Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Hemmaomsorg och ifrågasatt? Andas och var diplomatisk

childhood-2935722_640
Foto: Pixabay

Vi är så dåliga i det här landet på att ge föräldrar korrekt fakta och kunskap om vad små barn behöver. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan vi föräldrar ställa krav på en mer flexibel familjepolitik som bygger på barns behov. Vi kan också ställa krav på att barnomsorgen anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win, med andra ord.

.Jag ser en film från The Dodo segla förbi på Facebook. Det är en liten nyfödd elefantunge som kämpar för att komma upp på fötter. I nästan två år har han legat i sin mammas mage. Helt färdigutvecklad och redo att gå direkt efter födseln. Mamman stöttar och lirkar och till slut reser han sig upp och börjar gå. Sedan backar jag bandet i mitt huvud till det lilla människobarnet som föds alldeles för tidigt och är så hjälplöst, eftersom mammans kropp inte klarar att föda fram barnet annars. Ett barn som egentligen skulle behöva tillbringa ytterligare cirka 12 månader i livmodern för att nå den mognad där det kan ta sina första steg. Enligt neurovetenskapen börjar alla däggdjur gå vid samma tidpunkt i hjärnans utveckling.

Tanken svindlar när man inser att människobarnet egentligen skulle födas cirka 12 månader senare än vad det faktiskt gör. Barnet skulle alltså födas vid den tidpunkt som en majoritet av alla barn separeras från sin primära vårdgivare, för att placeras i förskola och bli en ”elev i det livslånga lärandet”. När det gäller andra däggdjur så pratar vi ofta om hur en för tidig separation från den primära vårdgivaren ger en negativ utveckling med mängder av framtida problem. När det gäller homo sapiens har all sådan fakta stuvats undan, för att bättre passa de ideologiska mål som makten har.

Mellan ett till två års ålder sker sedan den absolut största tillväxten av barnets hjärna. För att hjärnan ska utvecklas optimalt behöver flera viktiga bitar finnas på plats. Barnet måste få närhet, kärlek, god omsorg, en trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Om de bitarna inte finns där, så kommer barnets hjärna inte utvecklas som den ska. En skadad hjärna kan man inte fixa till i efterhand, det är därför de första åren år så viktiga.

Vi vet redan idag från forskning att barn som gråter och inte blir tröstade som små, riskerar att få skador som påverkar dem negativt när de är vuxna. Något som borde få alla varningsklockor att ringa med tanke på hur otroligt svårt det är många gånger för personalen i förskolan att trösta alla små som bryter ihop när de lämnas av föräldern. Det blir ännu värre när man vet att de allra flesta föräldrar får rådet att bara gå: ”Det är du som gör ditt barn osäkert. Barnet märker att du är orolig”. Om kunskapen fanns om anknytning skulle det här inte ske. Att bli lämnad av sin primära anknytningsperson är nämligen något av det mest skrämmande ett litet barn kan vara med om.

Varför har då föräldrar så lite kunskap om vad små barn behöver? En förälder skrev nyligen i Hallands Nyheter och berättade hur ifrågasatt hon blir när hon har hemmaomsorg till sitt barn:

”– Va, ska han inte vara på förskola?
– Ska ni vara hemma?
– Blir inte det jobbigt?
– Hur ska ni kunna stimulera honom?
– Kommer han inte att hamna efter?

Orsaken till att så många föräldrar har så lite kunskap om vad små barn behöver, beror på att vi inte har några oberoende myndigheter som på ett seriöst sätt delar den forskning som finns om små barns behov. Myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten är politiskt styrda och matar ut den propaganda makten bestämt att föräldrar ska få ta del av. Då agerar föräldrar som makten vill och lämnar lydigt  ifrån sig sina små i statens omvårdnad.

De forskare som är redskap åt makten och är med och ser till att föräldrar blir grundlurade är också de forskare som får makt, ära och pengar. Något som Susanne Nyman Furugård och jag lyft här >>

Föräldrar som köpt statens propaganda säger ofta: ”Mitt barn lär sig saker i förskolan, förskolan har en läroplan, barnen får stimulans och får träffa andra barn. Det har ju utbildad personal också.”

Nu får ju barn som är hemma också träffa andra barn – ja faktiskt både barn och vuxna i olika åldrar, i olika miljöer, där ute i det verkliga livet. En utmärkt träning för att skapa sig en inre arbetsmodell för hur man ska hantera livet. Barn i hemmaomsorg lär sig saker genom den oslagbara vardagspedagogiken. För allt du gör med dina barn är pedagogik: att ta på sig mössan, äta själv, räkna våningar när ni åker hiss, lära sig räkna när ni bakar, åka buss eller vandra genom en park och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen. Allt i vardagen är nytt för barnet – nytt och spännande och sakta men säkert så erövrar barnet de färdigheter som behövs införs skolstarten.

Sedan behöver barn en trygg anknytning för att lära sig saker. Är inte anknytningen i viloläge kan barnet inte ta in nya kunskaper. Och tyvärr, men många barn stressas enormt av att lämnas och har dessutom många gånger en otrygg anknytning till förskolepersonalen. Sveriges sjukaste yrkeskår leder dessutom till ständigt nya vikarier, något som heller inte är bra.

Man kan också ifrågasätta vad ett barn lär sig i en stor barngrupp, jämfört med ett eller flera barn hemma i en trygg miljö, med en vuxen som lär dem saker med vardagspedagogiken. En förskollärare är i alla fall tydlig med vad hon anser:

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.

Även professor Ulla Waldenström ifrågasätter hur barnen mår i förskolan i sin bok: Hur mår barnen i förskolan? Gunilla Niss förskolepsykolog, en av författarna till boken: Förskolan för de allra minsta. På gott och ont, ser även hon många risker med miljön i förskolan.

Och den där stimulansen som föräldrar tror att barn får i förskolan handlar tyvärr oftare om överstimulans, vilket är skadligt för det lilla barnets hjärna. Buller, stress, svårt att få en chans till vila och återhämtning, ständiga avbrott i leken och hela tiden kämpa för sin plats i hierarkin mot andra barn, mot större barn – det ökar risken för att barnets sköra hjärna under utveckling ska skadas. En ny norsk studie visar att stressade förskolebarn kan stressas för livet.

Socialt samspel och att fungera i grupp är också något barn lär sig i socialt samspel med en vuxen. I en stor barngrupp blir barnen lätt utan vägledning och då riskerar det att bli ”flugornas herre” när de vuxna inte är där, som för den här lilla flickan som blev svårt misshandlad på förskolegården, när de vuxna lämnade barnen utan tillsyn.

Kamratfostran som också är vanligt i en stor barngrupp, leder ofta till att barn blir mer kompisorienterade och hellre följer andra barn, än lyssnar till de vuxna. Vilket i sin tur kan leda till stora problem i skolan.  (Läs: Våga ta plats i ditt barns liv, av Gordon Neufeld och Gabor Maté). Stora barngrupper gör också barnen mer aggressiva och ger dem fler beteendeproblem, enligt en ny norsk stude. Det har framgick tydligt redan i NICDH-studien och hänger också ihop med långa vistelsetider i förskolan.

Många som valt att ha sina barn hemma längre, blir påhoppade så fort de nämner att de har sina barn hemma. Föräldrar framhåller snabbt hur viktigt det är med förskola och återberättar all felaktig information de matats med. De kan bli ganska jobbigt för den som följt sin magkänsla och valt att vänta med, eller hoppa över förskola helt. Jag brukar tipsa om att andas när påhoppen börjar och försöka förstå vad som kanske sker i mötet med en förälder som stuvat undan sin magkänsla.

De reagerar med ilska och påhopp därför att magkänslan gör sig påmind. ”Va, en förälder som inte följt med strömmen, utan valt något annat. Vad är det här? Har jag verkligen gjort rätt som satte mitt barn i förskola tidigt”.

Kanske minns de plötsligt ett hysteriskt gråtande barn vid lämningarna, en liten som kommit hem med bitmärken, ett barn som fått gå i samma bajsblöja hela dagen för att personalen varit underbemannad på grund av sjukdom och så vidare. Attack blir då bästa försvar och så försöker de komma på vad staten tränat dem att säga, för att lugna den starka känsla de slås av.

Vet man det här är det lättare att backa lite, le stort och bara säga: ”Vi har valt det här för att det är det bästa för oss”. Många som reagerar med påhopp, kommer kanske fundera ett varv till och många kommer faktiskt också ändra sig och låta magkänslan trilla in. De kanske går ner i arbetstid, byter från förskola till pedagogisk omsorg, eller tar hem sitt barn. Det finns alltså all anledning att vara diplomatisk. Kanske kommer de tillbaka en dag och frågar: – Hur gör man för att få mer tid för sitt barn?

Sedan är vi alla olika med olika förutsättningar och många vill arbeta och vill lämna barnen till förskolan. Alla förskolor är heller inte dåliga, så det finns nyanser av allt och det är viktigt att komma ihåg. Vi som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, måste också vara ödmjuka inför att andra göra andra val. Livet går också sina egna vägar och vi får arbeta med de förutsättningar vi har. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan föräldrar även ställa krav på förskolans miljö, så att den anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win med andra ord. Den kan ligga till grund för en bättre familjepolitik med mer valfrihet, men även för en bättre barnomsorg.

Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i vårt land hos barn och unga. Något i deras uppväxt under de första åren är bevisligen inte bra. Den tid när grunden läggs och de skapar sig en inre bild för hur livet ska hanteras. Vi som har kunskapen om vad små barn behöver har därför ett viktigt uppdrag, tänker jag. Ett uppdrag att sprida fakta om små barns behov. Men det ska ske sansat och det ska ske nyanserat, med respekt för att vi alla är olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

För att undvika psykisk ohälsa måste vi börja titta på små barns behov

Publicerad i familjepolitik, förskola

När föräldrar tappar sin magkänsla lämnas barnen skyddslösa

crying-572342_640
Foto: Pixabay

Det är något ofattbart otäckt varje gång en ny pedofil upptäcks i förskolan. Ja, det är naturligtvis lika otäckt var det än sker. Men när skolplikten från tre års ålder väntar runt hörnet, samtidigt som vi har en extremt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel förmår en majoritet av alla föräldrar att lämna sina små ettåringar till förskolan, är det extra läskigt. Man får inte tvinga ifrån föräldrar det käraste de har och sedan låta barnen hamna i en miljö som är rena helvetet på jorden.

Den senaste förskolepedofilen har varit i kontakt med över 100 barn under de fem år han arbetat i Botkyrka. Innan dess blev han anmäld för övergrepp mot barn när han jobbade i Ekerö. Och nu rapporterar SvD att han arbetat med förskolebarn i 17 års tid! Det finns så många kardinalfel här så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland får jag en känsla av att många hellre putsar på förskolans rykte och vill vara rädda om det, än att de på allvar vill ta tag i alla problem som förskolan dignar under. Där det här är det absolut värsta. Den där ideologiska övertron att 50-50 av allt är lika med jämställdhet kanske faktiskt också spökar. Förskolor med manlig personal kan glänsa lite extra med att de är jämställda och kommunpolitikerna kan plocka politiska poäng. Men det viktigaste är inte vilket kön personalen har i förskolan, utan att barnen får bra omsorg och är trygga.

I Facebook-grupper som handlar om förskolan (Förskolan.se och Förskoleupproret) slår ofta tystnadskulturen till som slägghammare när någon lyfter ett nytt fall. Sedan upprepar sig ett välbekant mönster som jag sett nu under mer än två decennier. Några skriver ivrigt hur viktigt det är att ännu fler män ska börja jobba i förskolan. Andra flyttar fokus och pratar om att fler övergrepp sker i hemmet. Sedan börjar man skriva om hur synd det är om personalen och i synnerhet all manlig personal, ”för nu kommer alla titta snett på dem”. Till sist är det synd om föräldrarna.

Men vem pratar om barnen.

Pedofilen i Botkyrka har härjat fritt i fem år på sin senaste arbetsplats. Det betyder att vissa barn rent teoretiskt kan ha blivit utsatta under hela sin barndom för grova övergrepp, samtidigt som de filmats och fotograferats. Jag ställer mig till 100 procent på barnens sida. De vuxna får hantera sina känslor själva. För det värsta sveket av allt är att många av barnen signalerat att något var allvarligt fel. De har förtvivlat försökt förmedla till sina föräldrar att de inte vill bli lämnade – men de har lämnats ändå. Föräldrar tränas nämligen tidigt i att ignorera sin magkänsla, i vårt land. Det börjar redan vid inskolningen i förskolan: ”Lita på professionen”, får föräldrar höra – och så lär de sig stänga av sin magkänsla när de lämnar sin gråtande ettåring.

I det senaste fallet så har vissa föräldrar dessutom fått övertydliga bevis på att något är allvarligt fel, men ändå inte agerat eftersom personalen sagt att allt var okej. Könshår på kläderna, röda underliv, barn som slutar äta, barn som tappar hår, barn som hela tiden kissar på sig. Men professionen sa att de skulle vara lugna – och då stängde de av sin magkänsla.

De borde ha rivit upp himmel och jord, hållit sina barn hemma och ringt polisen.

”Men, va” Skammade du just dessa föräldrar. Va! Va! Har de inte lidit tillräckligt”, kanske någon tänker och känner stark ilska mot att jag vågar säga det som vi inte får – att föräldrarna borde ha agerat. (Vi ska ju prata om att det behövs fler män i förskolan – det är ju så man ska säga varje gång en pedofil upptäcks).

– Nej jag skammar verkligen inte föräldrar. Jag ser och förstår hur de styrts att ignorera sin magkänsla, men ska vi få till en förändring så måste någon säga just precis det här att det ÄR föräldrarnas sak att reagera och agera. De ska lita till sin magkänsla mer än till vad personalen säger. Föräldrarna har det yttersta ansvaret att skydda sina barn. Vi måste också våga prata om hur viktigt det är att lyssna in vad barnen signalerar. Och som vuxna måste klara av att diskutera problemet med pedofiler i förskolan på ett nyanserat och balanserat sätt.

Om vi inte tar den här diskussionen nu, utan låter det sluta i den vanliga smörjan av snickedisnackande, så kommer problemen fortsätta och fel personer söka sig till yrken där det finns barn. Det räcker nu och det är dags att vi vuxna går samman och står upp för de allra minsta. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nej till skolplikt från tre års ålder

Hållbar familjepolitik: Med barnen som insats

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Läs också:
Ett urval – finns hur mycket som helst under årens lopp

1999: Dagispedofil i Örebro

2003: Nya anklagelser mot förskolepedofil i Helsingborg

2004: Systrarna blev offer för dagispedofil

2004: Pedofiler avslöjade på minst åtta dagis

2005: Dömd dagispedofil häktad igen 2009: Förskolepedofil bloggar om sitt arbete på en förskola

2006: Pedofil jobbade på dagis

2009: Förskolepedofil i Jönköping

2010: Dagispedofil i Stockholm

2011: Bloggande förskolepedofil fast

2014: Förstår inte hur det kunde hända

2014: Förskolepedofil i Nacka misshandlad

2014: Dottern blev utnyttjad men mannen gick fri

2014: Förskolepedofil i Borås tycker själv att han är frisk

2015: Förskolepedofil i Malmö

2015: Pedofilmisstänkt har jobbat på 26 förskolor

2015: Forskare efter pedofilskandal: ”Vi måste prata om det”

2016: Fortsatt rättspsykiatrisk vård för förskolepedofil

2016: Förskolepedofil i Upplands Bro

2016: Förskolepedofil i Eskilstuna

2017: Misstänkt pedofil får jobba med barn under utredning

2018: Förskolepedofil i Sollentuna

2019: Pedofil i öppenvård sökte upp förskola

2019: Ny förskolepedofil upptäckt i Kristianstad

2020: Förskolepedofil i Botkyrka

2020: Föräldrar: Vi har varnat länge

Publicerad i hemmaförälder, hemmaomsorg

Ta med hemmatiden som en merit i ditt cv

girl-1641215_640
Foto: Pixabay

Våra hjärnor utvecklas enormt av att inte bara ta in teoretiska kunskaper, utan även av det vi gör rent praktiskt. Det många glömmer att ta med i en cv är all den kunskap vi införskaffar oss, när vi är hemma med barn. Alla ni som provat att vara hemma med ett eller flera barn samtidigt som VD för familjen AB, vet hur det ställer helt nya krav på planering och simultankapacitet, stresstålighet och uppfinningsrikedom.

Jag vet hur jag själv som vuxen utan barn, anställd i databranschen, var en ganska oflexibel person som helst bara umgicks med de som tyckte som jag, var i samma bransch och hade samma mål i livet. Inte överdrivet utvecklande och ganska kravlöst att bara ha sig själv att tänka på. Men hemmatiden ställde allt på ända. Ska du nätverka med andra människor i olika åldrar, inom olika yrkesgrupper med helt andra livsmål och drömmar och syn på livet – då blir det till att börja utvecklas. Och ska du samtidigt hantera barn i olika utvecklingsfaser samtidigt som ett hushåll ska baxas runt – då lär du utvecklas, tro mig. Välbehövligt är det dessutom.

De viktigaste och bästa kunskaperna om livet – de fick jag under min hemmatid. Det är en gåva att bära med sig men faktiskt också något som ska omvandlas och tas med i en cv. För det vi lär oss och det vi utvecklar som hemmaföräldrar är bland annat följande:

• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i luften
• Organisera och hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för andra och dig själv
• Hantera stress och kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera motivationstekniker
• Hantera personers motsatta behov
• Ge och ta feed back

Källa: 4good

Så nästa gång du sitter med din cv och ska söka jobb: Glöm inte att ta med din hemmatid. Sträck på dig och var stolt – det är ett av de tuffaste jobben man kan ha.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i tid för barn, vabruari

Vabruari: Låt sjuka barn stanna hemma och vila upp sig!

baby-1151351_640
Foto: Pixabay

Några av barnens kompisar hade börjat på dagis (ja, det kallades fortfarande så då) och vi som valt hemmaomsorg, höll så sakteliga på att bygga nya rutiner och nätverk med andra hemmaföräldrar. Öppna förskolan där vi hängde varje vecka var fortfarande öppen för barn äldre än ett år vid den här tiden, men hade några timmar spädbarnstid varje vecka när äldre barn fick vara lediga.

Jag tänkte att vi med hemmabarn skulle klara oss ganska bra från ständiga sjukdomar med den där klassiska toppen i vabruari. Men icke. Vi åkte på den ena sjukdomen efter den andra, hela våren – och till slut blev det uppenbart varför. Föräldrarna som satt sina barn på dagis, gick till öppna förskolan med sina sjuka barn när de vabbade.

”Han är bara lite snuvig och hur pigg som helst, så det är ingen fara”.

Jaha, och där fick vi ytterligare en omgång med streptokocker, stafylokocker, virus eller magsjuka. Med tredje barnet hoppade vi helt över öppna förskolan. Inte ett enda besök blev det och vi fick världens friskaste unge.

Nu väntar vabruari runt hörnet. Startskottet på en räcka sjukdomar fram till sommarlovet för alla med små barn. Och det där hänsynslösa beteendet, som det gärna skämtas om i serier som Solsidan, där vissa föräldrar dumpar sjuka barn i förskolan sedan de tryckt i dem en alvedon, kommer ta vid. De är de där föräldrarna som har kräksjuka hemma och en unge klarar sig. Självklart går man till förskolan med den ”friska” ungen (den i familjen som ännu inte börjat kräkas men som snart kommer leverera kaskadkräkningar på personal och andra barn):

”Hon har det roligare här med sina kompisar. Vi är ju sjuka också och behöver vila upp oss”, säger de glatt och vinkar hej då. 

Det kan inte vara kul att vara personal, för det där ”Ni är våra superhjältar”, som föräldrar brukar kläcka ur sig när personalen trollar med knäna trots att förskolans förutsättningar hela tiden försämras – är ju egentligen mest tomma ord vars syfte är att gjuta mod i totalt utslitna människor. I praktiken så visar dessa föräldrar tydligt att för dem är förskola lika med barnpassning och avlastning, En serviceinrättning helt enkelt och därför går deras egna behov före personalens och barnens.

Inte heller är det kul för skötsamma föräldrar när smittorna hela tiden går runt. Eller för de med infektionskänsliga barn som måste gå i förskola för att kommunen fasat ut alla kommunala dagbarnvårdare och svält ut de privata alternativen, genom att sänka barnpengen kraftigt så de fått slå igen. Bristen på alternativ till förskola, kan bli livshotande för en del barn.

Många små barn är mer sjuka än friska under hela sin uppväxt. För, förutom problemet med nonchalanta föräldrar, så har små barn inte utvecklat sitt immunförsvar förrän de är tre år. Antibiotika som många förskolebarn får ta redan i tidiga år, slår dessutom ut de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Till det får många förkylningsastma på grund av att de tidigt drabbats av RS-virus. Eller astma och allergier med mängder av fortsatta hälsoproblem som vuxna, på grund av alla antibiotikakurer det fått ta innan sju års ålder.

Någonstans kan man ändå tycka att små förskolebarn som så sällan får träffa sina föräldrar i alla fall skulle få en chans att vila upp sig hemma när de är sjuka, bli ompysslade och få lite tid med en förälder. Men det hårt skruvade system vi har och den enda vägens familjepolitik som subventioneras med stora belopp (standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder) – accepterar inte tid för barn och accepterar så klart heller inte tid för sjuka barn. Lämnas de små inte in till förskolan ändå när de är sjuka, så förväntas många föräldrar vobba och alltså arbeta samtidigt som de tar hand om sin sjuka små telningar.

Sverige är verkligen allt annat än barnvänligt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss

Ny studie: Mammor som jobbar är nästan dubbelt så stressade

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Ständiga infektioner hos förskolebarn

Tidig antibiotikaanvändning ökar risk för allergier

Publicerad i förskola, skola

Mer förskola ger inte bättre matematikkunskaper

girl-3718526_640
Foto: Pixabay

Ibland blir det tröttsamt med all vilseledande information som matas ut till föräldrar. Nu senast via Tidningen Förskolan som okritiskt presenterar ett mastersarbete från en student som fakta: ”Mer förskola ger bättre matematikkunskaper”. Sanningen är att trots att en majoritet gått heltid i förskola under de senaste decennierna, så har matematikkunskaperna försämrats.

Den stora utmaningen för studenten var tydligen att ”identifiera en grupp som haft begränsad tillgång till förskola”. Så studien bygger helt enkelt på att han tittade på de barn som inte fick gå i förskola, eller fick minskad tid, när de fick syskon och så jämförde han med de som gått heltid. Grupperna jämfördes i de nationella proven samt i vilka slutbetyg de fått i årskurs 9.

Och enligt studenten kom han fram till följande:
”– Det som gick att säga med statistisk säkerhet gällde framför allt att man kunde se positiva resultat på nationella proven i matematik i årskurs 9 hos dem som hade ökad tillgång till förskola. Effekten rör sig om ungefär ett halvt betygssteg uppåt.”

Rör sig om ungefär halvt betygssteg uppåt i nationella proven hos barn som gått heltid i förskola. Sedan är frågan vad mycket tid är i förskola. Är det 40 timmar i veckan, eller 50, 60, eller är det dygnet-runt-förskolor som anses ge det bästa resultatet?

Det är heller inte någon analys av barn som gått i förskola vs haft hemmaomsorg, utan en jämförelse mellan förskolebarn.

Om det skulle stämma att barn som gått mer tid i förskola blir duktigare i matematik, så borde det ju märkas i matematikresultaten rent generellt. Vistelsetiderna i förskolan har ju ökat kraftigt sedan maxtaxan infördes. Men så ser det inte ut.

16 april 2019 kom en ny rapport från Skolverket som visade på följande:

”Under de senaste 20 åren har svenska grundskoleelever blivit allt sämre, visar en rapport som Skolverket presenterade nyligen. Främst har eleverna hamnat efter när det gäller kunskaper i matematik och i andra naturvetenskapliga ämnen.”

Verkligheten och sanningen stämmer alltså inte alls överens med de slutsatser som den här studenten presenterade och ännu ett försök att vilseleda föräldrar har därmed avslöjats.

Det är väl bara att konstatera att:

”Med statistik kan man bevisa vad som helst. Mark Twain lär en gång ha sagt att ”det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik”.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Har du tröttnat på all falsk information som matas ut i media? Stötta mig i mitt arbete med att skriva en bok med fakta om vad små barn behöver. Bli en patreon. Läs mer >>

Läs också:

NICHD-studien

Norsk förskolestudie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn stressas för livet. Ny forskning i Norge

Norsk studie: Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Svenska elever allt sämre i matematik

Alarmerande trend: Svenska elever allt sämre på matte

Publicerad i skola, valfrihet

Friskolorna är inte orsaken till den kommunala skolans problem

15381770430_9293730dbd_c
Foto: BUF Simrishamn (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Svensk skola är i kris och vissa grupperingar som står regeringen nära har bestämt sig för att det är friskolorna som är problemet. 15 procent av alla grundskoleelever går i en friskola och det finns inte ens friskolor i alla kommuner, men ändå är bildsättningen att  friskolorna har dränerat den kommunala skolan på duktiga barn och lämnat kvar övriga. Lösningen är därför att återgå till ett system där föräldrar inte kan välja en skola med en viss inriktning till sina barn. Vi ska ha ”en modell för alla”.  En strikt enhetsskola igen, som inte någon kan välja bort.

Men det är inte helt lätt att hänga med i argumenten: ”Friskolorna är dåliga. De ger glädjebetyg och eleverna klarar sig inte lika bra på universitetet som barn som gått i kommunala skolor”, matar valfrihetsmotståndarna ut. För att i nästa andetag hävda att friskolorna lockar till sig enbart de duktigaste eleverna, så ett A- och ett B-lag bildas. Motsägelsefullt och snurrigt. Och vad gäller glädjebetygen så finns det problemet i både kommunala skolor och friskolor. En förklaring från de skolor som fått nedslag är att nationella proven inte visar allt, utan de väger in även den muntliga delen vid betygssättning. OECD Pisa visar dessutom att friskoleelever presterar bättre.

Det senaste utspelet för att försöka begränsa valfriheten står skolminister Anna Ekström, S, för:  ”Svenska språket utarmas när en del av undervisningen bedrivs på engelska”, så nu måste begränsande åtgärder vidtas. Jaha, ja, så just undervisning på engelska är ett problem. Men inte flerspråkig undervisning i Sverigefinska skolan, Franska skolan, eller Tyska skolan. Det är väl ändå inte statens sak att begränsa vilka språkkunskaper enskilda barn ska få, utan ett aktivt val som föräldrar ska ha rätt att göra. Flerspråkig undervisning underlättar för studier utomlands och även arbete utomlands. Att specifikt engelska pekas ut som ett problem, handlar förstås om Internationella Engelska Skolan IES, som med sin populäritet är en nagel i ögat på regeringen och valfrihetsmotståndarna. Det kliar naturligtvis i fingrarna på skolministern att försöka hitta ett sätt att stoppa IES – och återbörda eleverna till den problemtyngda kommunala skolan.

Ofta framhåller även valfrihetsmotståndarna friskolorna som så extremt dåliga, för att i nästa andetag kräva att lottning ska gälla så, ”alla ska få en chans att gå i friskola, även de som valt att inte köa”. Men varför kräva lottning när man nu hävdar att friskolorna är så dåliga? Sedan finns det skolor som inte sköter sig. Skolor som till exempel rekryterar elever till IS, ska vi naturligtvis inte ha. Men då är det Skolinspektionens sak att kliva in och stänga ner skolan, vilket de också gjort.

Jag uppfattar debatten mer som ideologisk. Skolpengen följer eleven och vissa skolor gör en vinst, beroende på en mängd faktorer där de gör annorlunda val än många kommunala skolor. Val som handlar om hur de organiserar och driver skolan. Och det är där skon klämmer. Vinsten. Att många kommunala skolor går med underskott och belastar kommuninvånarna ekonomiskt är inte ett problem, utan det är de välskötta skolorna som levererar bra undervisning till samma skolpeng, som ska bort. De här prioriteringarna förstår jag inte.

Friskolorna och det fria skolvalet har absolut förändrat tillvaron för många elever, det kan jag hålla med om. Men till det bättre. Det kan säkert vara så att vissa kommunala skolor eller klasser fått problem om det är barnen som fått spela rollen som dragarbarn och kuddflickor som försvunnit. Men då har ju skolan bevisligen haft stora problem redan innan, där dessa barn var lösningen. Men barn ska aldrig vara verktyg för att lösa allehanda problem i en skola. Det är inte dragarbarnen som ska få övriga elever studiemotiverade. Och det är inte kuddflickorna som ska skapa lugn i klassen. Det ansvaret ligger på skolan och föräldrarna.

För bara några decennier sedan kostade det mycket pengar i olika terminsavgifter om föräldrar ville välja en annan skola än den kommunala. Det gjorde att plånbokens storlek avgjorde vilka barn som fick möjligheten att prova en annan inriktning än den som den  kommunala skolan erbjöd. När skolpengen började följa eleven, fick alla barn samma chans. Det är en väldigt viktig bit att komma ihåg i debatten kring friskolorna. Hur kan man ens tänka tanken att återgå till ett system där pengarna ska avgöra vilken skola barnen ska få gå i?

Den svenska skolan dras med stora problem, men de beror inte på friskolorna. Problemen beror på politiska beslut som fattades redan på 70-talet i form av enhetsskolans införande. Den svenska DDR-skolan blev inte en bra skola. Den har inte klarat av att utmana de duktigaste eleverna, eller ta hand om de som behöver stöd. Och den har inte klarat av att ge barn studiero. Kommunaliseringen blev också ett sänke och skapade stora skillnader i kvalitet. Att fler sökt sig till friskolor är ett symptom på problemen i den kommunala skolan, inte orsaken och därför kan lösningen aldrig vara att stoppa friskolorna.  Tipset är att istället ta fram en handlingsplan för en bättre kommunal skola och steg ett är att förpassa DDR-skolan till historien.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skolministern: Elever lär sig bäst på svenska

Sverige har förstört sitt skolsystem

Nej, Engelska Skolan har inte betygsinflation

Elever flyr skolor i utsatta områden: ”Vår lärare rekommenderade oss att byta”

Misstänkliggörandet av friskolor tar aldrig slut

Friskolor har bättre resultat än kommunala skolor

Barn är inte integrationsverktyg, MP

Chockartat att gästa skolans verklighet

Kommunaliseringen skapade stora problem 

Lärare berättar: ”Vi har blivit bitna, slagna och sparkade” (Hur ska ett stopp för friskolor lösa det problemet?”

Skolinspektionen bekräftar: ”Högpresterande elever glöms bort”

Oseröst av LO om friskolor

PISA visar att friskoleelever presterar bättre

Före kunskapsfallet: ”När skolan blomstrade”

Disciplin och regler bakom goda studieresultat

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk