Publicerad i anknytning, Åsiktskorridor, familjepolitik, förskola

Inskolningstider triggar åsiktskorridor

car-1577043_640
Foto: Pixabay

När det fria ordet är på liv eller död, så länge det inte handlar om tid för barn och balans mellan familj och arbete, så inser man hur känsligt det kan vara när föräldrar är på väg in i ”dagissvängen”. De kan ha varit förkämpar för att vi ska slippa åsiktskorridorer, förkämpar för det fria ordet och för ett debattklimat med nyanserande diskussioner, men när de själva hoppar in i ekorrhjulet och barnen åker in förskolan, förändras något drastiskt.

I diskussioner, till exempel på Facebook, kring utmaningarna i förskolan, vill de plötsligt bara höra en enda åsikt: att allt blir bra med förskolestarten – oavsett vilka varningssignaler de än själva identifierat och lyft till diskussion. Du kan glatt tro att de nyanserade diskussionerna du sett tidigare under flera år ska fortgå som vanligt, men no, no. Delar du fakta om risker, fakta kring små barns behov, eller skriver att det finns andra lösningar än standardlösningen – då ryker du förr eller senare, fortare än kvickt som Facebook-vän. Åsiktskorridorens dörr slår plötsligt igen med en smäll och du inser återigen att barnomsorgsfrågan, små barns behov, familjepolitik och andra superviktiga frågor, de ska aldrig, aldrig, någonsin diskuteras med en förälder som är på väg in i ”dagissvängen”. Inte ens i de fall de lyft sina egna farhågor till diskussion. De är nämligen inte ute efter din åsikt. De är ute efter glada hejarop att de gör rätt.

Personligen kommer jag ändå försöka att på ett nyanserat sätt sprida budskapet, när tillfälle ges. Budskapet om små barns behov, sprida att det finns andra lösningar än standardlösningen och tipsa, inspirera och ge människor råd hur man kan hitta en bra balans mellan familj och arbete. Det är så viktigt att ändå försöka så ett frö, för de allra minsta och för deras föräldrar. För det är ju så att om den lösning de valt inte blir bra, så kanske ett litet frö som såtts ändå gör att de småningom tar steget och väljer bort det som inte fungerar. För varje barn, för varje familj som får ett annat liv, är guld värt. Ibland kan bara en delad artikel som det här bli en åsikt för mycket: ”Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss?”. Men om det är information som resulterar i att jag blir borttagen som vän på Facebook, så kan jag bara konstatera att det kan jag leva med.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, förskola, hemmaförälder, hemmaomsorg, psykisk ohälsa

Regeringen utreder familjedaghemmens framtid

sad-217252_640Så dras snaran åt kring de sista resterna av valfrihet för Sveriges familjer. I en kommentar på Facebook skriver Anna Ekström, S, att den pedagogiska omsorgen i form av familjedaghem är under ”utredning”. Då har ändå valfriheten i barnomsorgen beskurits kraftigt redan under decennier och genom en rad politiska beslut har en majoritet av landets föräldrar styrts att sätta sina barn i förskola. Officiellt heter det att de ”valt”, men orsaken är en helt annan. En extremt styrande familjepolitik, massiv propaganda kring förskolan där bristerna döljs och bristen på valfrihet är genomgående, är förstås den egentliga orsaken till andel barn i förskolan. År 2018 gick endast 1,7 procent av alla barn i åldern 1-5 år i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem. Ändå är det familjedaghemmen som regeringen nu riktar sin blick emot.

Varför vill då regeringen samla alla barn i en enda lösning? Jo, självklart för att kunna göra förskolan obligatorisk. Då kan de styra och ställa som de vill och vad ska föräldrar göra? Välja något annat? Nej, det går inte för verksamheten är obligatorisk, eller så är alternativen borta. Politikerna arbetar på samma sätt som de gjorde för att göra sexårsverksamheten obligatorisk. Först säger man att det är frivilligt, sedan ändrar man reglerna så att barn bara kan gå i förskola till fem års ålder och matar sedan ut att alla föräldrar ”väljer” sexårs (tvingas välja i brist på alternativ). När i princip alla går så lägger man fram ett politiskt förslag om att göra det obligatoriskt.

Propagandan är också viktig. I Stockholm visade alla mätningar att familjedaghemmen fick högre betyg och hade högre andel nöjda föräldrar än förskolan. Då slutade politikerna i ett första skede att redovisa resultaten från den pedagogiska omsorgen och ändrade även villkoren. Plötsligt skulle alla familjedaghem ha samma öppettider som förskolorna och dagmammorna skulle arbeta 12 timmar om dagen, utan rast … Man försvårade med flit arbetsvillkoren för att få fler att lägga ner och naturligtvis för att få sämre resultat då många tvingades ändra sitt sätt att arbeta för att orka. Många kommuner gör dessutom allt för att försvåra för privat pedagogisk omsorg att starta. Knapphändig information på kommunernas hemsidor om hur du ska starta verksamhet, oftast bara information om hur du startar en förskola, snåriga regler och i princip lika mycket dokumentation inför att driva verksamhet som förskolorna har, allt för att avskräcka fler från att starta upp.

Politikernas uppfinningsrikedom för att få bort alternativen till förskola är fascinerande. I synnerhet i ljuset av den allvarliga krisen i förskolan, där många förskolor inte ens har en enda förskollärare som leder arbetet, utan ”bara” barnskötare och outbildad personal. Dessutom toppar förskolans personal när det gäller sjukskrivningar. Ideologin att alla barn ska separeras från föräldrarna vid ett års ålder för att gå i skolan där de ska formas av staten, är det övergripande målet. Om barnen mår bra eller inte i stora barngrupper och i den verksamhet som erbjuds är underordnat.

Att priset är högt för den här sortens styrande familjepolitik där vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga, intresserar inte heller. Dagens politiker är helt faktaresistenta när det kommer till forskning om vad små barn behöver, trots att vi har allt att vinna på att utforma familjepolitiken efter små barns behov. Både för att få en bättre förskola, men även för att garantera att det finns alternativ.

För att få in alla barn i förskolan tar nu socialdemokraterna nästa steg. Anna Ekström, S, skriver på sin FB-sida:

”Nu sitter det en utredare och tittar på den pedagogiska omsorgen och om den bidrar till likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Jag kommer att återkomma i frågan när utredningen är klar.”

En politiskt tillsatt utredare sitter och ”utreder”. Jo, jo, det förstår nog alla vad den ”utredningen” kommer visa.

Är det verkligen pedagogisk omsorg som skapar problemen i skolan, spär på den psykiska ohälsan, ger ”stresskadade” barn och barn som har svårt med det sociala samspelet och har svårt att hänga med i skolan. Nej, inte enligt den nya forskning som finns från Norge, som visar på riskerna med stora barngrupper och långa dagar i förskola. Snart har S uppnått allt det som startades med makarna Myrdal på 1930-talet. En enda barnomsorgsmodell, där alla barn ska växa upp på institution. Just därför väljer de att inte heller titta på vilken effekt sagda politik faktiskt har på barnen. I Sverige har man därför inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Om vi bryr oss om våra minsta i det här landet så är det dags att resa sig och säga STOPP. Vi behöver inte mer styrning eller bara en enda barnomsorgsform, vi behöver mer valfrihet eftersom barn är olika. Som liten gräsrot har vi alla samma möjlighet att förändra och då handlar det om hur vi röstar i nästa val. Det är skarpt läge nu och en röst på ett parti för mer styrning i familjepolitiken kommer sudda bort de sista resterna av valfrihet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kommunerna minskar valfriheten alltmer

Stå upp för dagmammorna!

Psykisk sjukdom under lupp

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Sänkt ersättning drabbar dagbarnvårdare

Uppdraget inför utredningen om familjedaghemmens framtid:

”Granskningar visar att det finns en risk för att barn i pedagogisk omsorg, till exempel familjedaghem, inte alltid får nödvändiga förutsättningar för utveckling och lärande. Därför ska utredaren även kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande. Vid behov ska utredaren lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Linda Eskilsson utses till utredare. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2019.”

 

Publicerad i anknytning, familjepolitik, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Människan är ett däggdjur som andra

infant-4025284_640
Foto: Pixabay

Det är så mycket vi inte får prata om, så mycket som ses som mammashaming, skuldbeläggning och är upprörande i största allmänhet. Till exempel vad små barn behöver. Lite speciellt kan jag tycka, för vi hur vi än vänder och vrider på det är människan ett däggdjur. Homo Sapiens skiljer sig inte från andra däggdjur. Vi föds dessutom väldigt sårbara och alldeles för tidigt, eftersom människokroppen inte klarar av att bära barnet längre än nio månader. Resten av utvecklingen får ske utanför kroppen. Vid ungefär ett års ålder skulle människobarnet födas egentligen. Men genom olika politiska beslut och en extrem styrning i familjepolitiken så är det vid den tidpunkt små barn idag separeras från sin primära vårdgivare för att placeras i förskola. Barnen separeras när de egentligen skulle vara redo att födas fram.

Hur kunde vi glömma bort att människan är ett däggdjur med behov som vi inte kan kompromissa bort. Visst kan vi skapa en liknande miljö för den lilla ettåringen som kan jämföras med en hemmiljö och det var väl det vi gjorde en gång i tiden när daghemmen skapades. Men sedan fick politikerna för sig att det inte var något bra att ge små barn det de behöver, utan daghem skulle bli skola och bebisar skulle undervisas. Det lilla barnet blev en biologisk fotboja i många partiers ögon som skulle avlägsnas så tidigt från föräldrarna som möjligt, så de skulle kunna gå ut och arbeta.

Men en ettåring har fortfarande behov av väldigt mycket omsorg. Och hur många vet att små barn inte lär sig saker om anknytningen inte är i viloläge? Inte många, eftersom den forskning som finns om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Den forskningen passar inte inte i politikernas planer, där föräldrar främst ses som arbetskraft och tid för barnen ses som förlorad tid som skulle kunna användas bättre på en arbetsplats utanför hemmet.

Men tid för barn är väl investerad tid. Att ge små barn det de behöver, skapar trygga, välfungerande vuxna som lättare kan bidra till samhället, som mår bättre och presterar bättre. Vi har facit nu på vad som händer när man ignorerar dessa självklara bitar. Både barn och kvinnor mår riktigt dåligt och den psykiska ohälsan ökar hela tiden. Den som vågar lyfta saker som små barns behov får genast anklagande fingrar pekade mot sig. ”Du skuldbelägger”, ”alla kan faktiskt inte stanna hemma längre” (Näe, eftersom politikerna försvårat det enormt genom olika politiska beslut. Men desto viktigare då att lyfta frågan och få en förändring).

Tidens anda är att premiera framförallt kvinnor som väljer arbete före tid med barn. Män har gjort så i alla tider, men nu ska kvinnorna styras att göra samma val. Konstigt nog är det aldrig mammashaming eller skuldbeläggning när hemmaföräldrar och de som valt tid för barn ifrågasätts. Och ofta på en väldigt låg och osaklig nivå dessutom.

Jag kan inte förstå varför vi inte istället uppmuntrar föräldrar rent allmänt att satsa på tid för barn och tar fram familjepolitiska ramar som gör det möjligt. För de som vill. Känns karriären viktigare så visst, men då ska barnen vara i en miljö som bygger på små barns behov och tyvärr men det gör inte förskolan idag. Den har blivit ett gigantiskt experiment vars verksamhet och dess effekt på barn inte utvärderats på över 30 år. Jag tror inte någon vågar utvärdera, eftersom det då skulle bli uppenbart hur tokigt allt har blivit.

För ett litet barn är ju föräldern den viktigaste personen i världen – ja barnets hela värld. Var och en får välja vad det tycker är viktigast, bara de har fått rätt fakta om vad som ÄR viktigt, vilket inte är fallet i dagens Sverige. Men om man väljer bort tid med barn, så är det viktigt att det lilla barnet i så stor utsträckning som möjligt ändå får det som små barn behöver. Och tyvärr men det kan inte dagens förskola erbjuda, med sina stora barngrupper och få personal. Plus att man helt tappat greppet vad som är viktigt. Så här skriver en förskollärare:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar Undervisning utifrån Poststrukturell ingång:
– Barnet som subjektskapande
– Bodymind
– Ritzomatiskt tänkande
– Transdisciplinärt lärande
Hälsningar från Förskolan – första steget i undervisningstrappan.”

Det som det borde stå är:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar små barns behov utifrån viktig och grundläggande forskning kring:
– Anknytning
– Neurobiologi
– Utvecklingspsykologi
Hälsningar från Förskolan – trygg och säker miljö när föräldrarna arbetar.”

Krisen i förskolan och det uppenbart riskabla i att placera ett litet barn i en miljö som inte klarar av att ge barn det de behöver, borde per omgående göra att partierna tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken. Barnen kan inte vänta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Rika, kända och privilegierande skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

Modig Petra Mede att säga att mammor ska få välja själva

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Fler dör av stressrelaterade sjukdomar

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte (Alla politiska beslut som lett fram till dagens kris i förskolan).

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss som mest

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anknytningsteori

Publicerad i hemmabarn, hemmaförälder, hemmaomsorg

Därför valde vi hemmaomsorg igen

62529696_10157314573386552_3859966582990045184_o
Foto: Privat

Gästinlägg i HFNs blogg:
Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.

Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.

Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.

En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.

Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.

Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.

I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.

Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.

Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.

Juni Saga Douhan

(Inlägget finns på Facebook också och är publicerat med tillåtelse av författaren till inlägget)

Publicerad i familjepolitik

Skolsystemet slår ut vissa barn direkt

child-1439468_640
Foto: Pixabay

I samma takt som vi genom politiska beslut gått från valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, mot en enda barnomsorgsmodell: förskola från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar – så verkar den självklara kunskapen om att barn är olika försvunnit. Jag förstår inte hur något så självklart kan försvinna.

Nu i vår är det många barn som ska göra sina första besök i skolan, inför skolstart i höst. I många kommuner glömmer man till att börja med bort att det finns barn som inte går i förskola, en del har hemmaomsorg och andra går i någon form av pedagogisk omsorg som familjedaghem eller flerfamiljsystem. Barn som går i förskola får självklart alltid en möjlighet att delta i introduktion inför skolstart. De barn som har annan omsorg glöms däremot ofta bort. Hur svårt kan det vara ute i kommunerna på barn- och utbildningsförvaltningarna att ta fram rutiner även för hemmabarn och barn i annan pedagogisk omsorg, så att även de kallas till introduktion inför förskoleklass. Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan, så varför diskrimineras vissa barn?

Sedan får jag ta del av fler berättelser med andra problem som dyker upp i den ensidiga samhällsmodell vi skapat. En modell där man verkar utgå ifrån att alla lever likadant, har barn som är stöpta i exakt samma form, födda vid samma tid på året och som har exakt samma förutsättningar inför skolstarten. I verkligheten så är barn olika, födda vid olika tidpunkter på året, en del är för tidigt födda, andra har någon form av npf-diagnos, eller är inte redo att börja skolan av andra orsaker. Det behöver inte vara något mer dramatiskt än att barn har olika personligheter och mognar olika fort.

Men plötsligt har det blivit extremt svårt att utgå från det enskilda barnet och i samråd med föräldrarna vänta med skolstart för en del barn. Inga undantag får göras, inte ens om barnet är fött för tidigt. Alla ska börja skolan oavsett, i många kommuner. Det verkar som de ansvariga totalt saknar förmåga att förstå de framtida konsekvenserna av att inte ha en flexibilitet i skolsystemet längre. Ett system som självklart ska ha regler, men även undantag. Inkludering till varje pris är en annan sak som skapar problem. För en del barn fungerar en mindre grupp bättre och med kunskap om att barn är olika, blir det en självklarhet. Inte konstigt att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Barn som klappat igenom och inte klarar av att gå till skolan alls.

Och för de barn som klappar igenom finns sällan något stöd. Jag har genom mitt arbete i familjepolitiken och för barn, fått ta del av många berättelser där föräldrar kämpar för sina barn, utan att få gehör. Kortsiktigt kan det kanske verka som en kostnadseffektiv lösning att trycka in alla barn i samma mall, men långsiktigt ser vi vilket lidande som barnen drabbas av och vilka enorma kostnader det blir för samhället. Vi föräldrar måste kräva att kunskapen om vad små barn behöver, vad större barn behöver, vad ungdomar behöver – tas tillbaka.

Allt börjar i familjen med familjepolitiken. Det vi väljare kan göra är att markera mot de partier som inte ens tycker det är viktigt att ha en familjepolitik. En modell passar ju alla, eller hur? Så varför ens ha någon form av familjepolitik? Vi måste vända den negativa trenden och sätta press på partierna att ta fram en familjepolitik som bygger på fakta, inte på ideologiska idéer, eller vad som kortsiktigt är bäst för staten. Barn kräver långsiktighet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skola inte rätt för alla små barn

Skolföräldraupproret: ”Nedskärningarna trasar sönder barnen”

Inte föräldrars fel att barn blir hemmasittare

Publicerad i familjepolitik, förskola, jämställdhet, psykisk ohälsa

Förskollärare talar ut om krisen i förskolan

child-2411855_1920
Foto: Pixabay

När makten gör allt för att få människor att agera på ett visst sätt, så blir det till slut nästan helt absurt. Fick nyligen höra från en som arbetar i förskolan att i sommar kommer ett litet barn bara få vara en ledig i en vecka, för att mamma och pappa, (som inte har några särskilda skäl till att inte ge sitt barn ledigt), har bestämt att liten ska få gå i förskola hela sommaren, samtidigt som mamma och pappa är hemma och lediga med syskonet. Det mest absurda i det hela är att eftersom föräldrarna kräver att barnet ska ha rätt till sina 30 timmar i veckan, även under sommarlovet, så måste förskolan hålla öppet för ett barn. Det är helt omöjligt att förstå varför föräldrar tror att deras lilla ska det bättre i förskolan än med sina föräldrar, sitt syskon, sin familj. Dessutom kostar det här enorma summor för skattebetalarna, pengar som skulle behövas på annat håll när snart sagt varenda kommun går med underskott.

När föräldrar agerar så här så visar det att propagandan från staten gått för långt. I flera decennier nu har föräldrar matats med att ”en förälder kan aldrig ersätta en pedagog i förskolan”, som Liberalen Nyamko Sabuni, då jämställdhetsminister, kläckte ur sig. Samma parti som var med och tog bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget tillsammans med C, V, S och MP. För alla barn har det ju bäst i förskolan, eller hur? Gärna dygnet runt. En framtid som Annika Strandhäll, S, vill se bli verklighet för många barn inom en snar framtid. Och regeringen arbetar på med det målet, snart kommer ett förslag om försämrad föräldraförsäkring, samtidigt som de förbereder sig för att införa obligatorisk förskola för alla barn till nyanlända. (I ett första skede, sedan blir det garanterat obligatoriskt för alla).

Till sin hjälp att lura i föräldrar att förskola är det bästa för alla barn, så har staten haft ett gäng forskningsförnekare som hjälpt till att sprida en felaktig bild av små barns behov, samtidigt som all forskning om vad små barn behöver på riktigt – forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, stuvats undan. Det är ingen tillfällighet att forskningsförnekaren och professorn i bakteriologi Agnes Wold, anlitats av regeringen som expert i samband med att regeringen vill försämra föräldraförsäkringen kraftigt. Agnes Wold förnekar anknytningens betydelse och har skrivit en föräldrabok utifrån ett jämställdhetsperspektiv – där det lilla barnet ses som en biologisk fotboja som ska avlägsnas så tidigt som möjligt från föräldrarna, så de blir jämställda. Enligt den socialistiska definitionen av jämställdhet: 50-50. Boken handlar inte om det lilla barnets behov, utan är ett led i regeringens propaganda för att få föräldrar att agera ”rätt” och lämna bort barnen så tidigt som möjligt.

Viktigt också är att komma ihåg att det är lukrativt att vara forskningsförnekare och mata ut statens propaganda. Den som gör det får karriär, ära, uppdrag och tjänar mycket pengar. För att inte fakta ska nå fram till föräldrarna så har staten i andra änden sett till att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Det är ett sätt att kunna fortsätta mata ut propaganda. Norge däremot har forskat en hel del och det visar vilken farlig väg vi vandrar på i Sverige när vi stuvar undan viktig forskning. Mycket av den forskning Norge tagit fram förklarar den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i Sverige.

För den som känner till allt det jag skrivit ovan, så var det extra befriande att läsa den utmärkta debattartikeln av Monica Mitlin, förskollärare:

”Ibland blir, som Foucault skrev, vansinnet den dominerande diskursen i ett samhälle. Men problemet med dominerande diskurser är förstås att de aldrig utger sig för att vara vansinniga. Det är ju därför sagor som ”Kejsarens nya kläder” en gång skrevs.

Vi sitter på ett APT på förskolan och fyller i kolumner som ska ”synliggöra måluppfyllelse”. När chefen lämnat rummet, fnissar vi. Vad ska vi dra till med där då? Vi är trötta. Vi har egentligen pratat klart för länge sen. Skratt och gråt ringer i våra öron. Älskade ungar! Som inte alls låter sig inrymmas i dessa torra kolumner.”

Vi är många som sett att Kejsaren är naken, att förskolan tagit fel väg när små barns behov fått stå tillbaka för politikernas vision om att förskolan ska ersätta föräldrarna, så att de ska gå ut och arbeta. Statens syn på det lilla barnet ”från Ax till limpa”, är kall och cynisk och det visar inte minst alla dessa metoder som införts i förskolan. Metoder som Lean och så alla dessa skolbaserade program som ska komma tillrätta med de problem som miljön i förskolan skapar i form av utagerande och oempatiska barn. Det är ingen tillfällighet att en av statens främsta forskningsförnekare – Sven Bremberg – också är en person som varit med och tagit fram skolbaserade program till förskolan, som han tjänar pengar på och som han själv rekommenderat via sin tjänst på Folkhälsoinstitutet, numera Folkhälsomyndigheten.

Så länge de anställda i förskolan hållits tillbaka av tystnadskulturen, har verkligheten inte nått ut till föräldrar. Nu kommer dock alltfler berättelser. Först ut var Christer med mångårig erfarenhet från arbete i förskolan, med sin berättelse som publicerades på Power to Parents. Med den berättelsen rämnade dammen och det blev startskottet till de åtföljande berättelserna i #pressatläge, om hur illa ställt det är i förskolan. Följt av ett väldigt delat inlägg av förskolläraren Marie Rydell, som skrev att förskolebarn har det bättre hemma.

Nu ser de allra flesta att Kejsaren är naken och att flaggskeppet ”Världens bästa förskola” håller på att sjunka. Räddningen nu är att ta helhetsgrepp på familjepolitiken. Ta bort alla beslut som politikerna fattat som aldrig byggde på små barns behov. Gör om och gör rätt. När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar, barnen mådde bättre och presterade bättre i skolan. Och sluta försöka få föräldrar att springa ännu snabbare i ekorrhjulet. Det är fullt upp som det är under småbarnsåren. De som vill måste kunna skapa sig en bättre balans med tid för barn.

Se också till att garantera att det finns alternativ i alla kommuner. Alternativ som: pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem, tvåfamiljssystem och hemmaomsorg.  Barn är olika och förskola passar inte alla barn, då måste det finnas alternativ, om vi vill ha friska, välmående barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Lista över forskningsförnekare

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Norska studier om förskolan:

Stressade förskolebarn, stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Publicerad i familjepolitik, föräldraförsäkring, jämställdhet

Åsiktskorridor i SVTs Morgonstudio

60764191_2848468245178251_1620816294100074496_nSVT verkar bli allt mer beroende av att servera ”rätt” politiska och ideologiska budskap. Men för att kunna kalla sig oberoende så måste alla sidor få höras och reglerna för public services oberoende uppdrag följas. Som jag berättat om tidigare så tog Opinion Lives debattredaktion parti för kortad föräldraförsäkring, genom att inte följa praxis och publicera slutrepliken på min debattartikel. Och i debattprogrammet i tv om föräldraförsäkringen hade de sedan dessutom två personer som tyckte i princip likadant.

Här i veckan så valde SVT Morgonstudion samma koncept. Nina Rungs make, Peter Rung (Svensson) med titeln ”jämställdhetskonsult”, fick sitta i tv tillsammans med Louise Winblad, bloggare och författare och båda serverade samma åsikt: Självklart blir vi jämställda bara vi delar lika på allt. Inslaget presenterades också under rubriken: ”Kvinnor offrar jobb för barn”. Tänk om de inte alls offrar något till att börja med, utan istället får något. En gåva där tid för barn och balans mellan familj och arbetsliv ger dem äkta livskvalitet och sedan dessutom en mängd nya kunskaper att ta med sig och lägga till i sin cv? Det här att presentera en färdig ideologisk idé är inte att vara oberoende television, det är att vara beroende av att följa det staten pekar ut som det ”rätta”.

Inte blev det bättre av att Nina Rungs make oemotsagd fick uttrycka påstående helt tagna ur luften som: ”Vi vet att barn i jämställda familjer får bättre kognitiva förmågor”. (Där hade det varit på sin plats med en fråga: ”Enligt vilken undersökning då?”). Det blir så ensidigt med den här 50-50 idéen, där allt ska delas lika från föräldradagar till att båda är lika lite med barnen och voilà så kommer mirakel att ske. Smarta barn, lika bra pension, samma karriärmöjligheter och lika höga löner. Nu finns det naturligtvis inte någon forskning som stödjer att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, skulle ge några fördelar.  I samma takt som statens styrning av medborgarnas val har ökat så har sjukskrivningarna ökat samt även den psykiska ohälsan  hos kvinnor och barn. Det ger varken bättre karriär, pension eller lön. Även skolresultaten har sjunkit i takt med att alltfler barn placerats allt tidigare i förskola, allt längre dagar.

Eftersom jag verkligen tröttnat på SVTs partiskhet så skrev jag till SVT och fick svar från Marit Hübinette som är ansvarig för programmet:

”Hej,

I morse sände Morgonstudion ett väldigt vinklat program om jämställdhet. Två personer som tyckte i princip likadant fick uttala sig. Bilden var också satt på förhand: ”Kvinnor offrar jobb för tid med barn”. Är det verkligen oberoende att servera ett ideologiskt och politiskt budskap på det sättet, utan ens ett försök att nyansera bilden?

Jag blir väldigt förvånad när det finns så många andra sätt att se på jämställdhet och uppmuntra till jämställdhet, än att staten ska tvinga människor att dela 50-50 på allt. För att kunna titulera sig oberoende så tycker jag det kan vara en poäng i att nyansera bilden av jämställdhet och låta fler komma till tals som arbetar för samma sak, men har andra lösningar.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-ska-vi-jobba-nar-barnen-behover-oss-26418.  

Mvh
Madeleine Lidman

Jag fick ett snabbt svar, vilket var hedervärt:

”Hej Madeleine!

Utan att bli för invecklad i varför det blev som det blev i studion, så kan jag säga att vi på  redaktionen inte är helt nöjda med utfallet heller. 

Såklart finns många perspektiv på jämställdhet, och egentligen var det precis det vi ville åt.  Nu nådde vi inte fram och det är bara att beklaga. 

Tack för att du mejlade oss, jag ska läsa upp ditt brev för redaktionen så kan vi snacka vidare om detta.

Bästa,
Marit Hübinette
Chef Morgonstudion SVT” 

När jag sedan skrev och frågade vad de kommit fram till tog det dock stopp, så mycket vill SVT inte ha att göra med gräsrötterna som betalar för att de ska finnas.

Jag kan tycka att det börjar bli för mycket nu. Statstelevisionens partiskhet i kombination med en alltmer utökad åsiktskorridor i vårt land, gör att vi missar sunda diskussioner om hur de politiska ramarna ska utformas. Det finns inte bara ett sätt att uppnå jämställdhet, så lyft debatten och ta in fler åsikter. Vi behöver verkligen inte mer av det gamla vanliga snömoset, som Peter Rung levererade där man ser statens styrning av medborgarna som en garant för att se till att människor väljer ”rätt”.  Det finns nämligen inget rätt val. Vi är olika och att vi ska straffas ekonomiskt, få sämre pension eller sämre karriär om vi väljer tid för barn – är inte en naturlag, utan något staten bestämt ska ske om vi inte gör som staten vill. Blir det negativa sidoeffekter av att välja tid för barn, så gör något åt dessa effekter istället för att styra i detalj hur människor ska leva sina liv.

Vill vi uppnå riktig jämställdhet så måste alla inse att det inte bara finns en väg att gå, utan det finns väldigt många olika sätt att uppnå ett bra resultat. Jämställdhet kan lika gärna vara att var och en får göra det de drömmer om, som att en är hemmaförälder och en arbetar utanför hemmet. OM det valet får negativa konsekvenser för den enskilde, ska man lägga fokus på att undanröja dessa, inte styra människor att göra likadant.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kritiken mot SVT – ny studie visar politiska vinklingen

SVT lovar sluta med politiska markeringar

Partiska SVT vägrar publicera slutreplik 

Opinion Live: Ska man korta ner föräldraförsäkringen för att rädda välfärden?

Jämställdhetslinje blir sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss som mest? 

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa bland unga ökar

Sverige mer drabbat av psykisk ohälsa än övriga nordiska länder

Det här blir en hemmaförälder bra på

Nej fler kommer inte jobba med kortad föräldraförsäkring