Förändringar som lett fram till dagens epidemi i psykisk ohälsa

baby-539969_640
Bild: Pixabay

År efter år samma rapport om ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn: – Det är som en epidemi säger flera psykologer i en debattartikel i SvD – och ändå händer ingenting. Vad kan då det här bero på? Jag menar om vi tittar lite på hur mänsklighetens förutsättningar varit under vår existens på jorden, så är det inte precis ofta det är lugnt och harmoniskt för däggdjuret homo sapiens. Krig, folkvandringar, sjukdomar, pest, länder som blir invaderade, folkslag som blir utplånade när andra tar över, grymheter och hemskheter mot förlorarna och deras familjer efter ett krig, naturkatastrofer – och ändå har människan varit helt fenomenal på att överleva. Det farligaste och starkaste däggdjuret av alla tills nu då vi ser en epidemi i psykisk ohälsa som förgör våra barn och unga.

Vad har vi genomfört för förändringar kring barnens uppväxt som gör att vi i ett ekonomiskt välmående land, som inte varit i krig på över 200 år – har barn och ungdomar som klappar igenom och drabbas av psykisk ohälsa i en ständigt ökande takt?

Sedan tidigare vet vi att homo sapiens framgångsrecept har varit vår långa barndom. Människan är ett komplicerat djur, där mängder med viktig utveckling sker under de första åren – när vår helt fenomenala hjärna utvecklas som mest. Det är då grunden läggs som sedan blir avgörande för hur vi klarar av livets utmaningar.

Det finns naturligtvis inte en orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan i vårt land. Men vi har valt en familjepolitik som innebär att små barn ska lämna sin trygga anknytningsperson runt ett års ålder för att tillbringa tid på institution, ofta så mycket som 40-60 timmar i veckan. Vad händer då om miljön dessutom är bullrig, stressig och ger stora kortisolpåslag (påslag av stresshormoner) och det saknas någon som ser barnet och förstår det lilla barnets signaler? Vilken inre bild får barnet av livet och hur det ska hanteras?

För att få en bra inre bild för att klara av livet, så har det lilla barnet behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som är barnets trygga hamn. En hamn från vilket barnet sakta men säkert erövrar och lär sig förstå hur världen fungerar, tills dess barnet är moget att klara sig alltmer på egen hand. Förr skedde det här i en helt annan takt och på ett helt annat sätt. Idag tycks vi tro att allt barnet behöver är omsorg i hemmet i 12 månader, sedan ska det vara redo att lämna föräldrarna för att bli en elev i förskolan. Ett litet barn som kanske många gånger inte ens lärt sig gå och som ännu mindre har språket och förmågan att tolka och förstå sin omvärld. En omvärld som det lilla barnet behöver en trygg anknytningsperson som hjälp för att förstå och erövra.

Vi vet från #pressatläge och Förskoleupproret (som pendlar mellan att säga att de vänder blad, till att larma högt om krisen i förskolan) – att situationen är akut. Vi vet också att nedskärningarna i förskolan under 90-talet syntes tydligt redan år 2000 då Barnombudsmannen, BO, larmade om den akuta krisen i förskolan. Väldigt många förskolor klarar idag inte sitt uppdrag. Men ändå fortsätter föräldrar att lämna sina barn där, säkerligen mycket på grund av de måste och vi bara har en enda modell som subventioneras med stora belopp: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Är det då förskolan som är orsaken till den ständigt ökande psykiska ohälsan? Det vet vi inte, eftersom ingen forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Och anledningen till att ingen forskat handlar om att de som velat forska inte får anslag, samtidigt som de forskare som säger det staten vill att föräldrar ska höra (som hur förträffligt det är att lämna bort små barn och arbeta), får ära, berömmelse, forskningsanslag och tjänar pengar. Det vi kan se är att vi har en massa indicier som tyder på att några av de förändringar kring hur barnen växer upp KAN vara en bidragande orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan. Om vi vänder lite på steken och tittar på vad små barn behöver utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – så kan vi sedan titta på hur vardagen i icke välfungerande förskolor ser ut – och ganska snabbt se riskerna. Och vi talar nu alltså om att ingenting blivit bättre sedan BO larmade för 19 år sedan. Istället har det blivit värre, mycket värre, på grund av en mängd politiska beslut som inte bygger på små barns behov.

Jag är fullt medveten om att det här inte är en enkel fråga, men jag tycker att vi nått vägs ände med dagens familjepolitik och att vi måste börja utvärdera de förändringar som gjorts. Det duger inte längre att ignorera den forskning som finns. Den måste upp på bordet och sedan får vi tillsammans fundera över hur vi löser det här. Personligen är jag övertygad om att nyckeln till bättre psykisk hälsa hos barn och ungdomar är att ta fram en modern, flexibel familjepolitik som utgår ifrån vad små barn behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sämre psykisk ohälsa i Norden

Varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Professor: Problem med förskolan slätas över

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Förskollärare: Barnen har det inte så bra som ni tror

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Kraftig ökning av utskrivning av melatonin till barn

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Förskollärare anser att styrdokument ger dem rätt att ge barnen könsneutral fostran

children-1795394_640
Foto: Pixabay

Många barn går 50 timmar i veckan i förskolan, eller mer, samtidigt som vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel föser in en majoritet av alla föräldrar i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. (Särbeskattning kombinerat med kraftiga subventioner av förskolan, minskar valfriheten drastiskt).

Nu pratar dessutom i princip samtliga partier från höger till vänster om att förskolan ska bli obligatorisk från tre års ålder för barn med invandrarbakgrund. Det är säkerligen det första steget mot en obligatorisk förskola för alla barn. Mitt i allt det här så har förskolan och den fostran som barnen ges där börjat bli alltmer politisk. Följde nyligen en intressant diskussion i en Facebook-grupp mellan föräldrar och förskollärare. Frågan som dök upp är om det ingår i förskolans uppdrag att ta bort han och hon i barnböcker och barnsånger och ersätta med hen – och sedan även byta ut man med en?

Ja enligt flera förskollärare är det ett helt korrekt förfarande och något de uppmanas göra i förskolans styrdokument . Det anses inkluderande och ska i längden främja jämställdhet och göra att ”synen på mäns och kvinnors lika värde ökar”.

En förälder påpekar i diskussionen om att avköna sagor och barnsånger, att könsneutral uppfostran är en politisk åsikt och undrar om förskolan verkligen får göra så? Alltså överföra en politisk åsikt på barnen utan föräldrarnas godkännande?

– Det ingår i styrdokumenten att vi ska uppfostra demokratiskt, så kort svar: Ja, det kan vi och ska vi, svarar en förskollärare.

Föräldern svarar då att ”om man är så övertygad att ens egen åsikt är den enda riktiga tycker jag att man skall försöka visa extra ödmjukhet och försiktighet när man arbetar med barn. Så man inte påtvingar dem något de är för små att ta ställning till.”

– Förskolan grundar sin verksamhet i vetenskap. Föräldrar kan ”tycka och tro” att vi blandar oss i politik men då är det så enkelt att vi följer en demokratisk fostran och det är den riktningen som formar valen. Har man problem med det så är verksamheten frivillig.

Fast är verksamheten verkligen frivillig? Först har vi en extremt styrande familjepolitik i vårt land där det är svårt för föräldrar att välja bort förskola. Och för de föräldrar som vill arbeta så måste barnen ha barnomsorg. Dessutom väntar den obligatoriska förskolan runt hörnet, vilket borde mana till extra eftertanke kring vad som är förskolans ansvar och vad som är föräldrarnas.

Jag lägger noll värderingar i om föräldrar väljer att byta ut han och och hon mot hen, eller man mot en. Det är upp till varje förälder att följa sin magkänsla och fostra sina barn på ett sätt som känns bra. Däremot är frågan om det är något de som arbetar inom barnomsorgen ska ägna sig åt, såtillvida det inte är en förskola med den utpräglade inriktningen som föräldrarna själva valt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gör förskolan obligatorisk

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Dags att diskutera familjepolitik och jämställdhet var för sig

babe-2972221_640
Foto: Pixabay

Jag gillar nyanser och det här att reflektera. För att kunna reflektera vill jag gärna ta in olika synpunkter och tankar. Det är spännande. Samhället är i ständig förändring. Tankar böljar fram och tillbaka, nya tider är lika med nya problem och vi behöver därmed nya problemlösningar.

Det här är en process som vi inte ska stoppa, vi blir aldrig färdiga, det går inte att hitta en samhällsmodell och så kör vi på den i femhundra år framåt. Vi måste hela tiden förändra och justera, eftersom livet, människorna och världen förändras. Men jag upplever att vi har svårt att diskutera livsfrågor och extra känsligt är det att prata hemmaförälderskap eller jämställdhet i vårt land. Att vara hemma är fel och jämställdhet är att dela allt lika 50-50. Punkt.

Det resonemanget kommer man ju inte så långt med tänker jag. För det fungerar inte att trycka på en modell på alla ovanifrån och så säga: Nu är vi klara. Det var det och det här kör vi på nu, för alltid. Men jag upplever att vissa politiker bara fortsätter på samma inslagna väg och strävar mot det mål de en gång satte upp, även om det målet sattes upp för flera decennier sedan och oavsett vilka hinder (= verkligheten) de möter på vägen. Alla bara ska tryckas in i samma mall.

Föräldraskap är därför lika med att alla ska tryckas in i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jämställdhet är att vi ska dela allt lika 50-50 och att ingen ska vara med barnen.

Vi är nästan där nu med en MALL som alla lever i. Målet som sattes en gång på 1930-talet när Gunnar och Alva Myrdal formulerade en framtid för Sveriges föräldrar är nästan i hamn. Men priset är högt, varken barn eller föräldrar mår särskilt bra. Vi ser en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och kvinnor. MALLEN tar heller ingen hänsyn till att vi väljer yrke väldigt mycket efter kön i vårt land. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och ofta i offentlig sektor. Att jobba med människor på det sättet i vård- och omsorgsyrken tär på psyket och sliter ut kroppen fysiskt på ett helt annat sätt än ett kontorsjobb i privat sektor. Trots det ska vi alla in i MALLEN (standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder).

Men det stannar inte där. Tåget mot en enda barnomsorgsmodell för alla tuffar vidare. Visionerna från 30-talet är i princip genomförda och ändå så skaver och kliar det nu hos regeringen eftersom det fortfarande finns en liten grupp som väljer bort att göra som majoriteten. De flyter inte med strömmen utan väljer istället andra lösningar som fungerar bättre för den egna familjen. För att råda bot på det så tänker nu regeringen använda de verktyg de har för att styra in de sista frihetssträvarna och då är det föräldraförsäkringen de tänker använda. Den ger nämligen fortfarande föräldrar viss valfrihet i landet med världens högsta marginalskatt. En marginalskatt som gör människor så fattiga när skatten är betald att de inte har råd att sy ihop sin egen lösning under småbarnsåren.

Jag vet inte riktigt vad det är ett tecken på men jag ser det som ett allvarligt demokratiproblem att vi inte kan diskutera frågor som familjepolitik och jämställdhet på ett nyanserat sätt. Och varför ska vi hela tiden koppla ihop dessa frågor? Det är också något som vissa politikerna bestämt för att lättare kunna styra oss. Jag vill att vi tittar på dessa områden helt fristående från varandra och jag tror att vi kommer kunna forma en mycket sundare och hälsosammare modell, med mer valfrihet och respekt för våra olikheter, om vi gör det. Jag tror till och med att vi kommer att tjäna mängder med pengar på en förändring här, då valfriheten kommer att ge oss en mer välmående befolkning.

Nästa steg borde därför vara att titta diskutera varför vi har en så uppdelad arbetsmarknad där främst kvinnor arbetar i låglöneyrken inom vård och omsorg i offentlig sektor. HUR har vi kunnat få en så uppdelad arbetsmarknad och vad gör vi åt det? Låga löner leder till låga pensioner. Är alternativet att vi får fler att arbeta inom vård och omsorg i privat sektor? Är alternativet att vi kan pensionsspara privat på ett tryggt och bra sätt utan att staten sedan tar alla besparingar i skatt? Lyfter vi frågan till diskussion kommer det säkerligen att dyka upp mängder med intressanta tankar och problemlösningar.

Och så den barnomsorgsmodell vi har med så stora subventioner av förskolan att den i princip är gratis. Vi kanske måste backa bandet och ta bort den allmänna förskolan, höja maxtaxan rejält samt ta bort rätten för föräldralediga att ha barnen i förskolan, om de inte har särskilda skäl.

Med andra ord så är det dags att stanna upp och analysera den politik som bedrivits hittills. Den har inte haft den effekt som det var tänkt utan kostar i pengar och lidande.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Större ökning av psykisk ohälsa i Sverige än andra länder

Dubbelt så många kvinnor som män söker vård för psykisk ohälsa

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos barn och unga

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Grundlurade: Allmän pension som andel av slutlönen, hamnar långt under 90-talets mål på 60 procent. Många får bara 45 procent.