Publicerad i familjepolitik, förskola, hemmaomsorg, pedagogisk omsorg

Tusentals barn i Sverige slipper gå i förskola

children-1869265_640
Foto: Pixabay

Regeringen förbereder sig nu för att införa obligatorisk förskola från tre års ålder för barn till nyanlända. Till sin hjälp tar de nu både Skolverket och SCB för agendasättande påverkanspropaganda. Och för att nå så många som möjligt inför det kommande förslaget tar de nu även (S)VT till sin hjälp.

1 oktober startade regeringen sin kampanj med hjälp av SCB som fått uppdraget från regeringen att sammanställa statistik för att försöka visa på att vi har ett problem att inte alla barn går i förskola. Med statistik kan man bevisa allt som ni vet. SCB matade därför lydigt ut följande:

”Av alla barn i Sverige mellan tre och fem år är det 6 procent som inte går i förskolan. Utrikes födda barn och barn från familjer med låga inkomster är överrepresenterade.”

För att riktigt sätta bilden och försöka göra det till ett problem att inte 100 procent av alla barn går i förskola, så väljer de till att börja med att utelämna att två procent av barnen går i pedagogisk omsorg (familjedaghem eller flerfamiljssystem). SCB fick därför frågan från Hemmaföräldrars nätverk, varför de valde att inte tydliggöra att det handlar om fyra procent som har hemmaomsorg och två procent i pedagogisk omsorg. De rapade då upp den vanliga propagandan, att förskolan är i en klass för sig eftersom den har en läroplan. (Ja och så har den #pressatläge som visar vilken kvalitet den håller).

Intressant här är att läroplanen är vägledande för pedagogisk omsorg, samtidigt som många förskolor idag drivs runt enbart med hjälp av barnskötare och outbildad personal. De har inte ens en förskollärare som leder arbetet på avstånd. Så ska vi ta och justera SCBs siffror lite så kanske vi lägga till några procent i kolumnen för barn som inte går i förskola med förskollärare. För utan förskollärare, ingen förskola. Dessutom blir det problematiskt att framhålla förskolans läroplan som något förstklassigt när skolresultaten faktiskt sjunkit sedan läroplanen infördes. Ett resultat som gör att vi kanske istället borde problematisera läroplanens införande samt att inte fler barn går i pedagogisk omsorg, eller har hemmaomsorg – för när det var så,  var skolresultaten bättre…

Men nyanser, sanningar och fakta är inte något som regeringen är intresserad av.

Regeringen har ett mål och en plan och då är steg ett att försöka göra det till ett problem att vi har valfrihet och att föräldrar väljer olika barnomsorgsalternativ. Och det fungerade ju att få bort vårdnadsbidraget genom att måla upp bilden av att det främst användes av ”invandrarkvinnor som behövde komma ut i arbete”. (Fakta visade en annan bild, men media hakade på och hjälpte till att göra propagandan till en ”sanning”).

Idag togs nästa steg i propagandamaskineriet för att få gräsrötterna att tro att vi bara måste ha obligatorisk förskola. (Ni som läst The Animal Farm hur makten arbetar, har konceptet helt klart för er). (S)VT gick ut och problematiserade att vi fortfarande har valfrihet genom formuleringen: ”tusentals barn går inte i förskola”. De går nämligen (hör och häpna) till öppna förskolan med sina mammor istället. Men ni förstår barnen har så ”jättemycket spring i benen och blir inte stimulerade”. ”Och barnen får inte höra sagor och de får inte höra svenska ord på dagarna”, säger Lottie Lassvall som arbetar på en öppen förskola i Tensta.

Nähä, men se till att de får göra det på öppna förskolan då, bästa Lottie Lassvall. Det ingår väl i ditt uppdrag. Öppna förskolan är väl ett gyllene tillfälle att låta utbildade förskollärare sjunga, ramsa och träna språk med barnen, tillsammans med barnens föräldrar. Ta sedan fram aktiviteter anpassade efter barnens ålder, så blir de inte understimulerade (vilket jag i och för sig starkt betvivlar att de är). Den öppna förskolan finns ju faktiskt för de barn som inte går i förskolan så använd den som det är tänkt  – och inte bara för barn under det första året innan föräldrarna börjar springa i ekorrhjulet igen.

Men det handlar förstås inte om att det är ett problem att barnen inte går i förskola. Egentligen. Något genuint intresse för invandrarbarnen finns inte heller, utan de är bara brickor i ett spel och ska användas för att bereda väg för den obligatoriska förskolan.

Den svenska förskolan är i kris. Utbildningsplatserna till förskollärarutbildningarna gapar tomma, väldigt många lämnar yrket, lägg till det att personalen i förskolan toppar i sjukstatistik och som sagt, att många förskolor drivs runt utan förskollärare. Många gånger har de inte ens utbildade barnskötare i verksamheten. Så vilken verksamhet erbjuds då barnen i stora barngrupper, med få personal, outbildad personal, ständigt sjuk personal, som får ersättas av vikarier? Barnförvaring, säger många. Man hinner bara med det nödvändigaste för att klara dagen.  Och i till exempel Malmö finns det förskolor där personalen varken talar svenska eller barnens modersmål.

Så det förstår väl vem som helst att det finns föräldrar låter sina barn slippa gå i förskola, men då tycker regeringen sig ha rätten att tvinga dem istället. Planen är så klart även att förskolan ska bli obligatorisk för alla barn i nästa steg och inte bara för barn till nyanlända. Voilà, så har Gunnar och Alva Myrdals planer på ett statligt övertagande av barnen genomförts. Men om vi skulle ta och utvärdera staten som förälder så ser det inte särskilt bra ut, varken när det kommer till skolresultat eller psykisk hälsa. DET borde vara en riktig varningsklocka för alla som sveps med i regeringens propaganda som kommer skölja över oss i veckor nu framöver.

Vi behöver inte mer tvång och styrning i det här landet, vi behöver mer valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, så föräldrar kan välja det som passar det egna barnet bäst. Så tack, men nej tack till alla manipulerande försöka att göra förskolan obligatorisk.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

p.s

Så här lät det från socialdemokratiskt håll 2004 när dåvarande förskoleminister Lena Hallengren ytterligare ville strypa valfriheten för småbarnsföräldrar. I DN kunde man läsa:

”Ettåringar kommer att kallas elever och gå i skola om förslaget till ny skollag antas av riksdagen hösten 2004.”

”Socialdemokraternas vision om det livslånga lärandet börjar på det som i folkmun kallas dagis, men som av pedagoger och väluppfostrade föräldrar och barn i dag benämns förskola. Och som i framtiden alltså bara ska heta skola. En medveten politisk strävan i familjepolitiken leder till utbyggd barnomsorg och en obligatorisk förskola för fyra- och femåringar.

Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet.
–Vi ser att de barn som deltar i förskola 
har lättare att klara sig i skolan, konstaterar förskoleminister Lena Hallengren.”

Läs också:

Förskolan är på väg käpprätt åt helvete

Kris på förskolan – föräldrar uppmanas hålla barnen hemma

Innan läroplanen infördes var skolresultaten bättre

Färre söker sig till förskollärarutbildningarna

Förskollärare vittnar om kris i förskolan: ”Vi har inte tid att gå på toa”.

”Det blir allt svårare att locka nya till förskolläraryrket och befintliga flyr”

Förskollärarna tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår

Tusentals barn saknar förskollärare

”Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare”.

Förskollärare: ”Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen”

Därför ska vi ha vårdnadsbidrag

Myten om vårdnadsbidraget

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

”Barnförvaringen gör mig bestört”.

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för de som har sin barn hemma

Malmö stad knackar dörr för att få barn till förskolan

Ökad psykisk ohälsa bland barn och unga

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

grandfather-1434575_640
Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”

Publicerad i tid för barn

Visst får man vara stolt över sina barn

newborn-2935717_640
Foto: Pixabay

Det är inte ofta men ibland händer det att någon förälder lägger ut en statusuppdatering över sina barn och deras framgånger. Jag blir alldeles tårögd, vet inte riktigt varför men det väcker så starka känslor att se stolta föräldrar – det är ren kärlek i det de skriver. Och visst får man vara stolt och glad över sina barn. Att de tagit körkort, följt sina drömmar och valt yrke eller utbildning som de längtat efter. Det är inte vad barnen gjort i sig, utan just förälderns stolthet, som väcker så starka känslor hos mig.

Men i Sverige lider vi under Jantelagen: Du ska inte tro att du är något. Vad ger det för signaler? Klart du är något. Alla är något – och särskilt för sina föräldrar, så låt föräldrarna få ha sin stolthet och låt dem få uttrycka den. Gilla inläggen och skriv ett grattis. Sprid lite värme och glädje – genom att dela föräldrarnas glädje. Dela sedan din egen glädje och kärlek till dina barn. Visa att föräldraskap är viktigt.

Och vad vi än gör i livet, vilken karriär vi än väljer – så är ändå vårt föräldraskap det viktigaste, tycker jag. Det finns inte en finare gåva vi kan ge våra barn än tid, närhet och kärlek. Genom livet ska den kärlek vi ger våra barn, omlinda dem och skapa ett skyddande skal mot livets utmaningar. De ska vara marinerade i kärlek och tid med sina föräldrar/förälder, den dag de flyger ur boet. Fina kläder, utlandsresor, prylar – ingenting av allt det betyder något, till syvende och sist. Det finns så många avskräckande exempel på rikemansbarn som fått allt i prylar, men lite i tid och kärlek. Föräldraskap kan man inte leja bort, det är det absolut viktigaste uppdraget du fått på din lott.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, utvecklingspsykologi

HFN – en fredad zon från förskolepropaganda

brothers-179375_640
Foto: Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk startades för att de som kände att förskola inte var ett alternativ för barnet under de första åren, eller över huvud taget, skulle ha en mötesplats. En plats där de kunde få råd, stöd och inspiration och mod att våga följa sin magkänsla – för att kunna gå mot strömmen. En plats där de kunde börja bygga nätverk med andra hemmaföräldrar och hitta sina arbetskamrater i vardagen, samtidigt som barnen fick nya vänner. Det här är en så viktig bit att hålla i minnet, även om HFN välkomnar alla föräldrar som vill ge sina barn tid och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Överallt möts föräldrar idag av ständig förskolepropaganda, att vi ska dela lika på föräldradagarna och att vi ska arbeta heltid så tidigt som möjligt. Inget av den propagandan utgår från små barns behov, utan handlar om att staten vill ha ut föräldrarna i ekorrhjulet.

Den kan vara på BVC, personal i öppna förskolan, fejkade studier från Folkhälsomyndigheten, propaganda från Försäkringskassan på uppdrag av regeringen, eller kampanjer från forskare som på uppdrag av regeringen, vill testa om fler delar lika på föräldradagar och jobbar tidigare om man lockar med att de då tjänar mer pengar. Vi har ett samhälle där föräldrar matas med att förskola är lika naturligt som att lära sig gå. Något som till och med personal i förskolan reagerat på.

Staten och makten är ständigt sysselsatt med hur man ska få föräldrar att vara mindre med sina barn och springa mer i ekorrhjulet.

I andra änden så sipprar en annan bild fram, från till exempel #pressatläge Om en förskola i kris med stora barngrupper och för få personal. Vi ser också att något inte är bra i vårt land när vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. Varför mäktar de inte med livet? Homo sapiens är det mest framgångsrika däggdjuret av alla tills nu i våra dagar, när många dukar under i psykisk ohälsa.

Varför den psykiska ohälsan ökar och barn måste medicineras med antidepressiva för att orka leva, vet vi inte. Men vänder vi på steken och tittar på vad små barn behöver för att klara livets utmaningar och jämför det med vad många barn får, så får man kanske en del av sanningen. Barn är olika och en del har en genetisk skörhet, men om vi ger små barn det de behöver så ökar vi chansen att de kommer att klara sig bättre i livet. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi förklarar varför. Den beskriver hur barnet utvecklas och vilka bitar som måste finnas där för att barnet ska utvecklas optimalt. Närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen är några av de grundläggande bitarna.

Bilden är inte heller svartvit. Det är inte så att förskola alltid är dåligt. Det finns förskolor som fungerar bra och det finns många sätt för föräldrar att minska tiden i förskola om man nu måste välja det. Men för vissa barn är förskola inte under några omständigheter ett alternativ, då de helt enkelt inte mår bra i förskolegrupper och då måste föräldrar få kännedom om att man kan välja andra barnomsorgsalternativ, eller stanna hemma längre.

Hemmaföräldrars nätverk ska vara en fredad zon från all propaganda. Här ska föräldrar som ber om stöd, råd och inspiration att våga följa sin magkänsla, få de råden – och slippa höra ”men testa förskola”, eller ”mitt barn älskar sin förskola”. För det kanske är toppenråd i gruppen Barnomsorg och skola – HFN-föräldrar ger råd, till de föräldrar som vill ha/behöver förskola. Men det fungerar inte i en grupp för de som vill följa sin magkänsla och hoppa över/vänta med förskola. Det här är viktiga bitar och livet går sina egna vägar. Vi kan inte rå över allt, men när vi känner att vi kan – då ska vi få de råd vi behöver och inga andra. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i empati, tid för barn

Trist när skola har som policy att barn inte får klappa hundar

boy-2880856_640
Foto: Pixabay

I tider av allt grövre våld mot djur i vårt land, så är det viktigt att barn som kanske aldrig varit nära ett husdjur får chansen att till exempel klappa en hund under ordnade former, när de visar intresse. Men nu verkar en ny policy ha dykt upp i vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”.

Varje dag går det att läsa om igelkottar som utsätts för sadistiskt våld, en brinnande hund hittas i papperskorg, torterade hundar, svanar hittas med halsarna avskurna, ungdomar kastar sten på änder, katter mördas och lemlästas. Det tar aldrig slut. Och det är inte några enskilda händelser, utan det händer hela tiden – i kommun efter kommun. För de som gäspar lite och säger/tänker. ”Men vad då, det är ju krig överallt i världen och människor dör. Vad är några torterade och dödade djur jämfört med det”. Jag tänker dock som så att djurplågare  brukar till slut mörda människor. Det finns alltså all anledning även för de som struntar i djurens lidande att fundera över vad dessa sadisistiska handlingar kan leda till så småningom.

Bästa sättet att få barn att vara snälla mot djur, är att låta dem träffa djur och få känna empati. Få ge kärlek och få kärlek tillbaka. Jag brukar därför alltid låta alla barn som vill få klappa vår hund. Samtidigt brukar barnen få en pratstund och få en möjlighet att prata om sina tankar kring djur och livet i största allmänhet. Många har ett stort behov av att prata och få bekräftelse så det blir verkligen en win-win. Igår när jag var i Skytteholmsparken så samlades det ett gäng barn från Skytteholmsskolan runt vår hund. Flera var riktigt hundrädda och hade nog aldrig klappat en hund förut. Det var fantastiskt att se hur rädslan gick över och de vågade klappa hunden. Och sedan fick de en chans att ställa frågor kring djur och hundar och jag kunde berätta hur viktigt det är att aldrig bara rusa fram till en hund, utan att fråga först. De blev en lära-för-livet-upplevelse och en chans till utveckling för många barn. När rädslan försvinner och hunden inte ses som en obehaglig sak att vara rädd för, så växer också empatin för djur och förståelsen att det är en levande varelse. Frid och fröjd med andra ord, till en personal dök upp vid min sida:

”Vi har som policy att barnen inte får klappa HUNDAR”.

Sedan schasade hon iväg alla barnen. Jag blev alldeles paff. Vad är det för policy. Jag förklarade min tanke i dessa tider av ett alltmer eskalerande våld mot djur att det är bra att barnen får tillfälle att interagera med en hund under ordnande former, när de visar intresse. Barnen kan tvätta händerna efteråt om det är allergier man är rädd för. Men nej, det var skolans policy – end of discussion. Hon nämnde ingenting om allergier och med tanke på att det i varje klass finns mängder med barn som har hund, eller katt hemma så går det ju inte att ha som policy att förbjuda att barnen klappar hundar i hemmet, så allergener följer med till skolan hur som helst. Men att klappa en hund utomhus borde inte vara något problem.

Paradoxen dessutom är att jag nästan varje dag i parken råkar ut för att föräldrar går fram med sina barn, ibland så små som ettåringar och sätter sig och klappar vår hund som är bunden vid barnvagnen, utan att fråga först. Jag brukar vänligt säga att jag gärna vill att det frågar först om det går bra – och de tittar på mig som jag var ett ufo.

Ibland måste man stanna upp och se vart ett land är på väg och jag tycker att det börjar gå för långt nu. Vi lever på ett sätt som inte är normalt. Familjer får aldrig tid att umgås, barnen är på ett ställe hela dagarna från de är ett år och de gamla placeras på ett annat ställe. Murarna är täta mellan åldersgrupper och människor hinner inte med att få tid för varandra, tid för nära och kära. Det intensiva springandet i ekorrhjulet gör att många inte heller längre har möjlighet att skaffa husdjur och ovan på det kommer nu alltså en policy från vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”. För känns det som att vi kommer allt längre bort från allt som vi människor mår bra av, i synnerhet i storstäderna. Kanske dags att vi sätter stopp för att småpetiga regler som verkligen inte gör något gott för varken oss vuxna eller barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, tid för barn

Gamla tiders stämpelklocka styr våra liv

7854722596_13c485300d_z
Foto: Leah (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (genrebild)

Gästinlägg 

Varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn – vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen?

Apropå en diskussion i helgen: ”Varför jobbar inte du heltid?”

Jag får den frågan då och då. Oftast har jag lust att bolla tillbaka: ”Varför jobbar du heltid?” De gånger jag gör det får jag oftast inget rakt svar utan möjligen något om pengar och pension. Och så kan det ju vara, om den som svarat till exempel är ensamstående med barn och aldrig åka till Thailand, men det är oftast inte fallet.

Så vad är mitt svar då på frågan? Jo helt enkelt: För att jag inte måste. Vi har möjlighet och väljer att prioritera tid tillsammans istället för maximal inkomst. Dessutom är det redan mer eller mindre ett heltidsarbete att sköta ett hem med tre barn och två katter (vilket vi hjälps åt med). Jag har också provat receptet med för mycket jobb och ansvar och för lite tid för återhämtning med dåligt resultat och har inte lust att göra om den resan. Rent ekonomiskt förlorar man dessutom tämligen lite pengar när marginalskatten på den sist intjänade kronan är uppemot 60 procent.

Sedan undrar jag vem som bestämt att 40 eller 37,5 timmar ska vara den optimala dosen arbete som ska passa alla under alla perioder av livet? Och alla arbetsgivare? Oavsett hur effektivt du jobbar eller inte? 2019 borde vi kanske ha kommit längre från fabrikens stämpelklocka än vi har! I perioder av livet, före och efter små barn och gamla föräldrar till exempel, kan det finnas lust och energi till mer än 40 timmars arbete och andra tider i livet mindre. Det är ju egentligen helt självklart.

Så varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn- vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen? Bara för att någon för länge sen bestämt att 40 timmar är en bra tid att jobba och kontoret är den bästa platsen.

Tänk om vi började fokusera på vad vi behöver som individer och familjer istället, vilka åtaganden vi har utanför jobbet, hur mycket pengar vi klarar oss på och valde arbetsmängd efter det? Och om arbetsgivare började fokusera på resultat istället för timmar och var arbetet utförs? Tänk vad mycket mer effektivitet och arbetsglädje och så mycket mindre stress som skulle skapas. Mindre trängsel, färre transporter och större hållbarhet. Bra för både människor och miljö. Bara en tanke.

Men det viktigaste svaret på varför jag inte jobbar heltid är att livet är kort och så mycket större än arbetet. Familj, barn, vänner och kärlek till exempel. Eller bara tid att tänka och ta ett dopp från bryggan en solig måndag i september.

Cecilia Gardner Larsson

Publicerad i anknytning, neurobiologi, psykisk ohälsa, utvecklingspsykologi

Stress – och hur barnet påverkas

4696142565_5bcf1817af_z
Foto: Frisno Boström (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Sue Gerhardt, författare till boken ”Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna”, skriver om farlig stress:

Farlig stress är oförutsägbara situationer som du överraskas av och vill göra motstånd mot, men som du har mycket liten kraft att göra något åt. Sett ur denna synvinkel är det uppenbart att spädbarnstiden kan vara en extremt stressfylld period, om man inte har stöd från ömsinta och beskyddande föräldrar.

Senare tids forskning har klart visat att barn med trygga anknytningar inte avger höga kortisolhalter i stressituationer på samma sätt som otrygga barn gör.

Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för.

En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.

Det finns starka belägg för att kortisolhalten stiger då vi skiljs från dem vi är beroende av. Studier av såväl apor som råttor har visat starka samband mellan tidiga separationer från modern och höga kortisolhalter.

I moderna samhällen där kvinnor har möjlighet att ikläda sig en rad olika roller skiljs barnen i ökande utsträckning från sina mödrar för att öka deras möjligheter till förvärvsarbete. Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.

Vad hon fann, bekräftade vissa mödrars farhågor att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder.

Effekterna av stress i tidig ålder (exempelvis orsakade av återkommande korta separationer från barnets mamma) har blivit väl dokumenterade i forskning med djurförsök. Det handlar om en överaktiv stressrespons och en livslång tendens till ängslan, depressioner och försvagad förmåga till lustkänslor. En nyligen genomförd studie har tagit fram de första direkta beläggen för att människor i lika hög grad som djur är mycket sårbara för de effekter stressande miljöer i tidig ålder framkallar.

Förmågan att hantera problem etableras i spädbarnsåldern och den tidiga barndomen och tenderar att bli bestående livet igenom. Och har utvecklats som ett gensvar på barnets tidigaste sociala relationer. En trygg tidig relation kännetecknas av den mer eller mindre ständiga närvaron av lyhörda vuxna – detta verkar göra det möjligt för barnet att organisera sig väl i tillvaron, att kunna ta hjälp av andra för att hantera stress när så behövs och på så sätt hålla kortisolet på normala nivåer.

Vi vet att det finns starka samband mellan höga kortisolnivåer och många känslomässiga störningar. Det kan handla om depressioner, ångest och självmordstendenser i vuxen ålder, såväl som ätstörningar, alkoholism, sjuklig övervikt eller sexuella övergrepp.

Men höga kortisolnivåer är inte bara inblandade i psykologiska problem, de är också skadliga för kroppens fysiologiska system. Det kan skada hippocampus och dess förmåga att avläsa information (och kanske göra barnet ”mentalt frånvarande” eller ”rastlöst”) eller påverka den prefrontala hjärnbarkens förmåga att reflektera över och hantera beteenden. Det kan också störa immunförsvaret och göra individen mer infektionskänslig, sårläkningsprocesser kan störas och höga kortisolnivåer kan även i vissa fall leda till benskörhet och minskning av muskelmassa. Genom att höja blodsocker- och insulinhalterna kan förhöjt kortisol också spela en avgörande roll i utvecklingen av diabetes och förhöjt blodtryck och vara en faktor bakom övervikt och uppsvällda magar.

Låga kortisolnivåer också ett problem

En del människor har istället en osedvanligt låg grundnivå av kortisol och även det kan leda till störningar av olika slag. En förklaringsmodell går ut på, att om en organism under en längre tid utsätts för förhöjd kortisolproduktion, kommer den så småningom att svara med att stänga av ett antal kortisolreceptorer, en så kallad ”nedreglering”. Övergången till den lägre kortisolnivån verkar vara ett slags försvarsmekanism. Det är ett försök att avskärma kroppen från smärtsamma känslor genom undvikande, tillbakadragande och förnekelse av smärtupplevelser. Men denna (omedvetna)strategi kan leda till ett tillstånd av känslomässig stumhet och till med dissociation vilket kan få individen att känna sig tom och alienerad från andra människor. Barn i detta tillstånd kan inta ett alltmer passivt förhållningssätt vilket gör att de får svårare att reagera i lägen då de verkligen skulle behöva göra det.

I en studie på en förskola fann man exempelvis, att de barn som hade låga grundnivåer av kortisol inte reagerade genom att producera mer kortisol de dagar som var särskilt stressfyllda. De stängde av sin stressrespons.

Olyckligtvis innebär det att dessa barn stänger av känslor över huvud taget.

Sådana barn kan visa sig reagera svagare även på glädjande stimuli, även om de ofta uppvisar ett glatt ansikte och ”uppskruvad upprymdhet”.

Barn med låga kortisolnivåer kan också vara disponerade för att få psykosomatiska bekymmer som kronisk trötthet, astma, allergier och en viss typ av ledbesvär och årstidsbestämda humörsvängningar.

Läs också:

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Stressade småbarn

Diabetes bland barn fortsätter öka

Allergier största största sjukdomsgrupp hos barn och unga

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Kroniskt trötthetssyndrom ökar snabbt