Publicerad i anknytning, familjepolitik, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Människan är ett däggdjur som andra

infant-4025284_640
Foto: Pixabay

Det är så mycket vi inte får prata om, så mycket som ses som mammashaming, skuldbeläggning och är upprörande i största allmänhet. Till exempel vad små barn behöver. Lite speciellt kan jag tycka, för vi hur vi än vänder och vrider på det är människan ett däggdjur. Homo Sapiens skiljer sig inte från andra däggdjur. Vi föds dessutom väldigt sårbara och alldeles för tidigt, eftersom människokroppen inte klarar av att bära barnet längre än nio månader. Resten av utvecklingen får ske utanför kroppen. Vid ungefär ett års ålder skulle människobarnet födas egentligen. Men genom olika politiska beslut och en extrem styrning i familjepolitiken så är det vid den tidpunkt små barn idag separeras från sin primära vårdgivare för att placeras i förskola. Barnen separeras när de egentligen skulle vara redo att födas fram.

Hur kunde vi glömma bort att människan är ett däggdjur med behov som vi inte kan kompromissa bort. Visst kan vi skapa en liknande miljö för den lilla ettåringen som kan jämföras med en hemmiljö och det var väl det vi gjorde en gång i tiden när daghemmen skapades. Men sedan fick politikerna för sig att det inte var något bra att ge små barn det de behöver, utan daghem skulle bli skola och bebisar skulle undervisas. Det lilla barnet blev en biologisk fotboja i många partiers ögon som skulle avlägsnas så tidigt från föräldrarna som möjligt, så de skulle kunna gå ut och arbeta.

Men en ettåring har fortfarande behov av väldigt mycket omsorg. Och hur många vet att små barn inte lär sig saker om anknytningen inte är i viloläge? Inte många, eftersom den forskning som finns om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Den forskningen passar inte inte i politikernas planer, där föräldrar främst ses som arbetskraft och tid för barnen ses som förlorad tid som skulle kunna användas bättre på en arbetsplats utanför hemmet.

Men tid för barn är väl investerad tid. Att ge små barn det de behöver, skapar trygga, välfungerande vuxna som lättare kan bidra till samhället, som mår bättre och presterar bättre. Vi har facit nu på vad som händer när man ignorerar dessa självklara bitar. Både barn och kvinnor mår riktigt dåligt och den psykiska ohälsan ökar hela tiden. Den som vågar lyfta saker som små barns behov får genast anklagande fingrar pekade mot sig. ”Du skuldbelägger”, ”alla kan faktiskt inte stanna hemma längre” (Näe, eftersom politikerna försvårat det enormt genom olika politiska beslut. Men desto viktigare då att lyfta frågan och få en förändring).

Tidens anda är att premiera framförallt kvinnor som väljer arbete före tid med barn. Män har gjort så i alla tider, men nu ska kvinnorna styras att göra samma val. Konstigt nog är det aldrig mammashaming eller skuldbeläggning när hemmaföräldrar och de som valt tid för barn ifrågasätts. Och ofta på en väldigt låg och osaklig nivå dessutom.

Jag kan inte förstå varför vi inte istället uppmuntrar föräldrar rent allmänt att satsa på tid för barn och tar fram familjepolitiska ramar som gör det möjligt. För de som vill. Känns karriären viktigare så visst, men då ska barnen vara i en miljö som bygger på små barns behov och tyvärr men det gör inte förskolan idag. Den har blivit ett gigantiskt experiment vars verksamhet och dess effekt på barn inte utvärderats på över 30 år. Jag tror inte någon vågar utvärdera, eftersom det då skulle bli uppenbart hur tokigt allt har blivit.

För ett litet barn är ju föräldern den viktigaste personen i världen – ja barnets hela värld. Var och en får välja vad det tycker är viktigast, bara de har fått rätt fakta om vad som ÄR viktigt, vilket inte är fallet i dagens Sverige. Men om man väljer bort tid med barn, så är det viktigt att det lilla barnet i så stor utsträckning som möjligt ändå får det som små barn behöver. Och tyvärr men det kan inte dagens förskola erbjuda, med sina stora barngrupper och få personal. Plus att man helt tappat greppet vad som är viktigt. Så här skriver en förskollärare:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar Undervisning utifrån Poststrukturell ingång:
– Barnet som subjektskapande
– Bodymind
– Ritzomatiskt tänkande
– Transdisciplinärt lärande
Hälsningar från Förskolan – första steget i undervisningstrappan.”

Det som det borde stå är:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar små barns behov utifrån viktig och grundläggande forskning kring:
– Anknytning
– Neurobiologi
– Utvecklingspsykologi
Hälsningar från Förskolan – trygg och säker miljö när föräldrarna arbetar.”

Krisen i förskolan och det uppenbart riskabla i att placera ett litet barn i en miljö som inte klarar av att ge barn det de behöver, borde per omgående göra att partierna tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken. Barnen kan inte vänta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Rika, kända och privilegierande skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

Modig Petra Mede att säga att mammor ska få välja själva

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Fler dör av stressrelaterade sjukdomar

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte (Alla politiska beslut som lett fram till dagens kris i förskolan).

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss som mest

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anknytningsteori

Publicerad i hemmabarn, hemmaförälder, hemmaomsorg

Därför valde vi hemmaomsorg igen

62529696_10157314573386552_3859966582990045184_o
Foto: Privat

Gästinlägg i HFNs blogg:
Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.

Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.

Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.

En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.

Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.

Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.

I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.

Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.

Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.

Juni Saga Douhan

(Inlägget finns på Facebook också och är publicerat med tillåtelse av författaren till inlägget)

Publicerad i familjepolitik

Skolsystemet slår ut vissa barn direkt

child-1439468_640
Foto: Pixabay

I samma takt som vi genom politiska beslut gått från valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, mot en enda barnomsorgsmodell: förskola från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar – så verkar den självklara kunskapen om att barn är olika försvunnit. Jag förstår inte hur något så självklart kan försvinna.

Nu i vår är det många barn som ska göra sina första besök i skolan, inför skolstart i höst. I många kommuner glömmer man till att börja med bort att det finns barn som inte går i förskola, en del har hemmaomsorg och andra går i någon form av pedagogisk omsorg som familjedaghem eller flerfamiljsystem. Barn som går i förskola får självklart alltid en möjlighet att delta i introduktion inför skolstart. De barn som har annan omsorg glöms däremot ofta bort. Hur svårt kan det vara ute i kommunerna på barn- och utbildningsförvaltningarna att ta fram rutiner även för hemmabarn och barn i annan pedagogisk omsorg, så att även de kallas till introduktion inför förskoleklass. Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan, så varför diskrimineras vissa barn?

Sedan får jag ta del av fler berättelser med andra problem som dyker upp i den ensidiga samhällsmodell vi skapat. En modell där man verkar utgå ifrån att alla lever likadant, har barn som är stöpta i exakt samma form, födda vid samma tid på året och som har exakt samma förutsättningar inför skolstarten. I verkligheten så är barn olika, födda vid olika tidpunkter på året, en del är för tidigt födda, andra har någon form av npf-diagnos, eller är inte redo att börja skolan av andra orsaker. Det behöver inte vara något mer dramatiskt än att barn har olika personligheter och mognar olika fort.

Men plötsligt har det blivit extremt svårt att utgå från det enskilda barnet och i samråd med föräldrarna vänta med skolstart för en del barn. Inga undantag får göras, inte ens om barnet är fött för tidigt. Alla ska börja skolan oavsett, i många kommuner. Det verkar som de ansvariga totalt saknar förmåga att förstå de framtida konsekvenserna av att inte ha en flexibilitet i skolsystemet längre. Ett system som självklart ska ha regler, men även undantag. Inkludering till varje pris är en annan sak som skapar problem. För en del barn fungerar en mindre grupp bättre och med kunskap om att barn är olika, blir det en självklarhet. Inte konstigt att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Barn som klappat igenom och inte klarar av att gå till skolan alls.

Och för de barn som klappar igenom finns sällan något stöd. Jag har genom mitt arbete i familjepolitiken och för barn, fått ta del av många berättelser där föräldrar kämpar för sina barn, utan att få gehör. Kortsiktigt kan det kanske verka som en kostnadseffektiv lösning att trycka in alla barn i samma mall, men långsiktigt ser vi vilket lidande som barnen drabbas av och vilka enorma kostnader det blir för samhället. Vi föräldrar måste kräva att kunskapen om vad små barn behöver, vad större barn behöver, vad ungdomar behöver – tas tillbaka.

Allt börjar i familjen med familjepolitiken. Det vi väljare kan göra är att markera mot de partier som inte ens tycker det är viktigt att ha en familjepolitik. En modell passar ju alla, eller hur? Så varför ens ha någon form av familjepolitik? Vi måste vända den negativa trenden och sätta press på partierna att ta fram en familjepolitik som bygger på fakta, inte på ideologiska idéer, eller vad som kortsiktigt är bäst för staten. Barn kräver långsiktighet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skola inte rätt för alla små barn

Skolföräldraupproret: ”Nedskärningarna trasar sönder barnen”

Inte föräldrars fel att barn blir hemmasittare

Publicerad i familjepolitik, förskola, jämställdhet, psykisk ohälsa

Förskollärare talar ut om krisen i förskolan

child-2411855_1920
Foto: Pixabay

När makten gör allt för att få människor att agera på ett visst sätt, så blir det till slut nästan helt absurt. Fick nyligen höra från en som arbetar i förskolan att i sommar kommer ett litet barn bara få vara en ledig i en vecka, för att mamma och pappa, (som inte har några särskilda skäl till att inte ge sitt barn ledigt), har bestämt att liten ska få gå i förskola hela sommaren, samtidigt som mamma och pappa är hemma och lediga med syskonet. Det mest absurda i det hela är att eftersom föräldrarna kräver att barnet ska ha rätt till sina 30 timmar i veckan, även under sommarlovet, så måste förskolan hålla öppet för ett barn. Det är helt omöjligt att förstå varför föräldrar tror att deras lilla ska det bättre i förskolan än med sina föräldrar, sitt syskon, sin familj. Dessutom kostar det här enorma summor för skattebetalarna, pengar som skulle behövas på annat håll när snart sagt varenda kommun går med underskott.

När föräldrar agerar så här så visar det att propagandan från staten gått för långt. I flera decennier nu har föräldrar matats med att ”en förälder kan aldrig ersätta en pedagog i förskolan”, som Liberalen Nyamko Sabuni, då jämställdhetsminister, kläckte ur sig. Samma parti som var med och tog bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget tillsammans med C, V, S och MP. För alla barn har det ju bäst i förskolan, eller hur? Gärna dygnet runt. En framtid som Annika Strandhäll, S, vill se bli verklighet för många barn inom en snar framtid. Och regeringen arbetar på med det målet, snart kommer ett förslag om försämrad föräldraförsäkring, samtidigt som de förbereder sig för att införa obligatorisk förskola för alla barn till nyanlända. (I ett första skede, sedan blir det garanterat obligatoriskt för alla).

Till sin hjälp att lura i föräldrar att förskola är det bästa för alla barn, så har staten haft ett gäng forskningsförnekare som hjälpt till att sprida en felaktig bild av små barns behov, samtidigt som all forskning om vad små barn behöver på riktigt – forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, stuvats undan. Det är ingen tillfällighet att forskningsförnekaren och professorn i bakteriologi Agnes Wold, anlitats av regeringen som expert i samband med att regeringen vill försämra föräldraförsäkringen kraftigt. Agnes Wold förnekar anknytningens betydelse och har skrivit en föräldrabok utifrån ett jämställdhetsperspektiv – där det lilla barnet ses som en biologisk fotboja som ska avlägsnas så tidigt som möjligt från föräldrarna, så de blir jämställda. Enligt den socialistiska definitionen av jämställdhet: 50-50. Boken handlar inte om det lilla barnets behov, utan är ett led i regeringens propaganda för att få föräldrar att agera ”rätt” och lämna bort barnen så tidigt som möjligt.

Viktigt också är att komma ihåg att det är lukrativt att vara forskningsförnekare och mata ut statens propaganda. Den som gör det får karriär, ära, uppdrag och tjänar mycket pengar. För att inte fakta ska nå fram till föräldrarna så har staten i andra änden sett till att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Det är ett sätt att kunna fortsätta mata ut propaganda. Norge däremot har forskat en hel del och det visar vilken farlig väg vi vandrar på i Sverige när vi stuvar undan viktig forskning. Mycket av den forskning Norge tagit fram förklarar den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i Sverige.

För den som känner till allt det jag skrivit ovan, så var det extra befriande att läsa den utmärkta debattartikeln av Monica Mitlin, förskollärare:

”Ibland blir, som Foucault skrev, vansinnet den dominerande diskursen i ett samhälle. Men problemet med dominerande diskurser är förstås att de aldrig utger sig för att vara vansinniga. Det är ju därför sagor som ”Kejsarens nya kläder” en gång skrevs.

Vi sitter på ett APT på förskolan och fyller i kolumner som ska ”synliggöra måluppfyllelse”. När chefen lämnat rummet, fnissar vi. Vad ska vi dra till med där då? Vi är trötta. Vi har egentligen pratat klart för länge sen. Skratt och gråt ringer i våra öron. Älskade ungar! Som inte alls låter sig inrymmas i dessa torra kolumner.”

Vi är många som sett att Kejsaren är naken, att förskolan tagit fel väg när små barns behov fått stå tillbaka för politikernas vision om att förskolan ska ersätta föräldrarna, så att de ska gå ut och arbeta. Statens syn på det lilla barnet ”från Ax till limpa”, är kall och cynisk och det visar inte minst alla dessa metoder som införts i förskolan. Metoder som Lean och så alla dessa skolbaserade program som ska komma tillrätta med de problem som miljön i förskolan skapar i form av utagerande och oempatiska barn. Det är ingen tillfällighet att en av statens främsta forskningsförnekare – Sven Bremberg – också är en person som varit med och tagit fram skolbaserade program till förskolan, som han tjänar pengar på och som han själv rekommenderat via sin tjänst på Folkhälsoinstitutet, numera Folkhälsomyndigheten.

Så länge de anställda i förskolan hållits tillbaka av tystnadskulturen, har verkligheten inte nått ut till föräldrar. Nu kommer dock alltfler berättelser. Först ut var Christer med mångårig erfarenhet från arbete i förskolan, med sin berättelse som publicerades på Power to Parents. Med den berättelsen rämnade dammen och det blev startskottet till de åtföljande berättelserna i #pressatläge, om hur illa ställt det är i förskolan. Följt av ett väldigt delat inlägg av förskolläraren Marie Rydell, som skrev att förskolebarn har det bättre hemma.

Nu ser de allra flesta att Kejsaren är naken och att flaggskeppet ”Världens bästa förskola” håller på att sjunka. Räddningen nu är att ta helhetsgrepp på familjepolitiken. Ta bort alla beslut som politikerna fattat som aldrig byggde på små barns behov. Gör om och gör rätt. När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar, barnen mådde bättre och presterade bättre i skolan. Och sluta försöka få föräldrar att springa ännu snabbare i ekorrhjulet. Det är fullt upp som det är under småbarnsåren. De som vill måste kunna skapa sig en bättre balans med tid för barn.

Se också till att garantera att det finns alternativ i alla kommuner. Alternativ som: pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem, tvåfamiljssystem och hemmaomsorg.  Barn är olika och förskola passar inte alla barn, då måste det finnas alternativ, om vi vill ha friska, välmående barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Lista över forskningsförnekare

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Norska studier om förskolan:

Stressade förskolebarn, stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Publicerad i familjepolitik, föräldraförsäkring, jämställdhet

Åsiktskorridor i SVTs Morgonstudio

60764191_2848468245178251_1620816294100074496_nSVT verkar bli allt mer beroende av att servera ”rätt” politiska och ideologiska budskap. Men för att kunna kalla sig oberoende så måste alla sidor få höras och reglerna för public services oberoende uppdrag följas. Som jag berättat om tidigare så tog Opinion Lives debattredaktion parti för kortad föräldraförsäkring, genom att inte följa praxis och publicera slutrepliken på min debattartikel. Och i debattprogrammet i tv om föräldraförsäkringen hade de sedan dessutom två personer som tyckte i princip likadant.

Här i veckan så valde SVT Morgonstudion samma koncept. Nina Rungs make, Peter Rung (Svensson) med titeln ”jämställdhetskonsult”, fick sitta i tv tillsammans med Louise Winblad, bloggare och författare och båda serverade samma åsikt: Självklart blir vi jämställda bara vi delar lika på allt. Inslaget presenterades också under rubriken: ”Kvinnor offrar jobb för barn”. Tänk om de inte alls offrar något till att börja med, utan istället får något. En gåva där tid för barn och balans mellan familj och arbetsliv ger dem äkta livskvalitet och sedan dessutom en mängd nya kunskaper att ta med sig och lägga till i sin cv? Det här att presentera en färdig ideologisk idé är inte att vara oberoende television, det är att vara beroende av att följa det staten pekar ut som det ”rätta”.

Inte blev det bättre av att Nina Rungs make oemotsagd fick uttrycka påstående helt tagna ur luften som: ”Vi vet att barn i jämställda familjer får bättre kognitiva förmågor”. (Där hade det varit på sin plats med en fråga: ”Enligt vilken undersökning då?”). Det blir så ensidigt med den här 50-50 idéen, där allt ska delas lika från föräldradagar till att båda är lika lite med barnen och voilà så kommer mirakel att ske. Smarta barn, lika bra pension, samma karriärmöjligheter och lika höga löner. Nu finns det naturligtvis inte någon forskning som stödjer att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, skulle ge några fördelar.  I samma takt som statens styrning av medborgarnas val har ökat så har sjukskrivningarna ökat samt även den psykiska ohälsan  hos kvinnor och barn. Det ger varken bättre karriär, pension eller lön. Även skolresultaten har sjunkit i takt med att alltfler barn placerats allt tidigare i förskola, allt längre dagar.

Eftersom jag verkligen tröttnat på SVTs partiskhet så skrev jag till SVT och fick svar från Marit Hübinette som är ansvarig för programmet:

”Hej,

I morse sände Morgonstudion ett väldigt vinklat program om jämställdhet. Två personer som tyckte i princip likadant fick uttala sig. Bilden var också satt på förhand: ”Kvinnor offrar jobb för tid med barn”. Är det verkligen oberoende att servera ett ideologiskt och politiskt budskap på det sättet, utan ens ett försök att nyansera bilden?

Jag blir väldigt förvånad när det finns så många andra sätt att se på jämställdhet och uppmuntra till jämställdhet, än att staten ska tvinga människor att dela 50-50 på allt. För att kunna titulera sig oberoende så tycker jag det kan vara en poäng i att nyansera bilden av jämställdhet och låta fler komma till tals som arbetar för samma sak, men har andra lösningar.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-ska-vi-jobba-nar-barnen-behover-oss-26418.  

Mvh
Madeleine Lidman

Jag fick ett snabbt svar, vilket var hedervärt:

”Hej Madeleine!

Utan att bli för invecklad i varför det blev som det blev i studion, så kan jag säga att vi på  redaktionen inte är helt nöjda med utfallet heller. 

Såklart finns många perspektiv på jämställdhet, och egentligen var det precis det vi ville åt.  Nu nådde vi inte fram och det är bara att beklaga. 

Tack för att du mejlade oss, jag ska läsa upp ditt brev för redaktionen så kan vi snacka vidare om detta.

Bästa,
Marit Hübinette
Chef Morgonstudion SVT” 

När jag sedan skrev och frågade vad de kommit fram till tog det dock stopp, så mycket vill SVT inte ha att göra med gräsrötterna som betalar för att de ska finnas.

Jag kan tycka att det börjar bli för mycket nu. Statstelevisionens partiskhet i kombination med en alltmer utökad åsiktskorridor i vårt land, gör att vi missar sunda diskussioner om hur de politiska ramarna ska utformas. Det finns inte bara ett sätt att uppnå jämställdhet, så lyft debatten och ta in fler åsikter. Vi behöver verkligen inte mer av det gamla vanliga snömoset, som Peter Rung levererade där man ser statens styrning av medborgarna som en garant för att se till att människor väljer ”rätt”.  Det finns nämligen inget rätt val. Vi är olika och att vi ska straffas ekonomiskt, få sämre pension eller sämre karriär om vi väljer tid för barn – är inte en naturlag, utan något staten bestämt ska ske om vi inte gör som staten vill. Blir det negativa sidoeffekter av att välja tid för barn, så gör något åt dessa effekter istället för att styra i detalj hur människor ska leva sina liv.

Vill vi uppnå riktig jämställdhet så måste alla inse att det inte bara finns en väg att gå, utan det finns väldigt många olika sätt att uppnå ett bra resultat. Jämställdhet kan lika gärna vara att var och en får göra det de drömmer om, som att en är hemmaförälder och en arbetar utanför hemmet. OM det valet får negativa konsekvenser för den enskilde, ska man lägga fokus på att undanröja dessa, inte styra människor att göra likadant.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kritiken mot SVT – ny studie visar politiska vinklingen

SVT lovar sluta med politiska markeringar

Partiska SVT vägrar publicera slutreplik 

Opinion Live: Ska man korta ner föräldraförsäkringen för att rädda välfärden?

Jämställdhetslinje blir sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss som mest? 

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa bland unga ökar

Sverige mer drabbat av psykisk ohälsa än övriga nordiska länder

Det här blir en hemmaförälder bra på

Nej fler kommer inte jobba med kortad föräldraförsäkring

Publicerad i Censur

Partiska SVT vägrar publicera slutreplik

baby-469280_640
Foto: Pixabay

Opinion Live på SVT väljer att bli partiska när de vägrar publicera slutrepliken till den debattartikel jag skrev den 10 april: ”Nej, fler kommer inte att jobba med kortad föräldraförsäkring”. Praxis är nämligen att när någon skriver en debattartikel så får också den personen slutrepliken. Men enligt Jan Sprangers på Opinion Live, fick Timbros svar utgöra ”ett slags slutpunkt”. Det här är allvarligt på många sätt och skadar SVT:s trovärdighet som påstått oberoende, men det är också illa eftersom Timbros förslag om kortad föräldraledighet slår hårt mot våra allra yngsta och fler röster därför måste få höras.

Hoppas nu att många kan hjälpa mig och sprida den slutreplik som SVT Opinion inte vill att ni ska få läsa.

Slutreplik till min debattartikel:
Siri Steijer, Timbro och Kajsa Dovstad, skribent, har svårt att ta till sig att den planekonomiska styrning de vill tvinga på småföräldrar, aldrig har lett till något bra i de länder som testat. Föräldraförsäkringen är heller inte allmosor från staten till folket som de påstår, utan den är något som vi alla betalar en procentandel till via lönen under hela arbetslivet. Den kom också till för att garantera att alla barn skulle ha möjlighet att vara hemma i åtminstone 12 månader i ett land där det valet är svårt att göra på grund av de extremt höga skatterna, där det är svårt att försörja en familj på en lön efter skatt.

Det är inte att moralisera att lyfta barns välmående och ta upp hur familjepolitiken påverkar den biten. I Sverige har viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan i decennier och delges inte föräldrar och någon forskning på vilken effekt förskolan har på små barn har inte gjorts under de senaste 30 åren i vårt land. I Norge har man däremot forskat på saker som vilken effekt långa dagar i förskolan har, hur stora barngrupper påverkar barnen samt vilken effekt de höga stressnivåerna hos förskolebarn får.

Studierna visar att förskolebarn riskerar att stressas för livet och att långa dagar i förskola riskerar att ge fler beteendeproblem. Att i det läget ens föreslå en kortad föräldraförsäkring vilket leder till att ännu yngre barn tvingas in i förskolan, är väldigt anmärkningsvärt.

Istället för att försöka tvinga specifikt småbarnsföräldrar att arbeta ännu mer när barnen är små och behöver dem som mest, så flytta istället fokus till alla de som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in och börja arbeta. Det tar visserligen längre tid och är krångligare, men vårt enda existensberättigande som småbarnsföräldrar kan inte bara vara att vi ska vara en kugge i ett gigantiskt maskineri, där man tvingar oss att springa allt snabbare i ekorrhjulet tills vi stupar. Det är varken ekonomiskt, jämställt eller lönsamt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs  också:

Kritik mot SVT – studie visar politiska vinklingen

Publicerad i psykisk ohälsa

Förändringar som lett fram till dagens epidemi i psykisk ohälsa

baby-539969_640
Bild: Pixabay

År efter år samma rapport om ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn: – Det är som en epidemi säger flera psykologer i en debattartikel i SvD – och ändå händer ingenting. Vad kan då det här bero på? Jag menar om vi tittar lite på hur mänsklighetens förutsättningar varit under vår existens på jorden, så är det inte precis ofta det är lugnt och harmoniskt för däggdjuret homo sapiens. Krig, folkvandringar, sjukdomar, pest, länder som blir invaderade, folkslag som blir utplånade när andra tar över, grymheter och hemskheter mot förlorarna och deras familjer efter ett krig, naturkatastrofer – och ändå har människan varit helt fenomenal på att överleva. Det farligaste och starkaste däggdjuret av alla tills nu då vi ser en epidemi i psykisk ohälsa som förgör våra barn och unga.

Vad har vi genomfört för förändringar kring barnens uppväxt som gör att vi i ett ekonomiskt välmående land, som inte varit i krig på över 200 år – har barn och ungdomar som klappar igenom och drabbas av psykisk ohälsa i en ständigt ökande takt?

Sedan tidigare vet vi att homo sapiens framgångsrecept har varit vår långa barndom. Människan är ett komplicerat djur, där mängder med viktig utveckling sker under de första åren – när vår helt fenomenala hjärna utvecklas som mest. Det är då grunden läggs som sedan blir avgörande för hur vi klarar av livets utmaningar.

Det finns naturligtvis inte en orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan i vårt land. Men vi har valt en familjepolitik som innebär att små barn ska lämna sin trygga anknytningsperson runt ett års ålder för att tillbringa tid på institution, ofta så mycket som 40-60 timmar i veckan. Vad händer då om miljön dessutom är bullrig, stressig och ger stora kortisolpåslag (påslag av stresshormoner) och det saknas någon som ser barnet och förstår det lilla barnets signaler? Vilken inre bild får barnet av livet och hur det ska hanteras?

För att få en bra inre bild för att klara av livet, så har det lilla barnet behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som är barnets trygga hamn. En hamn från vilket barnet sakta men säkert erövrar och lär sig förstå hur världen fungerar, tills dess barnet är moget att klara sig alltmer på egen hand. Förr skedde det här i en helt annan takt och på ett helt annat sätt. Idag tycks vi tro att allt barnet behöver är omsorg i hemmet i 12 månader, sedan ska det vara redo att lämna föräldrarna för att bli en elev i förskolan. Ett litet barn som kanske många gånger inte ens lärt sig gå och som ännu mindre har språket och förmågan att tolka och förstå sin omvärld. En omvärld som det lilla barnet behöver en trygg anknytningsperson som hjälp för att förstå och erövra.

Vi vet från #pressatläge och Förskoleupproret (som pendlar mellan att säga att de vänder blad, till att larma högt om krisen i förskolan) – att situationen är akut. Vi vet också att nedskärningarna i förskolan under 90-talet syntes tydligt redan år 2000 då Barnombudsmannen, BO, larmade om den akuta krisen i förskolan. Väldigt många förskolor klarar idag inte sitt uppdrag. Men ändå fortsätter föräldrar att lämna sina barn där, säkerligen mycket på grund av de måste och vi bara har en enda modell som subventioneras med stora belopp: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Är det då förskolan som är orsaken till den ständigt ökande psykiska ohälsan? Det vet vi inte, eftersom ingen forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Och anledningen till att ingen forskat handlar om att de som velat forska inte får anslag, samtidigt som de forskare som säger det staten vill att föräldrar ska höra (som hur förträffligt det är att lämna bort små barn och arbeta), får ära, berömmelse, forskningsanslag och tjänar pengar. Det vi kan se är att vi har en massa indicier som tyder på att några av de förändringar kring hur barnen växer upp KAN vara en bidragande orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan. Om vi vänder lite på steken och tittar på vad små barn behöver utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – så kan vi sedan titta på hur vardagen i icke välfungerande förskolor ser ut – och ganska snabbt se riskerna. Och vi talar nu alltså om att ingenting blivit bättre sedan BO larmade för 19 år sedan. Istället har det blivit värre, mycket värre, på grund av en mängd politiska beslut som inte bygger på små barns behov.

Jag är fullt medveten om att det här inte är en enkel fråga, men jag tycker att vi nått vägs ände med dagens familjepolitik och att vi måste börja utvärdera de förändringar som gjorts. Det duger inte längre att ignorera den forskning som finns. Den måste upp på bordet och sedan får vi tillsammans fundera över hur vi löser det här. Personligen är jag övertygad om att nyckeln till bättre psykisk hälsa hos barn och ungdomar är att ta fram en modern, flexibel familjepolitik som utgår ifrån vad små barn behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sämre psykisk ohälsa i Norden

Varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Professor: Problem med förskolan slätas över

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Förskollärare: Barnen har det inte så bra som ni tror

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Kraftig ökning av utskrivning av melatonin till barn

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?