Publicerad i Familj, psykisk ohälsa, tid för barn

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

nature-2597056_640
Foto: Pixabay

Hon är femton år och har bestämt sig: Hon ska ta sitt liv och hoppa framför ett tåg. I tåget som snart ska ta hennes liv sitter en tvåbarnspappa. Han ser henne och vet i samma stund att han aldrig kommer att hinna stanna tåget. Vad tänker hon? Att det ska bli en snabb smäll och så är allt över. Vet hon att hennes kropp kommer att slitas i stycken, att kroppsdelar kommer att fastna i tågets olika delar, att blodet kommer att färga fönsterrutorna röda? Förmodligen inte, för ingen pratar om den brutala verkligheten bakom ett självmord där någon hoppar framför ett tåg. Men tågföraren vet. Han vet hur grymt det kommer sluta och att tåget kommer att bli stående i timmar för att saneras. Han vet att han kommer att ha mardrömmar och flashbacks över händelsen i år framöver. Den där känslan att se någon i fara, men inte kunna göra någonting. Han vet att det här händer ofta. Och flickan, den unga tjejen, vem var hon och varför tog hon, liksom så många andra ett så drastiskt beslut? Varför mår vi så dåligt i vårt land att cirka en miljon människor går på antidepressiva, även barn? Och varför fortsätter vi bara medicinera människor, utan att fundera över hur vi kan förebygga många av fallen?

Det här är naturligtvis en väldigt komplex fråga men jag kan inte komma ifrån att vi skapat ett samhälle där människor är väldigt, väldigt ensamma. I jakten på självständiga individer som ska vara beroende av staten istället för familjen – har familjen som enhet monterats ner. Förtöjningarna till föräldrarna, som är barnens trygga ankare har kapats och barnen flyter runt som så små korkar på ett stormigt hav, utan en en trygg hamn att segla in till och vila ut i. Stressen flödar hos föräldrar och barn. Tid för reflektion, närhet, eftertanke, vila, kärlek, lugn och stillhet – finns inte i ett samhälle med ständigt upptempo. Men vi är biologiska varelser, vissa saker måste finnas på plats för att vi ska må bra psykiskt.

Personligen tror jag att det var ett stort misstag att montera ner familjen av ideologiska skäl. Jag förstår absolut tanken att kvinnor ska ha sin frihet och inte bli fast och beroende av en respektive, om relationen inte skulle utvecklas på ett bra sätt. Men jag tror inte det bara finns en lösning för att minimera den risken och att den lösningen är att plocka bort barnen så tidigt som möjligt från mammorna. Jag tycker också det är kontraproduktivt att hela tiden bara tuta i människor att enda vägen till trygghet och jämställdhet är att kvinnor arbetar lika mycket som männen. För det har gjort att vi i Sverige har ett klimat där de som tar en paus, eller går ner i arbetstid, ses som lata och icke ambitiösa. Viljan att satsa på tid för barn drabbar både mammor och pappor negativt och saboterar därmed även för de pappor som kan och vill satsa på att bli hemmaföräldrar. Alla fördomar minskar människors handlingsutrymme. Du ska ha en obruten karriär i många yrken, för att inte bli ratad den dag du vill gå tillbaka till arbetet.

Jag skulle vilja ha en mer nyanserad debatt hur vi går från dagens läge till att skapa ett bättre och mer välmående samhälle. Det kan omöjligen vara så att det bara finns en enda lösning, utan jag tror snarare på att respektera att människor är olika och därför utveckla valfriheten. Helt enkelt ge människor mer egenmakt över sina liv. Den totalitära styrningen av hur människor ska tillåtas leva, måste upphöra. I gengäld tror jag vi kommer få både mer välmående människor men också ökad produktivitet. För alla dessa utbrända människor som klappar igenom i psykisk ohälsa, är inte lönsamt eller produktivt – och framförallt är det verkligen sorgligt när människor berövas det viktigaste de har har: tid med familjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Till dig som har självmordstankar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Alltfler svenskar tar antidepressiv medicin

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Sjukdomsförklara inte i onödan

Antidepressivt läkemedel ineffektivt och farligt för unga

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Antidepressiva kan öka självmordsrisk

Lyckopiller kan ge självmordstankar

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Publicerad i förskola

Trodde dottern hade det bra i förskolan: ”Det var en stor fet lögn!”

2467492648_c6b7b78c5d_c
Foto: Clappstar (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (Genrebild)

I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Än mindre har någon journalist ”wallraffat” på en svensk förskola för att se vad som egentligen försiggår bakom kulisserna. Något som kanske borde vara aktuellt med tanke på alla larm från personalen om att de inte har rätt förutsättningar att ge barnen bra dagar. I Danmark valde man dock att filma i smyg hur en liten flickas inskolning var, egentligen.

Trodde dottern hade det bra i förskolan: – Det var en stor fet lögn!

En liten flicka grät i nästan en timme under en av sina första inskolningsdagar i förskolan. Hon blev avvisad, tilltalades på ett kränkande sätt och lyftes upp i armen av en pedagog.

Oliver Benner hade sagt till personalen i förskolan att det bara var att ringa om det var blev några problem. Men han hörde aldrig ifrån personalen och trodde att dotterns inskolning gick bra.

Sanningen var en helt annan. För dottern grät i stort sett oavbrutet i 50 minuter sedan pappan lämnat henne och personalen avvisade henne när hon sökte tröst. En pedagog kallade henne ”bortskämd” och ”otroligt egoistisk”. Satte ner henne hårt och lyfte ävem upp henne i armen. Det visar en dold filminspelning som danska TV 2 gjorde.

En inblick i en dold verklighet

I januari lämnades Olivers och Anne Benners 14 månader gamla dotter på en förskola i Köpenhamn i Danmark. Föräldrarna visste att det var något som inte var riktigt bra eftersom dottern hade gråtit en del. Men de fick ändå ett intryck av att inskolningen gick bra.

– Du tror att det går bra och du förväntar dig att de ska vara ärliga när du kommer och hämtar, säger Anne Benner.

Men via en dold filminspelning, som TV 2 visade för dem, har föräldrarna nu fått en unik inblick i sin dotters vardag på förskolan. En inblick i en för dem okänd verklighet som chockat dem.

– När du ser att det dyrbaraste du har i världen i princip bli misshandlad, där hon inte ens får sina basala behov uppfyllda, så är jag övertygad om att vilken förälder som helst skulle känna en enorm frustration och ilska, säger Oliver Benner.

I dokumentären ”Förskolor bakom fasaden”, har TV 2 undersökt två förskolor i Köpenhamn med hjälp av en dold kamera. Filminspelningarna gjordes av en pedagog som i samarbete med TV 2 anställdes på förskolorna. En av förskolorna var den Oliver och Anne Benner valt åt sin dotter.

Här återberättar vi händelsen som drabbade deras dotter under de två timmar som hon var i förskolan. Du kan se de dolda filminspelningarna vartefter – tidsangivelserna i det övre vänstra hörnet av videoklippen visar hur länge dottern varit i förskolan.

Dottern gråter, men blir inte tröstad

Klockan 9 på morgonen kommer Oliver Benner till förskolan för att lämna sin dotter. Hon tas emot av en erfaren assistent och en pedagog.

– Vi pratade om att vi får se hur det går under dagen och att vi var hemma, så det var bara att ringa om det var något, säger Oliver Benner.

Han ber alltså personalen att ringa om det uppstår några problem och lämnar sedan förskolan. Under de första minuterna pappan gått iväg försöker pedagogen i förskolan att trösta Oliver och Anne Benners dotter. Pedagogen försöker flera gånger leka med henne och tar men henne ut i korridoren en gång. Men flickan bara gråter och ropar på mamma och pappa.

Även den pedagog som har ansvaret i förskolan försöker trösta flickan en gång, men utan framgång. Pedagogen försöker då varken hjälpa eller ge råd till hur assistenten ska lugna ner flickan.

När barnen i förskolan samlas för att äta frukost, kommer flickan återigen till pedagogen som sitter och skär frukt till barnen.

– Det finns andra barn än du här. Vi är väl medvetna om att du är bortskämd, säger hon till flickan som fortsätter att gråta.

Flickan vänder sig då återigen, pekar på dörren och ropar ”mamma” och ”pappa”. Då har det gått en kvart sedan lämnade pappan lämnade förskolan. Om och om igen söker flickan tröst, men blir avvisad. Pedagogen lyfter den lilla flickan att dra i armen och rycker flera gånger till sig sin egen armen när flickan rör vid henne.

Personalen tröstar inte barnet

Efter en halvtimme är det en samling i förskolan. Dottern har gråtit nästan oavbrutet sedan hon lämnades. Pedagogen sitter på en madrass samtidigt som några av de andra barnen leker bredvid. Flickan får inte någon tröst och springer flera gånger ut i korridoren för att leta efter sin pappa.

Hon springer tillbaka till pedagogen som fortfarande inte försöker trösta henne. Istället lyfter pedagogen upp flickan och sätter ner henne hårt på madrassen. Pedagogen säger upprepade gånger till flickan att sluta gråta och vara tyst:

– Vet du vad, jag kan inte höra vad de andra barnen säger. Du är en otroligt egoistisk.

Efter två timmar hämtar Oliver sin dotter

Efter 50 minuter anländer en ny pedagog till förskolan. Hon tar upp flickan, som blir lite lugnare. Men hon är fortfarande väldigt ledsen och gråter. Klockan 11 – två timmar efter att hon lämnats – kommer Oliver Benner för att hämta sin dotter.

– Men, har du redan vant dig vid hur det är? säger han.

Den första pedagogen väntar med att berätta, medan den andra säger att det har gått bra. Pedagogen säger sedan att flickan varit väldigt ledsen.

Psykolog anser det barnet utsatts för kan vara skadligt.

TV 2 har visat filminspelningarna för Lone Hygum, som har 15 års erfarenhet som psykolog av att observera barn i förskolan. Hon blir skakad över vad hon ser

– Det är hemskt. Jag står knappt ut med att titta. Jag kan helt enkelt inte. Jag kan inte förstå att man inte hjälper barnet.

– Flickan är helt utelämnad till sig själv, hon hånas, får höra att hon ska skämmas, blir tilltalad på ett kränkande sätt och tagen hårt i armen, säger Lone Hygum.

Hon anser att det handlar om omsorgssvikt.

– Det är verkligen obehagligt. Tänk dig ett litet barn som ska vara ifrån sina trygga anknytningspersoner för första gången i livet och som sedan råkar ut för något sådant här – alldeles ensam och utan någon som hjälper henne, säger Lone Hygum, som anser att situationen kan vara direkt skadligt för flickan.

– Till slut är hon helt utmattad. Du kan ju se att hon inte har några krafter kvar. ”Pappa” är det enda hon snyftande kan få fram till slut. Hon har inte någon energi kvar för att gråta hysteriskt.

– När barn ger upp hoppet att få hjälp, är det dags att bli riktigt orolig, säger Lone Hygum.

Hämtade sin dotter direkt

Föräldrarna hade hittills varit nöjda med förskolan. När TV 2s visade filminspelningen förändrades deras uppfattning om förskolan och de kände sig förda bakom ljuset.

– Du känner dig förrådd. Det är en stor, fet lögn som du blivit serverad, säger Oliver Benner.

– Vi är inte misstänksamma av naturen. Men du önskar att du hade varit lite mer misstänksam, när det nu fanns anledning till det, säger Anne.

Oliver och Anne Benner tog omedelbart konsekvensen efter att ha sett filminspelningarna.

– Vi åkte och hämtade henne direkt och tog alla hennes saker och gick. Och sa upp hennes plats, säger Anne.

Köpenhamns stad: Det här är omsorgssvikt

TV 2 har även visat filminspelningarna för områdeschefen för barn- och ungdomsförvaltningen i Köpenhamns kommun, Kate Obeid. Hon erkänner att behandlingen av Oliver och Anne Benners dotter inte lever upp till Köpenhamns kommuns kvalitetskrav för förskolan.

Vad vill du som ansvarig för den här förskolan säga till föräldrarna som nu för första gången får se hur ni tagit hand om deras barn?

– Jag kan bara beklaga det djupt. Jag skulle bli väldigt ledsen om jag var förälder till det här barnet. Det finns inga ursäkter.

Skulle du kalla det för omsorgssvikt?

– Ja, i den här situationen får barnet inte den omsorg som barnet borde ha fått och det är omsorgssvikt.

Hur passar de ord in ni själva använder som omsorg och positiv vuxenkontakt?

– Det är inte det vi ser i det här klippet.

Du är ju chef över för det här området. Hur känner du inför det du ser?

– Det känns inte alls bra.

Vem ansvarar för att förhållandena är så här för det här barnet?

– Det är det flera som har ansvaret för. Jag har det övergripande ansvaret. Det finns några chefer som ansvarar för att saker åtgärdas när det förekommer något som inte är acceptabelt. Det är också övriga medarbetare som har ett arbetsförhållande med varandra, som har ett ansvar för att säga något och säger ifrån, när man ser något som inte är som det ska.

Översättning: Madeleine Lidman

Se de dolda filminspelningarna >>

Läs också:

Namninsamling: Nej till obligatorisk förskola från tre års ålder

En del barn får separationssår och stresskador för livet

 

Publicerad i politisk detaljstyrning, tid för barn

Sverige är inte unikt när det gäller att försöka minimera barnens tid med föräldrarna

 

Skärmavbild 2019-10-22 kl. 21.20.06
Foto: Mobile Madness (FLICKR) LICENS: CC BY-SA  (Vårdare på kibbutz)

 

Två frågor bereds på regeringskansliet just nu: Försämrad föräldraförsäkring och obligatorisk förskola för i första hand nyanländas barn från tre års ålder. Det syns i media som nu hjälper de till att mata ut regeringens propaganda. Det hade varit skönt med lite kritisk journalistik. Men det kommer inte hända. Betet är utlagt och media har svalt det. Men hur mår de barn som får allt mindre tid med sina föräldrar? I Solens barn kan vi lära oss lite mer om det.

Redan i Almedalen 2017 pratade Annika Strandhäll, S, om att det måste byggas fler dygnet-runt-förskolor när regeringen försämrat föräldraförsäkringen. Hon hymlade inte med att syftet med försämringen var att få ut främst fler kvinnor i arbete för att lösa krisen inom vård och omsorg.

År 2004 tydliggjorde Lena Hallengren, S, att en obligatorisk förskola från ett års ålder väntade runt hörnet: ”Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet”.

Den politiska ideologi som ligger bakom att små barn ska separeras så tidigt som möjligt från föräldrarna verkar se barn som biologiska fotbojor, som föräldrarna ska frigöras ifrån så att de kan arbeta och bygga en stark stat. En kall och cynisk idé som inte ser människan som mer än en schackpjäs som regeringen anser sig ha rätt att förfoga över efter behag.

Valfriheten har nu minskat i Sverige under decennier, samtidigt som den politiska detaljstyrningen ökat drastiskt. Vi har förlorat rätten till våra egna liv, till våra barns liv och vi har förlorat rätten att följa våra drömmar. Istället har vi reducerats till ting i en statlig maktapparat.

Men var kommer barnen och deras behov in? I filmen Solens barn berättar Avraham Balaban om hur hans barndom såg ut när han växte upp på en kibbutz i Israel. Det här experimentet att separera barnen så mycket som möjligt från föräldrarna så tidigt som möjligt, påminner väldigt mycket om det som sker i Sverige idag, där regeringen snart kommer presentera fler förslag för att minska barnens tid med sina föräldrar. Propaganda, förvanskad statistik, forskningsförnekare som sprider regeringens budskap – allt för att lura i föräldrar att separationen från familjen är något bra för barnet.

Vad kommer dagens barn i Sverige att minnas och vad kommer de att berätta om sin barndom? Det här är Avraham Balabans berättelse om uppväxten på en kibbutz:

”Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken  Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered,  av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.

Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma – den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa ”Abba! Ima!” (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ””Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika… Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz… I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap – under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme… (Resultatet) är fulländning.”

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det… Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset.

Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil – han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra – med krokiga och böjda grenar… Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Ingen kan ifrågasätta sanningen av det han beskriver, men frågan måste ändå ställas, om man kan utvidga detta till ett fördömande av hela kibbutzgemenskapstanken. Fick en hel generation bestående men? Eller kan man kanske bara konstatera att just denne son till just dessa föräldrar i denna kibbutz vid denna tid blev vanvårdad?

När man läser Balabans skildring kommer man inte ifrån känslan att ett brott har begåtts. Kanske enkel rättvisa kräver att denna livsform, där barn fått svåra skador, nu måste få ett slut. På de flesta kibbutzer bor numera barnen tillsammans med sina föräldrar.

Så när allt är över har livet i den traditionella familjen segrat.

Sarah Halevi

Halevi doktorerade nyligen i neurobiologi vid Hebrew University

Från Jerusalem Posts veckoutgåva, 31 december 2004

Samtliga texter inskickade av Staffan Danell.
Svensk översättning av artikeln: ”En myt – att växa upp på kibbutzens barnhus” – Staffan Danell

Se också:

Filmen Solens barn

Publicerad i familjepolitik, förskola, hemmaomsorg, pedagogisk omsorg

Tusentals barn slipper gå i förskola

children-1869265_640
Foto: Pixabay

Regeringen förbereder sig nu för att införa obligatorisk förskola från tre års ålder för barn till nyanlända. Till sin hjälp tar de nu både Skolverket och SCB för agendasättande påverkanspropaganda. Och för att nå så många som möjligt inför det kommande förslaget tar de nu även (S)VT till sin hjälp.

1 oktober startade regeringen sin kampanj med hjälp av SCB som fått uppdraget från regeringen att sammanställa statistik för att försöka visa på att vi har ett problem att inte alla barn går i förskola. Med statistik kan man bevisa allt som ni vet. SCB matade därför lydigt ut följande:

”Av alla barn i Sverige mellan tre och fem år är det 6 procent som inte går i förskolan. Utrikes födda barn och barn från familjer med låga inkomster är överrepresenterade.”

För att riktigt sätta bilden och försöka göra det till ett problem att inte 100 procent av alla barn går i förskola, så väljer de till att börja med att utelämna att två procent av barnen går i pedagogisk omsorg (familjedaghem eller flerfamiljssystem). SCB fick därför frågan från Hemmaföräldrars nätverk, varför de valde att inte tydliggöra att det handlar om fyra procent som har hemmaomsorg och två procent i pedagogisk omsorg. De rapade då upp den vanliga propagandan, att förskolan är i en klass för sig eftersom den har en läroplan. (Ja och så har den #pressatläge som visar vilken kvalitet den håller).

Intressant här är att läroplanen är vägledande för pedagogisk omsorg, samtidigt som många förskolor idag drivs runt enbart med hjälp av barnskötare och outbildad personal. De har inte ens en förskollärare som leder arbetet på avstånd. Så ska vi ta och justera SCBs siffror lite så kanske vi lägga till några procent i kolumnen för barn som inte går i förskola med förskollärare. För utan förskollärare, ingen förskola. Dessutom blir det problematiskt att framhålla förskolans läroplan som något förstklassigt när skolresultaten faktiskt sjunkit sedan läroplanen infördes. Ett resultat som gör att vi kanske istället borde problematisera läroplanens införande samt att inte fler barn går i pedagogisk omsorg, eller har hemmaomsorg – för när det var så,  var skolresultaten bättre…

Men nyanser, sanningar och fakta är inte något som regeringen är intresserad av.

Regeringen har ett mål och en plan och då är steg ett att försöka göra det till ett problem att vi har valfrihet och att föräldrar väljer olika barnomsorgsalternativ. Och det fungerade ju att få bort vårdnadsbidraget genom att måla upp bilden av att det främst användes av ”invandrarkvinnor som behövde komma ut i arbete”. (Fakta visade en annan bild, men media hakade på och hjälpte till att göra propagandan till en ”sanning”).

Idag togs nästa steg i propagandamaskineriet för att få gräsrötterna att tro att vi bara måste ha obligatorisk förskola. (Ni som läst The Animal Farm hur makten arbetar, har konceptet helt klart för er). (S)VT gick ut och problematiserade att vi fortfarande har valfrihet genom formuleringen: ”tusentals barn går inte i förskola”. De går nämligen (hör och häpna) till öppna förskolan med sina mammor istället. Men ni förstår barnen har så ”jättemycket spring i benen och blir inte stimulerade”. ”Och barnen får inte höra sagor och de får inte höra svenska ord på dagarna”, säger Lottie Lassvall som arbetar på en öppen förskola i Tensta.

Nähä, men se till att de får göra det på öppna förskolan då, bästa Lottie Lassvall. Det ingår väl i ditt uppdrag. Öppna förskolan är väl ett gyllene tillfälle att låta utbildade förskollärare sjunga, ramsa och träna språk med barnen, tillsammans med barnens föräldrar. Ta sedan fram aktiviteter anpassade efter barnens ålder, så blir de inte understimulerade (vilket jag i och för sig starkt betvivlar att de är). Den öppna förskolan finns ju faktiskt för de barn som inte går i förskolan så använd den som det är tänkt  – och inte bara för barn under det första året innan föräldrarna börjar springa i ekorrhjulet igen.

Men det handlar förstås inte om att det är ett problem att barnen inte går i förskola. Egentligen. Något genuint intresse för invandrarbarnen finns inte heller, utan de är bara brickor i ett spel och ska användas för att bereda väg för den obligatoriska förskolan.

Den svenska förskolan är i kris. Utbildningsplatserna till förskollärarutbildningarna gapar tomma, väldigt många lämnar yrket, lägg till det att personalen i förskolan toppar i sjukstatistik och som sagt, att många förskolor drivs runt utan förskollärare. Många gånger har de inte ens utbildade barnskötare i verksamheten. Så vilken verksamhet erbjuds då barnen i stora barngrupper, med få personal, outbildad personal, ständigt sjuk personal, som får ersättas av vikarier? Barnförvaring, säger många. Man hinner bara med det nödvändigaste för att klara dagen.  Och i till exempel Malmö finns det förskolor där personalen varken talar svenska eller barnens modersmål.

Så det förstår väl vem som helst att det finns föräldrar låter sina barn slippa gå i förskola, men då tycker regeringen sig ha rätten att tvinga dem istället. Planen är så klart även att förskolan ska bli obligatorisk för alla barn i nästa steg och inte bara för barn till nyanlända. Voilà, så har Gunnar och Alva Myrdals planer på ett statligt övertagande av barnen genomförts. Men om vi skulle ta och utvärdera staten som förälder så ser det inte särskilt bra ut, varken när det kommer till skolresultat eller psykisk hälsa. DET borde vara en riktig varningsklocka för alla som sveps med i regeringens propaganda som kommer skölja över oss i veckor nu framöver.

Vi behöver inte mer tvång och styrning i det här landet, vi behöver mer valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, så föräldrar kan välja det som passar det egna barnet bäst. Så tack, men nej tack till alla manipulerande försöka att göra förskolan obligatorisk.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

p.s

Så här lät det från socialdemokratiskt håll 2004 när dåvarande förskoleminister Lena Hallengren ytterligare ville strypa valfriheten för småbarnsföräldrar. I DN kunde man läsa:

”Ettåringar kommer att kallas elever och gå i skola om förslaget till ny skollag antas av riksdagen hösten 2004.”

”Socialdemokraternas vision om det livslånga lärandet börjar på det som i folkmun kallas dagis, men som av pedagoger och väluppfostrade föräldrar och barn i dag benämns förskola. Och som i framtiden alltså bara ska heta skola. En medveten politisk strävan i familjepolitiken leder till utbyggd barnomsorg och en obligatorisk förskola för fyra- och femåringar.

Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet.
–Vi ser att de barn som deltar i förskola 
har lättare att klara sig i skolan, konstaterar förskoleminister Lena Hallengren.”

Fakta: Obligatorisk språkförskola
Utredaren ska:

* Analysera de rättsliga förutsättningarna för och undersöka hur nyanländas barn, enligt lämplig definition, ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre års ålder med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan med fokus på språkutveckling i svenska.

* Utreda och föreslå hur ett obligatorium kan utformas.

* Om förutsättningarna finns, lämna författningsförslag och övriga förslag som bedöms nödvändiga, bland annat vad gäller kretsen av barn (i åldern 3–5 år) och verksamhetens omfattning (minst 15 timmar i veckan)

Länk till regeringens förslag

Läs också:

Förskolan är på väg käpprätt åt helvete

Kris på förskolan – föräldrar uppmanas hålla barnen hemma

Innan läroplanen infördes var skolresultaten bättre

Färre söker sig till förskollärarutbildningarna

Förskollärare vittnar om kris i förskolan: ”Vi har inte tid att gå på toa”.

”Det blir allt svårare att locka nya till förskolläraryrket och befintliga flyr”

Förskollärarna tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår

Tusentals barn saknar förskollärare

”Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare”.

Förskollärare: ”Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen”

Därför ska vi ha vårdnadsbidrag

Myten om vårdnadsbidraget

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

”Barnförvaringen gör mig bestört”.

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för de som har sin barn hemma

Malmö stad knackar dörr för att få barn till förskolan

Ökad psykisk ohälsa bland barn och unga

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

grandfather-1434575_640
Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”

Publicerad i tid för barn

Visst får man vara stolt över sina barn

newborn-2935717_640
Foto: Pixabay

Det är inte ofta men ibland händer det att någon förälder lägger ut en statusuppdatering över sina barn och deras framgånger. Jag blir alldeles tårögd, vet inte riktigt varför men det väcker så starka känslor att se stolta föräldrar – det är ren kärlek i det de skriver. Och visst får man vara stolt och glad över sina barn. Att de tagit körkort, följt sina drömmar och valt yrke eller utbildning som de längtat efter. Det är inte vad barnen gjort i sig, utan just förälderns stolthet, som väcker så starka känslor hos mig.

Men i Sverige lider vi under Jantelagen: Du ska inte tro att du är något. Vad ger det för signaler? Klart du är något. Alla är något – och särskilt för sina föräldrar, så låt föräldrarna få ha sin stolthet och låt dem få uttrycka den. Gilla inläggen och skriv ett grattis. Sprid lite värme och glädje – genom att dela föräldrarnas glädje. Dela sedan din egen glädje och kärlek till dina barn. Visa att föräldraskap är viktigt.

Och vad vi än gör i livet, vilken karriär vi än väljer – så är ändå vårt föräldraskap det viktigaste, tycker jag. Det finns inte en finare gåva vi kan ge våra barn än tid, närhet och kärlek. Genom livet ska den kärlek vi ger våra barn, omlinda dem och skapa ett skyddande skal mot livets utmaningar. De ska vara marinerade i kärlek och tid med sina föräldrar/förälder, den dag de flyger ur boet. Fina kläder, utlandsresor, prylar – ingenting av allt det betyder något, till syvende och sist. Det finns så många avskräckande exempel på rikemansbarn som fått allt i prylar, men lite i tid och kärlek. Föräldraskap kan man inte leja bort, det är det absolut viktigaste uppdraget du fått på din lott.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, utvecklingspsykologi

HFN – en fredad zon från förskolepropaganda

brothers-179375_640
Foto: Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk startades för att de som kände att förskola inte var ett alternativ för barnet under de första åren, eller över huvud taget, skulle ha en mötesplats. En plats där de kunde få råd, stöd och inspiration och mod att våga följa sin magkänsla – för att kunna gå mot strömmen. En plats där de kunde börja bygga nätverk med andra hemmaföräldrar och hitta sina arbetskamrater i vardagen, samtidigt som barnen fick nya vänner. Det här är en så viktig bit att hålla i minnet, även om HFN välkomnar alla föräldrar som vill ge sina barn tid och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Överallt möts föräldrar idag av ständig förskolepropaganda, att vi ska dela lika på föräldradagarna och att vi ska arbeta heltid så tidigt som möjligt. Inget av den propagandan utgår från små barns behov, utan handlar om att staten vill ha ut föräldrarna i ekorrhjulet.

Den kan vara på BVC, personal i öppna förskolan, fejkade studier från Folkhälsomyndigheten, propaganda från Försäkringskassan på uppdrag av regeringen, eller kampanjer från forskare som på uppdrag av regeringen, vill testa om fler delar lika på föräldradagar och jobbar tidigare om man lockar med att de då tjänar mer pengar. Vi har ett samhälle där föräldrar matas med att förskola är lika naturligt som att lära sig gå. Något som till och med personal i förskolan reagerat på.

Staten och makten är ständigt sysselsatt med hur man ska få föräldrar att vara mindre med sina barn och springa mer i ekorrhjulet.

I andra änden så sipprar en annan bild fram, från till exempel #pressatläge Om en förskola i kris med stora barngrupper och för få personal. Vi ser också att något inte är bra i vårt land när vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. Varför mäktar de inte med livet? Homo sapiens är det mest framgångsrika däggdjuret av alla tills nu i våra dagar, när många dukar under i psykisk ohälsa.

Varför den psykiska ohälsan ökar och barn måste medicineras med antidepressiva för att orka leva, vet vi inte. Men vänder vi på steken och tittar på vad små barn behöver för att klara livets utmaningar och jämför det med vad många barn får, så får man kanske en del av sanningen. Barn är olika och en del har en genetisk skörhet, men om vi ger små barn det de behöver så ökar vi chansen att de kommer att klara sig bättre i livet. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi förklarar varför. Den beskriver hur barnet utvecklas och vilka bitar som måste finnas där för att barnet ska utvecklas optimalt. Närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen är några av de grundläggande bitarna.

Bilden är inte heller svartvit. Det är inte så att förskola alltid är dåligt. Det finns förskolor som fungerar bra och det finns många sätt för föräldrar att minska tiden i förskola om man nu måste välja det. Men för vissa barn är förskola inte under några omständigheter ett alternativ, då de helt enkelt inte mår bra i förskolegrupper och då måste föräldrar få kännedom om att man kan välja andra barnomsorgsalternativ, eller stanna hemma längre.

Hemmaföräldrars nätverk ska vara en fredad zon från all propaganda. Här ska föräldrar som ber om stöd, råd och inspiration att våga följa sin magkänsla, få de råden – och slippa höra ”men testa förskola”, eller ”mitt barn älskar sin förskola”. För det kanske är toppenråd i gruppen Barnomsorg och skola – HFN-föräldrar ger råd, till de föräldrar som vill ha/behöver förskola. Men det fungerar inte i en grupp för de som vill följa sin magkänsla och hoppa över/vänta med förskola. Det här är viktiga bitar och livet går sina egna vägar. Vi kan inte rå över allt, men när vi känner att vi kan – då ska vi få de råd vi behöver och inga andra. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk