Publicerad i föräldraskap

Nej du kan inte gå ut offentligt med att du ångrar att du skaffat barn

Foto: Pixabay

Jag är hemskt ledsen om jag gör någon obekväm nu men det kan aldrig vara okej att gå ut offentligt med att man ångrar sina barn. Vad tråkigt om du som förälder känner så, men om det är din känsla så har du ett ansvar för att tag i den och göra något åt den. Den känslan kommer inte bara av en tillfällighet. Något du har varit med om tidigare gör att du känner så här. Du får helt enkelt gå och prata med en psykolog och lära dig hantera den här känslan. För dina barn är du som förälder nämligen hela deras värld. När du blev förälder fick du världens viktigaste uppdrag – att se till att dina barn får en trygg grund att stå på så att de klarar av livets utmaningar. Det betyder att de ska få all den kärlek, närhet, goda omsorg, trygga anknytning och sociala samspel med en vuxen, som de har rätt till. De behöver inte få kännedom om dina problem och dina negativa känslor kring att du satt dem till världen. Det får du ta hand om själv.

Det enda de behöver är villkorslös kärlek.

Ingen kan förbereda en förälder på den stora omställningen det innebär att få barn. Det går inte att förklara i skrift vilka känslor det väcker. Och vilka känslor det väcker beror på det bagage du har med dig. Ett bagage du kanske inte ens är medveten om. Men i samma stund du sätter barn till världen får du växa upp och ta tag i det bagaget för att kunna bli en bra förälder.

Jag har kritiserat det förut alla dessa insta-konton och bloggar som handlar om föräldrar som beter sig som förfördelade barn, där de beklagar sig över sina jobbiga barn och skämtar om vad barnen gör. Det kanske kan verka harmlöst att ständigt skämta om hur jobbiga barnen är, dra fram allt de gör i ljuset och ständigt berätta om vilken pärs det är med barn.

Barn vill göra rätt, men de behöver din vägledning. Med rätt vägledning så blir allting också lättare, för dig och för ditt/dina barn. Sedan är barn olika små individer och en del är kanske svårare att vägleda, men kom ihåg att de har en inneboende kompass att försöka göra rätt. De måste bara förstå hur de ska göra och där kommer ditt uppdrag in.

Det är också så att ju mer tid du spenderar med dina barn när de är små, desto lättare blir föräldraskapet. Ju mindre tid du är med dem, desto tuffare blir det. Det är inte helt ovanligt att föräldrar som lämnar barnen 50-60 timmar i veckan i förskolan, inte heller vill hämta hem barnen under loven. De orkar helt enkelt inte, eftersom de som familj inte byggt sin vardag ihop och föräldrarna inte har kommit in i sin föräldraroll kring hur man vägleder sina barn där ute i det riktiga livet.

Många kanske tycker att det är skammande att lyfta det här – själv tycker jag att det är en livsnödvändighet. Vi måste bli bättre på att prata om vad som förväntas av oss föräldrar. Förskolan är inte en Quick fix, det räcker inte att vara hemma ett år och tänka att man som förälder gjort sitt och nu ska någon annan ta över. Ansvaret kommer att ligga på dig som förälder tills barnet flyttar hemifrån.

Barn är en glädje och en gåva, men du måste jobba för att få ditt familjeliv att fungera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs.också:

Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna

Ansvariga bakom Axfood-företagen Minstingen startar drev mot hemmaföräldrar

Jag kan inte älska mina barn

Publicerad i anknytning, neurovetenskap, socialt samspel

Små barn behöver hjälp att reglera sina känslor

Foto: Flickr Upsilon Andromedae

Han är elva månader och älskar att krypa in under matsalsbordet. Den här dagen fastnar han med benet och kommer inte loss. Han skriker i förtvivlan och mamman kommer genast rusande och lirkar loss foten. Tröst och en mjuk famn gör att han slutar skrika direkt, samtidigt som han får hjälp att sätta ord på det som hänt: ”Oj, fastnade du med foten. Vad tokigt. Men jag hjälpte dig. Det gick bra”. Det som händer nu i det lilla barnets hjärna är att han får stöd och hjälp att reglera sina känslor och stöd att sätta ord på det som hänt. Det är det stöd små barn behöver när de överväldigas av starka känslor och när något gör dem upprörda.

Att bara gå hemma med mamma eller pappa är det så bra det? Små barn behöver ju kompisar och undervisning eller hur? Nej, små barn behöver hjälp att skapa sig en inre arbetsmodell av livet. Det är den arbetsmodellen som sedan ska hjälpa dem att klara av livets utmaningar. En viktig bit som föräldrar ger sina barn är hjälpen att reglera känslor. Får barnen inte den hjälpen, riskerar de att få problem senare i livet att hantera känslor.

Ett barn lär sig känsloreglering när det tillåts att uppleva olika känslor och lär sig uttrycka sina känslor i ord och när man hjälper barnet att lugna ner sig efter ett intensivt känslotillstånd. Barnets känsloreglering är till en början outvecklad och växlar snabbt från skratt till ilska och barnet behöver därför en trygg anknytning och känslomässigt stöd för att utvecklas. Så småningom utvecklar barnet dessa färdigheter och kan reglera sina känslor även utan stöd, men det är först vid fem till sex års ålder som barnet klarar av att reglera sina känslor själv. (Sala, Pons & Molina 2014; sammans. Kokkonen 2010).

Det här är en pusselbit till varför de första åren är så viktiga för barnets framtida psykiska och fysiska välmående. De barn som inte får det här stödet att lära sig hantera sin känsloreglering får problem senare i livet. (Davis & Humphrey 2012; Schutte m.fl. 2007). Problem som yttrar sig i impulsivt och känslostyrt beteende utan att tanke på konsekvenserna. Något som kan leda till många negativa följder när det gäller mänskliga relationer samt i studie- eller arbetslivet.

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Det här stödet från en vuxen som små barn kräver visar tydligt det som många missar, att familjen är grunden för det sociala samspelet där barn lär sig socialt samspel i samspel med en vuxen. Men det är inte den information föräldrar får, istället matas de ständigt med att om man bara placerar 20—30 barn tillsammans i en stor barngrupp i förskolan så lär de sig socialt samspel. Det här är förödande för barns utveckling och det syns inte minst sedan när barnen kommer till skolan att många barn inte fått det de behöver med stöd i sin känsloreglering under de första viktiga åren.

Med den här kunskapen skulle det vara så mycket lättare att förklara varför det är så viktigt att föräldrar får en möjlighet att själva ha omsorgen om sina barn när de är små. Det är under de första sex viktiga åren som själva grunden läggs för barnets framtida mående. Men det är också viktig kunskap att använda vid utformningen av barnomsorgen. Förskolans stora barngrupper skulle vara ett minne blott om verksamheten byggde på kunskap om vad små barn behöver. Inte heller skulle man vara lika snabbt att döma ut pedagogisk omsorg, som erbjuder små barngrupper och en trygg anknytningsperson.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, psykisk ohälsa

Brist på beröring kan ge men senare i livet

Foto: Pixabay

Vi vet vad små barn behöver för att utvecklas optimalt: närhet, kärlek, god anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen – men ändå har vi politiker som aktivt väljer att bortse från den kunskapen, eftersom de ser barn som biologiska fotbojor som måste separeras från föräldrarna så att de kan gå ut och arbeta så tidigt som möjligt. Det tråkiga är att politikerna inte heller arbetar för att den barnomsorg barnen hamnar i bygger på kunskap om vad små barn behöver. Istället har de slagit blå dunster i föräldrar att små ettåringar behöver undervisning och gå i (för)skola, för att de ska lära sig saker och utvecklas optimalt.

I Kurera så intervjuas hjärnforskaren Helena Backlund, forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin och författare till boken ”Närmare – Om det livsviktiga i att röra vid varandra”.

”– I många familjer tror jag att man har en naturlig känsla för att vilja vara nära varandra när barnen är relativt små så jag tror att det rent generellt fungerar bra. När barngrupperna däremot är väldigt stora i förskolan är det inte möjligt att ge barnen den närhet de så väl behöver.”

Närhet handlar om en trygg famn att krypa upp i när omvärlden är skrämmande, vilket ger barnet tröst och hjälp att reglera sina känslor, då små barn inte klarar det själva. Men närhet är också beröring och det är en sak vi människor verkligen behöver för att utvecklas och må bra. Jag skriver ofta och påminner om att familjepolitiken borde bygga på vad små barn behöver utifrån forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Tyvärr är det forskning som staten stuvat undan för att lättare kunna styra föräldrar att springa allt tidigare i ekorrhjulet.

Helena Backlund nämner även att barn som inte får den beröring de behöver kan få problem med anknytningen:

Vad kan det mer ha för påverkan?
– Anknytningsproblemen gör ju att man får svårigheter att både bilda och bibehålla sociala relationer som vuxen men bristande beröring i barndomen kan också leda till att man får svårigheter att hantera stress och att man har lättare att utveckla längvariga smärttillstånd.”

Det är sorgligt att föräldrar inte får tillgång till korrekt forskning om vad små barn behöver när de ska fatta livsavgörande kring barnets första år i livet. I synnerhet som det kan leda till ganska allvarliga problem senare i livet, när små barn inte får det de behöver. Vi ser redan idag en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, men vi skulle kunna arbeta förebyggande både genom att ta fram en mer flexibel familjepolitik som ger de föräldrar som vill mer tid med barnen. Sedan skulle vi kunna ta fram en bättre barnomsorg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i skola

Introduktion till F-klass, men många kommuner glömmer bort barn som inte går i förskola

Foto: Pixabay

Ute in landet finns det nu många små stjärnögda och förväntansfulla barn som ska börja förskoleklass. Ute på skolorna planeras det för fullt, men dessvärre kommer många föräldrar få uppleva att just deras barn glöms bort, när det är dags för introduktion till förskoleklassen. Det är inte acceptabelt och något vi måste hålla ett öga på ooh motverka.

Utbildningsförvaltningar, politiker i nämnder samt rektorer och biträdande rektorer, har ett stort ansvar att alla barn ska känna sig välkomna och att föräldrarna ska känna sig trygga. Det finns också en lag mot diskriminering, vi har Barnkonventionen och alla skolor har en likabehandlingsplan. Ändå kommer många barn inte få någon inbjudan till introduktion till förskoleklass, eftersom skolorna bara samarbetar med förskolorna inför introduktionen – och det saknas en plan för övriga barn.

Det är allvarligt.

Som förälder till ett barn som gått i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem eller flerfamiljssystem, eller som haft hemmaomsorg – är det viktigt att du skickar ett mejl till rektorn i den skola ditt barn kommit in på. Skriv en vänlig fråga och berätta att du fått plats för ditt barn samt att barnet idag går i pedagogisk omsorg/har hemmaomsorg och fråga hur introduktionen kommer att se ut. (Vanligtvis sker introduktionen nu i maj, innan sommarlovet).

Risken finns att du som förälder får ett passivt aggressivt svar där de ignorerar att du nämnt att ditt barn har annan barnomsorg och att de bara svarar att alla barn i förskola kommer att få en introduktionsdag. Ge inte upp och se till att de verkligen har en plan även för ditt barn.

Får du inte en bra respons, kontakta ansvarig ordförande i skolnämnden i din kommun. Skriv alltid ett mejl, så att du kan spara konversationen. Skriv vänligt och med fokus i sak och sök samarbete och lösningar, trots att det är anmärkningsvärt att de eventuellt har missat ditt barn. (Vilket skett medvetet, eller omedvetet). Man vinner alltid på att vara nyanserad och sansad, även om det svider i föräldrahjärtat när man inser att ens eget barn faktiskt blir diskriminerat.

Jag vill inte se ett enda barn bli diskriminerat i vårt avlånga land och är du som förälder drabbad och medlem i Hemmaföräldrars nätverk – originalet, så kontakta mig så ska vi hjälpas åt. I ett sådant här läge är det guld värt att ha ett nätverk av nästan 5 000 föräldrar i ryggen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I vissa skolor som i Solna får barnen bara en introduktion på 30 minuter i skolan inför förskoleklass. I Uppsala får barnen en halv dag, där de får träffa sin lärare, kamrater, leka och rita och äta i matsalen. Dagen kallas för Karuselldagen. Ett tips till alla er som har skolor med kort introduktion – skriv till politikerna och tipsa 🙂
Karuselldagen >>

Publicerad i föräldraskap

Är ditt barn jobbigt? Fundera över vad du själv behöver förändra i ditt bemötande

Pixabay

För att förstå sin samtid är det intressant att följa influencers och se vad de skriver i frågor som rör barn och föräldraskap. Reaktionerna hos de som läser visar också vilka normer som gäller för tillfället. Att lyfta att det finns något problematiskt kring dagens föräldraskap med lite tid för barnen, är känsligt och för många lika med skammande. Jag anser dock att man ska kunna diskutera olika infallsvinklar kring föräldraskapet på ett nyanserat och sansat sätt. Det växer vi av som människor.

Det finns några beteenden hos föräldrar som jag kan reagera på. Till exempel det motsägelsefulla i att en och samma person som ständigt lämnar bort sitt barn till andra, kan skriva om hur tufft det är att vara ifrån sin respektive. ”De tycker nämligen inte om att vara ifrån varandra en minut” och reser därför oftast tillsammans, vilket är cirka en-två veckor en gång i månaden. Men det lilla barnet får aldrig följa med.

Helt ärligt så är det ju faktiskt så att den som har allra störst behov av att få vara med sina föräldrar är ju just det lilla barnet. Föräldrarna är vuxna och klarar faktiskt att vara ifrån varandra. Sedan hänvisar föräldrarna i det fall jag tänker på, ofta till att barnet har ett så stort nätverk av olika människor som det flyttar runt hos, så barnet behöver inte sina föräldrar. Ja men då sa. Varför klagar ni själva över att det är jobbigt att vara ifrån varandra, bonda med ert nätverk istället så är saken löst.

En annan sak jag ofta reagerar på är det här med att vissa influensers lever på att göra sig roliga över sina barn. De lägger ut bilder och berättelser på sociala medier och vinklingen är att allt barnen gör – gör de för är att sabotera för sina föräldrar. Naturligtvis är det hög igenkänning på utmaningarna med att ha barn. Men bilden blir missvisande då barn inte gör saker av elakhet. Små barn är under utveckling och det är vårt uppdrag som föräldrar att visa dem vägen och vägleda dem ut i världen, så att de kan erövra den och förstå hur den fungerar.

Barn hittar på hyss och de får utbrott om föräldrarna är stressade. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De gör saker som vi som föräldrar kan uppleva som jobbiga, men det är ju för att de inte vet ännu hur man ska göra. Barnen är ju egentligen inte problemet – problemet är hur vi föräldrar reagerar och hanterar uppkomna situationer. Att då göra sig rolig över det barnen gör och hela tiden få det till att barnen förstör vardagen för sina föräldrar, får andra föräldrar att tänka i samma banor.

För visst kan vara jobbigt med små barn under utveckling, men man kommer vidare när man lär sina barn hur de ska bete sig för att det ska fungera smidigt i en familj och ute bland andra människor. Små barn vill dessutom inget hellre än att lära sig, de älskar att få vägledning och är så stolta när polletten trillar ner.

Det naturliga, det här att leva med sina barn och nära sina barn, under de första viktiga åren – har blivit något onormalt i ett samhälle där små barn lämnas till barnomsorgen när de fyller ett år. Det här tidiga bortlämnadet försvårar också föräldraskapet, för ju mer du är med barnen – desto lättare blir det faktiskt.

Tänk om vi kunde prata om det här, hur viktigt det är för små barn att i möjligaste mån få så mycket tid med sina föräldrar som det bara går under de första viktiga åren. Tänk om vi kunde börja prata om vad små barn behöver – och inte bara om vad vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj

Att känna till sina förfäders historia, är att känna sig själv

Huset där Farmor Ruth lät sina tre barn växa upp.

Det är bra att kunna sina förfäders historia och veta hur de som gått före levt sina liv. Vi har alltid haft en tradition i vår familj av att ta hand om våra gamla, men också att hålla berättelserna vid liv om förfädernas vedermödor. Tänker lite på min gammelfarmor (min mammas farmor) – Ruth. När hon var liten hade de det ganska knapert och leksaker hade man bara några få.

Min gammelfarmor, som vi alltid kallade Farmor Ruth, hade en väldigt enkel docka att leka med som liten. Den hade ett tyghuvud och en tygkropp. Men Farmor Ruths mamma och pappa sparade undan pengar och köpte sedan ett porslinshuvud till hennes docka och tyghuvudet byttes ut mot ett porslinshuvud. Farmor Ruth var överlycklig över sin ”nya” docka. Strålande glad sprang hon ut med dockan för att visa den för sin bästa kompis. Hennes vän tog dockan och vände och vred på den lite och sedan sa det bara poff, så hade hon slagit dockans huvud i en sten. Huvudet gick i tusen bitar. Den sorgen…

Farmor Ruth fick aldrig något nytt dockhuvud, eftersom de inte hade råd och ända fram till sin död berättade hon om hur ledsen hon var över den här händelsen. Det var nog en skam också över att föräldrarna sparat pengar för hennes skull och så förstördes gåvan direkt. Missunnsamhet är en ganska hemsk känsla och kanske var det den känslan som fick hennes vän att agera som hon gjorde. Tänk om vännen istället hade kunnat glädjas med min gammelfarmor över den fina gåvan.

Jag har försökt att vägleda mina egna barn i att inte vara missunnsamma. Om de vill ha något, så har jag uppmuntrat dem att spara pengar till det, arbeta hårt i skolan för att få ett bra jobb och kunna köpa sig saker de önskar som vuxna. Man får vara avundsjuk, men aldrig missunnsam har varit det motto jag präntat in i dem.

När Farmor Ruth var 12 år ramlade hennes pappa, som var plåtslagare, ner från det hustak han arbetade på. Han dog direkt. Mamman blev ensam med fem barn och Farmor Ruth som var äldst fick hoppa av skolan och börja arbeta i en fabrik för att bidra till familjens uppehälle. Hon sparade undan pengar och för sin första lön köpte hon en liten porslinsfigur till sin mamma som finns kvar i familjens ägo än idag. Hon jobbade hårt hela livet, gifte sig med Enok, bosatte sig på Lidingö och fick tre barn. Hennes mellanson slogs mot ryssarna i Finska vinterkriget, eftersom ”Finlands sak var vår” och det var hon väldigt stolt över.

Mellansonen tävlade också i biltävlingar och blev ganska känd när det begav sig, då han ofta vann. Hennes dotter reste till Paris, gifte sig med en fransman och fick ett fantastiskt liv. Vid 65 års ålder gick dottern i pension från sitt arbete som chef på Pierre Robert (kosmetikaföretag) och framlevde sina dagar med maken växelvis i Nice och Paris. Min morfar, Farmor Ruths förstfödda barn, gick tyvärr bort redan vid 41 års ålder och hon var mycket sorgsen över att förlora honom så tidigt. Bara några år efter sonens bortgång gick hennes make bort i en stroke, så livet hade verkligen sina utmaningar för henne.

Ett liv och ett människoöde sammanfattat i några korta rader, när det finns så mycket att berätta. Vi var och besökte Farmor Ruth varje vecka när jag var barn. När vi sprang uppför trapporna till hennes lägenhet, så stod hon alltid redan i den öppna dörren med armarna utsträckta. Hennes långa hår var alltid samlat i en knut bak i nacken och hon hade alltid olika små förkläden på sig. Hon var inte så kramig av sig har mamma berättat, men när vi barn kom dit så fick vi alltid riktiga bamsekramar. Och så självklart julmust. Hon bjöd alltid på julmust och danska bröstkarameller. När jag var tio år så gick hon bort i en ålder av 91 år, men hon var väldigt viktig för mig.

Att ge sina barn deras historia och berätta om förfäderna är en gåva, anser jag. En gåva som ger barnen en bättre förståelse för livet, dess utmaningar men också all glädje som en nära relation till familjen kan ge.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Forskning om vad små behöver har stuvats undan

Foto: Pixabay

Han är nio månader. Den lilla kroppen strävar så efter att erövra nya färdigheter. Han vill stå och han vill gå. De små händerna grabbar tag i stöd så han kan häva sig upp. Sedan vill han inte sitta ner igen när han väl lyckats dra sig upp i stående. Lära-gå-vagnen har fått tunga böcker för att ge stabilitet och han trampar på och föser den framför sig. Ibland ramlar han nästan när farten blir för hög och man ser hur rädslan blixtrar till i ansiktet. Skräcken att falla. Men han fortsätter, han är programmerad att erövra nya färdigheter och här och just nu så är det kampen för att lära sig gå som överskuggar allt.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut om vi plötsligt fick politiker som började mata ut att förskola från sex månader är det bästa för alla barn. Då skulle de ju tas om hand av utbildad personal och ha tillgång till undervisning och en läroplan. Vad skulle det stå i Läroplanen för en liten som är nio månader? Digitaliseringen i förskolan som MP och S införde skulle garanterat vara ett inslag. För tänk så mycket de lär sig via sina paddor och det är ju inte bara ett planlöst lekande, här har pedagogerna tänkt ut vad liten ska sitta och lära sig vid paddan för dagen. Det skulle inte dröja länge förrän tidningarna började skriva om att små tiomånaders redan kan färgerna efter sitt användande av paddan. Vilken fördel och vad duktiga de ska bli sedan i skolan när de får lära sig så mycket så tidigt på sin padda, eller hur?

Vad man dessvärre missar är att en liten niomånaders inte är i den utvecklingsfasen att färger och lärande på padda är aktuellt. Här sker istället en enorm utveckling av barnets hjärna där nya nervtrådar kopplas ihop i en rasande fart och dessa kopplingar bygger på ”use it or lose it”. Det är därför Lilleman kämpar nu med att häva sig upp och med att gå med sin lära-gå-vagn. Det är vad han behöver, men om makten får för sig att mammor och pappor ska ut i arbete ännu tidigare, så kommer budskapet till föräldrar förändras och anpassas för att styra dem att lämna ifrån sig barnen ännu tidigare än idag. Det är lite skrämmande att tänka på.

Det är också skrämmande att tänka på hur det skulle påverka alla små spädbarn i deras utveckling. Redan idag kan vi se att något inte är riktigt bra kring hur vi låter barn växa upp i vårt land. Barn och ungdomar mår inte bra. De medicineras i allt större utsträckning med antidepressiva och sömnmedel och den psykiska ohälsan bara ökar. Men inte någon vågar lyfta vad det kan bero på egentligen. Inte någon vågar lyfta att en orsak kan vara att små barn faktiskt inte får det de behöver under sina första år i livet, de får något annat – en slags konstgjord verklighet där små ettåringar ses som elever i en skola. Där man stuvat undan forskning om hur stora barngrupper, långa dagar och stress faktiskt kan skada många barn.

Mellan ett- till två års ålder sker den absolut största tillväxten av barnets hjärna. Det små barn behöver i den åldern är framförallt en trygg hamn från vilken de kan upptäcka världen. Allt precis allt är ju så spännande, både att erövra egna färdigheter men också att få vara med där ute i det riktiga livet i olika miljöer och träffa människor i olika åldrar och lära sig hur allt fungerar, samtidigt som barnet får närhet, kärlek, trygg anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet.

Föräldrar idag har många gånger förlorat sin tro på att de duger, för det är ju vad de får höra hela tiden. Men alla ni fantastiska föräldrar där ute – kom ihåg några saker:
1. Det era barn vill mest av allt är att vara med er.
2. Tids nog ska alla små barn få gå i skolan många, många år – men under de första åren är det så mycket annat som ska komma på plats, som den viktiga inre arbetsmodellen som barnet ska skapa och som hela livet sedan ska ge vägledning hur barnet ska möta livets utmaningar. Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna.
3. Paddor och datorspel är ett gift för barnets hjärna (och för oss vuxna). Det skapar ett beroende som man definitivt ska vara försiktig med. Låt barnet få använda sin kropp och sin fantasi i leken i större utsträckning istället. Rörelse befriar barnet från stresshormoner och ökar det fysiska och psykiska välbefinnandet.
4. Och kom ihåg att du duger. Känner du dig osäker, läs in dig på vad små barn behöver och lyft dina tankar och din oro i Hemmaföräldrars nätverk – originalet, så kommer du att få det stöd du behöver 🙂

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlekens roll: Hur känslomässig närhet formar barnets hjärna

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökar

Antidepressiva till barn fortsätter öka

Rekordökning av sömnmedel till barn

Ta reda på hur dagens förskola påverkar barnen på lång sik
t

Publicerad i Okategoriserade

Hur vi fick skolplikt från 6 år — trots att alla var emot det

Foto: James Lee FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är bra att kunna sin historia och lära sig hur makten arbetar. När S en gång i tiden kom med ett förslag om skolplikt från sex år, så var en majoritet emot förslaget och protesterna blev högljudda.

Lyssnade makten då?

Nej, det ändrade taktik och införde ”frivillig” sexårsverksamhet. Vad bra, eller hur? Frivillig. Inget tvång där inte. Förutom en liten detalj då som att man samtidigt ändrade förskolans inrikting så att de endast erbjöd verksamhet för barn från 1-5 år, istället för 1-6 år. Men fortfarande så var ju skola från sex års ålder frivillig, så vem skulle kunna klaga? 😉

Alla de föräldrar där båda arbetade och som hade en kostnadskrävande livsstil, hade knappast möjlighet att ta hem barnen under ett år innan skolstart och tvingades så klart att välja sexårs. Dessutom förlorade deras barn sitt sammanhang om de tog hem barnen igen under ett år innan skolstart.

Den där frivilligheten var inte så frivillig med andra ord.

alla föräldrar väljer sexårs till sina barn

I samma veva gjorde sig journalister och media till nyttiga idioter och matade ut maktens budskap: ”titta alla föräldrar väljer sexårs till sina barn”. (Ja, vad ska de göra liksom när de inte får ha kvar barnet i förskolan längre). Inte någon ifrågasatte att det faktiskt var ett tvång när man inte fick ha kvar barnen i förskola. Jag såg vartåt det barkade och lyfte problemet i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp, där jag varnade för att snart kommer makten säga att ”alla barn går ju redan i sexårs, så då kan vi lika gärna göra det obligatoriskt”. Men hej och hå vad korkad jag var tyckte vissa, så var det minsann inte alls, ”det var ju frivilligt… faktiskt och varför skulle S vilja ändra på det.”

Alla barn går ju redan, så då gör vi det obligatorisk

Men till slut kom det när det bara fanns några få hemmabarn kvar som inte gick i sexårs: ”Alla barn går ju redan…” och voilà obligatorisk skolplikt från sex år infördes, utan några protester. Och det var ju sant. Alla hade styrts att sätta sin barn i sexårs genom olika tvingande politiska beslut, men väldigt få såg eller förstod vad som faktiskt hände och jag är tveksam om de ser det än idag.

Hösten 2020 släppte socialdemokraterna en ny testballong: Obligatorisk förskola från två års ålder. Människor blev vansinniga och den namninsamling jag redan startat mot obligatorisk förskola fick på några dagar över 25 000 namnunderskrifter. Betydde det att makten då äntligen skulle lyssna till gräsrötterna?

Nej, i vanlig ordning så ändrade socialdemokraterna taktik.

Istället för obligatorisk förskola direkt, så släppte de ett förslag om tvångsinskrivning av alla tvååringar, samtidigt som de lade ett förslag om att stoppa nyetableringen av pedagogisk omsorg (familjedaghem och flerfamiljssystem). Med en liten klausul då angående tvångsinskrivningen att föräldrar skulle kunna skriva ut sina barn igen från den förskola som kommunen placerat barnet i. Frivilligt, eller hur?

Förutom att många kommer missa detaljen om att man får tacka nej och kan skriva ut barnen igen, så kommer många inte våga. Även barn som har en väl fungerande verksamhet i pedagogisk omsorg, kommer tvångsinskrivas vilket ytterligare sänker den verksamheten, som redan idag misstänkliggörs och nedvärderas, trots att den ofta håller en mycket högre kvalitet än vad förskolan gör. Dessutom kommer det att finnas färre och färre pedagogisk omsorg när nya inte får starta.

När det gått ett tag och alternativen är på väg att försvinna/har försvunnit helt, så kommer förskola från två år att bli obligatoriskt, eftersom (ni har greppat taktiken nu väl) ”alla barn redan går i förskola från två års ålder.”

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

S vill införa obligatorisk förskola från två års ålder

Motion om obligatorisk förskola

Förskoletvång försämrar för alla

Obligatorisk förskola sliter upp barn från fungerande lösning

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Socialdemokraterna äger inte våra barn

Obligatorisk förskola från två års ålder

Förslaget om obligatorisk förskola möts av kritik

Publicerad i familjepolitik, förskola, forskning

Törs jag berätta om katastrofbesöket på en dålig förskola

Foto: Pixabay


Ett besök på en förskola en hel dag, ger en helt annan bild än den som presenteras när man läser om vad förskolan är tänkt att erbjuda alla barn. Hamnar man sedan på en dålig förskola med många problem, så kan chocken över det man får se hänga i sig i flera år.

Anekdotiska berättelser om saker som människor upplevt har också ett värde, även om de ofta avfärdas. Om inte annat för att så ett frö, väcka en tanke, eller få andra att fundera ett varv till. Reflektion — det är något jag gillar och det här att dela med sig av sina erfarenheter. I dagens läge finns det en sak till som gör det svårt att dela med sig, skriver du något som kan innehålla minsta spår av kritik mot något, så skriks det snart om skuldbeläggande och skammande. Men att vara vuxen, tycker jag, innebär att även kunna hantera känslor av skuld. Om ett inlägg väcker starka känslor, så är ju det ett utmärkt tillfälle att vända blicken inåt och fundera över varför.

Jag bär på många historier som jag inte kan berätta, men de ligger där och gör sig påminda. En berättelse utspelade sig för så länge sedan som nästan ett decennium och då är den inte lika känslig längre att dela.

Mitt driv för de små barnen hade fått mig att hoppa in politiskt och sitta i nämnd vid två tillfällen och den här gången jag ska berätta om nu, skulle vi göra ett studiebesök på en förskola med anledning av vårt nämndarbete (för att vi ville, inte för att vi måste). Vi var två personer som åkte dit och till att börja med visades vi runt utomhus. Min vän försvann iväg till småbarnens gård och jag till de större barnens. Väl ute på förskolegården hör jag ett avgrundsvrål från småbarnsavdelningens gård. Det låter som när någon förlorat ett anhörig — ett rent primalskrik av skräck, sorg och förtvivlan. Efter ett tag ser jag hur en i personalen tar ett litet barn under armen, som en ihoprullad matta och går in. Personalen tar inte upp barnet i famnen för att trösta, utan lyfter det bara som en sak. Barnet vrålar hela vägen in. Lite senare frågade jag en i personalen på min gård vad som egentligen hände och får då berättat för mig att det vrålande barnet haft en tredagarsinskolning som dragit ut på tiden. Det var nu den fjärde dagen och barnets pappa hade bara gått sin väg…

”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”

Alla som läst på om vad små barn behöver och som läst på om anknytning förstår hur förödande det här var för det lilla barnet. Dessvärre verkade inte varken föräldern eller personalen förstå det. Är jag elak och dömande nu som berättar det här ett decennium senare? ”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”, tänker kanske någon. Nej, han hade kanske inte det, men OM vi inte stuvade undan viktig forskning i vårt land om vad små barn behöver, så skulle vi kunna ha en familjepolitik som såg till att den här pappan fick en möjlighet att välja, om det nu var så att han inte hade ett val. Och var det så att han inte hade kunskap om vikten av att barn ska lämnas över, inte bara lämnas, så hade han kanske agerat annorlunda. Så, jo med andra ord, jag tycker det är rätt att jag lyfter det här och jag tycker att vi borde bli bättre på att prata även om svåra saker — för barnens skull.

Efter ett tag ropar min kollega på mig från andra sidan staketet på småbarnens gård. Jag går bort till henne och hon kommer sakta gående emot mig med två små ettåringar, vars ansikten är rödstrimmiga och söndergråtna. De är nyinskolade och helt förtvivlade. Ingen har haft den tid med dem som de behövt och min vän klarar bara inte av att se dem så ledsna och stå och gråta för sig själva, så hon har förbarmat sig över dem. De har lugnat sig nu när de får hålla någons trygga hand. Lite senare får jag veta att hon under vilostunden stannat hos dessa två små, eftersom de varit så ledsna och otrygga. Den här dagen fick de tröst, men jag tänker ofta på hur deras tid blev sedan under de följande dagarna, när ingen hade tid med dem längre.

Lite senare samlar en barnskötare ihop de stora barnen ute på gården och ber dem ställa sig på rad vid grinden och vänta. ”Vad väntar de på frågar jag nyfiket” och barnskötaren berättar att dessa femåringar väntar på att en förskollärare ska träna matematik med dem. ”Men kan inte du lika gärna göra det”, undrar jag förvånat, men barnskötaren förklarar att hon inte har utbildning och att det är förskollärarens sak. När barnen väntat ett tag kommer förskolläraren. Intresserat tittar jag på när hon tar sin hand på första barnets huvud. Barnet säger ”ett”. Nästa barn säger ”två” när förskolläraren placerar handen på barnets huvud och så vidare. Törs jag ens skriva ut att jag funderar lite över det lilla hemmabarnet som redan som ettåring räknade till tio, utan problem. Allt hissåkande där man räknar våningsplan, eller när barnet räknat leksaker med storasyster, räknat när liten varit med och bakat och så vidare, har med vardagspedagogiken lärt hemmabarnet det som femåringarna nu övar på.

Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse


Efter en lunch med många och långa samtal med barn som verkar utsvultna på vuxenkontakt, är det dags för sångstund. Alla barn har namnlappar på golvet där de ska sitta. De sitter inte på mjuka kuddar, eller i en varm och ombonad soffa, utan direkt på det hårda, kalla golvet. Vi sitter där, jag och barnen och en barnskötare och väntar. Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse, men jag säger att det går bra. För mig känns det som barnet vill tanka lite närhet och det kan jag absolut erbjuda. Barnskötaren säger att det inte blir bra, får ett barn — så vill alla. Vi väntar och väntar och till slut frågar jag vad vi väntar på (nu igen). ”Det är en förskollärare som måste leda sången, de har utbildning — det har inte jag”. säger barnskötaren. Så vi väntar på att förskolläraren (med utbildning) ska komma och sjunga blinka lilla stjärna.

Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet

Redan här ser jag ett kardinalfel och systemfel i den extremt hårda uppdelningen av vem som får göra vad i vissa förskolor. Det är ineffektivt och leder till mycket väntade för barnen. Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet och socialt samspel med en vuxen, som jag ser det. Efter ett tag seglar förskolläraren in och det är dags att avverka barnsångerna. Barnet i mitt knä får en sträng tillsägelse att gå och sätta sig på sin plats och lommar modstulet iväg.

Summan av kardemumman är att det blev en lång och sorglig dag, där jag såg så många brister. Det enda jag kunde göra var att lyfta frågan om tredagarsinskolningen till en högre nivå och kolla om det verkligen var en bra strategi att låta förskolorna bestämma inskolningsmetod själva. Personligen ser jag stora problem med så kort inskolning och den kan lätt invagga föräldrar i tron att alla barn är redo efter tre dagar, så är det självklart inte. Sedan kunde jag påtala det jag såg om arbetsmiljön. Det kändes extremt obehagligt att barnskötarna var så illa behandlade och hunsade.

Jag ska inte neka till att jag var ganska chockad, men som med allt så finns det många nyanser till allt som rör förskolan. Lite senare besökte jag en helt annan förskola där det mesta fungerade så mycket bättre. Personalen var väldigt fin med barnen, miljön var behaglig och barnen verkade ha det bra. Bilden är med andra ord inte svartvit. Men det är skrämmande att vi antagligen har ganska många förskolor där ute i vårt avlånga land, där det inte fungerar särskilt bra och där barnen far illa, mycket beroende på att man har fokus på fel saker och har glömt bort att förskolans verksamhet ska bygga på vad små barn behöver.

I Sverige har vi länge stuvat undan forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi — allt för att det lättare ska gå att styra föräldrar att göra som staten vill. Men kunskap är makt, med rätt fakta kan vi förbättra dåliga förskolor och vi kan förbättra familjepolitiken som helhet. Det är en viktig läxa att komma ihåg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk — originalet

Läs också:

Vad händer när ett litet barn inte får tröst?

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar



Publicerad i förskola, forskning

Du vet väl att barn som gått i förskola blir duktigare i skolan? Svar: Nej, stämmer inte

Foto: Pixabay

I Sverige utsätts föräldrar för en ständigt massiv förskolepropaganda för att de ska agera som staten vill. Till sin hjälp har staten flera myndigheter och ett antal forskningsförnekare som ser till att sprida propagandan. En vanlig myt är att förskolebarn blir duktigare i skolan. Stämmer det då? Svar: Nej.

Sedan allt fler barn gått i förskola, har skolresultaten sjunkit… bara det, att ändå fortsätta mata ut samma felaktigheter. Sedan PISA-mätningarna startade år 2000 har skolresultaten sjunkit för varje år, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Det skedde en liten uppbromsning 2013 och i den senaste jublade regeringen för då visade det på en vändning. Men det var fusk alltihopa, man hade bara uteslutet fler barn, för att få ett bättre resultat. Så jobbar makten.

Om vi vänder på steken och tittar på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och vad de sedan får i en stor barngrupp med få personal, så har vi bara där svaret, vilket alternativ som gynnar det lilla barnet bäst. Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Det lilla människobarnet föds dessutom alldeles för tidigt. De flesta däggdjursungar kan ställa sig på benen några timmar efter födseln och har en mängd förmågor på plats. Men däggdjuret homo sapiens klarar inte av att bära sin avkomma så länge som det skulle behövas, för då kan inte barnet födas fram. Egentligen skulle människobarnet födas ett år senare. Det gör att vi placerar en majoritet av alla små barn idag i förskola vid den tidpunkt de egentligen skulle födas.

Det betyder att under den period som människohjärnan utvecklas som mest, mellan ett- till två års ålder, så placeras många små barn i stora bullriga barngrupper, i en stressig miljö med få personal som inte har möjlighet att tillgodose det lilla barnets behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Och barn som inte får det de behöver under de första viktiga åren, risker att senare i livet drabbas av psykisk ohälsa. I Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och ungdomar och innan man började medicinera barn och ungdomar med antidepressiva, så toppade vi även självmordsstatistiken.

Men hur kommer det sig då att myndigheter som Folkhälsomyndigheten fortsätter producera material som säger att barn som går i förskola blir duktigare skolan och mer psykisk välmående?

För att de politiskt sanktionerat. Det är ju bara att titta på skolresultaten för att direkt sticka hål på den myten, eller titta på de ständiga larmrapporterna om ökad psykisk ohälsa. Allt fler barn går ju i förskola, skolresultat och psykisk hälsa borde ju ligga i topp. Problemet är att föräldrar är grundlurade. När en myndighet matar ut något så är det ju självklart trovärdigt. Men tittar man närmare på de studier som Folkhälsomyndigheten presenterar, så är det gamla studier från 60-talet och 70-talet, som inte säger något om dagens förskola, eller så handlar de om helt andra saker. Hur många fördjupar sig i studierna? Inte många.

Sanningen är nämligen att i Sverige har vi inte forskat under de senaste 40 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

En av de största studierna som gjorts på förskolebarn är gjord i USA – NICHD-studien. Den visar att barn som gått i förskola av HÖG kvalitet (små barngrupper och tillräckligt med personal), har ett litet försprång när de börjar skolan. Men vid 12 års ålder är det försprånget helt utraderat och kvar finns istället en annan skillnad mellan förskolebarn och hemmabarn. Förskolebarnen är mer aggressiva och har fler beteendeproblem.

Vad beror då beteendeproblemen hos förskolebarnen på?

Enligt Belskys forskning också visar ett samband mellan långa vistelsetider tidigt i barnomsorg utanför hemmet – och beteendeproblem i tidig skolålder (Belsky m fl 2007). Samma sak visar den största studien som gjorts på över 1 000 barn i USA – NICHD-studien. Den visar att barn som gått i förskola är mer aggressiva och att det är direkt kopplat till vistelsetiden. Ju längre dagar i förskola – desto aggressivare barn. Forskarna drar slutsatsen att det tycks vara något speciellt med gruppbaserad omsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet, forskarna har tagit hänsyn till den aspekten. Inte heller är det föräldrarna som är orsaken. Stressade och uttröttade föräldrar som hämtar upp barnen på väg från arbetet skulle ju kunna ha en påverkan – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.

Enligt NICHD-forskarna finns det då två möjliga förklaringar kvar till de negativa effekterna av omsorg utanför hemmet, även om de anser att båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans – en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen. En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.

Men svensk förskola håller väl hög kvalitet?

Nej tyvärr är det kris i svensk förskola till stora delar. Ett allt större uppdrag och allt mindre pengar har lett fram till dagens kris, vilket inte minst Förskoleupprorets berättelser med mängder av berättelser inifrån förskolan visar. Svensk förskola är i kris. Många förskolor drivs runt helt utan förskollärare. I andra pratar personalen dålig svenska, eller inte svenska alls, eller barnens modersmål.

Så allt är kaos och kris i förskolan?

Nej, det finns förskolor som fungerar utmärkt, men det finns alldeles för många som inte gör det. Barn är också olika och en del klarar av en stökig miljö bättre, medan andra inte gör det. Därför är det så viktigt med alternativ till förskolan och att föräldrar lär sig lita till sin magkänsla så att de kan välja det som fungerar bäst för deras egna barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Sverige PISA-framgångar bygger på falska siffror

Ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar

NICHD-studien

Förskollärare: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Förskoleupprorets berättelser

Politiska beslut som lett fram till krisen i förskolan

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning