Publicerad i familjepolitik, tid för barn

Familjepolitiken ska bygga på små barns behov

Familjepolitiken har stuvats undan i vårt land då allt fokus handlar om vad staten behöver. Och staten vill rädda välfärden genom att låta de som redan arbetar – arbeta ännu mer och riktar blicken främst mot barnfamiljerna. De som kommer i kläm är barnen.

Självklart måste människor arbeta och betala skatt för att vi ska få in pengar till välfärden. Men frågan är väl hur mycket det är rimligt att vi ska tvingas arbeta under småbarnsåren? Familjer är olika, barn är olika. Vad säger att just småbarnsföräldrar måste arbeta som mest när barnen behöver dem som mest?

I Sverige styrs föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det gör att många barn har fler timmar i förskolan än föräldrarna har på arbetet. 50-60-timmars veckor är inte ovanliga. Tid i en barnomsorg som ofta innebär stora barngrupper, stress, buller och för lite personal. En miljö som fungerar för vissa barn, men för många så fungerar den mindre bra.

Vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver och sedan är det lätt att jämföra med vad de får under sina första år med dagens barnomsorg. Forskning från Norge visar på många risker med stora barngrupper i förskolan, långa dagar och miljön i sig. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, vilket borde vara prioritet ett med tanke på att så många små barn går i förskola från tidig ålder. Den forskningen borde så klart även ligga till grund för hur förskolan utformas.

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv. För många är det stort att få barn och magkänslan gör ofta att föräldrar vill välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men den politiska styrningen blir allt hårdare och den sista resten av valfrihet är snart borta. Den här hösten har förslagen om att införa skolplikt från tre år, två år och fem år duggat tätt, samtidigt som regeringen vill införa etableringsstopp för pedagogisk omsorg och försämra föräldraförsäkringen. Inför förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder och även två års ålder, samlade Föräldraupproret in över 25 000 namnunderskrifter. Föräldraupprorets nystartade namninsamlingen mot obligatorisk förskola från fem års ålder, har på bara några veckor samlat in över 4 000 namnunderskrifter. Det är en tydlig signal till makten.

Mitt i alla protester mot ännu mer inskränkningar i valfriheten, finns det partier som inte har någon familjepolitik över huvud taget. Sedan makarna Myrdal drog upp riktlinjerna för familjepolitiken har ett statligt övertagande av barnen så tidigt som möjligt länge varit vänsterns stora dröm. Traditionellt sett har de borgerliga partierna stått upp för valfriheten och friheten för människor att välja hur de vill leva sina liv. Under Fredrik Reinfeldt fasades dock familjepolitiken ut hos moderaterna och de anslöt sig till samma linje som S, V och MP, som sedan länge plockat bort allt om familjepolitik med målet att införa en enda barnomsorgsmodell för alla barn: förskola från ett års ålder.

Inför nästa val är det dock dags att göra något. Det är dags för en tydlig skiljelinje mellan vänster- och högerpolitik och då måste även M ta tillbaka familjepolitiken och presentera förslag som stöttar familjer, inte styr dem.

Några självklara saker en borgerlig familjepolitik borde innehålla är:


1. Alla kommuner ska erbjuda olika barnomsorgsalternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem och flerfamiljssystem samt underlätta för föräldrar att välja hemmaomsorg, genom att erbjuda öppen förskola fram till skolstart.

2. För att kunna välja att stanna hemma längre, bör den som är hemma även få sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad.

3. Det måste bli möjligt att pensionsspara utan att alla pengar försvinner i skatt. Den som arbetar utanför hemmet borde kunna skriva över mer av sina intjänade pensionspoäng (än man kan idag) på den som har hemmaomsorg.

4. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad och tvångskvoteringen av dagar ska tas bort, så att föräldrar själva kan fördela dagarna efter behov för att pussla ihop en bra lösning.

5. Vi ska inte sänka skolplikten varken till fem, fyra, tre, två eller ett års ålder. Föräldrar måste få välja själva under de första viktiga åren. Stötta hellre nyanlända och föräldrar i invandrartäta områden genom att erbjuda öppen förskola med riktad verksamhet och lär av Solnamodellen hur man får människor i arbete genom stöttande åtgärder.

Det är några förslag, men det finns säkert många fler, som skulle kunna underlätta för föräldrar att hitta en bra balans.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn riskerar att stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Publicerad i familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

Mors Dag – hur mamma präglar vårt liv

Foto: Pixabay

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor. Så tack mamma, för att du gett mig perspektiv och lärt mig vad som är viktigt i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, tid för barn, utvecklingspsykologi

Hemmabarnens dag!

Idag den 13 maj är det hemmabarnens dag. Barn är olika, familjer är olika med olika drömmar och mål med livet. Tusentals barn i Sverige har hemmaomsorg (trots en extremt styrande familjepolitik som syftar till att alla barn ska lämnas till förskolan när de är ett år gamla och föräldrarna ska gå ut och arbeta heltid).

Den som väljer att följa sin magkänsla och hoppar över förskola helt, eller väljer att stanna hemma längre – får ofta finna sig i ifrågasättanden. Det är ju lite konstigt egentligen, för vi måste ju inte göra lika – när vi är olika. För barn som inte mår bra i förskolegrupper är hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, ett mycket bättre alternativ. Och tittar man på den forskning som finns kring vad små barn behöver – så är det alldeles glasklart att hemmaomsorg ger barnen precis det.

Viktig forskning att titta på är forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. VAD behöver små barn för att få en trygg anknytning? Vad behöver små barn för att deras sköra hjärnor under den mest utvecklingsintensiva perioden (mellan ett- till två års ålder) ska utvecklas optimalt? Och hur ger man bäst barnen det de behöver utifrån den ålder och utvecklingsfas de befinner sig i?

Det absolut bästa ett barn kan få under de första sex åren när själva grunden läggs är: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen och låter barnet träffa människor i olika åldrar, i olika miljöer med en trygg anknytningsperson som bas.

För små barn är allt nytt och allt vi gör med barnen är pedagogik, som att lära sig ta på sig mössan själv, skorna, jackan, åka buss, komma hem till någon, låna leksaker, låna ut, vänta på sin tur, baka och räkna, lära sig färgen på mössan, jackan, legobitarna och så vidare.

När barnen kommer till skolan så ska de ha en inre bild av världen och hur den fungerar. De basala kunskaperna ska finnas på plats och för att må bra längre fram i tonåren när de svårare utmaningarna i livet kommer, ska de vara marinerade i kärlek och trygg anknytning. DET är vad små barn behöver och precis det kan föräldrar ge sina barn när de har hemmaomsorg.

Mer dramatiskt är det egentligen inte.

Och för att orka med barnen under hela uppväxten så behöver även föräldrar öva och träna sitt föräldraskap och det kräver tid och att möta barnen i utvecklingsfaserna och lista ut hur man ska agera. Föräldraskapet blir så mycket lättare ju mer du som förälder är med ditt barn. (Viktigt att komma ihåg idag när så många mammor går in i väggen och blir utbrända när de ska försöka jonglera mellan heltidsjobb och små barn).

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Det människor ångrar mest av allt på sin dödsbädd är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära, så återigen: Stort grattis till alla barn som får tid med sina föräldrar – det är den största gåvan av allt att ge sina barn.

Ha en fin dag alla hemmabarn och hemmaföräldrar och alla som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

I pandemins spår fylls lekparkerna dagtid av skrattande barn och harmoniska föräldrar

Foto: Pixabay

Mitt i den värsta krisen i Sverige på länge öppnar sig en helt ny värld. När alla delar beskrivningar på Facebook med bilder hur djurlivet återvänder i olika städer världen över när människor sitter i karantän, så kan jag inte låta bli att häpet notera vad som händer i Sverige när allt fler arbetar hemma och har sina barn hemma. Parker som tidigare var helt tomma på barn, så när som så på stora grupper av förskolebarn, har nu besökare i form av vuxna och barn i alla åldrar.

Idag var jag i två parker med min minsting. I den första parken – en trevlig liten park som brukar vara översvämmad av förskolebarn i gula västar från en förskola i närheten som saknar utegård, var det nu istället vuxna och barn i alla åldrar. En del barn var där med sina föräldrar, andra var där själva. Hela parken andades lugn och frid och det var en helt annan stämning än det brukar vara.

På en altan i parken satt fyra äldre herrar, prydligt parkerade på lagom avstånd, två och två vid varje bord och åt mat de köpt med sig. De skrattade och såg ut att ha en trevlig stund i solen. På den asfalterade planen i närheten spelade tio-elvaåringar basket. Fotbollsplanen lite längre bort hade intagits av ett gäng barn i blandade åldrar som spelade fotboll för fullt. I den inhägnade delen där en förskola brukar trycka in 40 barn samtidigt och barnen brukar löpa amok och knuffas och slåss och rycka åt sig leksakerna som familjedaghemmen tagit ut till sina barn – var nu parken istället fylld av föräldrar och barn som lekte harmoniskt. Föräldrar och barn som faktiskt frågade om det gick bra att de lånade leksakerna. Det var nästan lite som att komma till the twilight zone, skillnaden var så extremt stor.

Friden fortsatte även i nästa park. Inte ett dagisbarn i gul väst så långt ögat kunde nå, utan bara barn med sina föräldrar eller barn i familjedaghem. När sandleksakerna togs fram möttes jag av inte mindre än tre familjer som frågade först om de fick låna saker. Det brukliga när man möter föräldrar som går till parken, sedan de hämtat i förskolan, brukar vara att de lotsar sina barn dit där de ser att det finns leksaker. Sedan föser de fram barnen och går och sätter sig med sina mobiler en bit bort. Sakerna de ”lånat” brukar de sedan lämna precis överallt. Ibland tar vissa även med sig sakerna hem. Mitt och ditt är inte så noga. Men idag frågade föräldrar först och uppmuntrade även sina barn att fråga. Och när de lekt färdigt, lämnade de tillbaka sakerna med ett tack.

Något har verkligen hänt. För många är det nu fjärde veckan med hemmajobb och barnen hemma från förskola och skola. Sönderstressade föräldrar har börjat varva ner och skapa en annan livsrytm och de verkar faktiskt också ha axlat sin föräldraroll på ett helt annat sätt än jag märkt av tidigare. Det skapar en helt annan harmoni och det blir riktigt roligt att gå till parken, när det sociala samspelet mellan oss föräldrar och våra barn fungerar 100 gånger smidigare.

Det händer så mycket hemskt nu, men mitt allt det hemska så finns det ljusglimtar. Som det här att människor kastats ut ur det där ekorrhjulet de vanligtvis brukar springa benen av sig i. De vaknar upp och blir mer närvarande i sitt föräldraskap – men också i livet. Det känns som de tar vara på stunderna och det där enda livet vi har som inte går i repris. De ser sina medmänniskor och de interagerar på ett helt annat sätt. Jag tror att många barn kommer att minnas de här månaderna som en alldeles fantastisk period i sitt liv. Och kanske, kanske när pandemin är över så kommer fler att välja en annan och sundare balans mellan familj och arbete, som gör att hela familjen mår bättre.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i tid för barn, vabruari

Vabruari: Låt sjuka barn stanna hemma och vila upp sig!

baby-1151351_640
Foto: Pixabay

Några av barnens kompisar hade börjat på dagis (ja, det kallades fortfarande så då) och vi som valt hemmaomsorg, höll så sakteliga på att bygga nya rutiner och nätverk med andra hemmaföräldrar. Öppna förskolan där vi hängde varje vecka var fortfarande öppen för barn äldre än ett år vid den här tiden, men hade några timmar spädbarnstid varje vecka när äldre barn fick vara lediga.

Jag tänkte att vi med hemmabarn skulle klara oss ganska bra från ständiga sjukdomar med den där klassiska toppen i vabruari. Men icke. Vi åkte på den ena sjukdomen efter den andra, hela våren – och till slut blev det uppenbart varför. Föräldrarna som satt sina barn på dagis, gick till öppna förskolan med sina sjuka barn när de vabbade.

”Han är bara lite snuvig och hur pigg som helst, så det är ingen fara”.

Jaha, och där fick vi ytterligare en omgång med streptokocker, stafylokocker, virus eller magsjuka. Med tredje barnet hoppade vi helt över öppna förskolan. Inte ett enda besök blev det och vi fick världens friskaste unge.

Nu väntar vabruari runt hörnet. Startskottet på en räcka sjukdomar fram till sommarlovet för alla med små barn. Och det där hänsynslösa beteendet, som det gärna skämtas om i serier som Solsidan, där vissa föräldrar dumpar sjuka barn i förskolan sedan de tryckt i dem en alvedon, kommer ta vid. De är de där föräldrarna som har kräksjuka hemma och en unge klarar sig. Självklart går man till förskolan med den ”friska” ungen (den i familjen som ännu inte börjat kräkas men som snart kommer leverera kaskadkräkningar på personal och andra barn):

”Hon har det roligare här med sina kompisar. Vi är ju sjuka också och behöver vila upp oss”, säger de glatt och vinkar hej då. 

Det kan inte vara kul att vara personal, för det där ”Ni är våra superhjältar”, som föräldrar brukar kläcka ur sig när personalen trollar med knäna trots att förskolans förutsättningar hela tiden försämras – är ju egentligen mest tomma ord vars syfte är att gjuta mod i totalt utslitna människor. I praktiken så visar dessa föräldrar tydligt att för dem är förskola lika med barnpassning och avlastning, En serviceinrättning helt enkelt och därför går deras egna behov före personalens och barnens.

Inte heller är det kul för skötsamma föräldrar när smittorna hela tiden går runt. Eller för de med infektionskänsliga barn som måste gå i förskola för att kommunen fasat ut alla kommunala dagbarnvårdare och svält ut de privata alternativen, genom att sänka barnpengen kraftigt så de fått slå igen. Bristen på alternativ till förskola, kan bli livshotande för en del barn.

Många små barn är mer sjuka än friska under hela sin uppväxt. För, förutom problemet med nonchalanta föräldrar, så har små barn inte utvecklat sitt immunförsvar förrän de är tre år. Antibiotika som många förskolebarn får ta redan i tidiga år, slår dessutom ut de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Till det får många förkylningsastma på grund av att de tidigt drabbats av RS-virus. Eller astma och allergier med mängder av fortsatta hälsoproblem som vuxna, på grund av alla antibiotikakurer det fått ta innan sju års ålder.

Någonstans kan man ändå tycka att små förskolebarn som så sällan får träffa sina föräldrar i alla fall skulle få en chans att vila upp sig hemma när de är sjuka, bli ompysslade och få lite tid med en förälder. Men det hårt skruvade system vi har och den enda vägens familjepolitik som subventioneras med stora belopp (standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder) – accepterar inte tid för barn och accepterar så klart heller inte tid för sjuka barn. Lämnas de små inte in till förskolan ändå när de är sjuka, så förväntas många föräldrar vobba och alltså arbeta samtidigt som de tar hand om sin sjuka små telningar.

Sverige är verkligen allt annat än barnvänligt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss

Ny studie: Mammor som jobbar är nästan dubbelt så stressade

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Ständiga infektioner hos förskolebarn

Tidig antibiotikaanvändning ökar risk för allergier

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj, psykisk ohälsa, tid för barn

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

nature-2597056_640
Foto: Pixabay

Hon är femton år och har bestämt sig: Hon ska ta sitt liv och hoppa framför ett tåg. I tåget som snart ska ta hennes liv sitter en tvåbarnspappa. Han ser henne och vet i samma stund att han aldrig kommer att hinna stanna tåget. Vad tänker hon? Att det ska bli en snabb smäll och så är allt över. Vet hon att hennes kropp kommer att slitas i stycken, att kroppsdelar kommer att fastna i tågets olika delar, att blodet kommer att färga fönsterrutorna röda? Förmodligen inte, för ingen pratar om den brutala verkligheten bakom ett självmord där någon hoppar framför ett tåg. Men tågföraren vet. Han vet hur grymt det kommer sluta och att tåget kommer att bli stående i timmar för att saneras. Han vet att han kommer att ha mardrömmar och flashbacks över händelsen i år framöver. Den där känslan att se någon i fara, men inte kunna göra någonting. Han vet att det här händer ofta. Och flickan, den unga tjejen, vem var hon och varför tog hon, liksom så många andra ett så drastiskt beslut? Varför mår vi så dåligt i vårt land att cirka en miljon människor går på antidepressiva, även barn? Och varför fortsätter vi bara medicinera människor, utan att fundera över hur vi kan förebygga många av fallen?

Det här är naturligtvis en väldigt komplex fråga men jag kan inte komma ifrån att vi skapat ett samhälle där människor är väldigt, väldigt ensamma. I jakten på självständiga individer som ska vara beroende av staten istället för familjen – har familjen som enhet monterats ner. Förtöjningarna till föräldrarna, som är barnens trygga ankare har kapats och barnen flyter runt som så små korkar på ett stormigt hav, utan en en trygg hamn att segla in till och vila ut i. Stressen flödar hos föräldrar och barn. Tid för reflektion, närhet, eftertanke, vila, kärlek, lugn och stillhet – finns inte i ett samhälle med ständigt upptempo. Men vi är biologiska varelser, vissa saker måste finnas på plats för att vi ska må bra psykiskt.

Personligen tror jag att det var ett stort misstag att montera ner familjen av ideologiska skäl. Jag förstår absolut tanken att kvinnor ska ha sin frihet och inte bli fast och beroende av en respektive, om relationen inte skulle utvecklas på ett bra sätt. Men jag tror inte det bara finns en lösning för att minimera den risken och att den lösningen är att plocka bort barnen så tidigt som möjligt från mammorna. Jag tycker också det är kontraproduktivt att hela tiden bara tuta i människor att enda vägen till trygghet och jämställdhet är att kvinnor arbetar lika mycket som männen. För det har gjort att vi i Sverige har ett klimat där de som tar en paus, eller går ner i arbetstid, ses som lata och icke ambitiösa. Viljan att satsa på tid för barn drabbar både mammor och pappor negativt och saboterar därmed även för de pappor som kan och vill satsa på att bli hemmaföräldrar. Alla fördomar minskar människors handlingsutrymme. Du ska ha en obruten karriär i många yrken, för att inte bli ratad den dag du vill gå tillbaka till arbetet.

Jag skulle vilja ha en mer nyanserad debatt hur vi går från dagens läge till att skapa ett bättre och mer välmående samhälle. Det kan omöjligen vara så att det bara finns en enda lösning, utan jag tror snarare på att respektera att människor är olika och därför utveckla valfriheten. Helt enkelt ge människor mer egenmakt över sina liv. Den totalitära styrningen av hur människor ska tillåtas leva, måste upphöra. I gengäld tror jag vi kommer få både mer välmående människor men också ökad produktivitet. För alla dessa utbrända människor som klappar igenom i psykisk ohälsa, är inte lönsamt eller produktivt – och framförallt är det verkligen sorgligt när människor berövas det viktigaste de har har: tid med familjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Till dig som har självmordstankar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Alltfler svenskar tar antidepressiv medicin

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Sjukdomsförklara inte i onödan

Antidepressivt läkemedel ineffektivt och farligt för unga

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Antidepressiva kan öka självmordsrisk

Lyckopiller kan ge självmordstankar

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Publicerad i politisk detaljstyrning, tid för barn

Sverige är inte unikt när det gäller att försöka minimera barnens tid med föräldrarna

 

Skärmavbild 2019-10-22 kl. 21.20.06
Foto: Mobile Madness (FLICKR) LICENS: CC BY-SA  (Vårdare på kibbutz)

 

Två frågor bereds på regeringskansliet just nu: Försämrad föräldraförsäkring och obligatorisk förskola för i första hand nyanländas barn från tre års ålder. Det syns i media som nu hjälper de till att mata ut regeringens propaganda. Det hade varit skönt med lite kritisk journalistik. Men det kommer inte hända. Betet är utlagt och media har svalt det. Men hur mår de barn som får allt mindre tid med sina föräldrar? I Solens barn kan vi lära oss lite mer om det.

Redan i Almedalen 2017 pratade Annika Strandhäll, S, om att det måste byggas fler dygnet-runt-förskolor när regeringen försämrat föräldraförsäkringen. Hon hymlade inte med att syftet med försämringen var att få ut främst fler kvinnor i arbete för att lösa krisen inom vård och omsorg.

År 2004 tydliggjorde Lena Hallengren, S, att en obligatorisk förskola från ett års ålder väntade runt hörnet: ”Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet”.

Den politiska ideologi som ligger bakom att små barn ska separeras så tidigt som möjligt från föräldrarna verkar se barn som biologiska fotbojor, som föräldrarna ska frigöras ifrån så att de kan arbeta och bygga en stark stat. En kall och cynisk idé som inte ser människan som mer än en schackpjäs som regeringen anser sig ha rätt att förfoga över efter behag.

Valfriheten har nu minskat i Sverige under decennier, samtidigt som den politiska detaljstyrningen ökat drastiskt. Vi har förlorat rätten till våra egna liv, till våra barns liv och vi har förlorat rätten att följa våra drömmar. Istället har vi reducerats till ting i en statlig maktapparat.

Men var kommer barnen och deras behov in? I filmen Solens barn berättar Avraham Balaban om hur hans barndom såg ut när han växte upp på en kibbutz i Israel. Det här experimentet att separera barnen så mycket som möjligt från föräldrarna så tidigt som möjligt, påminner väldigt mycket om det som sker i Sverige idag, där regeringen snart kommer presentera fler förslag för att minska barnens tid med sina föräldrar. Propaganda, förvanskad statistik, forskningsförnekare som sprider regeringens budskap – allt för att lura i föräldrar att separationen från familjen är något bra för barnet.

Vad kommer dagens barn i Sverige att minnas och vad kommer de att berätta om sin barndom? Det här är Avraham Balabans berättelse om uppväxten på en kibbutz:

”Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken  Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered,  av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.

Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma – den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa ”Abba! Ima!” (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ””Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika… Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz… I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap – under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme… (Resultatet) är fulländning.”

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det… Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset.

Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil – han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra – med krokiga och böjda grenar… Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Ingen kan ifrågasätta sanningen av det han beskriver, men frågan måste ändå ställas, om man kan utvidga detta till ett fördömande av hela kibbutzgemenskapstanken. Fick en hel generation bestående men? Eller kan man kanske bara konstatera att just denne son till just dessa föräldrar i denna kibbutz vid denna tid blev vanvårdad?

När man läser Balabans skildring kommer man inte ifrån känslan att ett brott har begåtts. Kanske enkel rättvisa kräver att denna livsform, där barn fått svåra skador, nu måste få ett slut. På de flesta kibbutzer bor numera barnen tillsammans med sina föräldrar.

Så när allt är över har livet i den traditionella familjen segrat.

Sarah Halevi

Halevi doktorerade nyligen i neurobiologi vid Hebrew University

Från Jerusalem Posts veckoutgåva, 31 december 2004

Samtliga texter inskickade av Staffan Danell.
Svensk översättning av artikeln: ”En myt – att växa upp på kibbutzens barnhus” – Staffan Danell

Se också:

Filmen Solens barn

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Det är något grymt över politiska ideologier som sliter sönder familjeband

grandfather-1434575_640
Foto: Pixabay

Nyligen gick min älskade pappa bort: Världens bästa pappa. När jag tänker på vad vi minns av honom är det inte hans framgångsrika karriär på IBM, utan att han var en pappa som satsade på att ge sina barn tid, vara familjens ankare och trygga hamn. Han var också en person som tog det ”medmänskliga uppdraget” på stort allvar.

Otack är kanske världens lön och allt han lade ner kom kanske aldrig tillbaka i form av att någon i sin tur gav samma sak till pappa. Men det var ändå så mycket värt. Alla han hjälpte och stöttade, hjälpte praktiskt och lånade sitt öra till, all värme han gav, det gör mig stolt. Han var med och gjorde världen lite bättre – och det går ju egentligen inte att värdera.

För pappa var familjen viktig – ja det viktigaste i livet. Redan våren 2017 blev han allvarligt sjuk. Det fick mig att lägga många saker åt sidan för att ägna all min tid åt att ge lite tillbaka av allt jag fått. Vi har alltid haft en nära kontakt pappa och jag och träffats så ofta vi kan, men framförallt det senaste året så sågs vi en gång i veckan, ibland oftare. Pappa levde upp när familjen dundrade in. Han älskade guldkant på tillvaron, goda middagar och att vara med sina nära och kära. ”Familjen är ändå det viktigaste. Vi har alltid så roligt tillsammans”, brukade han skrocka lite glatt när jag och min syster med familjer, satte fart och fläkt på hans tillvaro.

Han fick många fina år med alla sina barnbarn men han hann även med tre och ett halvt år med sitt minsta lilla barnbarn. ”Det är kul att åka till morfar”, sa hon alltid. Åker man så ofta som vi gjorde så får äldst och yngst så klart ett väldigt nära band. Minns speciellt ett tillfälle när pappa var väldigt dålig i somras och bodde en tid på korttidsboende. Vår minsting sprang iväg och hämtade Fia med knuff och ställde på bordet, flyttade sin stol nära sin morfar och gav honom tärningen. ”Vi måste turas om morfar”. Sedan hade hon sina egna regler och lite skrattande sa han till slut till mig: ”Jag kommer aldrig vinna det här va!”  Vår lilla fick honom alltid att le. Naturligtvis var han även lika stolt och glad över alla sina barnbarn.

Att pappa levde så länge som han gjorde, tror jag enbart beror på all kärlek han fick och att han visste att han var viktig och betydelsefull. Därför är det med sorg jag tänker på hur familjen monterats ner i Sverige. Hur tid för relationer, närhet och kärlek, rationaliserats bort. Hur kan vi ha ett så omänskligt samhälle att staten tvingar isär familjer och skapar en vardag där vi nästan aldrig får chansen att ses. Ann Heberlein beskriver det så bra:

”I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.”

De allra flesta vill ha en balans mellan familj och arbete, men i Sverige ses familjen som något av ondo. ”Död åt familjen”, skanderade Gudrun Schyman, när hon var partiledare för vänsterpartiet. S och V har sedan 1930-talet arbetat på att skapa ett samhälle där staten ska ta över familjens roll. Men det får konsekvenser. Teori och praktik är två skilda saker. Som Gudrun Schymans egen dotter sa:

”– Du lovade att inte dricka igen, men sen drack du. Det var det jobbigaste, säger Anna Schyman i dokumentären och fortsätter:
– Det var ju inte bara alkoholismen. Vi var ju alltid bortprioriterade, vi kom alltid i andra hand.”

Det är lite kusligt att politiker tar sig rätten att skapa politiska ramar som sliter av familjeband och lämnar människor som ensamma öar på ett stormigt hav. Inte konstigt att vi mår så dåligt i vårt land. När vi ser hur den psykiska ohälsan skenar är det kanske dags att sätta ner foten och säga nej till mer styrning ovanifrån. Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Vi kanske måste börja tänka i andra banor som Ann Heberlein också skriver:

”Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.”

Vad är det vi minns på vår dödsbädd? Ja inte är det jobbet, utan tiden vi fick med våra nära och kära. Ett samhälle som motarbetar familjer och tid för barn och balans mellan familj och arbete – är inte ett bra samhälle att leva i.

Tack min fina pappa – för att du i en tidsepok när tid för barn inte ansågs som bra och fint – gick din egen väg och gav oss barn det vi behövde. Vila i frid pappa!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Välfärdsstaten gör oss olyckliga

”Jag har tyngts väldigt mycket av det svek jag utsatte mina barn för”