag önskar verkligen att föräldrar fick bättre kunskap om vad små barn behöver. För vad händer med ett barn som lämnas åt sitt öde, som inte får den omsorg som barnet behöver? Det som kan hända är att barnet drabbas av psykisk ohälsa senare i livet och får det svårare att klara av livets utmaningar.

I den senaste undersökningen från Unicef hamnar Sverige på plats 22 av 38 när det gäller psykisk hälsa hos barn. Trots att vi inte befunnit oss i krig på över 200 år och har en god materiell standard i Sverige, så mår många barn riktigt dåligt. Här har vi vuxna ett ansvar och det handlar om att börja titta på barnets första år. (Och glöm alla politiskt korrekta åsikter som serveras av forskningsförnekare som går maktens ärenden)

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna.

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. Det är faktiskt där vi måste börja – med de första åren, anser jag. Men det är känsligt, eftersom vad små barn behöver krockar med vad staten behöver. Regeringen kör dock på med sin tvingande politik och istället för att undersöka hur små barn har det i förskolan och göra förbättringar där, så har de föreslagit ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg. Naturligtvis helt i linje med att de tänker ta bort alla alternativ och införa obligatorisk förskola från tre års ålder. Men vi kommer även i framtiden behöva olika alternativ, eftersom barn är olika.

Nästa avsnitt av Hemmaföräldrarpodden kommer att handla om psykisk ohälsa. Har du som förälder några frågor du vill ha svar på? Skriv gärna i kommentarer här nedan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Vi vet för lite hur förskolan påverkar barn

Förskollärarna slår larm: Vi hinner inte med

Psykoterapeut kritisk till antidepressiva. ”Vi experimenterar med unga människor”

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Barn på dagis har det inte så bra som föräldrarna tror

Nej till skolplikt från tre års ålder


Ingen ser eller hör larmen från förskolan

Publicerad i anknytning, familjepolitik

Den livsviktiga anknytningen

Foto: Pixabay

I Sverige stuvar vi gärna undan forskning som anknytningsteorin, eftersom den sätter käppar i hjulen för planen som staten har för Sveriges småbarnsföräldrar. Det är problematiskt eftersom den borde ligga till grund för inte bara hur familjepolitiken utformas, utan även för hur barnomsorgen utformas.

Det handlar nämligen om hur vi låter våra barn växa upp under sina första år. Ska barnet få bästa möjliga uppväxt så måste vissa viktiga bitar finnas på plats, bland annat en trygg anknytning. Men i Sverige blir föräldrar vilseledda många gånger och till sin hjälp att få föräldrar att agera som makten bestämt, så knyter de ofta till sig människor som säger det makten vill att föräldrar ska få höra. När regeringen började planera för att försämra föräldraförsäkringen så anlitade de Agnes Wold, professor i bakteriologi som hade ”rätt” åsikter om anknytningsteorin som hon dissar totalt som ett hittepå:

”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”

I senaste avsnittet av Hemmaföräldrarpodden reder vi därför ut begreppen och pratar om vad anknytningen egentligen är, hur den fungerar och varför den är viktig. Till vår hjälp med att presentera fakta (istället för propaganda), så har vi barnpsykologen och författaren Gunilla Niss.

Kommentera gärna nedan vad du tycker om Hemmaföräldrarpoddens senaste avsnitt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det här avsnittet har redigerats av Eva-Marie Stegeby

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Effekten av tidig separation och farlig stress

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i förskola

Långa dagar i förskola ger fler beteendeproblem

Förskola kan kanske skada ditt barn. Men du behöver inte bli uppskrämd riktigt än. Men när flera forskare funnit att gruppbaserad omsorg i späda år gör barn mer aggressiva, då bör vi nog ändå ta en diskussion om det hela.

Madeleine Bunting

The Guardian, 4 april 2007

Att lämna sitt barn på förskola är numera helt normalt i England. Under det sista årtiondet har detta blivit den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet i vårt land, med nästan dubbelt så många barn på förskola som hos dagmammor. Man beräknar att för mer än 800 000 barn i England upp till fyra år är i gruppbaserad omsorg idag, åtminstone en del av dagen. Det är nära en tredjedel av den här åldersgruppen.

Samtidigt har flera studier i olika länder rapporterat likartade slutsatser, nämligen att gruppbaserad omsorg av barn har långvariga negativa följder. Detta är inte något man gärna läser som förälder. Men nu har det återigen blivit uppenbart att det är så. I USA har man, i den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie av hur gruppbaserad omsorg påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i gruppbaserad omsorg, till exempel i förskola, tiden innan skolstart, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern och att det fortfarande är märkbart även hos tolvåringar. Det verkligt oroande i den här undersökningen är att de negativa följderna sitter i så länge.

Ju mer tid ett barn har varit i gruppbaserad omsorg, mer än 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att barnets beteende i skolan är störande. Även om omsorgen varit av god kvalitet, märks det tydligt. Det är fråga om en liten men påtaglig skillnad. Det forskarna varnar för är inte att några kommer växa upp till ”yxmördare eller våldtäktsmän”, med det handlar om miljoner barn som blir mer besvärliga i skolan än de skulle ha varit annars.

Bland de stora och verkligt svåra frågorna är alltså denna: Har förhållandet att allt fler barn tagits omhand på förskola lett till sociala problem, till exempel när lärare nu rapporterar om sämre beteende i klassrummet, eller att mobbingen ökar? En annan oroande fråga är om det här kan ha haft en påverkan, när mentala problem blivit vanligare bland tonåringar både här och i USA.

Kommande avsnitt av detta forskningsprojekt från US National Institute of Child Health and Human Development (NICHD) ska följa barnen upp i gymnasieåldern och då visa om de får en besvärligare period även där.

All forskning på senare år har pekat i samma riktning. Den ovan refererade delstudien från NICHD har sedan 1991 följt 1 300 barn. I en engelsk statlig undersökning som följt barn från treårsåldern upp till sju års ålder, har man dragit likartade slutsatser. Förra året kunde Penelope Leach lägga fram en undersökning vid Oxfords universitet som även den visar att det är något med gruppbaserad omvårdnad som gör att barnen får fler beteendestörningar längre fram i livet.

Undersökningen vid NICHD visar också att hög kvalitet i förskolan inte, som många hävdat, förbättrar barnets studieresultat. När barnet blivit tolv år har nästan alla kunskapsmässiga fördelar av tiden i förskolan försvunnit, trots att de fanns när barnet var yngre. Det finns ett undantag från detta – en bra förskolemiljö leder till bättre ordförråd hos tolvåringen.

Även om barnet lämnas över till andra former av barnomsorg utanför hemmet kan det få negativa effekter de första åren. Men de försvinner med tiden. Så är dock inte fallet om barnet går i förskola. Det tycks vara något speciellt med gruppbaserad barnomsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet: forskarna har beaktat den möjligheten. Inte heller är det föräldrarnas omvårdnad. Man skulle ju kunna tänka sig att stressade trötta föräldrar hämtar upp barnen på väg från arbetet – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.

Då finns det två möjliga förklaringar kvar, även om båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans: en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen.

En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.

Det finns inte någon anledning till panik. Det finns utan tvivel positiva effekter också, till exempel när ett barn inte längre behöver leva i stor fattigdom, eftersom barnet ensamstående mamma kan arbeta när hon har barnomsorg. Fördelarna är då säkerligen större än alla risker med förskolan.

Vi borde nog få en vapenvila i vad man kallat ”barnomsorgskriget”, så att vi kan få reda ut vilka åtgärder vi bör vidta. Kan det till exempel finnas sätt att undvika de negativa konsekvenserna: kanske mer personal och mindre barngrupper? Kan man göra det mer lönsamt att vara dagbarnvårdare, för att slippa stora barngrupper?  Går det att göra det lättare för föräldrar att vara hemma mer under de första åren?

Hela den här frågan är emotionellt explosiv – den tar tag i hjärterötterna även hos den tryggaste förälder – och forskningen har ofta varit partisk. Hittills har man från politiskt håll alltid hävdat att en ökad kvalitet på förskola räcker för att motverka det som forskningen har kommit fram till – men det är inte hållbart längre. UNICEF listade Storbritannien som sämsta land att vara barn i. Det gav oss ångest att höra det. Men nu behöver vi få en mycket hederligare debatt om barnomsorgen i vårt land.

Fakta

The NICHD Study of Early Child Care and Youth Development

Läs också:

Många risker med långa dagar


Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Personal: Barnen går för långa dagar på förskolan

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i valfrihet

Betongmakten vill ha en modell, en lösning, en matrix för alla

Foto: Christer (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi är tillbaka i en tid av storskaliga lösningar: One size fits all. Det märks att S är tillbaka vid makten sedan sex år. En modell, en lösning, en matrix för alla samhällsutmaningar. Sedan ska den lilla människan pressas in.

Alla dessa storskaliga lösningar får mig att tänka på ett litet bostadsområde: Hagalund i min hemstad Solna. Där bodde det människor som köpt sig en egen tomt och byggt sig sitt eget lilla hus. De flesta husen byggdes i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Det var snickarglädje och äppelträdgårdar. På 50-talet ansågs området omodernt, många hus hade dass på gården och husen började bli slitna. Men det fanns en väldig sammanhållning och människorna trivdes i sin lilla stadsdel. Samtidigt hade S som suttit vid makten i många år missat att bygga nya bostadsområden, inte bara i Solna utan i hela landet. Ökad invandring och fler som flyttade till städerna krävde fler bostäder. Även i Solna behövdes det fler bostäder. Utan att lyssna in folket och den lilla människan så bestämde socialdemokraterna att hela Hagalunds stadsdel skulle rivas, för att ersättas av stora blåa betongkolosser till hus i jämna rader. Konstnären Olle Olsson, boende i Hagalund, var förtvivlad. Han mådde så dåligt av att se alla hus jämnas med marken att han till slut fick en hjärtinfarkt och dog. Hjärtat brast av sorg. Hans hus skonades och finns kvar än i dag som en bjärt kontrast till de stora kolosserna till hus.

Blev då bra då med nya moderna hus? Det behövdes ju, sa S-politikerna. Och betongmakten visste ju bättre än folket, som kördes över. Nej. Än idag så sörjer Solnaborna sitt gamla Hagalund. Det blev ett själsligt sår hos människor som de som sitter vid makten aldrig kommer att kunna ta in. Sedan de nya husen stod färdiga på 70-talet har det varit ett område med stök, kriminalitet och vantrivsel. När några hus blev bostadsrätter så blev det lite bättre, men området brottas fortfarande med stora problem. Det saknas något, området saknar själ och står som ett monument över hela idéen som socialdemokraterna står för: One size fits all. I det här fallet, en och samma bostad för alla.

Nu har betongmakten span på fler områden. Sedan friskolereformen infördes har vi fått närmare 376 000 elever som går i skolor med en inriktning som barnen och föräldrarna valt. Men då blir det genast problem för betongmakten, för alla väljer ju inte och många elever som nu dessutom kunnat lämna skolor med stök, bråk, misshandel, mobbing och brist på studiero – får ju faktiskt en bättre utbildning än de som blir kvar. De måste ju vara lika för alla: lika dåligt för alla.

Genast kommer det förslag om att ta bort skolpengen (som följer eleven och gör att föräldrar kan välja skola) och stoppa det fria skolvalet. Vi ska ha en skola för alla, en som är lika dålig. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att det inte blir elevflykt finns inte. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att de som blir kvar också får studiero finns inte. Lösningen är istället att återbörda de elever som lämnat, då ”rätt mix” av elever är det viktiga. Barnen blir schackpjäser som betongmakten tycker sig har rätt att flytta runt efter behag. Varje individs drömmar och mål i livet, drömmar om en specifik utbildning – är inte intressant. Det viktiga är kollektivet och att ”mixen av barn är rätt”. Att många barn som bara används som dragarbarn och kuddflickor sedan får se sina drömmar gå om intet, är inte viktigt.

Samma sak med valfrihet i barnomsorgen. Förskolekrisen gör att bara dryga 39 procent av alla som arbetar i förskolan är förskollärare. Cirka 300 förskolor har inte någon förskollärare alls, eller en förskollärare som leder arbetet på distans. Det finns ju många duktiga barnskötare, men dagbarnvårdarna har ju fasats ut i snart sett alla kommuner med motiveringen att de inte var utbildade. Så då blir det problematiskt. Stora barngrupper, få personal, stress, buller och en miljö som många gånger är skadlig för barnen – gör att betongmakten börjat sikta in sig på de som valt något annat. (Återigen inte på att lösa krisen i förskolan, utan på att ta bort alternativen). Det första som rök var vårdnadsbidraget – hemmasubventionen som riktade sig till de som hade hemmaomsorg. När det var klart riktade makten sitt öga mot den pedagogiska omsorgen (familjedaghem och flerfamiljsystem). Regeringen tillsatte därför en utredning som visade att den pedagogiska omsorgen måste bort (vissa verksamheter i invandrartäta områden ansågs inte hålla måttet och voilà, då måste all pedagogisk omsorg bort, istället för att man riktade in sig på de som inte ansågs hålla måttet). Nästa steg som väntar runt hörnet är obligatorisk förskola från tre års ålder, något regeringen nu slår ett slag för i sin senaste utredning:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.”

Alla ska det lika dåligt. Ingen ska slippa undan. Hela tiden fokus på att stoppa valfriheten, istället för att lösa problemen i de verksamheter som finns. Samma tänk som med bostadsområdet Hagalund. De hade kunnat renovera området och byggt en trevlig bebyggelse någon annanstans. Men nej. Storskaligt ska det vara – och lika dåligt för alla.

Jag är så innerligt trött på den här boxen som de vill stänga in oss i. Den box som de trycker på oss där det bara finns en enda lösning för alla, en enda modell, en matrix. Det är dags att rösta bort betongmakten och även ställa krav på de som tar över, så att inte de fortsätter på samma spår. Vi behöver politiker som lyssnar på och respekterar den lilla människan. Vi har bara ett liv och vi måste få ha vår valfrihet. Vi ska inte behöva stå ut med att politiker detaljstyr oss och tvingar oss att leva på ett sätt som får oss och våra barn att må dåligt. Det är så självklart. Men ska vi få en förändring, så gäller det att tänka efter noga vad vi röstar på i nästa val. För vi har ett val, vi behöver inte följa med strömmen och rösta på samma sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Nej till skolplikt från tre års ålder

Regeringens förslag till mer styrning av folket