Publicerad i familjepolitik

Förskola till alla barn är inte vad de flesta föräldrar vill ha – eller vad barn behöver

Foto: Pixabay

I USA planerar man nu stora förändringar i familjepolitiken genom sin ”American Rescue Plan”. Man vill ensidigt erbjuda ”en universell barnomsorg”, utan att fundera över fler alternativ. En som är oroad är Erica Komisar, psykoanalytiker, föräldraexpert och författare till ”Being There: Why Prioritizing Motherhood in the First Three Years Matters.” Hon pratar om Sverige som ett varnande exempel på hur dåliga förskolor kan bli resultatet av en för ensidig familjepolitik och för lite valfrihet. I USA vill också en majoritet av föräldrarna vara hemma längre, så den nya ensidiga familjepolitiken som de styrande tänker lansera, saknar stöd.

Översättning: Madeleine Lidman (all rights reserved)

De flesta familjerna ser hemmaförälderskapet som det perfekta arrangemanget för att uppfostra barn, och en majoritet av alla amerikaner som är i den ålder man oftast skaffar barn, föredrar ekonomiskt stöd istället för subventionerad barnomsorg, enligt en nyligen genomförd nationell undersökning. Dessutom bekräftar årtionden av psykologisk forskning och min egen personliga erfarenhet under 30 år som psykoterapeut, att institutionaliserad barnomsorg är ett mindre idealiskt alternativ för mycket små barn under deras formativa utvecklingsår.

Trots detta lägger den nyligen godkända American Rescue Plan grunden för en permanent prioritering av statligt sponsrad institutionsomsorg, istället för ekonomiskt bistånd till familjer. Forskaren Katharine B. Stevens vid American Enterprise Institute, hävdar helt korrekt att medlen som tillhandahålls med den här planen ”inte riktas mot varken den som tar hand om barnen, eller familjerna som verkligen kämpar, utan den gynnar välbärgade familjer på ett oproportionerligt sätt och syftar till att skapa nya statliga institutioner som har fokus på barnomsorg, snarare än familjer och deras barn.” Planen ger faktiskt barnomsorgsindustrin mer pengar än någonsin tidigare, men det gör det inte lättare för föräldrar att stanna hemma för att uppfostra sina barn under de första åren (trots några fördelaktiga skattejusteringar).

Planen med ”en universell barnomsorg”, populariserad av senator Elizabeth Warren år 2019, förespråkar statligt sponsrad barnomsorg för barn upp till fem år. Liksom American Rescue Plan, subventionerar den här sortens förslag barnomsorgsindustrin, snarare än ger stöd direkt till nya föräldrar. Istället för att göra det lättare för en förälder att stanna hemma gör dessa planer det lättare att snabbt gå tillbaka till jobbet efter förlossningen, trots att de flesta föräldrarna inte vill detta och det är ohälsosamt för barnen.

Skulle det inte vara bättre att ge ett stöd som hjälper föräldrar att stanna hemma de första åren, eftersom det är vad föräldrar vill ha och vad barnen behöver? 

Det är tydligt att förskola inte är en idealisk miljö för barn i åldrarna noll till tre år. Under dessa tidiga år behöver barn en primär vårdgivare som är konsekvent, fokuserad på deras emotionella behov och som både kan skydda dem från stressens påverkan och lindra deras nöd. Om barn tvingas skilja sig från sin huvudsakliga källa till känslomässig trygghet för tidigt och placeras i en relativt kaotisk och överstimulerande förskolemiljö, blir de stressade. Bland annat är psykologisk stress förknippad med förhöjda kortisolnivåer, anknytningsstörningar och andra beteendeproblem.

I min praktik ser jag många föräldrar som kämpar med sina barns känslomässiga dysreglering, efter att deras barn har utsatts för mycket stress i gruppvårdsituationer där personalen är underbemannad, med för många barn och för få pedagoger. Barn som separeras från sina föräldrar innan de har utvecklat en djup känsla av känslomässig trygghet, kommer urskillningslöst söka omsorg från främlingar, vilket inte är normalt och ofta ett tecken på en anknytningsstörning. De kan också visa tecken på rädsla eller ointresse när de interagerar med vuxna och slutligen kan de visa tecken på aggression. Flykt- eller kampsituationer är vårt instinktiva evolutionära sätt att skydda oss själva i stressiga och hotande situationer. Alla dessa reaktioner är tecken på stress hos barn.

Om vi ​​ska göra förskolan till ett hälsosammare alternativ för familjer, måste den uppfylla vissa kriterier. Dessa förhållanden inkluderar ett 1-till-1-förhållande mellan pedagog och barn under det första året så att pedagogen kan bli en alternativ anknytningsperson och med ett förhållande av högst tre barn på en pedagog, mellan 2 och 3 års ålder. Regelbundenheten i omvårdnaden är också avgörande: barnet bör tas om hand av samma person varje dag och slippa ersättare som dyker upp i sista minuten. Dessutom bör pedagogerna få utbildning i hur man bäst hanterar anknytning, separation och de känslomässiga krav som är viktiga för barns utveckling.

Förespråkare av ”en universell barnomsorg”, försäkrar skeptikerna om att allt kommer att gå bra eftersom alternativ sponsrade av regeringen när det gäller barnomsorg, kommer vara ”högkvalitativa” och uppfylla beskriven standard. Men en sådan hög standard är en chansning för statligt finansierade program. I Sverige, en nation med en ”högkvalitativ” subventionerad förskola, kan en grupp på 17 barn under tre års ålder, ha endast två vuxna pedagoger under flera timmar av dagen. Deras förskolor är så katastrofala och överfulla att pedagogerna ofta är stressade och sjuka, vilket ofta leder till att barnen jongleras runt mellan olika pedagoger.

Istället för att arbeta för ”en universell förskola”, bör vi förespråka andra alternativ av statligt stöd, som betald föräldaledighet för mammor eller den primära vårdaren, så de kan stanna hos sina barn det första året, utan att behöva känna ekonomisk stress att lämna sina utsatta barn och gå till jobbet. Ett annat alternativ är att förse familjer med ett stipendium för omvårdnaden (tillhandahålls genom en vårdgivare eller socialförsäkringsskatt), som kan användas för att göra det möjligt för mamman att stanna hemma längre, eller för att anställa en familjemedlem, en ensam surrogatvårdare, eller även en delad vårdgivare med en annan familj (känsliga och empatiska barnvakter är mycket bättre än gruppbaserad omsorg för barn under 3 år). Ett tredje alternativ är att ge skattelättnader till företag för att erbjuda deltids- och flexibla arbetsscheman till föräldrar som är primära vårdgivare, så att de kan spendera så mycket tid som möjligt med sina barn under de första tre åren.

Som Katharine Stevens sorgset säger: ”Det kommer att få oönskade konsekvenser för barns psykiska hälsa om vi genomför ”en universell barnomsorg” i vårt land och ingen ifrågasätter egentligen hur detta kommer påverka barnen.” Det kommer faktiskt bli många oönskade konsekvenser för barns långsiktiga psykiska hälsa om vi går vidare på vägen mot institutionell barnomsorg, utan att överväga andra alternativ för statligt och privat stöd. Istället för att fråga hur man får ut fler kvinnor i arbete så snabbt som möjligt efter förlossningen, bör vi fundera på hur vi kan se till att mammor eller de primära vårdgivarna och deras barn kan stanna hemma längre för att säkerställa våra barns emotionella välbefinnande och psykiska hälsa i kommande generationer framåt. 

Erica Komisar, LCSW är en psykoanalytiker, föräldraexpert och författare till ”Being There: Why Prioritizing Motherhood in the First Three Years Matters”. Ms. Komisar är bidragande redaktör vid Institutet för familjestudier

Läs också:

Amerikanska föräldrar föredrar direktstöd, istället för subventionerad barnomsorg

Publicerad i föräldraskap

Strunta i normerna och gå din egen väg i livet

Foto: Pixabay

Varje tidsålder har sina normer, sina tankegångar kring föräldraskap och livet i stort. Men ska vi bli lyckliga och hitta en bra balans i livet, så måste vi hitta en livsstil som fungerar just för oss. Att våga gå mot strömmen och hitta sin egen väg, är inte alltid så lätt och kräver stöd från andra föräldrar, stöd som Hemmaföräldrars nätverk – originalet ger då vi är många som stakat ut en egen väg.

Ålder är bara en siffra. Det hörde jag ofta som ung – ofta från äldre. Jag viftade bort det där lite grann med att så säger säkert alla äldre i ett försök att hålla en förlorad ungdom kvar. Det är mycket man tänker som ung, som man får omvärdera när åren går. Nu förstår jag bättre vad som menas. Kanske för att jag trots min ålder inte lever det liv som många andra gör. Vi började nämligen om med barn igen, när våra äldsta var stora. Äldre föräldrar… jo, jo – det har nog många åsikter om precis som det finns en tendens att ha åsikter om familjer och familjekonstellationer i stort. Lev och låt leva tänker jag. Visst kan man ha åsikter om det mesta, men att bli vuxen och mogna, innebär också en större tolerans och förståelse för att livet går sina egna vägar. Och en förståelse för att man inte behöver bry sig så mycket om hur andra lever, utan det går bra att le glatt och ha respekt för att vi är olika. Hur tråkigt skulle det inte vara om alla levde likadana liv enligt en bestämd mall? Dessutom har alla tidsåldrar sina tankegånger, så finns det någon ”rätt” mall, eller finns det bara normer för varje tidsålder?

Vi har bara ett liv så därför är det så viktigt att vi försöker hitta en balans mellan rådande normer och det liv vi vill leva. I år firar jag 25 år som hemmaförälder och 20 år med ideellt arbete för Hemmaföräldrars nätverk – originalet. Det svindlar lite att tänka på, men när jag ser dessa siffror så inser jag att det är just bara siffror, liksom min egen ålder. Jag lever mitt liv – vi lever våra liv, efter normer men också utanför. Vi är inte en mall-familj, men vi är heller inte särskilt annorlunda. Vi lever visserligen efter konceptet tid för barn och balans mellan familj och arbete och vi gör det inte i det tysta, eftersom jag vill stötta och inspirera de som vill göra samma val. Berätta hur och att det går. Mer annorlunda är vi egentligen inte, men det kan räcka i ett land med väldigt bestämda mallar för HUR man ska tillåtas leva. Mallar som dragits upp i väldigt styrande familjepolitiska ramar, där de flesta styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Förälder är du inte bara första året, utan på livstid brukar säga. När vi skaffar barn så blir det ett livslångt åtagande. Vi har tagit på oss det viktigaste uppdraget av alla: Att vara våra barns trygga hamn, inte bara första året – utan hela deras uppväxt och fortsatta liv. Den hamn dit de kan återvända och tanka trygghet, innan de ger sig ut i livet igen. Även stora barn, behöver sina föräldrar. Tonåren, frigörelsen – steget ut i vuxenvärlden, är också en stor omställning för barnet och föräldrarna behövs mer än någonsin – även om det inte är vad din tonåring signalerar. Ändå behöver du finns där, fånga upp och prata, vägleda, trösta och skänka trygghet. Att bli förälder är fantastiskt – ditt livs viktigaste uppdrag och jobb. Med också det svåraste, så kom ihåg att ett nätverk med stöd av andra föräldrar är guld värt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj, familjepolitik, tid för barn

Livet är en resa med ständiga övergångar

Vår färd på livets väg är en resa med ständiga övergångar som kräver tid till reflektion och eftertanke. Men varje generation ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, utan vi ska i livet också ha tid att stötta varandra genom övergångarna. Tyvärr är det i svårt i Sverige att få den tiden på grund av de extremt styrande familjepolitiska ramarna.

Livet är en resa med ständiga övergångar. Det börjar när vi föds till denna världen – en övergång från livet i magen, till livet utanför. Det fortsätter med övergångarna från barn till tonår och tonår till vuxen. Från vuxen till gammal och från gammal till döden. Jag tänker som så att vi människor har nog sedan hundratusentals år haft riter, traditioner och olika sätt att hjälpa till vid de olika övergångarna. Det har nog varit ett sätt att stötta, ge styrka i förändringen och att finna stöd. Ibland kan jag dock tycka att vi glömt vilken resa livet är och hur viktigt det är att vi finns där för våra barn som deras trygga hamn, som de som hjälper barnen vidare med de ibland ganska svåra övergångarna.

Vi ser idag hur många det är som får det svårt framförallt när de lämnar barndomen för övergången till tonåren. Det första steget närmare vuxenlivet är smärtsamt och det måste finnas tid och traditioner för att hjälpa till, tycker jag. (Sedan måste det naturligtvis finnas en trygg grund i botten och den läggs när barnen är små). Traditioner gör livet mer begripligt. Traditioner är också ett sätt att samla den närmaste familjen runt den som ska vidare till nästa steg. Men ibland undrar jag om föräldrar idag har den tid att investera som behövs. Vi rusar så fort mot nya mål att vi inte hinner stanna upp och reflektera, stötta och se våra medmänniskor. Livets resa är inte så lätt alla gånger, men det blir lättare med ett tryggt nätverk av människor som du står nära.

Jag pratar ofta om tid för barn och balans mellan familj och arbete. Helt enkelt för att vi människor är komplexa varelser. Vi är kropp, själ och ande och om vi glömmer bort själ och ande, så tror jag inte vi mår bra. Vi behöver helheten och vi behöver tid för varandra. Vi behöver tid att minnas de som gått före och kämpat för oss och som lagt grunden för att vi befinner oss där vi är idag. Vi behöver tid att se livscykeln och vår del i kedjan. Vi behöver tid för att förstå hur det vi gör för våra barn idag, påverkar våra barnbarn imorgon.

Att bygga en familj, att bygga en stark kedja – är ett viktigt arbete – jag skulle nog till och med säga att det är det viktigaste. Om vi inte mår bra och förstår livet, eller hur vi ska ta oss an det – så kommer vi heller inte att prestera bra. Vi kommer inte orka springa varken länge eller fort i det där ekorrhjulet som påstås frälsa oss och skapa jämlikhet. Vi riskerar istället att springa in i den berömda väggen, bli utbrända och sjuka och då kommer vi inte alls prestera varken bra i lön eller pension. Med andra ord – mycket av det politikerna pratar om i teorin, kan aldrig bli möjligt i praktiken om vi glömmer helheten – om vi glömmer balansen. Och de där traditionerna som vissa förfasar sig så över, de ska vi vara rädda om. De fyller sin funktion och de ger oss en möjlighet att bygga en stark kedja tillsammans med de viktigaste personerna i vårt liv: vår familj.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Familjepolitiken är nyckeln till bättre psykisk hälsa hos barn

Foto: Pixabay

Läser den här artikeln om den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn som vi har i Sverige. I ett land som inte varit i krig på över 200 år…

Varför ser det då ut så här?

Teorierna är många. Sociala medier, skolan, lågkonjunktur och nu överbeskyddade föräldrar. (Var aktuellt redan 2004 med pratet om curlingföräldrar).

Men jag förstår inte varför man inte tar och vänder på steken lite och istället tittar på vad små barn BEHÖVER. Och sedan kan man ju jämföra med vad de faktiskt får. Små barn behöver under sina första år i livet (inte bara första året) trygg anknytning, kärlek, närhet, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som vägleder dem ut i världen. Får barnen det så får de en bra inre arbetsmodell för hur de ska klara av livets utmaningar.

Homo sapiens är ett däggdjur precis som vilket annat däggdjur som helst, så vi kan inte kompromissa bort det lilla barnets behov. För att förstå vad små barn behöver så måste vi få fram mer fakta till föräldrar och då handlar det om att föräldrar måste få kunskap om just anknytning, neurobiologi (hjärnans utveckling) och utvecklingspsykologi. Hur många vet till exempel att det är mellan ett- till två års ålder som den absolut största tillväxten av barnets hjärna sker? Hur tillbringar många barn i den åldern sina dagar? Stämmer det överens med den forskning som finns om vad små barn behöver? Vill vi på allvar göra något åt den psykiska ohälsan så är det där vi måste börja.

”Men, va, förespråkar du att alla barn ska vara hemma nu då, eller vad?”, kanske någon tänker.

Nej, jag förespråkar snarare en mer modern, flexibel familjepolitik som bygger på vad små barn behöver. Där är förskolan en pusselbit. Det kommer alltid finnas föräldrar som inte vill eller kan vara hemma längre med sina barn – och då ska de barnen självklart gå i en förskola som tillgodoser barnet behov. Sedan behövs det fler alternativ än förskola, som pedagogisk omsorg, för de barn som behöver ett mindre sammanhang samt möjlighet att pussla och ha hemmaomsorg för de föräldrar som vill/behöver det.

Kan vi tillsammans arbeta för en sådan flexibel familjepolitik där det underlättar för alla föräldrar att välja det som fungerar bäst för dem och det egna barnen, så har vi kommit en bra bit på vägen för att minska ner på den psykiska ohälsan anser jag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, social ingenjörskonst, valfrihet

Myndigförklara oss kvinnor och ge oss friheten åter

Foto: Pixabay

Idag är det internationella kvinnodagen och många politiska partier försöker övertrumfa varandra i att bestämma ÅT oss kvinnor hur vi ska leva våra liv. Vi förstår ju inte bättre, så de politiska ramarna måste hela tiden snävas åt så att vi med bestämd hand ska styras ovanifrån av makten. Tack men nej tack, det vi kvinnor behöver är istället att bli myndigförklarade och få vår frihet åter.

Mer tvångskvotering av föräldradagar säger MP. Kortad föräldraförsäkring, så fler kvinnor inom vård och omsorg tvingas ut i heltidsarbete allt tidigare, mässade Annika Strandhäll, S, redan 2017 i Almedalen. Så har har det låtit i flera år nu från olika politiska partier som med social ingenjörskonst vill styra kvinnor i detalj.

Tänk om vi istället kunde börja med att myndigförklara kvinnor.

Vi är varken korkade, eller behöver ”hjälp”med att fatta beslut kring hur vi ska leva våra liv. Det enda som är helt säkert är att vi är olika, med olika drömmar och mål. Kan det inte helt enkelt få vara så och så tar vi ny tag och tar fram en familjepolitik som stöttar våra olika val, istället för att styra oss? Förutom att det är respektlöst att hävda att kvinnor inte förstår bättre, så leder den här hårda styrningen till ökade sjukskrivningar hos kvinnor.

Hur vet du det, säger någon.

Ja, redan för några år sedan tog Försäkringskassan fram statistik som visade att sjukskrivningarna ökar hos kvinnor efter andra barnet. I Stockholm däremot så ökade sjukskrivningarna redan efter första barnet och enligt Försäkringskassan beror det på att alltfler i Stockholm väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Hård styrning får människor att må dåligt. Det är inte raketforskning direkt.

Är det något vi kvinnor borde enas kring så här på kvinnodagen så är det att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till och respekterar våra olikheter. En del kvinnor kommer vilja gå tillbaka till arbetet tidigt, när barnen är små. Ok – då ser vi till att det finns bra barnomsorg, med många olika barnomsorgsalternativ som bygger på vad små barn behöver, så de tryggt kan lämna ifrån sig barnen. Andra kommer att vilja vara hemma längre med sina barn, så då ser vi till att de inte hamnar i ekonomisk utsatthet på grund av det. Vårdnadsbidraget, VB, skyddade anställningen i tre år samt den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI:n för den som var hemma längre. VB gjorde också att båda föräldrarna kunde gå ner och arbeta 50% var och vara hemma 50% var.

Kanske kan vi utforma familjepolitiken så att:

  • den som är hemma längre inte måste säga upp sig utan som med VB kan ha sin anställning tryggad i tre år?
  • den som är hemma längre kan få behålla sin SGI?
  • småbarnsföräldrar båda kan arbeta 50% var och vara hemma 50% var?
  • det blir förmånligt att pensionsspara privat igen, genom att t ex ta bort socialdemokraternas dubbelbeskattning på privat pensionssparande
  • den som arbetar utanför hemmet skriver över pensionspoäng på den som är hemma med barnen?

Vill man på allvar förbättra kvinnors villkor borde man också ta sig en funderare över varför 9 av 10 i vårt land som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor? Ser det ut så i andra länder? Det är ofta låglöneyrken, där kvinnorna har lite inflytande över sin arbetsmiljö. Varför har vi en sådan fördelning där kvinnor arbetar i offentlig sektor och män i privat sektor? Beror det på att vi aldrig på allvar släppt kvinnorna fria, utan styrt dem i decennier med hård social ingenjörskonst? Där borde vi lägga fokus, tycker jag. Hur myndigförklarar vi kvinnor och ger dem mer frihet och makt över sina egna liv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Madeleine Lidman debatterar med Carina Ohlsson, S, om tvångskvoterad föräldraförsäkring

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring




Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, valfrihet

Barnen ska inte användas som en murbräcka för jämställdhet – ändra politiken istället

Skärmdump från FB-inlägg

Vissa texter är väldigt svåra att skriva, som den här som garanterat kommer landa i facket ”skammande”. Men om en person går ut offentligt och säger att det finns ett rätt sätt att leva, måste jag få en möjlighet att nyansera den bilden och lyfta det jag ser, funderar över och reflekterar kring. Sedan försöker jag självklart förmedla mina tankar med fingertoppskänsla, men tyst kan jag inte vara.

Annie Lööf födde sin lilla dotter i v.28. Det innebär att dottern föddes tre månader för tidigt. Vid ett tillfälle slutade dottern också andas och de första månaderna var enligt uppgift väldigt tuffa. Nu ska den här lilla som egentligen bara är 11 månader (med tanke på att hon föddes tre månader för tidigt) börja i förskolan. Och så kan det vara – varje förälder får fatta sina beslut. Men problemet är att Annie Lööf gör ett Facebook-inlägg av det hela och berättar hur jämställda hon och maken är och att deras sätt att leva är ett måste för att ”skapa ett jämställt samhälle” .

Hon skriver bland annat: ”Det är precis här som många viktiga jämställdhetsbeslut tas. Mellan tvätthögen, energifyllda barn och krävande jobb. För mig och min man var det självklart att vi skulle dela på föräldraledigheten. Det är viktigt att vi fattar medvetna beslut och att vi tillsammans tar ansvar för att skapa ett mer jämställt familjeliv – och samhälle. För det är just här i vardagen som mycket avgörs kring pension, psykisk hälsa och att både män och kvinnor lika självklart ska kunna förverkliga sina drömmar. Jämställdhet kommer inte av sig själv, utan genom våra aktiva val. Tillsammans skapar vi ett mer jämställt samhälle för våra barn.”

Men drömmen för alla är inte ett jämställt samhälle med barnen som murbräcka.

Det vi får höra här (naturligtvis väldigt medvetet formulerat, så man tydligt ska förstå skillnaden mellan duktiga och dåliga föräldrar), är att vi måste lämna ifrån oss barnen så tidigt som möjligt för att bli jämställda (och duktiga). Vi måste också dela lika 50-50, för endast så bygger vi ett jämställt samhälle är budskapet.

Säger VEM? Vem har bestämt att det bara finns ett sätt att bli jämställd?

Det är faktiskt inte en naturlag att vi måste bli ojämställda för att en förälder är hemma längre med barnen, eller för att en förälder tar ut fler föräldradagar. Det är ett utfall som staten bestämt ska ske, genom utformningen av de familjepolitiska ramarna.

En liten skör 11-månaders bebis ska börja förskolan. I en stor barngrupp, med många infektioner (rs-virus, pneumokocker med mera), buller, stress, många andra barn att förhålla sig till och många olika personal som passerar i revy. En liten bebis som är för tidigt född och fått en tuff start i livet. En liten spädis under den tid som hjärnan utvecklas som mest (mellan ett- till tvåårs ålder). Allt det ska ske för att vi ska få ett jämställt samhälle, enligt Annie Lööf. Jag kan inte tolka hennes inlägg på ett annat sätt.

Jag tänker mer som så att varför tar vi inte och tittar på eventuella negativa sidoeffekter av att en förälder är hemma längre, eller tar ut fler föräldradagar – och så funderar vi över nya politiska ramar som gör att tid för barn inte leder till ojämställdhet och att man hamnar i ekonomisk utsatthet. Jag tänker i andra banor, eftersom jag läst på och tagit in viktig fakta vad små barn behöver. Det är fakta som jag prioriterar framför att någon just nu i denna tidsålder bestämt att vi ska leva på ett visst sätt för att få en stämpel med godkänt i pannan. Varje tidsålder har sina idéer kring barnen men mitt i allt det så finns det ändå forskning kring däggdjuret homo sapiens och vad man bör tänka på. Viktig forskning som handlar om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Vi vet idag, inte bara vad små barn behöver, vi får också alltmer kunskap om vad som händer när de inte får det de behöver. Jag skulle personligen inte ha gjort samma val som Annie Lööf och hon hade aldrig gjort samma val som jag. Vi har valt olika, eftersom vi är olika. Problemet är att den lösning hon valt ses som en politiskt korrekt lösning och min (med tid för barn) ses om politiskt inkorrekt. Jag bidrar till ett ojämställt samhälle och förväntas invänta mitt straff senare i livet när de familjepolitiska effekterna av dagens politik trillar in. Men nej, jag bidrar inte till ett sämre samhälle och ingenting i världen kan förmå mig att välja annorlunda. Problemet är att jag straffas ekonomiskt för mitt val, samtidigt som de som väljer som Annie får ett pengaregn av vår gemensamma skattekaka över sig. Det vill jag ändra på. Jag vill ändra det negativa utfallet av dagens familjepolitiska ramar.

Det är inte en duktighetstävlan när man får barn: ”Tjoho, vem är mest jämställd”. Det handlar om att du som förälder fått en liten individ som är helt beroende av dig och som du kommer ha ansvaret för i minst 20 år framåt. Ditt ansvar är att se till att den här lilla individen får det som den behöver för att utvecklas optimalt och få en trygg grund att stå på. Här kommer vi alla välja olika, eftersom vi är olika – men respekten för att många kommer att välja tid för barn, måste också finnas och så ser det tyvärr inte ut idag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss

Riskfyllt att styra mer i familjepolitiken

Dålig pension trots heltidsjobb

Delade dagar löser inte pensionsgap

Fler barn och unga för vård och behandling för psykisk ohälsa

Risker med för tidig födsel


Publicerad i föräldraskap, nätverka

Ja, du törs träffa andra hemmaföräldrar trots corona

Foto: Pixabay



Nu har vi levt med corona i lite mer än ett år. Många biter ihop, men känner sig väldigt ensamma. Men det går att träffa andra – utomhus. I dessa tider behöver man ofta andra mer än någonsin. Jag kan känna ibland att det känns som jag hamnat i the twilight zone. Först dog min älskade pappa, min trygga hamn som alltid funnits där – och sedan kom corona och skrämde livet ur mig. Det känns ju inte heller så bra när man ser hur andra länder i Norden lyckats hålla dödstalen ner på långa nivåer och några hundra döda, samtidigt som vi passerat 12 000 döda… Var kommer det här att sluta? Ingen som vet. Men vi kan inte låta rädslan ta över.

Det handlar om att kämpa för att få till en vardag också i det som är och vi måste vara rädda även om vår psykiska hälsa. För en del är inte ensamheten någon stor sak, för andra är det väldigt svårt att inte ha andra människor i sin vardag att luta sig mot. Vi är olika. Men om man känner att man behöver stöd så är det inte något att skämmas för. Att bygga sig ett nätverk med andra hemmaföräldrar, att skapa sig en vardag med andra, är guld värt för många. ”Men vi får ju inte träffas”. Jo, vi kan träffas ute och hålla avstånd. Vi kan vara försiktiga och tänka till. Vi kan begränsa vilka vi träffar, men ändå ha ett liv.

Det är alltid lite nervöst att börja bygga nätverk, för vad väntar? Vilka är de där andra föräldrarna man aldrig träffat förut? En sak som är helt säker är att vi är garanterat väldigt olika, med olika politiska åsikter, olika sätt att leva, i olika åldrar, med olika familjekonstellationer och med olika drömmar om livet. Men det absolut bästa med mina hemmaår har varit att lära mig att nätverka med alla, trots våra olikheter. Du växer som människa och lär dig vad som är viktigt egentligen och du får en otroligt bra inblick i andras liv och får ett grepp om helheten i livet. Det är något som jag haft så otroligt stor nytta av. Vi behöver inte tycka lika, leva lika, men det är så viktigt att kunna träffas och låta barnen leka och umgås, att få en möjlighet att reflektera kring sitt val med tid för barn och balans mellan familj och arbete, att stötta och inspirera varandra.

Kom igång

Lägg ut en omröstningstråd i din lokala HFN-grupp och föreslå en aktivitet. (Grilla i parken XX). Skriv dag, tid, plats och aktivitet och lägg till svar: ”Ja, vi kommer”. ”Nej, vi kan tyvärr inte den här gången”. Och du som ser att någon bjudit in till en träff, anmäl dig och gå sedan dit även om det känns lite motigt. Det gäller att övervinna de där första hindren för att börja bygga sitt nätverk, men tro mig när du kommit igång så kommer det att kännas så bra, naturligt och givande. Själv kan jag bara konstatera att de jag nätverkade med när äldsta barnen var små, är de jag fortfarande har kontakt med. Olika javisst, men intresset för att följa vår magkänsla och ge våra barn den uppväxt vi ser som bra – det har vi gemensamt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s

Vissa blir upprörda över att jag skriver att hemmaföräldrar ska träffas ute. ”Regeringen har faktiskt sagt att man bara ska träffa de man känner.”. Det kanske de har sagt, samtidigt ses vuxna och barn i skolorna varje dag inomhus, samma sak i förskolor och i kollektivtrafiken eller i affärer. Det går också att besöka till exempel Junibacken genom att förboka biljetter och mängder med människor som inte känner varandra sedan tidigare möts inomhus. Vildmarkshotellet är ett annat exempel dit människor åker och träffas inomhus utan att känna varandra sedan tidigare.

Regeringen är med andra ord inte särskilt konsekvent, så för den hemmaförälder som tillbringat ett år i ensamhet med barnen och vill träffa andra utomhus, hålla avstånd och följa reglerna – så går det utmärkt. Har man åsikter om det och känner att man bara MÅSTE skriva en kommentar i någon av HFNs grupper, så vill jag påminna om reglerna.
1. Gillar du inte en inlägg – scrolla.
2. Måste du absolut dissa ett inlägg, så skriv med fingertoppskänsla: ”Jag tänker mer så här”. (Inte du är faan inte klok).
3. Har du åsikter om att jag som admin delar ett sådant här inlägg – ta det direkt med mig i pm.

Och…
Lite fakta

– Men detta visar att vi inte kan slappna av. Viruset sprids under precis samma förutsättningar som tidigare, dvs framförallt vid nära kontakter inomhus. Det betyder att det är viktigt att vi inte umgås inomhus med andra än de vi bor med, eller den lilla krets av människor som vi brukar umgås med, under sportlovet. Risken för smittspridning utomhus är däremot mycket liten, säger regionens tillförordnade smittskyddsläkare Emeli Månsson i pressmeddelandet.
Läs mer >>

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar

Foto: Pixabay

I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.

När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?

Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:

”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”

Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.

Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.

Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det kan inte förklara allt och det vet de om. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.

”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.

Nej, det tänker jag inte alls, säger jag. Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.

Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar

Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Tid för barn är homo sapiens framgångsrecept

Sue Gerhardt om farlig stress

Lyssna:

Hemmaföräldrarpodden: Forskning föräldrar bör känna till för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år


Publicerad i familjepolitik, tid för barn

Familjepolitiken ska bygga på små barns behov

Familjepolitiken har stuvats undan i vårt land då allt fokus handlar om vad staten behöver. Och staten vill rädda välfärden genom att låta de som redan arbetar – arbeta ännu mer och riktar blicken främst mot barnfamiljerna. De som kommer i kläm är barnen.

Självklart måste människor arbeta och betala skatt för att vi ska få in pengar till välfärden. Men frågan är väl hur mycket det är rimligt att vi ska tvingas arbeta under småbarnsåren? Familjer är olika, barn är olika. Vad säger att just småbarnsföräldrar måste arbeta som mest när barnen behöver dem som mest?

I Sverige styrs föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det gör att många barn har fler timmar i förskolan än föräldrarna har på arbetet. 50-60-timmars veckor är inte ovanliga. Tid i en barnomsorg som ofta innebär stora barngrupper, stress, buller och för lite personal. En miljö som fungerar för vissa barn, men för många så fungerar den mindre bra.

Vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver och sedan är det lätt att jämföra med vad de får under sina första år med dagens barnomsorg. Forskning från Norge visar på många risker med stora barngrupper i förskolan, långa dagar och miljön i sig. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, vilket borde vara prioritet ett med tanke på att så många små barn går i förskola från tidig ålder. Den forskningen borde så klart även ligga till grund för hur förskolan utformas.

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv. För många är det stort att få barn och magkänslan gör ofta att föräldrar vill välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men den politiska styrningen blir allt hårdare och den sista resten av valfrihet är snart borta. Den här hösten har förslagen om att införa skolplikt från tre år, två år och fem år duggat tätt, samtidigt som regeringen vill införa etableringsstopp för pedagogisk omsorg och försämra föräldraförsäkringen. Inför förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder och även två års ålder, samlade Föräldraupproret in över 25 000 namnunderskrifter. Föräldraupprorets nystartade namninsamlingen mot obligatorisk förskola från fem års ålder, har på bara några veckor samlat in över 4 000 namnunderskrifter. Det är en tydlig signal till makten.

Mitt i alla protester mot ännu mer inskränkningar i valfriheten, finns det partier som inte har någon familjepolitik över huvud taget. Sedan makarna Myrdal drog upp riktlinjerna för familjepolitiken har ett statligt övertagande av barnen så tidigt som möjligt länge varit vänsterns stora dröm. Traditionellt sett har de borgerliga partierna stått upp för valfriheten och friheten för människor att välja hur de vill leva sina liv. Under Fredrik Reinfeldt fasades dock familjepolitiken ut hos moderaterna och de anslöt sig till samma linje som S, V och MP, som sedan länge plockat bort allt om familjepolitik med målet att införa en enda barnomsorgsmodell för alla barn: förskola från ett års ålder.

Inför nästa val är det dock dags att göra något. Det är dags för en tydlig skiljelinje mellan vänster- och högerpolitik och då måste även M ta tillbaka familjepolitiken och presentera förslag som stöttar familjer, inte styr dem.

Några självklara saker en borgerlig familjepolitik borde innehålla är:


1. Alla kommuner ska erbjuda olika barnomsorgsalternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem och flerfamiljssystem samt underlätta för föräldrar att välja hemmaomsorg, genom att erbjuda öppen förskola fram till skolstart.

2. För att kunna välja att stanna hemma längre, bör den som är hemma även få sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad.

3. Det måste bli möjligt att pensionsspara utan att alla pengar försvinner i skatt. Den som arbetar utanför hemmet borde kunna skriva över mer av sina intjänade pensionspoäng (än man kan idag) på den som har hemmaomsorg.

4. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad och tvångskvoteringen av dagar ska tas bort, så att föräldrar själva kan fördela dagarna efter behov för att pussla ihop en bra lösning.

5. Vi ska inte sänka skolplikten varken till fem, fyra, tre, två eller ett års ålder. Föräldrar måste få välja själva under de första viktiga åren. Stötta hellre nyanlända och föräldrar i invandrartäta områden genom att erbjuda öppen förskola med riktad verksamhet och lär av Solnamodellen hur man får människor i arbete genom stöttande åtgärder.

Det är några förslag, men det finns säkert många fler, som skulle kunna underlätta för föräldrar att hitta en bra balans.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn riskerar att stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Publicerad i föräldraskap, psykisk ohälsa

Hur överlever man corona rent psykiskt?

Foto: Pixabay

Hur lite visste vi inte för ett år sedan vad 2020 skulle bära med sig? Själv var jag mitt uppe i en stor sorg för ett år sedan, då min pappa gått bort. 2020 som väntade runt hörnet var något jag längtade efter, för tanken var att med tiden skulle sorgen klinga av och livet återgå mer till det normala.

Många har förlorat sina nära och kära sedan corona började spridas okontrollerat i vårt land, många har inte fått ta farväl, många lider av att veta att deras älskade äldre aldrig fick en chans – de fick inte ens syrgas, utan fasades ut. Vad är ett liv värt i Sverige? Inte mycket om du är äldre. Sådana upplevelser blir ett minitrauma. Vi har ju lärt oss att vi ska lita på Staten, att vi ska bli omhändertagna. Chocken och sorgen för många att upptäcka att det inte ser ut så, måste ha varit stor. Chocken att man måste agera själv, att staten inte alls vara att lita på har nog satt sig djupt. Samtidigt ser vi hur välfärden krackelerar, livet förändras, livsstilen blir annorlunda och råden som matas ut hur vi ska leva och agera under pandemin, är både motsägelsefulla och varierar från vecka till vecka. För många känns det nog som att de hamnat i the twilight zone.

Så vad gör man? När ingen har svaret på de existentiella frågor som dyker upp? När lindringen över all oro man känner uteblir? Hur håller man modet uppe och undviker att drabbas psykiskt på ett negativt sätt?

Jag tänker som så att all den där oron får man stoppa undan för att axla rollen av att var den där trygga hamnen för sina barn, som man själv längtar efter men inte kan få. Barnen litar till oss nu, de litar på vår vägledning och att vi kan förklara det som sker och ta ut en riktning. Det är väl helt enkelt det vi får göra. Se till att vardagslivet rullar på, sätta guldkant på tillvaron, njuta av det lilla livet, hitta en mening i gemenskapen i familjen och satsa allt på att ge våra barn bra dagar. Gör vi det så lättar oron även för oss. Vi får ett uppdrag, en mening.

För den som är mitt uppe i en kris är det så klart svårare, för den som verkligen tröttnat på alla restriktioner och det instängda livet likaså. Men det är nog samma sak även där att lägga fokus på att fylla dagarna med mening, hantera det svåra och be om hjälp. Prata med andra om det som känns svårt, reflektera, be om stöd av andra vuxna. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tillhör du dem som känner att allt ändå rullar på, se dig omkring och stäm av lite om det finns någon som behöver lite stöd. Någon som har det tuffare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Dag läggs till dag och även det här året kommer att passera. Vi kommer få med oss många nya erfarenheter om hur livet går sina egna vägar, att inget är utstakat och säkert. Det kan låta eländigt men också ge en annan syn på livet, där man uppskattar saker på ett annat sätt den dag allt mer återgår till det normala.

”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”


Ibland får jag höra av lite mindre vänligt sinnande människor: ”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”. Nej, jag tror inte något speciellt om mig själv. Jag är en vanlig mamma som vill hjälpa till om jag kan. En mamma som börjar bli lite till åren och som också levt ett antal år på vår jord och mött både motgångar och medvind. Saker som ger erfarenhet och som jag tänker att jag kan dela med mig av för att underlätta för någon annan.

Det jag vet helt säkert är hur mycket vi människor behöver varandra och hur skönt det ibland kan vara att stämma av med de som är äldre, att stanna upp och reflektera, att få råd och stöd och slippa uppfinna hjulet på nytt. Kan mina rader hjälpa någon blir jag glad och om inte så kan man läsa vidare och hitta stöd någon annanstans. Jag såg ett ordspråk som delades där det stod att ”vissa går före och kämpar för förändring – andra går efter och kritiserar.” Och lite så är det, att det alltid är lättare att kritisera vad någon gör, men svårare att göra något själv. Men hur svårt det än är att dela sina tankar i en tid av svårigheter – så vill jag ändå försöka.

Summan av kardemumman är att vi i en svårt tid har ett viktigt uppdrag som föräldrar – och det är att vara våra barns trygga hamn, få livet att rulla på och finnas där och försöka stilla deras oro och säga precis det vi helst av allt själva vill höra: Allt kommer att bli bra 🙂

Så fortsätt kämpa alla fina hemmaföräldrar (och alla andra föräldrar också så klart) och känns det jobbigt, skriv i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp ni som är medlemmar. Ni kan skriva anonymt. Sätt ord på era känslor och be om stöd. Du är inte ensam. Vi tillsammans är över 4 000 föräldrar som finns där och vi hjälps åt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk