Publicerad i familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Publicerad i hemmaförälder, hemmaomsorg

Visserligen obetalt – men jag arbetar som hemmaförälder

Jessica Kirjavainen, Foto: Privat

Gästinlägg från Jessica Kirjavainen, medlem i Hemmaföräldrars nätverk

Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.

Jag var hos läkarn.
Hon sa ”jag ser att du har en massa barn, hur gammal är yngsta?”
”Ja, en massa ja, fem närmare bestämt. Hon är snart 11 månader.” Svarade jag.
Hon: ”ok, vad går du tillbaka till då nu när hon börjar förskola?”
Jag: ”Nä, alltså jag stannar kvar här! Jag är hemmaförälder.”
Hon: ”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av? Du diskar, tvättar och städar som huvudsysslor?”
Jag: ”Eh. Nä. Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.” Sa jag och log.
Och tillade ”allt det där andra gör vi när vi hinner, det är inte så viktigt, och det gör vi tillsammans, gubben och jag.

”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av?

Jag hinner knappt skriva den här texten, och då sover ändå två och de andra är i skolan, för nu ska jag göra hushållssysslor egentligen.
Att vara förskollärare är ett jobb. Med betalt. De har raster och går hem efter en viss tid. Men jag, jag är ”bara hemmafru”?
Nä fasen alltså. Att en kvinnlig läkare säger så.
Det är lixom inte lika viktigt det jag gör. Fast jag jobbar dygnet runt.
Men det är mest egoistiskt får jag höra. ”Gå hemma hela dagarna” och ”lata sig”. ”Det skulle väl alla vilja göra, alla har inte valet.” ”Alla har inte den tiden.” Kan folk säga.
Fast nu är det ju såhär.
Alla får göra vad de vill med sina liv.
Och det här. Det är MITT liv.
Som JAG ska leva.
Och jag tycker att det här är det mest fantastiska i hela världen. Att leva. I vardagen. Med mina barn! Det går så fort! Två är tonåringar nu. Ena blir vuxen, den andra går ut nian! Och en liten går i skolan. Och bebisen! Ja hon fyller ett år!
Jag vill inte missa det här! Inte en sekund.
Så jag tar helt enkelt den tiden.
Det är mitt liv.
Jag väljer vägen att gå.
Dagen att leva. Stunden att dela.

Jag väljer mitt liv. För livet går inte i repris.


Jag väljer! Jag väljer mitt liv.
För livet går inte i repris.
Jag tänker inte sitta där sen. Gammal och grå.
Och önska att jag gjort annorlunda.
Det här är livet! Enligt mig.
Nä, jag blir inte rik. Jag hinner inte göra allting.
Men det kommer en tid. Med all tid i världen.
När jag saknar att ha armarna fulla.
Och dricka kallt kaffe.
För det är svårt att hinna med.
Vi går inte bara och latar oss.
Att vara förälder är ett heltidsjobb i sig, ändå hinner vi ofta med allt annat med, sköta ett hushåll och en gård och vara partner och vän. Alltid med huset fullt av ”massa barn.”
Vi är fasen superhjältar, vi föräldrar, för att inte tala om oss hemmaföräldrar! 💪🏻💖
Och när barnen säger att jag är deras superhjälte, att de älskar att vara med mig, och när jag får den där koppen på mors dag. Ja, det säger väl ändå allt? 💖

Jessica Kirjavainen

#hemmaföräldrar #wecandoit

Läs också:

Ju mer du kramar barnen – desto mer utvecklas dem

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

Mors Dag – hur mamma präglar vårt liv

Foto: Pixabay

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor. Så tack mamma, för att du gett mig perspektiv och lärt mig vad som är viktigt i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i föräldraskap, socialt samspel

Dina regler som förälder – är kanske inte mina

Foto: Pixabay

Dina regler som förälder, är kanske inte mina regler. Det känns för mig ganska självklart. Vissa föräldrar är så måna om att tillfredsställa sina barns omedelbara önskan, att de faktiskt inte ser att de kanske samtidigt förstör för någon annan. Därför kan det finnas en poäng i att vara lite smidig och känna av situationer som kan uppstå i det offentliga rummet – och inte förutsätta att de regler du snickrat ihop för ditt barn, är regler som andra måste acceptera.

Idag i lekparken fick min minsting kontakt med en lite äldre flicka som var där med skolan. Flickan var lugn och inte så pratsam. Hon höll sig för sig själv när de andra skolbarnen sprang runt och röjde ganska friskt. Vi började prata lite och efter en stund följde hon med oss bort till sandlådan, där vi plockade fram lite leksaker. Hon var så glad och nöjd och lekte så fint med min dotter, trots en viss ålderskillnad. Lite längre bort satt en i personalen och höll en öga på flickan. När jag tittade bort mot henne log och nickade hon.

Av och till så hoppade jag in i leken och samspelet fungerade så bra. Då kommer ”Kalle” tre år och stampar fram och tar tag i en av leksakerna. Min dotter säger nej och berättar att de leker med den. Men Kalle ger sig inte. Han ska HA just den leksaken. Lite från håll ropar Kalles mamma att han ska fråga om de kan byta leksak. Ivrigt frågar han om de kan byta, om han ger dem något annat. Nej, säger dottern fortfarande. Leken börjar stanna av och Kalle står envist kvar. Efter ett tag går han och min dotter och flickan återupptar leken igen.

Då kommer han skjuten som en kanon med en leksak och räcker fram den och vill ta den åtråvärda leksaken. (Nu börjar jag bli lätt irriterad). Han frågar återigen om de kan byta. Det blir nej nu också. Lite försiktigt förklarar jag för mamman som också kommit fram, att ”de vill nog helst bara leka ifred nu om det går bra”.
– Ja, men han måste väl få fråga, säger mamman med en röst som börjar gå upp i falsett.
– Javisst, får han fråga svarar jag. EN gång, men nu har han frågat tre gånger. Det hade nog varit bra om han respekterat svaret han fick redan första gången. Mamman nu halvt hysterisk svarar att han faktiskt ”måste få visa en leksak också”.

Allt drama har nu gjort att den andra flicka tröttnat. Sakta reser hon sig upp och börjar gå därifrån. Den fina stunden har gått förbi och dottern blir ensam kvar. Där hade två barn med lite ålderskillnad hittat varandra. Den lite tysta flickan hade fått en lekkamrat och allt fungerade så bra. För Kalles mamma var dagens viktigaste fråga att Kalle fick den leksak han spanat in att något annat barn lekte med. För mig var det dagens viktigaste att två barn hittade varandra och hade roligt i sin lek.

Det tråkiga är att Kalles mamma som tyckte att det var såååå viktigt att just deras regler skulle gälla inte alls förstod att hon förstörde för någon annan. Mina regler råkar dessutom vara att man frågar en gång, sedan får man respektera det svar man får. Så här i efterhand kan jag fundera över varför det skulle vara så självklart att just hennes regler skulle gälla. Men hon hade hela tiden ett övertag då hon tydligt visade att om inte hon fick igenom sina regler, så skulle hon explodera.

När dottern satt ensam kvar kommer så kom så klart Kalle en fjärde gång och tar den åtråvärda leksaken och lämnar en annan. Dottern bryr sig inte längre vid det här laget. Jag kände inte heller för att säga något, inte ens när Kalle tar leksaken och försvinner iväg i parken. Jag är inte heller ett dugg förvånad att det var jag som sedan fick gå och leta upp leksaken för att få tillbaka den, när det var dags att gå hem. Kalles mamma såg att vi packade ihop och skulle hem, men hennes regel var tydligen inte att man lämnar tillbaka det man ”lånat”. Istället fick jag gå bort till det gäng mammor, som Kalles mamma satt i ring med. Alla barnen hade fullt med leksaker och lekte med varandra. Kalle med dotterns leksak. ”Hej, vi ska gå hem nu, så jag måste ta med den här leksaken”.

Jag tror personligen att det finns en viktig poäng i att lära sina barn att man inte kan få allt man pekar på. I synnerhet inte när det handlar om att tjata till sig ett annat barns leksak.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, tid för barn, utvecklingspsykologi

Hemmabarnens dag!

Idag den 13 maj är det hemmabarnens dag. Barn är olika, familjer är olika med olika drömmar och mål med livet. Tusentals barn i Sverige har hemmaomsorg (trots en extremt styrande familjepolitik som syftar till att alla barn ska lämnas till förskolan när de är ett år gamla och föräldrarna ska gå ut och arbeta heltid).

Den som väljer att följa sin magkänsla och hoppar över förskola helt, eller väljer att stanna hemma längre – får ofta finna sig i ifrågasättanden. Det är ju lite konstigt egentligen, för vi måste ju inte göra lika – när vi är olika. För barn som inte mår bra i förskolegrupper är hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, ett mycket bättre alternativ. Och tittar man på den forskning som finns kring vad små barn behöver – så är det alldeles glasklart att hemmaomsorg ger barnen precis det.

Viktig forskning att titta på är forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. VAD behöver små barn för att få en trygg anknytning? Vad behöver små barn för att deras sköra hjärnor under den mest utvecklingsintensiva perioden (mellan ett- till två års ålder) ska utvecklas optimalt? Och hur ger man bäst barnen det de behöver utifrån den ålder och utvecklingsfas de befinner sig i?

Det absolut bästa ett barn kan få under de första sex åren när själva grunden läggs är: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen och låter barnet träffa människor i olika åldrar, i olika miljöer med en trygg anknytningsperson som bas.

För små barn är allt nytt och allt vi gör med barnen är pedagogik, som att lära sig ta på sig mössan själv, skorna, jackan, åka buss, komma hem till någon, låna leksaker, låna ut, vänta på sin tur, baka och räkna, lära sig färgen på mössan, jackan, legobitarna och så vidare.

När barnen kommer till skolan så ska de ha en inre bild av världen och hur den fungerar. De basala kunskaperna ska finnas på plats och för att må bra längre fram i tonåren när de svårare utmaningarna i livet kommer, ska de vara marinerade i kärlek och trygg anknytning. DET är vad små barn behöver och precis det kan föräldrar ge sina barn när de har hemmaomsorg.

Mer dramatiskt är det egentligen inte.

Och för att orka med barnen under hela uppväxten så behöver även föräldrar öva och träna sitt föräldraskap och det kräver tid och att möta barnen i utvecklingsfaserna och lista ut hur man ska agera. Föräldraskapet blir så mycket lättare ju mer du som förälder är med ditt barn. (Viktigt att komma ihåg idag när så många mammor går in i väggen och blir utbrända när de ska försöka jonglera mellan heltidsjobb och små barn).

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Det människor ångrar mest av allt på sin dödsbädd är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära, så återigen: Stort grattis till alla barn som får tid med sina föräldrar – det är den största gåvan av allt att ge sina barn.

Ha en fin dag alla hemmabarn och hemmaföräldrar och alla som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Publicerad i Censur, föräldraförsäkring

Media låter Kajsa Dovstad stå oemotsagd

Foto: Pixabay

Media verkar ha en ny favorit: Kajsa Dovstad som ständigt får mediautrymme, men där repliker på hennes debattinlägg inte publiceras eller så får hon slutreplik på andras debattartiklar, vilket inte är praxis. Lite fascinerande. Nu senast i Expressen där hennes debattartikel får stå oemotsagd.

Vad skriver då Kajsa Dovstad som är så viktigt att inte några andra åsikter släpps fram? Jo, till exempel att det är dags att dra in föräldraledigheten specifikt för kvinnor inom vård- och omsorgsyrken, för att tvinga ut dem i arbetslivet och vårda corona-sjuka:

”Ratta respiratorer eller dra runt på barnvagnen? För många inom vården är valet enkelt just nu. Man avbryter sin föräldraledighet, rycker in och drar sitt strå till stacken. Corona är den största kris som drabbat sjukvården i modern tid. Ja, kanske någonsin. Personal mobiliseras från alla håll, nästan. (…)

Men det finns en grupp som inte kan kallas in ens när det krisar – föräldralediga. Lattemammorna kan fortsätta lalla runt. Om inte på caféer, så hemma; baka bullar och mysa framför tv:n. Copywriter i storstan eller sjuksköterska på småorten spelar ingen roll. Föräldraledigheten är helig.”


Det här följer samma mönster som tidigare när jag skrev en debattartikel för SVT och därmed borde ha fått slutrepliken. Men vem fick slutrepliken på min debattartikel? Jo, Kajsa Dovstad, som alltså redan har mediautrymme att publicera sina tankar som krönikör för Expressen. Nu gör media självklart som de vill. Om de bara vill ha en åsikt publicerad och därmed väljer att bli en del av makten, istället för att granska makten, så visst. För makten vill självklart det Kajsa Dovstad vill. Annika Strandhäll, S, pratade redan år 2017 om att korta föräldraledigheten för att tvinga ut fler kvinnor i vård och omsorg.

Dessvärre blir det väldigt odemokratiskt att inte släppa fram fler röster än de som går i linje med maktens – i synnerhet som SVT ska vara oberoende och finansieras av våra skattepengar, samtidigt som tidningarna också får stora subventioner. Med det i åtanke så borde debatten nyanseras och fler röster släppas fram.

Här är i alla fall en replik på Kajsa Dovstads debattartikel:

Kajsa Dovstad skriver i Expressen den 10 april, att föräldraledigheten i dessa kristider, borde dras in för kvinnor som är utbildade sjuksköterskor. Staten ska helt enkelt kliva in och peka med hela handen och rycka undan den ekonomiska tryggheten specifikt för kvinnor, som därmed ska tvingas in i vård- och omsorgsyrken och vårda corona-sjuka.

Det lilla barnets rätt till en trygg anknytning och en bra start i livet, är i hennes värld underordnat statens behov av arbetskraft. Människors självklara rätt till sina egna liv, är underordnat kollektivets behov och i den kris vi befinner oss i, ska demokratiska värden inte längre gälla, utan människor ska tvingas att agera som staten vill. 

Även rent allmänt vill Kajsa Dovstad att föräldraförsäkringen ska kortas för att ge ett ”välbehövligt personaltillskott” till vård och omsorg. I teorin ser hon 4 500 fler i vård- och omsorgsyrken med färre föräldradagar. Men i praktiken kommer många istället säga upp sig för att få mer tid med sina barn, eller arbeta deltid. De som inte kan välja riskerar att drabbas av psykisk ohälsa om de tvingas in arbetslivet under den period barnen behöver dem som mest. Något vi redan ser idag då många heltidsarbetande småbarnsmammor enligt statistik från Försäkringskassan är hårt drabbade av sjukskrivningar.

Självklart ska alla hjälpas åt när landet befinner sig i en akut kris, men den hjälpen ska samordnas på frivillig basis och inte med statligt tvång. Det är en självklarhet i en demokrati.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej, fler kommer inte jobba med kortad föräldraförsäkring

Dra in föräldraledigheten för vårdens lattemammor

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med kortad föräldraförsäkring

Public service ansvar i det offentliga rummet

Kajsa Dovstad





Publicerad i föräldraskap, tid för barn

I pandemins spår fylls lekparkerna dagtid av skrattande barn och harmoniska föräldrar

Foto: Pixabay

Mitt i den värsta krisen i Sverige på länge öppnar sig en helt ny värld. När alla delar beskrivningar på Facebook med bilder hur djurlivet återvänder i olika städer världen över när människor sitter i karantän, så kan jag inte låta bli att häpet notera vad som händer i Sverige när allt fler arbetar hemma och har sina barn hemma. Parker som tidigare var helt tomma på barn, så när som så på stora grupper av förskolebarn, har nu besökare i form av vuxna och barn i alla åldrar.

Idag var jag i två parker med min minsting. I den första parken – en trevlig liten park som brukar vara översvämmad av förskolebarn i gula västar från en förskola i närheten som saknar utegård, var det nu istället vuxna och barn i alla åldrar. En del barn var där med sina föräldrar, andra var där själva. Hela parken andades lugn och frid och det var en helt annan stämning än det brukar vara.

På en altan i parken satt fyra äldre herrar, prydligt parkerade på lagom avstånd, två och två vid varje bord och åt mat de köpt med sig. De skrattade och såg ut att ha en trevlig stund i solen. På den asfalterade planen i närheten spelade tio-elvaåringar basket. Fotbollsplanen lite längre bort hade intagits av ett gäng barn i blandade åldrar som spelade fotboll för fullt. I den inhägnade delen där en förskola brukar trycka in 40 barn samtidigt och barnen brukar löpa amok och knuffas och slåss och rycka åt sig leksakerna som familjedaghemmen tagit ut till sina barn – var nu parken istället fylld av föräldrar och barn som lekte harmoniskt. Föräldrar och barn som faktiskt frågade om det gick bra att de lånade leksakerna. Det var nästan lite som att komma till the twilight zone, skillnaden var så extremt stor.

Friden fortsatte även i nästa park. Inte ett dagisbarn i gul väst så långt ögat kunde nå, utan bara barn med sina föräldrar eller barn i familjedaghem. När sandleksakerna togs fram möttes jag av inte mindre än tre familjer som frågade först om de fick låna saker. Det brukliga när man möter föräldrar som går till parken, sedan de hämtat i förskolan, brukar vara att de lotsar sina barn dit där de ser att det finns leksaker. Sedan föser de fram barnen och går och sätter sig med sina mobiler en bit bort. Sakerna de ”lånat” brukar de sedan lämna precis överallt. Ibland tar vissa även med sig sakerna hem. Mitt och ditt är inte så noga. Men idag frågade föräldrar först och uppmuntrade även sina barn att fråga. Och när de lekt färdigt, lämnade de tillbaka sakerna med ett tack.

Något har verkligen hänt. För många är det nu fjärde veckan med hemmajobb och barnen hemma från förskola och skola. Sönderstressade föräldrar har börjat varva ner och skapa en annan livsrytm och de verkar faktiskt också ha axlat sin föräldraroll på ett helt annat sätt än jag märkt av tidigare. Det skapar en helt annan harmoni och det blir riktigt roligt att gå till parken, när det sociala samspelet mellan oss föräldrar och våra barn fungerar 100 gånger smidigare.

Det händer så mycket hemskt nu, men mitt allt det hemska så finns det ljusglimtar. Som det här att människor kastats ut ur det där ekorrhjulet de vanligtvis brukar springa benen av sig i. De vaknar upp och blir mer närvarande i sitt föräldraskap – men också i livet. Det känns som de tar vara på stunderna och det där enda livet vi har som inte går i repris. De ser sina medmänniskor och de interagerar på ett helt annat sätt. Jag tror att många barn kommer att minnas de här månaderna som en alldeles fantastisk period i sitt liv. Och kanske, kanske när pandemin är över så kommer fler att välja en annan och sundare balans mellan familj och arbete, som gör att hela familjen mår bättre.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i förskola, hemmaomsorg, pandemi, pedagogisk omsorg

Så fixar du hemmatiden under pandemin

Foto: Pixabay

I en tid när Sverige drabbats av en pandemi, så får nu allt fler föräldrar ta hem sina barn från förskola och pedagogisk omsorg. Många upplever det som lite chockartat jobbigt och andra oroar sig över att barnen missar viktig pedagogik. Därför kan det vara bra att ta del av den fakta som finns kring vad små barn behöver – egentligen.

Fakta om människobarnets utveckling
Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade. Första året för människobarnet handlar därför om att ”komma ikapp” och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel.

Mellan ett- och tvåårsåldern sker det sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.
(Stewart-Brown 2008). För att små barn ska utvecklas optimalt behöver det lilla barnet: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen.

Av någon anledning tror en majoritet av Sveriges föräldrar att små barn måste gå i förskola för att utvecklas normalt, trots att däggdjuret homo sapiens framgångsrecept jämfört med andra däggdjursarter är just vår långa barndom, i trygg omvårdnad hos föräldrar och övrig familj, varit ett framgångsrecept i hundratusentals år. Förskola är ett relativt nytt fenomen sedan några decennier tillbaka, som ännu inte utvärderats i Sverige. Det finns idag inte någon forskning gjord under de senaste 30 åren i Sverige på vilken effekt förskola har på barn. Men det vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – är att om små barn inte får det de behöver under sina första år, så ökar risken för beteendeproblem i skolan och psykisk ohälsa. Och det är precis de saker vi ser öka sedan förskola i allt tidigare ålder, allt längre dagar, för allt fler barn – blev allt vanligare. Beteendeproblemen i skolan har ökat och barns psykiska hälsa blir allt sämre.

Om man tittar specifikt på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och sedan tittar vad de får när de tillbringar det mesta av sin vakna tid i förskolan, så kan man blir det lättare att förstå att hemmaomsorg fungerar alldeles utmärkt. Ny forskning i Norge stödjer också tesen att det finns många risker med förskola. Stora barngrupper, långa dagar, buller och stress – har visat sig ha negativ påverkan på barnens välmående och utveckling. Även tidigare forskning som NICHD-studien visar på samma sak. Jay Belsky har också visat på många risker med gruppbaserad omsorg.

Som förälder kan det vara viktigt att komma ihåg att du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns inte någon person som barnet hellre vill vara med än dig. Det första året är spännande – men det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra.

Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken: hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Det håller ofta även de som arbetar inom förskolan med om och som en förskollärare skrev: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.

Så det här att fler har barnen hemma nu är absolut en utmaning, även för de som är vana att hemmaomsorg. Livet är upp och ner nu för de allra flesta. Följ gärna Hemmaföräldrars nätverks blogg: Hemmaförskola och ta del av tips kring olika saker man kan hitta på hemma med barnen. Mycket handlar om att skapa en ny vardag, med nya rutiner i det kaos vi befinner oss i nu. Har du som förskoleförälder frågor kring hemmalivet? Ställ dem gärna här under i kommenterar så hjälper vi hemmaföräldrar dig gärna så hemmatiden med barnen blir så bra som möjligt. Kanske kan det här till och med visa att det går att skapa en annan tillvaro utanför ekorrhjulet med mer tid för barnen. Lätt är det inte att förändra sin tillvaro och naturligtvis blir det tuffare när det inte är självvalt. Men tillsammans kan vi föräldrar göra skillnad. Vi får hjälpas åt helt enkelt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmaförskola

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet – så gör du

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Ny forskning om förskolan behövs

Norska studier om förskolans effekt:
Stressade förskolebarn kan stressas för livet
Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan
Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Homo sapiens framgångsrecept

NICHD-studien

Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga

Många risker med långa dagar i förskola

Små barn får inte det de behöver i förskolan

Barnen kan inte vänta – tänk utanför ramarna

Fortsatt diskriminering av barn med olika behov

Fler barn inte alltid det bästa

Ge förskolan rätt resurser

Hög tid för en ny familjepolitik

Dålig idé av S att slopa alternativen i familjepolitiken






Publicerad i föräldraskap

Mitt i pandemin har vi föräldrar en viktig uppgift

Foto: Pixabay

Världen har blivit galen och helt upp och nervänd. Det är en chock för alla, även för oss som valt att inte göra oss totalt beroende av staten, utan valt vår egen väg långt bort från den anvisade platsen i ekorrhjulet.

Klimatet är hätskt. Det cirkulerar mängder med Facebook-inlägg med tårögda föräldrar som berättar om svårt sjuka barn som har feber, men de kan inte köpa alvedon – ”för några grymt egoistiska människor har hamstrat, så det är slut överallt”. (Förmodligen har bara de flesta som tänkt till lite, sett till att ha ett extra paket hemma, men det räcker för att tömma lagren). I nästa cirkulerande inlägg så beklagar sig föräldrar över livet hemma med barn, när jobbet vill att de jobbar hemifrån och ungarna bara är ”lite snuviga, men de elaka dagistanterna har ändå skickat hem barnen”. (Och ja det är jobbigt för alla när livet vänds upp och ner, men om vi stöttar varandra så kommer det lösa sig – och i kaoset kommer också en ny vardag att uppstå).

Vi har samtidigt storbarnsfamiljer som knappt vågar gå till affären längre, för om blickar kunde döda när de fyller varukorgen med mat för sin stora familj, så hade de segnat ner på fläcken. Och kommentarerna låter inte vänta på sig: ”Varför köper du så mycket mjölk”. Mamman med sex barn hemma, blir så stressad att hon knappt vet vad hon ska svara. (Varför ska hon ens behöva förklara varför hon köper mycket mjölk. Var kom alla självutnämnda prussiluskor ifrån?).

Staten som försökt invagga alla i en falskt trygghet med att bara vi betalar världens högsta marginalskatt och lever som staten har bestämt, så ska vi klara oss ekonomiskt och ha tillgång till en fungerande välfärd – kan inte längre leverera det som utlovats. Snart stänger både förskolor och skolor helt. Företag kommer att gå i konkurs, människor kommer bli arbetslösa, människor kommer sorteras: vilka ska få vård och vilka kommer lämnas att dö. Det kommer inte finnas vårdplatser till alla. Kanske stängs snart hela Stockholmsregionen ner, eftersom det är Stockholmsområdet som är motorn i smittspridningen just nu. Tuffa tider väntar och det finns inte någonstans att fly. Exakt vad som väntar vet inte någon, bara att det kommer att bli värre.

Som jag ser det har vi föräldrar – ja alla vi vuxna – egentligen bara en uppgift nu och det är att vara barnens trygga hamn och se till att livet flyter på som vanligt. Hur rädda vi än är så måste vi sända trygga signaler till våra barn. Det som behövs också är att vi sluter leden och slutar tjafsa om småsaker. Alla är rädda, alla är oroliga, men vi får ta en dag i sänder och lösa problemen vartefter de uppstår.

Det här kommer inte vara över om två veckor, det här kommer pågå i kanske ett år, eller två. Det kommer bli efterverkningar, framförallt ekonomiskt. Men vi är starkare än vi tror, vi är ättlingarna till de som under tusentals år klarat mängder med svåra kriser: krig, svält, fattigdom, pest och kolera med mera. Kaos och kris är snarare regel än undantag i livet. Nya möjligheter kommer öppna sig, nya lösningar kommer dyka upp. Men det kommer blåsa hårt nu ett tag och mitt i det ska livet fortsätta som vanligt, våra barn vara trygga och vi ska hitta en ny vardag i allt det nya.

Var rädda om er där ute, ta ett djupt andetag, slut leden, håll ihop och fokusera på det som är viktigt: Familjen, vännerna och det civila samhället.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Tips på saker att göra med barnen hemma >>