Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar

Foto: Pixabay

I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.

När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?

Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:

”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”

Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.

Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.

Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det kan inte förklara allt och det vet de om. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.

”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.

Nej, det tänker jag inte alls, säger jag. Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.

Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar

Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Tid för barn är homo sapiens framgångsrecept

Sue Gerhardt om farlig stress

Lyssna:

Hemmaföräldrarpodden: Forskning föräldrar bör känna till för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år


Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En ny våg av moderskapsskildringar väcker debatt: ”Ett gnälligt poserande.”


Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, tid för barn, utvecklingspsykologi

Hemmabarnens dag!

Idag den 13 maj är det hemmabarnens dag. Barn är olika, familjer är olika med olika drömmar och mål med livet. Tusentals barn i Sverige har hemmaomsorg (trots en extremt styrande familjepolitik som syftar till att alla barn ska lämnas till förskolan när de är ett år gamla och föräldrarna ska gå ut och arbeta heltid).

Den som väljer att följa sin magkänsla och hoppar över förskola helt, eller väljer att stanna hemma längre – får ofta finna sig i ifrågasättanden. Det är ju lite konstigt egentligen, för vi måste ju inte göra lika – när vi är olika. För barn som inte mår bra i förskolegrupper är hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, ett mycket bättre alternativ. Och tittar man på den forskning som finns kring vad små barn behöver – så är det alldeles glasklart att hemmaomsorg ger barnen precis det.

Viktig forskning att titta på är forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. VAD behöver små barn för att få en trygg anknytning? Vad behöver små barn för att deras sköra hjärnor under den mest utvecklingsintensiva perioden (mellan ett- till två års ålder) ska utvecklas optimalt? Och hur ger man bäst barnen det de behöver utifrån den ålder och utvecklingsfas de befinner sig i?

Det absolut bästa ett barn kan få under de första sex åren när själva grunden läggs är: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen och låter barnet träffa människor i olika åldrar, i olika miljöer med en trygg anknytningsperson som bas.

För små barn är allt nytt och allt vi gör med barnen är pedagogik, som att lära sig ta på sig mössan själv, skorna, jackan, åka buss, komma hem till någon, låna leksaker, låna ut, vänta på sin tur, baka och räkna, lära sig färgen på mössan, jackan, legobitarna och så vidare.

När barnen kommer till skolan så ska de ha en inre bild av världen och hur den fungerar. De basala kunskaperna ska finnas på plats och för att må bra längre fram i tonåren när de svårare utmaningarna i livet kommer, ska de vara marinerade i kärlek och trygg anknytning. DET är vad små barn behöver och precis det kan föräldrar ge sina barn när de har hemmaomsorg.

Mer dramatiskt är det egentligen inte.

Och för att orka med barnen under hela uppväxten så behöver även föräldrar öva och träna sitt föräldraskap och det kräver tid och att möta barnen i utvecklingsfaserna och lista ut hur man ska agera. Föräldraskapet blir så mycket lättare ju mer du som förälder är med ditt barn. (Viktigt att komma ihåg idag när så många mammor går in i väggen och blir utbrända när de ska försöka jonglera mellan heltidsjobb och små barn).

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Det människor ångrar mest av allt på sin dödsbädd är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära, så återigen: Stort grattis till alla barn som får tid med sina föräldrar – det är den största gåvan av allt att ge sina barn.

Ha en fin dag alla hemmabarn och hemmaföräldrar och alla som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

grandfather-1434575_640
Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, utvecklingspsykologi

HFN – en fredad zon från förskolepropaganda

brothers-179375_640
Foto: Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk startades för att de som kände att förskola inte var ett alternativ för barnet under de första åren, eller över huvud taget, skulle ha en mötesplats. En plats där de kunde få råd, stöd och inspiration och mod att våga följa sin magkänsla – för att kunna gå mot strömmen. En plats där de kunde börja bygga nätverk med andra hemmaföräldrar och hitta sina arbetskamrater i vardagen, samtidigt som barnen fick nya vänner. Det här är en så viktig bit att hålla i minnet, även om HFN välkomnar alla föräldrar som vill ge sina barn tid och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Överallt möts föräldrar idag av ständig förskolepropaganda, att vi ska dela lika på föräldradagarna och att vi ska arbeta heltid så tidigt som möjligt. Inget av den propagandan utgår från små barns behov, utan handlar om att staten vill ha ut föräldrarna i ekorrhjulet.

Den kan vara på BVC, personal i öppna förskolan, fejkade studier från Folkhälsomyndigheten, propaganda från Försäkringskassan på uppdrag av regeringen, eller kampanjer från forskare som på uppdrag av regeringen, vill testa om fler delar lika på föräldradagar och jobbar tidigare om man lockar med att de då tjänar mer pengar. Vi har ett samhälle där föräldrar matas med att förskola är lika naturligt som att lära sig gå. Något som till och med personal i förskolan reagerat på.

Staten och makten är ständigt sysselsatt med hur man ska få föräldrar att vara mindre med sina barn och springa mer i ekorrhjulet.

I andra änden så sipprar en annan bild fram, från till exempel #pressatläge Om en förskola i kris med stora barngrupper och för få personal. Vi ser också att något inte är bra i vårt land när vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. Varför mäktar de inte med livet? Homo sapiens är det mest framgångsrika däggdjuret av alla tills nu i våra dagar, när många dukar under i psykisk ohälsa.

Varför den psykiska ohälsan ökar och barn måste medicineras med antidepressiva för att orka leva, vet vi inte. Men vänder vi på steken och tittar på vad små barn behöver för att klara livets utmaningar och jämför det med vad många barn får, så får man kanske en del av sanningen. Barn är olika och en del har en genetisk skörhet, men om vi ger små barn det de behöver så ökar vi chansen att de kommer att klara sig bättre i livet. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi förklarar varför. Den beskriver hur barnet utvecklas och vilka bitar som måste finnas där för att barnet ska utvecklas optimalt. Närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen är några av de grundläggande bitarna.

Bilden är inte heller svartvit. Det är inte så att förskola alltid är dåligt. Det finns förskolor som fungerar bra och det finns många sätt för föräldrar att minska tiden i förskola om man nu måste välja det. Men för vissa barn är förskola inte under några omständigheter ett alternativ, då de helt enkelt inte mår bra i förskolegrupper och då måste föräldrar få kännedom om att man kan välja andra barnomsorgsalternativ, eller stanna hemma längre.

Hemmaföräldrars nätverk ska vara en fredad zon från all propaganda. Här ska föräldrar som ber om stöd, råd och inspiration att våga följa sin magkänsla, få de råden – och slippa höra ”men testa förskola”, eller ”mitt barn älskar sin förskola”. För det kanske är toppenråd i gruppen Barnomsorg och skola – HFN-föräldrar ger råd, till de föräldrar som vill ha/behöver förskola. Men det fungerar inte i en grupp för de som vill följa sin magkänsla och hoppa över/vänta med förskola. Det här är viktiga bitar och livet går sina egna vägar. Vi kan inte rå över allt, men när vi känner att vi kan – då ska vi få de råd vi behöver och inga andra. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, tid för barn

Gamla tiders stämpelklocka styr våra liv

7854722596_13c485300d_z
Foto: Leah (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (genrebild)

Gästinlägg 

Varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn – vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen?

Apropå en diskussion i helgen: ”Varför jobbar inte du heltid?”

Jag får den frågan då och då. Oftast har jag lust att bolla tillbaka: ”Varför jobbar du heltid?” De gånger jag gör det får jag oftast inget rakt svar utan möjligen något om pengar och pension. Och så kan det ju vara, om den som svarat till exempel är ensamstående med barn och aldrig åka till Thailand, men det är oftast inte fallet.

Så vad är mitt svar då på frågan? Jo helt enkelt: För att jag inte måste. Vi har möjlighet och väljer att prioritera tid tillsammans istället för maximal inkomst. Dessutom är det redan mer eller mindre ett heltidsarbete att sköta ett hem med tre barn och två katter (vilket vi hjälps åt med). Jag har också provat receptet med för mycket jobb och ansvar och för lite tid för återhämtning med dåligt resultat och har inte lust att göra om den resan. Rent ekonomiskt förlorar man dessutom tämligen lite pengar när marginalskatten på den sist intjänade kronan är uppemot 60 procent.

Sedan undrar jag vem som bestämt att 40 eller 37,5 timmar ska vara den optimala dosen arbete som ska passa alla under alla perioder av livet? Och alla arbetsgivare? Oavsett hur effektivt du jobbar eller inte? 2019 borde vi kanske ha kommit längre från fabrikens stämpelklocka än vi har! I perioder av livet, före och efter små barn och gamla föräldrar till exempel, kan det finnas lust och energi till mer än 40 timmars arbete och andra tider i livet mindre. Det är ju egentligen helt självklart.

Så varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn- vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen? Bara för att någon för länge sen bestämt att 40 timmar är en bra tid att jobba och kontoret är den bästa platsen.

Tänk om vi började fokusera på vad vi behöver som individer och familjer istället, vilka åtaganden vi har utanför jobbet, hur mycket pengar vi klarar oss på och valde arbetsmängd efter det? Och om arbetsgivare började fokusera på resultat istället för timmar och var arbetet utförs? Tänk vad mycket mer effektivitet och arbetsglädje och så mycket mindre stress som skulle skapas. Mindre trängsel, färre transporter och större hållbarhet. Bra för både människor och miljö. Bara en tanke.

Men det viktigaste svaret på varför jag inte jobbar heltid är att livet är kort och så mycket större än arbetet. Familj, barn, vänner och kärlek till exempel. Eller bara tid att tänka och ta ett dopp från bryggan en solig måndag i september.

Cecilia Gardner Larsson