Gästinlägg från Jessica Kirjavainen, medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.
Jag var hos läkarn. Hon sa ”jag ser att du har en massa barn, hur gammal är yngsta?” ”Ja, en massa ja, fem närmare bestämt. Hon är snart 11 månader.” Svarade jag. Hon: ”ok, vad går du tillbaka till då nu när hon börjar förskola?” Jag: ”Nä, alltså jag stannar kvar här! Jag är hemmaförälder.” Hon: ”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av? Du diskar, tvättar och städar som huvudsysslor?” Jag: ”Eh. Nä. Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.” Sa jag och log. Och tillade ”allt det där andra gör vi när vi hinner, det är inte så viktigt, och det gör vi tillsammans, gubben och jag.
”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av?
Jag hinner knappt skriva den här texten, och då sover ändå två och de andra är i skolan, för nu ska jag göra hushållssysslor egentligen. Att vara förskollärare är ett jobb. Med betalt. De har raster och går hem efter en viss tid. Men jag, jag är ”bara hemmafru”? Nä fasen alltså. Att en kvinnlig läkare säger så. Det är lixom inte lika viktigt det jag gör. Fast jag jobbar dygnet runt. Men det är mest egoistiskt får jag höra. ”Gå hemma hela dagarna” och ”lata sig”. ”Det skulle väl alla vilja göra, alla har inte valet.” ”Alla har inte den tiden.” Kan folk säga. Fast nu är det ju såhär. Alla får göra vad de vill med sina liv. Och det här. Det är MITT liv. Som JAG ska leva. Och jag tycker att det här är det mest fantastiska i hela världen. Att leva. I vardagen. Med mina barn! Det går så fort! Två är tonåringar nu. Ena blir vuxen, den andra går ut nian! Och en liten går i skolan. Och bebisen! Ja hon fyller ett år! Jag vill inte missa det här! Inte en sekund. Så jag tar helt enkelt den tiden. Det är mitt liv. Jag väljer vägen att gå. Dagen att leva. Stunden att dela.
Jag väljer mitt liv. För livet går inte i repris.
Jag väljer! Jag väljer mitt liv. För livet går inte i repris. Jag tänker inte sitta där sen. Gammal och grå. Och önska att jag gjort annorlunda. Det här är livet! Enligt mig. Nä, jag blir inte rik. Jag hinner inte göra allting. Men det kommer en tid. Med all tid i världen. När jag saknar att ha armarna fulla. Och dricka kallt kaffe. För det är svårt att hinna med. Vi går inte bara och latar oss. Att vara förälder är ett heltidsjobb i sig, ändå hinner vi ofta med allt annat med, sköta ett hushåll och en gård och vara partner och vän. Alltid med huset fullt av ”massa barn.” Vi är fasen superhjältar, vi föräldrar, för att inte tala om oss hemmaföräldrar! 💪🏻💖 Och när barnen säger att jag är deras superhjälte, att de älskar att vara med mig, och när jag får den där koppen på mors dag. Ja, det säger väl ändå allt? 💖
I en tid när Sverige drabbats av en pandemi, så får nu allt fler föräldrar ta hem sina barn från förskola och pedagogisk omsorg. Många upplever det som lite chockartat jobbigt och andra oroar sig över att barnen missar viktig pedagogik. Därför kan det vara bra att ta del av den fakta som finns kring vad små barn behöver – egentligen.
Fakta om människobarnets utveckling Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade. Första året för människobarnet handlar därför om att ”komma ikapp” och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel.
Mellan ett- och tvåårsåldern sker det sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. (Stewart-Brown 2008).För att små barn ska utvecklas optimalt behöver det lilla barnet: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen.
Av någon anledning tror en majoritet av Sveriges föräldrar att små barn måste gå i förskola för att utvecklas normalt, trots att däggdjuret homo sapiens framgångsrecept jämfört med andra däggdjursarter är just vår långa barndom, i trygg omvårdnad hos föräldrar och övrig familj, varit ett framgångsrecept i hundratusentals år. Förskola är ett relativt nytt fenomen sedan några decennier tillbaka, som ännu inte utvärderats i Sverige. Det finns idag inte någon forskning gjord under de senaste 30 åren i Sverige på vilken effekt förskola har på barn. Men det vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – är att om små barn inte får det de behöver under sina första år, så ökar risken för beteendeproblem i skolan och psykisk ohälsa. Och det är precis de saker vi ser öka sedan förskola i allt tidigare ålder, allt längre dagar, för allt fler barn – blev allt vanligare. Beteendeproblemen i skolan har ökat och barns psykiska hälsa blir allt sämre.
Om man tittar specifikt på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och sedan tittar vad de får när de tillbringar det mesta av sin vakna tid i förskolan, så kan man blir det lättare att förstå att hemmaomsorg fungerar alldeles utmärkt. Ny forskning i Norge stödjer också tesen att det finns många risker med förskola. Stora barngrupper, långa dagar, buller och stress – har visat sig ha negativ påverkan på barnens välmående och utveckling. Även tidigare forskning som NICHD-studien visar på samma sak. Jay Belsky har också visat på många risker med gruppbaserad omsorg.
Som förälder kan det vara viktigt att komma ihåg att du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns inte någon person som barnet hellre vill vara med än dig. Det första året är spännande – men det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra.
Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken: hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Det håller ofta även de som arbetar inom förskolan med om och som en förskollärare skrev: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.
Så det här att fler har barnen hemma nu är absolut en utmaning, även för de som är vana att hemmaomsorg. Livet är upp och ner nu för de allra flesta. Följ gärna Hemmaföräldrars nätverks blogg: Hemmaförskola och ta del av tips kring olika saker man kan hitta på hemma med barnen. Mycket handlar om att skapa en ny vardag, med nya rutiner i det kaos vi befinner oss i nu. Har du som förskoleförälder frågor kring hemmalivet? Ställ dem gärna här under i kommenterar så hjälper vi hemmaföräldrar dig gärna så hemmatiden med barnen blir så bra som möjligt. Kanske kan det här till och med visa att det går att skapa en annan tillvaro utanför ekorrhjulet med mer tid för barnen. Lätt är det inte att förändra sin tillvaro och naturligtvis blir det tuffare när det inte är självvalt. Men tillsammans kan vi föräldrar göra skillnad. Vi får hjälpas åt helt enkelt.
I Älvkarleby, två mil utanför Gävle bor Ulrika Andersson, 51 år, med sin man Urban. Hon är utbildad socionom och har arbetat mycket med föräldrastödsfrågor till utrikesfödda föräldrar. Sedan två månader arbetar hon gratis som dagbarnvårdare åt sitt eget barnbarn Mila, 16 månader. Ett uppdrag som kom i precis rätt skede i livet.
För ett år sedan sprang Ulrika Andersson som alla andra i sitt ekorrhjul i ett krävande arbete som projektledare inom integrationsområdet, när livet tog en annan vändning.
– Jag jobbade så hårt och gav allt i mitt arbete. Jag gjorde bara gott och gott och gott… för andra. Till slut började jag känna: Vad vill jag? Ska det vara så här? Jag var trött och orkeslös, säger Ulrika.
När hon berättade för maken hur slutkörd hon var så sa han bara:
– Men ta ledigt ett år och fundera över vad du vill göra. Vi klarar oss på en lön.
De satte sig ner och pratade igenom vad de ville göra med sina liv och hur de skulle kunna nå det målet.
– Vi vände på det hela och utgick ifrån: Vad behöver vi egentligen? När vi båda arbetade så var vi hela tiden på väg någonstans. Vi skulle boka en utlandsresa, köpa något. Nu stannade vi upp och valde ett annat perspektiv med utgångspunkt från vad vi behövde på riktigt, snarare än vad vi trodde oss behöva, berättar hon.
I juni 2019 sålde de sin villa och flyttade till ett mindre boende – ett torp på 80 kvm med enkel standard.
– Den flytten möjliggjorde att vi kunde få mer frihet på grund av standardsänkningen, säger Ulrika.
Foto: Privat
När sedan dottern Maja skulle återgå i arbete efter sin föräldraledighet, så kände Ulrika att hon ville använda sitt fria år till att ha omsorgen om sitt eget barnbarn och lade fram förslaget till dottern och Milas pappa. De tyckte det var en bra idé, då båda arbetar skift och det kan vara svårt att få ihop livspusslet med jobb och förskola.
– Maja och Milas pappa är separerade men har gemensam vårdnad. De har dock valt att hoppa över det här med växelvis boende nu när hon är så liten och då fungerar den här lösningen bra med mig som hemmamormor. Sedan träffar Milas pappa henne regelbundet ändå, berättar Ulrika.
Hur klarar du dig ekonomiskt nu när du är hemma och har omsorgen om ditt barnbarn?
– Vi lever på en lön och jag säger vi, för vi ser det som våra gemensamma pengar som maken drar in. Vi har alltid arbetat växelvis och dragit in pengar till familjen. Och nu samarbetar vi för att ge vårt barnbarn den här möjligheten, säger hon.
Dagarna med barnbarnet spenderas i lugn takt. Det blir en del skogspromenader, mycket lek, de ritar, målar och läser – och så går de till kyrkis (en öppen förskoleverksamhet) tre dagar i veckan. På så sätt får Mila vara i ett sammanhang med andra barn och leka med lite andra leksaker än det som finns hemma.
Foto: Privat
– Hon är så liten så hon leker inte med andra barn ännu, men det är trevligt att komma iväg en stund, säger Ulrika.
Till våren ska de anlägga en köksträdgård och Ulrika ser fram emot att få odla med Mila.
– Det är så härligt nu att kunna göra en massa saker jag aldrig hade ork till förut. Nu har jag tid att planera bättre också och handla mat när det är billigt, säger hon.
Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.
Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.
– Han pendlar och arbetar i Stockholm. Förr stressade han hem för vi hade så mycket att göra. Men nu fixar jag det praktiska som städning och matlagning och han kan komma hem och ta det lugnare. Men jag tycker allt sådant är roligt nu när jag inte arbetar utanför hemmet, säger Ulrika.
De har fått en mer behaglig tillvaro med den nya lösningen och mer tid att vara i nuet.
– Förr var vi alltid på väg någonstans. Nu vill vi vara hemma och vara tillsammans. Det har blivit mer tid till att tänka och reflektera över vad som är viktigt. Vi mår så mycket bättre, säger hon.
Med en mer stressfri tillvaro så har Ulrika också fått mer tid att umgås med sina föräldrar som är i 70-årsåldern och bor i närheten.
– De hjälper också till med Mila. De tycker verkligen jättemycket om henne och hon om dem. De saknar henne när de inte har träffat henne på bara ett par dagar, säger hon.
Ulrika och Urban har förutom dottern Maja 24 år, även en son som är 27 år. När barnen var små så var hon hemmaförälder tills de var fem och tre år, då de började i förskolan.
– När de var små var det verkligen en kamp och vi hade bara en låg lön att leva på. Men vi fixade det och det var fina år, berättar hon.
Har du kvar ditt arbete?
– Nej, jag har sagt upp mig. Men tanken är att det bara ska vara det här året och att Mila ska skolas in i januari 2021. Men vi får se. Vi utgår från Mila och hennes behov, säger Ulrika
Ulrika och Mila Foto: Privat
Hur har människor runt omkring dig reagerat när de fått höra att du valt det här?
– Det har varit lite blandade reaktioner. En del har verkligen varit positiva och andra har svarat att de ”aldrig skulle orka göra samma sak”, säger hon och berättar att det kanske också finns en viss avundsjuka, för det är en lyx att kunna välja den här lösningen.
– Om jag varit ensamstående hade det inte fungerat och jag förstår att inte alla kan göra så här.
Men även dottern Maja har fått kommentarer som: ”ska hon inte vara på förskola”?
– Det är så tråkigt att föräldrar inte känner att de är viktigast. Mila får vara med några få personer som hon är trygg med. Dottern arbetar skift och ibland sover hon här efter jobbet och ibland sover jag hos dem, säger Ulrika.
Om vårdnadsbidraget funnits kvar hade du kunnat ha omsorgen om Mila med en viss ersättning och med din anställning och din sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad. Hur tänker du kring det?
– Ja, det är allt det där pratet om kvinnofälla. Men att välja att göra något som jag verkligen vill är inte en kvinnofälla, men att mista sin SGI är ju det, säger hon.
– Det är så tråkigt att så mycket vi gör med barnen idag och hur vi lever går emot all forskning om små barns behov. Jag önskar att fler fick möjlighet att välja en lösning som utgår från vad barn behöver, avslutar Ulrika.
Madeleine Lidman
Fakta om vårdnadsbidraget
Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).
Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.
2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.
Våra hjärnor utvecklas enormt av att inte bara ta in teoretiska kunskaper, utan även av det vi gör rent praktiskt. Det många glömmer att ta med i en cv är all den kunskap vi införskaffar oss, när vi är hemma med barn. Alla ni som provat att vara hemma med ett eller flera barn samtidigt som VD för familjen AB, vet hur det ställer helt nya krav på planering och simultankapacitet, stresstålighet och uppfinningsrikedom.
Jag vet hur jag själv som vuxen utan barn, anställd i databranschen, var en ganska oflexibel person som helst bara umgicks med de som tyckte som jag, var i samma bransch och hade samma mål i livet. Inte överdrivet utvecklande och ganska kravlöst att bara ha sig själv att tänka på. Men hemmatiden ställde allt på ända. Ska du nätverka med andra människor i olika åldrar, inom olika yrkesgrupper med helt andra livsmål och drömmar och syn på livet – då blir det till att börja utvecklas. Och ska du samtidigt hantera barn i olika utvecklingsfaser samtidigt som ett hushåll ska baxas runt – då lär du utvecklas, tro mig. Välbehövligt är det dessutom.
De viktigaste och bästa kunskaperna om livet – de fick jag under min hemmatid. Det är en gåva att bära med sig men faktiskt också något som ska omvandlas och tas med i en cv. För det vi lär oss och det vi utvecklar som hemmaföräldrar är bland annat följande:
• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i luften
• Organisera och hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för andra och dig själv
• Hantera stress och kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera motivationstekniker
• Hantera personers motsatta behov
• Ge och ta feed back
Källa: 4good
Så nästa gång du sitter med din cv och ska söka jobb: Glöm inte att ta med din hemmatid. Sträck på dig och var stolt – det är ett av de tuffaste jobben man kan ha.
Regeringen förbereder sig nu för att införa obligatorisk förskola från tre års ålder för barn till nyanlända. Till sin hjälp tar de nu både Skolverket och SCB för agendasättande påverkanspropaganda. Och för att nå så många som möjligt inför det kommande förslaget tar de nu även (S)VT till sin hjälp.
1 oktober startade regeringen sin kampanj med hjälp av SCB som fått uppdraget från regeringen att sammanställa statistik för att försöka visa på att vi har ett problem att inte alla barn går i förskola. Med statistik kan man bevisa allt som ni vet. SCB matade därför lydigt ut följande:
För att riktigt sätta bilden och försöka göra det till ett problem att inte 100 procent av alla barn går i förskola, så väljer de till att börja med att utelämna att två procent av barnen går i pedagogisk omsorg (familjedaghem eller flerfamiljssystem). SCB fick därför frågan från Hemmaföräldrars nätverk, varför de valde att inte tydliggöra att det handlar om fyra procent som har hemmaomsorg och två procent i pedagogisk omsorg. De rapade då upp den vanliga propagandan, att förskolan är i en klass för sig eftersom den har en läroplan. (Ja och så har den #pressatläge som visar vilken kvalitet den håller).
Intressant här är att läroplanen är vägledande för pedagogisk omsorg, samtidigt som många förskolor idag drivs runt enbart med hjälp av barnskötare och outbildad personal. De har inte ens en förskollärare som leder arbetet på avstånd. Så ska vi ta och justera SCBs siffror lite så kanske vi lägga till några procent i kolumnen för barn som inte går i förskola med förskollärare. För utan förskollärare, ingen förskola. Dessutom blir det problematiskt att framhålla förskolans läroplan som något förstklassigt när skolresultaten faktiskt sjunkit sedan läroplanen infördes. Ett resultat som gör att vi kanske istället borde problematisera läroplanens införande samt att inte fler barn går i pedagogisk omsorg, eller har hemmaomsorg – för när det var så, var skolresultaten bättre…
Men nyanser, sanningar och fakta är inte något som regeringen är intresserad av.
Regeringen har ett mål och en plan och då är steg ett att försöka göra det till ett problem att vi har valfrihet och att föräldrar väljer olika barnomsorgsalternativ. Och det fungerade ju att få bort vårdnadsbidraget genom att måla upp bilden av att det främst användes av ”invandrarkvinnor som behövde komma ut i arbete”. (Fakta visade en annan bild, men media hakade på och hjälpte till att göra propagandan till en ”sanning”).
Idag togs nästa steg i propagandamaskineriet för att få gräsrötterna att tro att vi bara måste ha obligatorisk förskola. (Ni som läst The Animal Farm hur makten arbetar, har konceptet helt klart för er). (S)VT gick ut och problematiserade att vi fortfarande har valfrihet genom formuleringen: ”tusentals barn går inte i förskola”. De går nämligen (hör och häpna) till öppna förskolan med sina mammor istället. Men ni förstår barnen har så ”jättemycket spring i benen och blir inte stimulerade”. ”Och barnen får inte höra sagor och de får inte höra svenska ord på dagarna”, säger Lottie Lassvall som arbetar på en öppen förskola i Tensta.
Nähä, men se till att de får göra det på öppna förskolan då, bästa Lottie Lassvall. Det ingår väl i ditt uppdrag. Öppna förskolan är väl ett gyllene tillfälle att låta utbildade förskollärare sjunga, ramsa och träna språk med barnen, tillsammans med barnens föräldrar. Ta sedan fram aktiviteter anpassade efter barnens ålder, så blir de inte understimulerade (vilket jag i och för sig starkt betvivlar att de är). Den öppna förskolan finns ju faktiskt för de barn som inte går i förskolan så använd den som det är tänkt – och inte bara för barn under det första året innan föräldrarna börjar springa i ekorrhjulet igen.
Men det handlar förstås inte om att det är ett problem att barnen inte går i förskola. Egentligen. Något genuint intresse för invandrarbarnen finns inte heller, utan de är bara brickor i ett spel och ska användas för att bereda väg för den obligatoriska förskolan.
Den svenska förskolan är i kris. Utbildningsplatserna till förskollärarutbildningarna gapar tomma, väldigt många lämnar yrket, lägg till det att personalen i förskolan toppar i sjukstatistik och som sagt, att många förskolor drivs runt utan förskollärare. Många gånger har de inte ens utbildade barnskötare i verksamheten. Så vilken verksamhet erbjuds då barnen i stora barngrupper, med få personal, outbildad personal, ständigt sjuk personal, som får ersättas av vikarier? Barnförvaring, säger många. Man hinner bara med det nödvändigaste för att klara dagen. Och i till exempel Malmö finns det förskolor där personalen varken talar svenska eller barnens modersmål.
Så det förstår väl vem som helst att det finns föräldrar låter sina barn slippa gå i förskola, men då tycker regeringen sig ha rätten att tvinga dem istället. Planen är så klart även att förskolan ska bli obligatorisk för alla barn i nästa steg och inte bara för barn till nyanlända. Voilà, så har Gunnar och Alva Myrdals planer på ett statligt övertagande av barnen genomförts. Men om vi skulle ta och utvärdera staten som förälder så ser det inte särskilt bra ut, varken när det kommer till skolresultat eller psykisk hälsa. DET borde vara en riktig varningsklocka för alla som sveps med i regeringens propaganda som kommer skölja över oss i veckor nu framöver.
Vi behöver inte mer tvång och styrning i det här landet, vi behöver mer valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, så föräldrar kan välja det som passar det egna barnet bäst. Så tack, men nej tack till alla manipulerande försöka att göra förskolan obligatorisk.
Så här lät det från socialdemokratiskt håll 2004 när dåvarande förskoleminister Lena Hallengren ytterligare ville strypa valfriheten för småbarnsföräldrar. I DN kunde man läsa:
”Ettåringar kommer att kallas elever och gå i skola om förslaget till ny skollag antas av riksdagen hösten 2004.”
”Socialdemokraternas vision om det livslånga lärandet börjar på det som i folkmun kallas dagis, men som av pedagoger och väluppfostrade föräldrar och barn i dag benämns förskola. Och som i framtiden alltså bara ska heta skola. En medveten politisk strävan i familjepolitiken leder till utbyggd barnomsorg och en obligatorisk förskola för fyra- och femåringar.
Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet.
–Vi ser att de barn som deltar i förskola har lättare att klara sig i skolan, konstaterar förskoleminister Lena Hallengren.”
Fakta: Obligatorisk språkförskola
Utredaren ska:
* Analysera de rättsliga förutsättningarna för och undersöka hur nyanländas barn, enligt lämplig definition, ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre års ålder med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan med fokus på språkutveckling i svenska.
* Utreda och föreslå hur ett obligatorium kan utformas.
* Om förutsättningarna finns, lämna författningsförslag och övriga förslag som bedöms nödvändiga, bland annat vad gäller kretsen av barn (i åldern 3–5 år) och verksamhetens omfattning (minst 15 timmar i veckan)
Så dras snaran åt kring de sista resterna av valfrihet för Sveriges familjer. I en kommentar på Facebook skriver Anna Ekström, S, att den pedagogiska omsorgen i form av familjedaghem är under ”utredning”. Då har ändå valfriheten i barnomsorgen beskurits kraftigt redan under decennier och genom en rad politiska beslut har en majoritet av landets föräldrar styrts att sätta sina barn i förskola. Officiellt heter det att de ”valt”, men orsaken är en helt annan. En extremt styrande familjepolitik, massiv propaganda kring förskolan där bristerna döljs och bristen på valfrihet är genomgående, är förstås den egentliga orsaken till andel barn i förskolan. År 2018 gick endast 1,7 procent av alla barn i åldern 1-5 år i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem. Ändå är det familjedaghemmen som regeringen nu riktar sin blick emot.
Varför vill då regeringen samla alla barn i en enda lösning? Jo, självklart för att kunna göra förskolan obligatorisk. Då kan de styra och ställa som de vill och vad ska föräldrar göra? Välja något annat? Nej, det går inte för verksamheten är obligatorisk, eller så är alternativen borta. Politikerna arbetar på samma sätt som de gjorde för att göra sexårsverksamheten obligatorisk. Först säger man att det är frivilligt, sedan ändrar man reglerna så att barn bara kan gå i förskola till fem års ålder och matar sedan ut att alla föräldrar ”väljer” sexårs (tvingas välja i brist på alternativ). När i princip alla går så lägger man fram ett politiskt förslag om att göra det obligatoriskt.
Propagandan är också viktig. I Stockholm visade alla mätningar att familjedaghemmen fick högre betyg och hade högre andel nöjda föräldrar än förskolan. Då slutade politikerna i ett första skede att redovisa resultaten från den pedagogiska omsorgen och ändrade även villkoren. Plötsligt skulle alla familjedaghem ha samma öppettider som förskolorna och dagmammorna skulle arbeta 12 timmar om dagen, utan rast … Man försvårade med flit arbetsvillkoren för att få fler att lägga ner och naturligtvis för att få sämre resultat då många tvingades ändra sitt sätt att arbeta för att orka. Många kommuner gör dessutom allt för att försvåra för privat pedagogisk omsorg att starta. Knapphändig information på kommunernas hemsidor om hur du ska starta verksamhet, oftast bara information om hur du startar en förskola, snåriga regler och i princip lika mycket dokumentation inför att driva verksamhet som förskolorna har, allt för att avskräcka fler från att starta upp.
Politikernas uppfinningsrikedom för att få bort alternativen till förskola är fascinerande. I synnerhet i ljuset av den allvarliga krisen i förskolan, där många förskolor inte ens har en enda förskollärare som leder arbetet, utan ”bara” barnskötare och outbildad personal. Dessutom toppar förskolans personal när det gäller sjukskrivningar. Ideologin att alla barn ska separeras från föräldrarna vid ett års ålder för att gå i skolan där de ska formas av staten, är det övergripande målet. Om barnen mår bra eller inte i stora barngrupper och i den verksamhet som erbjuds är underordnat.
Att priset är högt för den här sortens styrande familjepolitik där vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga, intresserar inte heller. Dagens politiker är helt faktaresistenta när det kommer till forskning om vad små barn behöver, trots att vi har allt att vinna på att utforma familjepolitiken efter små barns behov. Både för att få en bättre förskola, men även för att garantera att det finns alternativ.
För att få in alla barn i förskolan tar nu socialdemokraterna nästa steg. Anna Ekström, S, skriver på sin FB-sida:
”Nu sitter det en utredare och tittar på den pedagogiska omsorgen och om den bidrar till likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Jag kommer att återkomma i frågan när utredningen är klar.”
En politiskt tillsatt utredare sitter och ”utreder”. Jo, jo, det förstår nog alla vad den ”utredningen” kommer visa.
Är det verkligen pedagogisk omsorg som skapar problemen i skolan, spär på den psykiska ohälsan, ger ”stresskadade” barn och barn som har svårt med det sociala samspelet och har svårt att hänga med i skolan. Nej, inte enligt den nya forskning som finns från Norge, som visar på riskerna med stora barngrupper och långa dagar i förskola. Snart har S uppnått allt det som startades med makarna Myrdal på 1930-talet. En enda barnomsorgsmodell, där alla barn ska växa upp på institution. Just därför väljer de att inte heller titta på vilken effekt sagda politik faktiskt har på barnen. I Sverige har man därför inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.
Om vi bryr oss om våra minsta i det här landet så är det dags att resa sig och säga STOPP. Vi behöver inte mer styrning eller bara en enda barnomsorgsform, vi behöver mer valfrihet eftersom barn är olika. Som liten gräsrot har vi alla samma möjlighet att förändra och då handlar det om hur vi röstar i nästa val. Det är skarpt läge nu och en röst på ett parti för mer styrning i familjepolitiken kommer sudda bort de sista resterna av valfrihet.
”Granskningar visar att det finns en risk för att barn i pedagogisk omsorg, till exempel familjedaghem, inte alltid får nödvändiga förutsättningar för utveckling och lärande. Därför ska utredaren även kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande. Vid behov ska utredaren lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.
Linda Eskilsson utses till utredare. Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2019.”
Gästinlägg i HFNs blogg:
Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.
Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.
Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.
En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.
Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.
Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.
I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.
Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.
Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.
Så dras snaran åt kring de sista resterna av valfrihet för Sveriges familjer. I en kommentar på Facebook skriver Anna Ekström, S, att den pedagogiska omsorgen i form av familjedaghem är under ”utredning”. Då har ändå valfriheten i barnomsorgen beskurits kraftigt redan under decennier och genom en rad politiska beslut har en majoritet av landets föräldrar styrts att sätta sina barn i förskola. Officiellt heter det att de ”valt”, men orsaken är en helt annan. 
Hemmaföräldrars blogg 