Publicerad i förskola

Förskolan för de allra minsta – riskerna med dagens förskola

Foto: Pixabay

Det har nu gått tio år sedan boken Förskolan för de allra minsta. På gott och ont lanserades. Men boken är fortfarande lika aktuell varför vi återpublicerar den här texten och lyfter många av riskerna med att förskolan inte är utformad efter vad små barn behöver. Viktig läsning för föräldrar när de ska välja barnomsorgsalternativ till sina barn.

Måndagen den 22 februari presenterade författarna Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss boken ”Förskola för de allra minsta – På gott och ont”, för föräldrar och förskolepersonal i ABF-huset. I boken redovisas aktuell forskning inom neurobiologi, utvecklingspsykologi, anknytningsteori och pedagogik och vilken negativ påverkan det har på små barn att vistas i förskolan med dagens stora barngrupper och få personal. Samtliga författare till boken, känner stor oro för hur de yngsta barnen har det i förskolan idag. 

– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata”

– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata” är Socialdepartementets förklaring, säger Gunilla Niss legitimerad psykolog, som arbetar inom förskolan.

Hon är upprörd över att dagens situation med stora barngrupper och få personal, får fortsätta trots att ingen tycker att det är bra.

– I en barngrupp för ett- till treåringar kan det ofta vara 18 barn och upp till 26 barn. Förr sa man ”nu är gränsen nådd” – då handlade det om 18 barn. Idag är det normen, säger Gunilla Niss.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

– Kommunerna kan inte betros med att reglera barngruppernas storlek. De nya kunskaperna kring små barns utveckling måste in i Läroplanen, säger Magnus Kihlbom psykoanalytiker och barnpsykiater.

Magnus Kihlbom berättar vidare att biologi och psykologi går hand i hand. När barnet föds är hjärnan programmerad att söka kontakt. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling. Barnet behöver inte undervisas det behöver ”bara” samspel med en vuxen, för att lära sig saker.

Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är: 
– Barngruppens storlek
– Personaltätheten
– Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen

Barngrupperna idag är alldeles för stora. 1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn i ålder 0-2 ½ år. 

1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp.

Personaltätheten är alldeles för låg och barnen blir istället hänvisade till varandra. För att barnet ska kunna ta in nya kunskaper, så krävs det att de får en chans att göra det i det sociala samspelet med en vuxen och där är andelen barn per personal avgörande. Birgitta Lidholt, fil. dr i pedagogik, leg. psykolog och lärarutbildare, har varit ute i flera förskolor och gjort observationer och berättar;

– Vid ett tillfälle såg en pedagog i en stor barngrupp som dansade runt med ett barn, samtidigt som fem barn stod passiva runtomkring, utan att delta i leken. Det blir gärna så att med två pedagoger, så är en av dem aldrig med barnen, utan ringer efter vikarier eller håller med administration, säger hon.

Kontinuiteten är ett problem i förskolan med tanke på att det finns få yrkesgrupper som är så sjuka som pedagogerna i förskolan.

– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta

– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta och det hela tiden kommer in nya vikarier, säger Gunilla Niss.

Situationen för barnen är mycket bekymmersam. Barnen socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

– Det är förvånande att inte föräldrar går ihop och protesterar, säger Magnus Kihlbom.

Alla anser de att situationen i förskolan har varit alarmerande sedan 1990-talet.

– Det har tagit så här lång tid för oss att få ut den här informationen, eftersom vi inte velat skapa oro eller ge föräldrar skuldkänslor, säger Gunilla Niss.

Bristen på vuxenrelationer får naturligtvis konsekvenser för det lilla barnet som har extra stort behov av att få den närhet och bekräftelse som det har rätt till. Och enligt Gunilla Niss kan reaktionerna hos barnet visa sig på olika sätt.

– Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger hon.

Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.

– Personalen i förskolan drabbas också hårt av de stora barngrupperna och en tredjedel av all personal idag är i riskzonen för utmattningsdepression, säger Birgitta Lidholt.

Nu hoppas alla tre att politikerna ska kunna ta till sig de nya rönen kring hur betydelsefull anknytningen är och vikten av goda relationer samt fakta och forskning som finns kring affektteorier, neurobiologi, utvecklingspsykologi – allt det sammantaget bör vara grunden för vilka praktiska konsekvenser det bör få för utformningen av verksamheten.

Birgitta Lidholt skräder inte orden när hon beskriver situationen för de allra minsta i förskolan.

– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel

– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel. Barnen som inte blir sedda och bekräftade får dåligt självförtroende, säger hon.

När föräldrar och pedagoger slår knut på sig själva för att inte såra eller ge varandra skuldkänslor så blir naturligtvis barnen lidande. Det gör att ingen vågar se problemen eller göra något åt dem. Det som står i ”Förskolan för de allra minsta”, visar att det är hög tid för föräldrar, men även för förskolepersonalen, att ta av sig skygglapparna och våga se problemen med dagens stora barngrupper och få personal – och sätta igång och göra något åt det. Och det är precis vad Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss hoppas ska ske nu.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, förskola, neurobiologi, psykisk ohälsa, utvecklingspsykologi

Förälder, har du koll på hur ditt barn har det i förskolan?

Foto: Pixabay

En del förskolor tävlar i förskönande beskrivningar, där verkligheten ibland är en helt annan. Flashiga hemsidor. Beskrivande texter som ger sken av att barnen får med sig livsavgörande kunskap inför skolstarten. Men i själva verkat far barnen illa på grunda av bristande omsorg.

Som en förskola beskriver sin verksamhet:

  • centrally located
    (about 450meters from Solna centrum t-bana)
  • surrounded by lots of great parks
  • Reggio Emilia inspired
  • English and Swedish speaking
  • International environment that celebrates different cultural events each year
  • Natural science and language focus

Men hur ser verkligheten ut för dessa barn i praktiken? Får de små barnen det de BEHÖVER? I den här förskolan går de varje förmiddag till närmaste park – samma park varje dag. Där trängs 40 barn i parken och har med sig cirka tre personal, som för det mesta bara står och pratar med varandra. Parken är liten och inhängnad och de tar över den helt och tränger ut alla andra som vill besöka parken. Idag såg jag två små barn som satt ner direkt på marken och såg ledsna ut. En annan liten pojke, så lugn och stillsam som sökt kontakt med mig förut och som gjort försök att smita med mig ut ur parken, försökte idag igen. Han försöker få bekräftelse, bli sedd, få omtanke och omsorg. En bit bort från de här barnen som skulle behöva varm omsorg mest av allt, står personalen (som vanligt) och pratar med varandra. Varför ser de inte vad dessa små barn behöver? De behöver närhet, värme, bekräftelse och god omsorg. ”Natural science and language focus”. Jaha ja.

En del av mig önskar att några föräldrar skulle släntra förbi i parken när den här förskolan är där, vid tiotiden och titta hur deras barn faktiskt har det. Jag har tidigare kontaktat ansvarig förskolechef och påtalat de brister jag sett under flera år, men blir naturligtvis på grund av att jag förespråkar valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, även hemmaomsorg, misstänkliggjord för att ha en annan agenda. Men min agenda är att alltid, i alla lägen stå på de små barnens sida. Det ingår i vuxenrollen att inte svika, utan att påtala det jag ser för att försöka förbättra barnens villkor.

Förskolan är Reggio Emilia-inspirerad. Jag minns så väl hur en förskollärare berättade för mig hur det var när hon började på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Hon kom dit och dagens schema sattes upp. Barnen fick välja mellan olika ”stationer” vad de skulle göra under dagen. Måla, leka med lera och så vidare. Hon upplevde att barnen inte ens tittade på henne, de sprang bara förbi och vidare till dagens aktivitet. De vuxna passerade ändå i revy och bondande inte med barnen så barnen lade inte någon energi på dem. Hon slutade ganska omgående.

Bristerna i Reggio Emilia-pedagogiken blev också tydlig vid en studie som uppmärksammades för ett tag sedan: ”I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.”
Läs mer >>

Jag tycker personligen att det är obehagligt att se hur nedtonad omsorgsbiten är i den här Reggio Emilia-inspirerade förskolan och studier visar att det kan se likadant ut på många förskolor i landet. Sedan går det inte att dra alla över en kam och det finns säkerligen förskolor som fungerar bra. Men vet vi det? Nej, egentligen inte eftersom inte någon forskat i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Det enda vi kan göra därför är att jämföra med forskning som visar vad små barn behöver – och sedan titta på vad de får samt ta del av de fåtal studier som finns kring till exempel Reggio Emilia.

Jag önskar verkligen att föräldrar fick bättre kunskap om vad små barn behöver. För vad händer med ett barn som lämnas åt sitt öde, som inte får den omsorg som barnet behöver? Det som kan hända är att barnet drabbas av psykisk ohälsa senare i livet och får det svårare att klara av livets utmaningar.

I den senaste undersökningen från Unicef hamnar Sverige på plats 22 av 38 när det gäller psykisk hälsa hos barn. Trots att vi inte befunnit oss i krig på över 200 år och har en god materiell standard i Sverige, så mår många barn riktigt dåligt. Här har vi vuxna ett ansvar och det handlar om att börja titta på barnets första år. (Och glöm alla politiskt korrekta åsikter som serveras av forskningsförnekare som går maktens ärenden)

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna.

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. Det är faktiskt där vi måste börja – med de första åren, anser jag. Men det är känsligt, eftersom vad små barn behöver krockar med vad staten behöver. Regeringen kör dock på med sin tvingande politik och istället för att undersöka hur små barn har det i förskolan och göra förbättringar där, så har de föreslagit ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg. Naturligtvis helt i linje med att de tänker ta bort alla alternativ och införa obligatorisk förskola från tre års ålder. Men vi kommer även i framtiden behöva olika alternativ, eftersom barn är olika.

Nästa avsnitt av Hemmaföräldrarpodden kommer att handla om psykisk ohälsa. Har du som förälder några frågor du vill ha svar på? Skriv gärna i kommentarer här nedan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Vi vet för lite hur förskolan påverkar barn

Förskollärarna slår larm: Vi hinner inte med

Psykoterapeut kritisk till antidepressiva. ”Vi experimenterar med unga människor”

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Barn på dagis har det inte så bra som föräldrarna tror

Nej till skolplikt från tre års ålder


Ingen ser eller hör larmen från förskolan

Publicerad i anknytning, familjepolitik

Den livsviktiga anknytningen

Foto: Pixabay

I Sverige stuvar vi gärna undan forskning som anknytningsteorin, eftersom den sätter käppar i hjulen för planen som staten har för Sveriges småbarnsföräldrar. Det är problematiskt eftersom den borde ligga till grund för inte bara hur familjepolitiken utformas, utan även för hur barnomsorgen utformas.

Det handlar nämligen om hur vi låter våra barn växa upp under sina första år. Ska barnet få bästa möjliga uppväxt så måste vissa viktiga bitar finnas på plats, bland annat en trygg anknytning. Men i Sverige blir föräldrar vilseledda många gånger och till sin hjälp att få föräldrar att agera som makten bestämt, så knyter de ofta till sig människor som säger det makten vill att föräldrar ska få höra. När regeringen började planera för att försämra föräldraförsäkringen så anlitade de Agnes Wold, professor i bakteriologi som hade ”rätt” åsikter om anknytningsteorin som hon dissar totalt som ett hittepå:

”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”

I senaste avsnittet av Hemmaföräldrarpodden reder vi därför ut begreppen och pratar om vad anknytningen egentligen är, hur den fungerar och varför den är viktig. Till vår hjälp med att presentera fakta (istället för propaganda), så har vi barnpsykologen och författaren Gunilla Niss.

Kommentera gärna nedan vad du tycker om Hemmaföräldrarpoddens senaste avsnitt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det här avsnittet har redigerats av Eva-Marie Stegeby

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Effekten av tidig separation och farlig stress

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i förskola

Långa dagar i förskola ger fler beteendeproblem

Förskola kan kanske skada ditt barn. Men du behöver inte bli uppskrämd riktigt än. Men när flera forskare funnit att gruppbaserad omsorg i späda år gör barn mer aggressiva, då bör vi nog ändå ta en diskussion om det hela.

Madeleine Bunting

The Guardian, 4 april 2007

Att lämna sitt barn på förskola är numera helt normalt i England. Under det sista årtiondet har detta blivit den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet i vårt land, med nästan dubbelt så många barn på förskola som hos dagmammor. Man beräknar att för mer än 800 000 barn i England upp till fyra år är i gruppbaserad omsorg idag, åtminstone en del av dagen. Det är nära en tredjedel av den här åldersgruppen.

Samtidigt har flera studier i olika länder rapporterat likartade slutsatser, nämligen att gruppbaserad omsorg av barn har långvariga negativa följder. Detta är inte något man gärna läser som förälder. Men nu har det återigen blivit uppenbart att det är så. I USA har man, i den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie av hur gruppbaserad omsorg påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i gruppbaserad omsorg, till exempel i förskola, tiden innan skolstart, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern och att det fortfarande är märkbart även hos tolvåringar. Det verkligt oroande i den här undersökningen är att de negativa följderna sitter i så länge.

Ju mer tid ett barn har varit i gruppbaserad omsorg, mer än 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att barnets beteende i skolan är störande. Även om omsorgen varit av god kvalitet, märks det tydligt. Det är fråga om en liten men påtaglig skillnad. Det forskarna varnar för är inte att några kommer växa upp till ”yxmördare eller våldtäktsmän”, med det handlar om miljoner barn som blir mer besvärliga i skolan än de skulle ha varit annars.

Bland de stora och verkligt svåra frågorna är alltså denna: Har förhållandet att allt fler barn tagits omhand på förskola lett till sociala problem, till exempel när lärare nu rapporterar om sämre beteende i klassrummet, eller att mobbingen ökar? En annan oroande fråga är om det här kan ha haft en påverkan, när mentala problem blivit vanligare bland tonåringar både här och i USA.

Kommande avsnitt av detta forskningsprojekt från US National Institute of Child Health and Human Development (NICHD) ska följa barnen upp i gymnasieåldern och då visa om de får en besvärligare period även där.

All forskning på senare år har pekat i samma riktning. Den ovan refererade delstudien från NICHD har sedan 1991 följt 1 300 barn. I en engelsk statlig undersökning som följt barn från treårsåldern upp till sju års ålder, har man dragit likartade slutsatser. Förra året kunde Penelope Leach lägga fram en undersökning vid Oxfords universitet som även den visar att det är något med gruppbaserad omvårdnad som gör att barnen får fler beteendestörningar längre fram i livet.

Undersökningen vid NICHD visar också att hög kvalitet i förskolan inte, som många hävdat, förbättrar barnets studieresultat. När barnet blivit tolv år har nästan alla kunskapsmässiga fördelar av tiden i förskolan försvunnit, trots att de fanns när barnet var yngre. Det finns ett undantag från detta – en bra förskolemiljö leder till bättre ordförråd hos tolvåringen.

Även om barnet lämnas över till andra former av barnomsorg utanför hemmet kan det få negativa effekter de första åren. Men de försvinner med tiden. Så är dock inte fallet om barnet går i förskola. Det tycks vara något speciellt med gruppbaserad barnomsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet: forskarna har beaktat den möjligheten. Inte heller är det föräldrarnas omvårdnad. Man skulle ju kunna tänka sig att stressade trötta föräldrar hämtar upp barnen på väg från arbetet – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.

Då finns det två möjliga förklaringar kvar, även om båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans: en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen.

En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.

Det finns inte någon anledning till panik. Det finns utan tvivel positiva effekter också, till exempel när ett barn inte längre behöver leva i stor fattigdom, eftersom barnet ensamstående mamma kan arbeta när hon har barnomsorg. Fördelarna är då säkerligen större än alla risker med förskolan.

Vi borde nog få en vapenvila i vad man kallat ”barnomsorgskriget”, så att vi kan få reda ut vilka åtgärder vi bör vidta. Kan det till exempel finnas sätt att undvika de negativa konsekvenserna: kanske mer personal och mindre barngrupper? Kan man göra det mer lönsamt att vara dagbarnvårdare, för att slippa stora barngrupper?  Går det att göra det lättare för föräldrar att vara hemma mer under de första åren?

Hela den här frågan är emotionellt explosiv – den tar tag i hjärterötterna även hos den tryggaste förälder – och forskningen har ofta varit partisk. Hittills har man från politiskt håll alltid hävdat att en ökad kvalitet på förskola räcker för att motverka det som forskningen har kommit fram till – men det är inte hållbart längre. UNICEF listade Storbritannien som sämsta land att vara barn i. Det gav oss ångest att höra det. Men nu behöver vi få en mycket hederligare debatt om barnomsorgen i vårt land.

Fakta

The NICHD Study of Early Child Care and Youth Development

Läs också:

Många risker med långa dagar


Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Personal: Barnen går för långa dagar på förskolan

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i valfrihet

Betongmakten vill ha en modell, en lösning, en matrix för alla

Foto: Christer (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi är tillbaka i en tid av storskaliga lösningar: One size fits all. Det märks att S är tillbaka vid makten sedan sex år. En modell, en lösning, en matrix för alla samhällsutmaningar. Sedan ska den lilla människan pressas in.

Alla dessa storskaliga lösningar får mig att tänka på ett litet bostadsområde: Hagalund i min hemstad Solna. Där bodde det människor som köpt sig en egen tomt och byggt sig sitt eget lilla hus. De flesta husen byggdes i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Det var snickarglädje och äppelträdgårdar. På 50-talet ansågs området omodernt, många hus hade dass på gården och husen började bli slitna. Men det fanns en väldig sammanhållning och människorna trivdes i sin lilla stadsdel. Samtidigt hade S som suttit vid makten i många år missat att bygga nya bostadsområden, inte bara i Solna utan i hela landet. Ökad invandring och fler som flyttade till städerna krävde fler bostäder. Även i Solna behövdes det fler bostäder. Utan att lyssna in folket och den lilla människan så bestämde socialdemokraterna att hela Hagalunds stadsdel skulle rivas, för att ersättas av stora blåa betongkolosser till hus i jämna rader. Konstnären Olle Olsson, boende i Hagalund, var förtvivlad. Han mådde så dåligt av att se alla hus jämnas med marken att han till slut fick en hjärtinfarkt och dog. Hjärtat brast av sorg. Hans hus skonades och finns kvar än i dag som en bjärt kontrast till de stora kolosserna till hus.

Blev då bra då med nya moderna hus? Det behövdes ju, sa S-politikerna. Och betongmakten visste ju bättre än folket, som kördes över. Nej. Än idag så sörjer Solnaborna sitt gamla Hagalund. Det blev ett själsligt sår hos människor som de som sitter vid makten aldrig kommer att kunna ta in. Sedan de nya husen stod färdiga på 70-talet har det varit ett område med stök, kriminalitet och vantrivsel. När några hus blev bostadsrätter så blev det lite bättre, men området brottas fortfarande med stora problem. Det saknas något, området saknar själ och står som ett monument över hela idéen som socialdemokraterna står för: One size fits all. I det här fallet, en och samma bostad för alla.

Nu har betongmakten span på fler områden. Sedan friskolereformen infördes har vi fått närmare 376 000 elever som går i skolor med en inriktning som barnen och föräldrarna valt. Men då blir det genast problem för betongmakten, för alla väljer ju inte och många elever som nu dessutom kunnat lämna skolor med stök, bråk, misshandel, mobbing och brist på studiero – får ju faktiskt en bättre utbildning än de som blir kvar. De måste ju vara lika för alla: lika dåligt för alla.

Genast kommer det förslag om att ta bort skolpengen (som följer eleven och gör att föräldrar kan välja skola) och stoppa det fria skolvalet. Vi ska ha en skola för alla, en som är lika dålig. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att det inte blir elevflykt finns inte. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att de som blir kvar också får studiero finns inte. Lösningen är istället att återbörda de elever som lämnat, då ”rätt mix” av elever är det viktiga. Barnen blir schackpjäser som betongmakten tycker sig har rätt att flytta runt efter behag. Varje individs drömmar och mål i livet, drömmar om en specifik utbildning – är inte intressant. Det viktiga är kollektivet och att ”mixen av barn är rätt”. Att många barn som bara används som dragarbarn och kuddflickor sedan får se sina drömmar gå om intet, är inte viktigt.

Samma sak med valfrihet i barnomsorgen. Förskolekrisen gör att bara dryga 39 procent av alla som arbetar i förskolan är förskollärare. Cirka 300 förskolor har inte någon förskollärare alls, eller en förskollärare som leder arbetet på distans. Det finns ju många duktiga barnskötare, men dagbarnvårdarna har ju fasats ut i snart sett alla kommuner med motiveringen att de inte var utbildade. Så då blir det problematiskt. Stora barngrupper, få personal, stress, buller och en miljö som många gånger är skadlig för barnen – gör att betongmakten börjat sikta in sig på de som valt något annat. (Återigen inte på att lösa krisen i förskolan, utan på att ta bort alternativen). Det första som rök var vårdnadsbidraget – hemmasubventionen som riktade sig till de som hade hemmaomsorg. När det var klart riktade makten sitt öga mot den pedagogiska omsorgen (familjedaghem och flerfamiljsystem). Regeringen tillsatte därför en utredning som visade att den pedagogiska omsorgen måste bort (vissa verksamheter i invandrartäta områden ansågs inte hålla måttet och voilà, då måste all pedagogisk omsorg bort, istället för att man riktade in sig på de som inte ansågs hålla måttet). Nästa steg som väntar runt hörnet är obligatorisk förskola från tre års ålder, något regeringen nu slår ett slag för i sin senaste utredning:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.”

Alla ska det lika dåligt. Ingen ska slippa undan. Hela tiden fokus på att stoppa valfriheten, istället för att lösa problemen i de verksamheter som finns. Samma tänk som med bostadsområdet Hagalund. De hade kunnat renovera området och byggt en trevlig bebyggelse någon annanstans. Men nej. Storskaligt ska det vara – och lika dåligt för alla.

Jag är så innerligt trött på den här boxen som de vill stänga in oss i. Den box som de trycker på oss där det bara finns en enda lösning för alla, en enda modell, en matrix. Det är dags att rösta bort betongmakten och även ställa krav på de som tar över, så att inte de fortsätter på samma spår. Vi behöver politiker som lyssnar på och respekterar den lilla människan. Vi har bara ett liv och vi måste få ha vår valfrihet. Vi ska inte behöva stå ut med att politiker detaljstyr oss och tvingar oss att leva på ett sätt som får oss och våra barn att må dåligt. Det är så självklart. Men ska vi få en förändring, så gäller det att tänka efter noga vad vi röstar på i nästa val. För vi har ett val, vi behöver inte följa med strömmen och rösta på samma sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Nej till skolplikt från tre års ålder

Regeringens förslag till mer styrning av folket

Publicerad i familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Publicerad i hemmaförälder, hemmaomsorg

Visserligen obetalt – men jag arbetar som hemmaförälder

Jessica Kirjavainen, Foto: Privat

Gästinlägg från Jessica Kirjavainen, medlem i Hemmaföräldrars nätverk

Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.

Jag var hos läkarn.
Hon sa ”jag ser att du har en massa barn, hur gammal är yngsta?”
”Ja, en massa ja, fem närmare bestämt. Hon är snart 11 månader.” Svarade jag.
Hon: ”ok, vad går du tillbaka till då nu när hon börjar förskola?”
Jag: ”Nä, alltså jag stannar kvar här! Jag är hemmaförälder.”
Hon: ”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av? Du diskar, tvättar och städar som huvudsysslor?”
Jag: ”Eh. Nä. Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.” Sa jag och log.
Och tillade ”allt det där andra gör vi när vi hinner, det är inte så viktigt, och det gör vi tillsammans, gubben och jag.

”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av?

Jag hinner knappt skriva den här texten, och då sover ändå två och de andra är i skolan, för nu ska jag göra hushållssysslor egentligen.
Att vara förskollärare är ett jobb. Med betalt. De har raster och går hem efter en viss tid. Men jag, jag är ”bara hemmafru”?
Nä fasen alltså. Att en kvinnlig läkare säger så.
Det är lixom inte lika viktigt det jag gör. Fast jag jobbar dygnet runt.
Men det är mest egoistiskt får jag höra. ”Gå hemma hela dagarna” och ”lata sig”. ”Det skulle väl alla vilja göra, alla har inte valet.” ”Alla har inte den tiden.” Kan folk säga.
Fast nu är det ju såhär.
Alla får göra vad de vill med sina liv.
Och det här. Det är MITT liv.
Som JAG ska leva.
Och jag tycker att det här är det mest fantastiska i hela världen. Att leva. I vardagen. Med mina barn! Det går så fort! Två är tonåringar nu. Ena blir vuxen, den andra går ut nian! Och en liten går i skolan. Och bebisen! Ja hon fyller ett år!
Jag vill inte missa det här! Inte en sekund.
Så jag tar helt enkelt den tiden.
Det är mitt liv.
Jag väljer vägen att gå.
Dagen att leva. Stunden att dela.

Jag väljer mitt liv. För livet går inte i repris.


Jag väljer! Jag väljer mitt liv.
För livet går inte i repris.
Jag tänker inte sitta där sen. Gammal och grå.
Och önska att jag gjort annorlunda.
Det här är livet! Enligt mig.
Nä, jag blir inte rik. Jag hinner inte göra allting.
Men det kommer en tid. Med all tid i världen.
När jag saknar att ha armarna fulla.
Och dricka kallt kaffe.
För det är svårt att hinna med.
Vi går inte bara och latar oss.
Att vara förälder är ett heltidsjobb i sig, ändå hinner vi ofta med allt annat med, sköta ett hushåll och en gård och vara partner och vän. Alltid med huset fullt av ”massa barn.”
Vi är fasen superhjältar, vi föräldrar, för att inte tala om oss hemmaföräldrar! 💪🏻💖
Och när barnen säger att jag är deras superhjälte, att de älskar att vara med mig, och när jag får den där koppen på mors dag. Ja, det säger väl ändå allt? 💖

Jessica Kirjavainen

#hemmaföräldrar #wecandoit

Läs också:

Ju mer du kramar barnen – desto mer utvecklas dem

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

Mors Dag – hur mamma präglar vårt liv

Foto: Pixabay

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor. Så tack mamma, för att du gett mig perspektiv och lärt mig vad som är viktigt i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid