En gång i tiden såg Alva Myrdal små barn springa omkring själva på gatorna, när deras mammor arbetade. Det var en orsak till att daghemmen kom till. Men någonstans på vägen så gick den ursprungligen goda tanken helt fel. Från att barnen skulle erbjudas en trygg plats att vara på när föräldrarna arbetade – så blev daghem, förskola och skola för ettåringar och ett ställe som alla barn skulle vara på, för att utvecklas ”normalt”.
Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi sa på ett seminarium att hon ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent:
”Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre: Ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån”.
Nu har det här med övertron på förskolan faktiskt gått så långt att det finns barn som går året om – och jag menar verkligen året om: Alla lov, hela sommarlovet, hela påsklovet, jullovet, höstlovet, utan särskilda skäl.
Barn som aldrig är lediga.
”Föräldrarna kom med syskonet i barnvagnen och en badring hängande över armen när de hämtade storasyskonet så vi frågade om de skulle till stranden”. – Nej vi har precis varit där, svarade föräldrarna.
Vissa kommuner har till och med fått införa rätt till ledighet för alla barn då vissa föräldrar trots att de själva är lediga med syskon, ändå lämnar det större barnet till förskola, utan att ha särskilda skäl – något som oftast innebär en annan lokal, en annan förskola och sommarvikarier för barnen. Som en förskollärare berättade: ”Föräldrarna kom med syskonet i barnvagnen och en badring hängande över armen när de hämtade storasyskonet så vi frågade om de skulle till stranden”. – Nej vi har precis varit där, svarade föräldrarna.
Det är faktiskt så att man knappt kan tro att det är sant. Finns det föräldrar som utan särskilda skäl, faktiskt lämnar sina små barn långa dagar året runt, på skattebetalarnas bekostnad. Varför? Om barnen går så långa dagar året om i en bullrig, stressig miljö, hur blir barnen då? Så jobbiga att föräldrarna inte orkar med dem, kanske? Vill de kanske därför inte ha barnen med sig ens under semestern. Vad säger det egentligen om det samhälle vi har skapat?
Och jag vet att det här är känsligt men jag tycker faktiskt att vi har skapat ett mycket dåligt samhälle om vi har många små barn i vårt land som aldrig får en sammanhängande ledighet med sin familj. En familj som dessutom väljer att ta semester utan sina små barn. Det gör mig så upprörd att barn har så lite skydd, så lite rättigheter i det här landet att det förekommer i en endaste kommun att små barn går hela året i förskola, utan att få vara lediga.
Ett besök på en förskola en hel dag, ger en helt annan bild än den som presenterasnär man läser om vad förskolan är tänkt att erbjuda alla barn. Hamnar man sedan på en dålig förskola med många problem, så kan chocken över det man får se hänga i sig i flera år.
Anekdotiska berättelser om saker som människor upplevt har också ett värde, även om de ofta avfärdas. Om inte annat för att så ett frö, väcka en tanke, eller få andra att fundera ett varv till. Reflektion — det är något jag gillar och det här att dela med sig av sina erfarenheter. I dagens läge finns det en sak till som gör det svårt att dela med sig, skriver du något som kan innehålla minsta spår av kritik mot något, så skriks det snart om skuldbeläggande och skammande. Men att vara vuxen, tycker jag, innebär att även kunna hantera känslor av skuld. Om ett inlägg väcker starka känslor, så är ju det ett utmärkt tillfälle att vända blicken inåt och fundera över varför.
Jag bär på många historier som jag inte kan berätta, men de ligger där och gör sig påminda. En berättelse utspelade sig för så länge sedan som nästan ett decennium och då är den inte lika känslig längre att dela.
Mitt driv för de små barnen hade fått mig att hoppa in politiskt och sitta i nämnd vid två tillfällen och den här gången jag ska berätta om nu, skulle vi göra ett studiebesök på en förskola med anledning av vårt nämndarbete (för att vi ville, inte för att vi måste). Vi var två personer som åkte dit och till att börja med visades vi runt utomhus. Min vän försvann iväg till småbarnens gård och jag till de större barnens. Väl ute på förskolegården hör jag ett avgrundsvrål från småbarnsavdelningens gård. Det låter som när någon förlorat ett anhörig — ett rent primalskrik av skräck, sorg och förtvivlan. Efter ett tag ser jag hur en i personalen tar ett litet barn under armen, som en ihoprullad matta och går in. Personalen tar inte upp barnet i famnen för att trösta, utan lyfter det bara som en sak. Barnet vrålar hela vägen in. Lite senare frågade jag en i personalen på min gård vad som egentligen hände och får då berättat för mig att det vrålande barnet haft en tredagarsinskolning som dragit ut på tiden. Det var nu den fjärde dagen och barnets pappa hade bara gått sin väg…
”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”
Alla som läst på om vad små barn behöver och som läst på om anknytning förstår hur förödande det här var för det lilla barnet. Dessvärre verkade inte varken föräldern eller personalen förstå det. Är jag elak och dömande nu som berättar det här ett decennium senare? ”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”, tänker kanske någon. Nej, han hade kanske inte det, men OM vi inte stuvade undan viktig forskning i vårt land om vad små barn behöver, så skulle vi kunna ha en familjepolitik som såg till att den här pappan fick en möjlighet att välja, om det nu var så att han inte hade ett val. Och var det så att han inte hade kunskap om vikten av att barn ska lämnas över, inte bara lämnas, så hade han kanske agerat annorlunda. Så, jo med andra ord, jag tycker det är rätt att jag lyfter det här och jag tycker att vi borde bli bättre på att prata även om svåra saker — för barnens skull.
Efter ett tag ropar min kollega på mig från andra sidan staketet på småbarnens gård. Jag går bort till henne och hon kommer sakta gående emot mig med två små ettåringar, vars ansikten är rödstrimmiga och söndergråtna. De är nyinskolade och helt förtvivlade. Ingen har haft den tid med dem som de behövt och min vän klarar bara inte av att se dem så ledsna och stå och gråta för sig själva, så hon har förbarmat sig över dem. De har lugnat sig nu när de får hålla någons trygga hand. Lite senare får jag veta att hon under vilostunden stannat hos dessa två små, eftersom de varit så ledsna och otrygga. Den här dagen fick de tröst, men jag tänker ofta på hur deras tid blev sedan under de följande dagarna, när ingen hade tid med dem längre.
Lite senare samlar en barnskötare ihop de stora barnen ute på gården och ber dem ställa sig på rad vid grinden och vänta. ”Vad väntar de på frågar jag nyfiket” och barnskötaren berättar att dessa femåringar väntar på att en förskollärare ska träna matematik med dem. ”Men kan inte du lika gärna göra det”, undrar jag förvånat, men barnskötaren förklarar att hon inte har utbildning och att det är förskollärarens sak. När barnen väntat ett tag kommer förskolläraren. Intresserat tittar jag på när hon tar sin hand på första barnets huvud. Barnet säger ”ett”. Nästa barn säger ”två” när förskolläraren placerar handen på barnets huvud och så vidare. Törs jag ens skriva ut att jag funderar lite över det lilla hemmabarnet som redan som ettåring räknade till tio, utan problem. Allt hissåkande där man räknar våningsplan, eller när barnet räknat leksaker med storasyster, räknat när liten varit med och bakat och så vidare, har med vardagspedagogiken lärt hemmabarnet det som femåringarna nu övar på.
Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse
Efter en lunch med många och långa samtal med barn som verkar utsvultna på vuxenkontakt, är det dags för sångstund. Alla barn har namnlappar på golvet där de ska sitta. De sitter inte på mjuka kuddar, eller i en varm och ombonad soffa, utan direkt på det hårda, kalla golvet. Vi sitter där, jag och barnen och en barnskötare och väntar. Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse, men jag säger att det går bra. För mig känns det som barnet vill tanka lite närhet och det kan jag absolut erbjuda. Barnskötaren säger att det inte blir bra, får ett barn — så vill alla. Vi väntar och väntar och till slut frågar jag vad vi väntar på (nu igen). ”Det är en förskollärare som måste leda sången, de har utbildning — det har inte jag”. säger barnskötaren. Så vi väntar på att förskolläraren (med utbildning) ska komma och sjunga blinka lilla stjärna.
Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet
Redan här ser jag ett kardinalfel och systemfel i den extremt hårda uppdelningen av vem som får göra vad i vissa förskolor. Det är ineffektivt och leder till mycket väntade för barnen. Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet och socialt samspel med en vuxen, som jag ser det. Efter ett tag seglar förskolläraren in och det är dags att avverka barnsångerna. Barnet i mitt knä får en sträng tillsägelse att gå och sätta sig på sin plats och lommar modstulet iväg.
Summan av kardemumman är att det blev en lång och sorglig dag, där jag såg så många brister. Det enda jag kunde göra var att lyfta frågan om tredagarsinskolningen till en högre nivå och kolla om det verkligen var en bra strategi att låta förskolorna bestämma inskolningsmetod själva. Personligen ser jag stora problem med så kort inskolning och den kan lätt invagga föräldrar i tron att alla barn är redo efter tre dagar, så är det självklart inte. Sedan kunde jag påtala det jag såg om arbetsmiljön. Det kändes extremt obehagligt att barnskötarna var så illa behandlade och hunsade.
Jag ska inte neka till att jag var ganska chockad, men som med allt så finns det många nyanser till allt som rör förskolan. Lite senare besökte jag en helt annan förskola där det mesta fungerade så mycket bättre. Personalen var väldigt fin med barnen, miljön var behaglig och barnen verkade ha det bra. Bilden är med andra ord inte svartvit. Men det är skrämmande att vi antagligen har ganska många förskolor där ute i vårt avlånga land, där det inte fungerar särskilt bra och där barnen far illa, mycket beroende på att man har fokus på fel saker och har glömt bort att förskolans verksamhet ska bygga på vad små barn behöver.
I Sverige har vi länge stuvat undan forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi — allt för att det lättare ska gå att styra föräldrar att göra som staten vill. Men kunskap är makt, med rätt fakta kan vi förbättra dåliga förskolor och vi kan förbättra familjepolitiken som helhet. Det är en viktig läxa att komma ihåg.
I Sverige utsätts föräldrar för en ständigt massiv förskolepropaganda för att de ska agera som staten vill. Till sin hjälp har staten flera myndigheter och ett antal forskningsförnekare som ser till att sprida propagandan. En vanlig myt är att förskolebarn blir duktigare i skolan. Stämmer det då? Svar: Nej.
Sedan allt fler barn gått i förskola, har skolresultaten sjunkit… bara det, att ändå fortsätta mata ut samma felaktigheter. Sedan PISA-mätningarna startade år 2000 har skolresultaten sjunkit för varje år, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Det skedde en liten uppbromsning 2013 och i den senaste jublade regeringen för då visade det på en vändning. Men det var fusk alltihopa, man hade bara uteslutet fler barn, för att få ett bättre resultat. Så jobbar makten.
Om vi vänder på steken och tittar på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och vad de sedan får i en stor barngrupp med få personal, så har vi bara där svaret, vilket alternativ som gynnar det lilla barnet bäst. Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Det lilla människobarnet föds dessutom alldeles för tidigt. De flesta däggdjursungar kan ställa sig på benen några timmar efter födseln och har en mängd förmågor på plats. Men däggdjuret homo sapiens klarar inte av att bära sin avkomma så länge som det skulle behövas, för då kan inte barnet födas fram. Egentligen skulle människobarnet födas ett år senare. Det gör att vi placerar en majoritet av alla små barn idag i förskola vid den tidpunkt de egentligen skulle födas.
Det betyder att under den period som människohjärnan utvecklas som mest, mellan ett- till två års ålder, så placeras många små barn i stora bullriga barngrupper, i en stressig miljö med få personal som inte har möjlighet att tillgodose det lilla barnets behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Och barn som inte får det de behöver under de första viktiga åren, risker att senare i livet drabbas av psykisk ohälsa. I Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och ungdomar och innan man började medicinera barn och ungdomar med antidepressiva, så toppade vi även självmordsstatistiken.
Men hur kommer det sig då att myndigheter som Folkhälsomyndigheten fortsätter producera material som säger att barn som går i förskola blir duktigare skolan och mer psykisk välmående?
För att de politiskt sanktionerat. Det är ju bara att titta på skolresultaten för att direkt sticka hål på den myten, eller titta på de ständiga larmrapporterna om ökad psykisk ohälsa. Allt fler barn går ju i förskola, skolresultat och psykisk hälsa borde ju ligga i topp. Problemet är att föräldrar är grundlurade. När en myndighet matar ut något så är det ju självklart trovärdigt. Men tittar man närmare på de studier som Folkhälsomyndigheten presenterar, så är det gamla studier från 60-talet och 70-talet, som inte säger något om dagens förskola, eller så handlar de om helt andra saker. Hur många fördjupar sig i studierna? Inte många.
Sanningen är nämligen att i Sverige har vi inte forskat under de senaste 40 åren på vilken effekt förskolan har på barn.
En av de största studierna som gjorts på förskolebarn är gjord i USA – NICHD-studien. Den visar att barn som gått i förskola av HÖG kvalitet (små barngrupper och tillräckligt med personal), har ett litet försprång när de börjar skolan. Men vid 12 års ålder är det försprånget helt utraderat och kvar finns istället en annan skillnad mellan förskolebarn och hemmabarn. Förskolebarnen är mer aggressiva och har fler beteendeproblem. Vad beror då beteendeproblemen hos förskolebarnen på?
Enligt Belskys forskning också visar ett samband mellan långa vistelsetider tidigt i barnomsorg utanför hemmet – och beteendeproblem i tidig skolålder (Belsky m fl 2007). Samma sak visar den största studien som gjorts på över 1 000 barn i USA – NICHD-studien. Den visar att barn som gått i förskola är mer aggressiva och att det är direkt kopplat till vistelsetiden. Ju längre dagar i förskola – desto aggressivare barn. Forskarna drar slutsatsen att det tycks vara något speciellt med gruppbaserad omsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet, forskarna har tagit hänsyn till den aspekten. Inte heller är det föräldrarna som är orsaken. Stressade och uttröttade föräldrar som hämtar upp barnen på väg från arbetet skulle ju kunna ha en påverkan – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.
Enligt NICHD-forskarna finns det då två möjliga förklaringar kvar till de negativa effekterna av omsorg utanför hemmet, även om de anser att båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans – en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen. En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.
Nej, det finns förskolor som fungerar utmärkt, men det finns alldeles för många som inte gör det. Barn är också olika och en del klarar av en stökig miljö bättre, medan andra inte gör det. Därför är det så viktigt med alternativ till förskolan och att föräldrar lär sig lita till sin magkänsla så att de kan välja det som fungerar bäst för deras egna barn.
En gång i tiden såg Alva Myrdal små barn springa omkring själva på gatorna, när deras mammor arbetade. Det var en orsak till att daghemmen kom till. Men någonstans på vägen så gick den ursprungligen goda tanken helt fel. Från att barnen skulle erbjudas en trygg plats att vara på när föräldrarna arbetade – så blev daghem, förskola och skola för ettåringar och ett ställe som alla barn SKULLE vara på, för att utvecklas ”normalt”.
ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder
Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi berättade på ett seminarium att hon ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent: ”Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån”.
För några år sedan gick debattens vågor höga när vissa kommuner var tvungna att införa rätt till ledighet för vissa barn. Det visade sig nämligen att många barn till föräldralediga aldrig fick vara lediga, trots att familjen saknade särskilda skäl. En del barn fick gå året om alla lov utan någon ledighet. Vuxna har lagstadgad semester, men inte små barn. Ta bara alla de som fick gå hela sommarlovet, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet. En pedagog berättade hur föräldrarna dök upp på förskolan med lillasyskonet och en badring hängande på vagnen: ”Nej, men vad kul, ska ni gå till stranden nu, frågade pedagogen glatt.” Var på föräldrarna svarade: ”Nej vi ska gå hem. Vi har redan varit på stranden.” Det äldre barnet fick alltså tillbringa sommarlovet i förskolan, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet och njöt av ledigheten.
Några år senare skruvades det till ännu mer när föräldralediga föräldrar, utan särskilda skäl, började kräva ”rätt” till 40-60 timmar i förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de var hemma med bebis. Socialdemokraterna i Stockholm införde det hela trots massiva protester från bland annat personalen. Men personalen kördes över. Idag är det tack och lov borttaget sedan S förlorade makten i Stockholm.
Föräldern/föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Det finns inte något ett barn vill hellre än att vara med sin familj. Det är något som många föräldrar missat när förskolan hyllas och lyfts fram som det enda stället ett barn kan utvecklas på. Det här blir nu extra märkbart igen under den pandemi vi befinner oss i, som nu är riktigt allvarlig. Flera kommuner går nu ut och vädjar till föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa, att inte lämna barnen i förskolan under jullovet när stora delar av personalen är sjuka och några få ska klara av arbetet när det inte går att få fram vikarier.
”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”
”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”, säger en del föräldrar och glömmer hur starkt subventionerad en förskoleplats är. Om den faktiska kostnaden är cirka 12 000 kronor per månad och barn, så betalar föräldern bara en bråkdel. Och var finns omtanken och medkänslan med personalen. Det är ju ofta väldigt stora ord från förskoleföräldrar: ”Ni är våra superhjältar”, men när det kommer till handling så märks det hur lite personalen betyder, egentligen.
Det är också så anmärkningsvärt att vi i Sverige har ett system där man subventionerar föräldrar som lämnar bort sina barn med över 100 000 kronor per år från vår gemensamma skattekaka, samtidigt som den som själv ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor.
Vi måste börja prata om vad små barn behöver och om hur viktiga föräldrar är för sina barn. Vi måste också börja hushålla med skattebetalarnas pengar. Vi lever i en pandemi, något som får stora konsekvenser för Sveriges ekonomi. Självklart ska inte föräldrar utan särskilda skäl kunna lämna in sina barn till förskolan på skattebetalarnas bekostnad under jullovet i det läget, samtidigt som personalen körs över och knäcks. Och om de absolut vill, så visst – men då bör kommunerna kunna skicka en förskottsfaktura à 12 000 kronor. Någonting säger mig att det där trängande behovet skulle upphöra snabbt då.
Det har nu gått tio år sedan boken Förskolan för de allra minsta. På gott och ont lanserades. Men boken är fortfarande lika aktuell varför vi återpublicerar den här texten och lyfter många av riskerna med att förskolan inte är utformad efter vad små barn behöver. Viktig läsning för föräldrar när de ska välja barnomsorgsalternativ till sina barn.
Måndagen den 22 februari presenterade författarna Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss boken ”Förskola för de allra minsta – På gott och ont”, för föräldrar och förskolepersonal i ABF-huset. I boken redovisas aktuell forskning inom neurobiologi, utvecklingspsykologi, anknytningsteori och pedagogik och vilken negativ påverkan det har på små barn att vistas i förskolan med dagens stora barngrupper och få personal. Samtliga författare till boken, känner stor oro för hur de yngsta barnen har det i förskolan idag.
– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata”
– Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata” är Socialdepartementets förklaring, säger Gunilla Niss legitimerad psykolog, som arbetar inom förskolan.
Hon är upprörd över att dagens situation med stora barngrupper och få personal, får fortsätta trots att ingen tycker att det är bra.
– I en barngrupp för ett- till treåringar kan det ofta vara 18 barn och upp till 26 barn. Förr sa man ”nu är gränsen nådd” – då handlade det om 18 barn. Idag är det normen, säger Gunilla Niss.
I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.
– Kommunerna kan inte betros med att reglera barngruppernas storlek. De nya kunskaperna kring små barns utveckling måste in i Läroplanen, säger Magnus Kihlbom psykoanalytiker och barnpsykiater.
Magnus Kihlbom berättar vidare att biologi och psykologi går hand i hand. När barnet föds är hjärnan programmerad att söka kontakt. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling. Barnet behöver inte undervisas det behöver ”bara” samspel med en vuxen, för att lära sig saker.
Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är: – Barngruppens storlek – Personaltätheten – Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen
Barngrupperna idag är alldeles för stora. 1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn i ålder 0-2 ½ år.
1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp.
Personaltätheten är alldeles för låg och barnen blir istället hänvisade till varandra. För att barnet ska kunna ta in nya kunskaper, så krävs det att de får en chans att göra det i det sociala samspelet med en vuxen och där är andelen barn per personal avgörande. Birgitta Lidholt, fil. dr i pedagogik, leg. psykolog och lärarutbildare, har varit ute i flera förskolor och gjort observationer och berättar;
– Vid ett tillfälle såg en pedagog i en stor barngrupp som dansade runt med ett barn, samtidigt som fem barn stod passiva runtomkring, utan att delta i leken. Det blir gärna så att med två pedagoger, så är en av dem aldrig med barnen, utan ringer efter vikarier eller håller med administration, säger hon.
Kontinuiteten är ett problem i förskolan med tanke på att det finns få yrkesgrupper som är så sjuka som pedagogerna i förskolan.
– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta
– Det skadar anknytningen när personalen är borta ofta och det hela tiden kommer in nya vikarier, säger Gunilla Niss.
Situationen för barnen är mycket bekymmersam. Barnen socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.
– Det är förvånande att inte föräldrar går ihop och protesterar, säger Magnus Kihlbom.
Alla anser de att situationen i förskolan har varit alarmerande sedan 1990-talet.
– Det har tagit så här lång tid för oss att få ut den här informationen, eftersom vi inte velat skapa oro eller ge föräldrar skuldkänslor, säger Gunilla Niss.
Bristen på vuxenrelationer får naturligtvis konsekvenser för det lilla barnet som har extra stort behov av att få den närhet och bekräftelse som det har rätt till. Och enligt Gunilla Niss kan reaktionerna hos barnet visa sig på olika sätt.
– Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger hon.
Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.
– Personalen i förskolan drabbas också hårt av de stora barngrupperna och en tredjedel av all personal idag är i riskzonen för utmattningsdepression, säger Birgitta Lidholt.
Nu hoppas alla tre att politikerna ska kunna ta till sig de nya rönen kring hur betydelsefull anknytningen är och vikten av goda relationer samt fakta och forskning som finns kring affektteorier, neurobiologi, utvecklingspsykologi – allt det sammantaget bör vara grunden för vilka praktiska konsekvenser det bör få för utformningen av verksamheten.
Birgitta Lidholt skräder inte orden när hon beskriver situationen för de allra minsta i förskolan.
– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel
– Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel. Barnen som inte blir sedda och bekräftade får dåligt självförtroende, säger hon.
När föräldrar och pedagoger slår knut på sig själva för att inte såra eller ge varandra skuldkänslor så blir naturligtvis barnen lidande. Det gör att ingen vågar se problemen eller göra något åt dem. Det som står i ”Förskolan för de allra minsta”, visar att det är hög tid för föräldrar, men även för förskolepersonalen, att ta av sig skygglapparna och våga se problemen med dagens stora barngrupper och få personal – och sätta igång och göra något åt det. Och det är precis vad Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss hoppas ska ske nu.
En del förskolor tävlar i förskönande beskrivningar, där verkligheten ibland är en helt annan. Flashiga hemsidor. Beskrivande texter som ger sken av att barnen får med sig livsavgörande kunskap inför skolstarten. Men i själva verkat far barnen illa på grunda av bristande omsorg.
Som en förskola beskriver sin verksamhet:
centrally located (about 450meters from Solna centrum t-bana)
surrounded by lots of great parks
Reggio Emilia inspired
English and Swedish speaking
International environment that celebrates different cultural events each year
Natural science and language focus
Men hur ser verkligheten ut för dessa barn i praktiken? Får de små barnen det de BEHÖVER? I den här förskolan går de varje förmiddag till närmaste park – samma park varje dag. Där trängs 40 barn i parken och har med sig cirka tre personal, som för det mesta bara står och pratar med varandra. Parken är liten och inhängnad och de tar över den helt och tränger ut alla andra som vill besöka parken. Idag såg jag två små barn som satt ner direkt på marken och såg ledsna ut. En annan liten pojke, så lugn och stillsam som sökt kontakt med mig förut och som gjort försök att smita med mig ut ur parken, försökte idag igen. Han försöker få bekräftelse, bli sedd, få omtanke och omsorg. En bit bort från de här barnen som skulle behöva varm omsorg mest av allt, står personalen (som vanligt) och pratar med varandra. Varför ser de inte vad dessa små barn behöver? De behöver närhet, värme, bekräftelse och god omsorg. ”Natural science and language focus”. Jaha ja.
En del av mig önskar att några föräldrar skulle släntra förbi i parken när den här förskolan är där, vid tiotiden och titta hur deras barn faktiskt har det. Jag har tidigare kontaktat ansvarig förskolechef och påtalat de brister jag sett under flera år, men blir naturligtvis på grund av att jag förespråkar valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, även hemmaomsorg, misstänkliggjord för att ha en annan agenda. Men min agenda är att alltid, i alla lägen stå på de små barnens sida. Det ingår i vuxenrollen att inte svika, utan att påtala det jag ser för att försöka förbättra barnens villkor.
Förskolan är Reggio Emilia-inspirerad. Jag minns så väl hur en förskollärare berättade för mig hur det var när hon började på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Hon kom dit och dagens schema sattes upp. Barnen fick välja mellan olika ”stationer” vad de skulle göra under dagen. Måla, leka med lera och så vidare. Hon upplevde att barnen inte ens tittade på henne, de sprang bara förbi och vidare till dagens aktivitet. De vuxna passerade ändå i revy och bondande inte med barnen så barnen lade inte någon energi på dem. Hon slutade ganska omgående.
Bristerna i Reggio Emilia-pedagogiken blev också tydlig vid en studie som uppmärksammades för ett tag sedan: ”I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.” Läs mer >>
Jag tycker personligen att det är obehagligt att se hur nedtonad omsorgsbiten är i den här Reggio Emilia-inspirerade förskolan och studier visar att det kan se likadant ut på många förskolor i landet. Sedan går det inte att dra alla över en kam och det finns säkerligen förskolor som fungerar bra. Men vet vi det? Nej, egentligen inte eftersom inte någon forskat i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Det enda vi kan göra därför är att jämföra med forskning som visar vad små barn behöver – och sedan titta på vad de får samt ta del av de fåtal studier som finns kring till exempel Reggio Emilia.
Jag önskar verkligen att föräldrar fick bättre kunskap om vad små barn behöver. För vad händer med ett barn som lämnas åt sitt öde, som inte får den omsorg som barnet behöver? Det som kan hända är att barnet drabbas av psykisk ohälsa senare i livet och får det svårare att klara av livets utmaningar.
I den senaste undersökningen från Unicef hamnar Sverige på plats 22 av 38 när det gäller psykisk hälsa hos barn. Trots att vi inte befunnit oss i krig på över 200 år och har en god materiell standard i Sverige, så mår många barn riktigt dåligt. Här har vi vuxna ett ansvar och det handlar om att börja titta på barnets första år. (Och glöm alla politiskt korrekta åsikter som serveras av forskningsförnekare som går maktens ärenden)
Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna.
Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. Det är faktiskt där vi måste börja – med de första åren, anser jag. Men det är känsligt, eftersom vad små barn behöver krockar med vad staten behöver. Regeringen kör dock på med sin tvingande politik och istället för att undersöka hur små barn har det i förskolan och göra förbättringar där, så har de föreslagit ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg. Naturligtvis helt i linje med att de tänker ta bort alla alternativ och införa obligatorisk förskola från tre års ålder. Men vi kommer även i framtiden behöva olika alternativ, eftersom barn är olika.
Nästa avsnitt av Hemmaföräldrarpodden kommer att handla om psykisk ohälsa. Har du som förälder några frågor du vill ha svar på? Skriv gärna i kommentarer här nedan.
Förskola kan kanske skada ditt barn. Men du behöver inte bli uppskrämd riktigt än. Men när flera forskare funnit att gruppbaserad omsorg i späda år gör barn mer aggressiva, då bör vi nog ändå ta en diskussion om det hela.
Att lämna sitt barn på förskola är numera helt normalt i England. Under det sista årtiondet har detta blivit den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet i vårt land, med nästan dubbelt så många barn på förskola som hos dagmammor. Man beräknar att för mer än 800 000 barn i England upp till fyra år är i gruppbaserad omsorg idag, åtminstone en del av dagen. Det är nära en tredjedel av den här åldersgruppen.
Samtidigt har flera studier i olika länder rapporterat likartade slutsatser, nämligen att gruppbaserad omsorg av barn har långvariga negativa följder. Detta är inte något man gärna läser som förälder. Men nu har det återigen blivit uppenbart att det är så. I USA har man, i den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie av hur gruppbaserad omsorg påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i gruppbaserad omsorg, till exempel i förskola, tiden innan skolstart, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern och att det fortfarande är märkbart även hos tolvåringar. Det verkligt oroande i den här undersökningen är att de negativa följderna sitter i så länge.
Ju mer tid ett barn har varit i gruppbaserad omsorg, mer än 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att barnets beteende i skolan är störande. Även om omsorgen varit av god kvalitet, märks det tydligt. Det är fråga om en liten men påtaglig skillnad. Det forskarna varnar för är inte att några kommer växa upp till ”yxmördare eller våldtäktsmän”, med det handlar om miljoner barn som blir mer besvärliga i skolan än de skulle ha varit annars.
Bland de stora och verkligt svåra frågorna är alltså denna: Har förhållandet att allt fler barn tagits omhand på förskola lett till sociala problem, till exempel när lärare nu rapporterar om sämre beteende i klassrummet, eller att mobbingen ökar? En annan oroande fråga är om det här kan ha haft en påverkan, när mentala problem blivit vanligare bland tonåringar både här och i USA.
Kommande avsnitt av detta forskningsprojekt från US National Institute of Child Health and Human Development (NICHD) ska följa barnen upp i gymnasieåldern och då visa om de får en besvärligare period även där.
All forskning på senare år har pekat i samma riktning. Den ovan refererade delstudien från NICHD har sedan 1991 följt 1 300 barn. I en engelsk statlig undersökning som följt barn från treårsåldern upp till sju års ålder, har man dragit likartade slutsatser. Förra året kunde Penelope Leach lägga fram en undersökning vid Oxfords universitet som även den visar att det är något med gruppbaserad omvårdnad som gör att barnen får fler beteendestörningar längre fram i livet.
Undersökningen vid NICHD visar också att hög kvalitet i förskolan inte, som många hävdat, förbättrar barnets studieresultat. När barnet blivit tolv år har nästan alla kunskapsmässiga fördelar av tiden i förskolan försvunnit, trots att de fanns när barnet var yngre. Det finns ett undantag från detta – en bra förskolemiljö leder till bättre ordförråd hos tolvåringen.
Även om barnet lämnas över till andra former av barnomsorg utanför hemmet kan det få negativa effekter de första åren. Men de försvinner med tiden. Så är dock inte fallet om barnet går i förskola. Det tycks vara något speciellt med gruppbaserad barnomsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet: forskarna har beaktat den möjligheten. Inte heller är det föräldrarnas omvårdnad. Man skulle ju kunna tänka sig att stressade trötta föräldrar hämtar upp barnen på väg från arbetet – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.
Då finns det två möjliga förklaringar kvar, även om båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans: en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen.
En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.
Det finns inte någon anledning till panik. Det finns utan tvivel positiva effekter också, till exempel när ett barn inte längre behöver leva i stor fattigdom, eftersom barnet ensamstående mamma kan arbeta när hon har barnomsorg. Fördelarna är då säkerligen större än alla risker med förskolan.
Vi borde nog få en vapenvila i vad man kallat ”barnomsorgskriget”, så att vi kan få reda ut vilka åtgärder vi bör vidta. Kan det till exempel finnas sätt att undvika de negativa konsekvenserna: kanske mer personal och mindre barngrupper? Kan man göra det mer lönsamt att vara dagbarnvårdare, för att slippa stora barngrupper? Går det att göra det lättare för föräldrar att vara hemma mer under de första åren?
Hela den här frågan är emotionellt explosiv – den tar tag i hjärterötterna även hos den tryggaste förälder – och forskningen har ofta varit partisk. Hittills har man från politiskt håll alltid hävdat att en ökad kvalitet på förskola räcker för att motverka det som forskningen har kommit fram till – men det är inte hållbart längre. UNICEF listade Storbritannien som sämsta land att vara barn i. Det gav oss ångest att höra det. Men nu behöver vi få en mycket hederligare debatt om barnomsorgen i vårt land.
I en tid när Sverige drabbats av en pandemi, så får nu allt fler föräldrar ta hem sina barn från förskola och pedagogisk omsorg. Många upplever det som lite chockartat jobbigt och andra oroar sig över att barnen missar viktig pedagogik. Därför kan det vara bra att ta del av den fakta som finns kring vad små barn behöver – egentligen.
Fakta om människobarnets utveckling Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade. Första året för människobarnet handlar därför om att ”komma ikapp” och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel.
Mellan ett- och tvåårsåldern sker det sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. (Stewart-Brown 2008).För att små barn ska utvecklas optimalt behöver det lilla barnet: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen.
Av någon anledning tror en majoritet av Sveriges föräldrar att små barn måste gå i förskola för att utvecklas normalt, trots att däggdjuret homo sapiens framgångsrecept jämfört med andra däggdjursarter är just vår långa barndom, i trygg omvårdnad hos föräldrar och övrig familj, varit ett framgångsrecept i hundratusentals år. Förskola är ett relativt nytt fenomen sedan några decennier tillbaka, som ännu inte utvärderats i Sverige. Det finns idag inte någon forskning gjord under de senaste 30 åren i Sverige på vilken effekt förskola har på barn. Men det vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi – är att om små barn inte får det de behöver under sina första år, så ökar risken för beteendeproblem i skolan och psykisk ohälsa. Och det är precis de saker vi ser öka sedan förskola i allt tidigare ålder, allt längre dagar, för allt fler barn – blev allt vanligare. Beteendeproblemen i skolan har ökat och barns psykiska hälsa blir allt sämre.
Om man tittar specifikt på vad små barn behöver för att utvecklas optimalt och sedan tittar vad de får när de tillbringar det mesta av sin vakna tid i förskolan, så kan man blir det lättare att förstå att hemmaomsorg fungerar alldeles utmärkt. Ny forskning i Norge stödjer också tesen att det finns många risker med förskola. Stora barngrupper, långa dagar, buller och stress – har visat sig ha negativ påverkan på barnens välmående och utveckling. Även tidigare forskning som NICHD-studien visar på samma sak. Jay Belsky har också visat på många risker med gruppbaserad omsorg.
Som förälder kan det vara viktigt att komma ihåg att du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns inte någon person som barnet hellre vill vara med än dig. Det första året är spännande – men det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra.
Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken: hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Det håller ofta även de som arbetar inom förskolan med om och som en förskollärare skrev: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.
Så det här att fler har barnen hemma nu är absolut en utmaning, även för de som är vana att hemmaomsorg. Livet är upp och ner nu för de allra flesta. Följ gärna Hemmaföräldrars nätverks blogg: Hemmaförskola och ta del av tips kring olika saker man kan hitta på hemma med barnen. Mycket handlar om att skapa en ny vardag, med nya rutiner i det kaos vi befinner oss i nu. Har du som förskoleförälder frågor kring hemmalivet? Ställ dem gärna här under i kommenterar så hjälper vi hemmaföräldrar dig gärna så hemmatiden med barnen blir så bra som möjligt. Kanske kan det här till och med visa att det går att skapa en annan tillvaro utanför ekorrhjulet med mer tid för barnen. Lätt är det inte att förändra sin tillvaro och naturligtvis blir det tuffare när det inte är självvalt. Men tillsammans kan vi föräldrar göra skillnad. Vi får hjälpas åt helt enkelt.
Har du som förälder varit på BVC och fått höra att: ”Det är dags för förskola för ditt barn nu”. Bara så där, som att det var en självklarhet. Du som förälder kanske känner med din magkänsla att det inte är dags, men professionen säger något annat. Och professionen säger väl allt det här byggt på vetenskaplig grund, eller hur, tänker du kanske. Men så är det inte. BVC har ett uppdrag att försöka påverka dig och deras råd bygger på ideologi – inte på fakta om vad små behöver.
Ditt barn kanske är infektionskänsligt. BVC: ”Men då är ju förskola utmärkt för att träna immunförsvaret”.
Ditt barn kanske har en försenad språkutveckling. BVC: ”Ja men då är ju förskola det bästa, för när barnet inte har trygga föräldrar omkring som förstår vad barnet säger så kommer barnet TVINGAS att börja prata”.
Ovanstående är några exempel på vad föräldrar har fått höra vid BVC-besök. Alla som är lite inlästa på vad små barn behöver förstår att det här är helt uppåt väggarna. Träna immunförsvaret gör man genom att få lagom doser av sjukdomar, får du ständiga sjukdomar som dessutom hela tiden kräver antibiotika så slås immunförsvaret snarare ut, då antibiotikan dödar även de goda bakterierna som ÄR immunförsvaret. Och språkutvecklingen är något som är det första som tar skada i en stor barngrupp, eftersom språket utvecklas i socialt samspel med en vuxen via spegelneuronerna. Men varför ger då BVC-sköterskor råd som får det att låta som förskolan är lösningen på allt?
Jo, för att de är politiskt styrda och agerar enligt regeringens rekommendationer. Den ideologiska bakgrunden bakom rådet att alla barn ska in i förskolan, bygger på att det är så makten tror att jämställdhet uppnås. Så länge föräldrarna är lika lite med barnen, så blir vi jämställda. Men det finns naturligtvis mängder med andra sätt att uppnå jämställdhet.
Regeringen har tagit fram en rikshandbok för de som arbetar på BVC – och så här står det till exempel i riktlinjerna kring 10-månaderskontrollen: Barnomsorg: Läroplan för förskolan
Jag tänker som så borde de inte stå, Barnomsorg: Informera om olika barnomsorgsalternativ och att barn är olika samt att vissa barn inte mår bra i förskolegrupper.
DET skulle stärka föräldrar att våga följa sin magkänsla. Men näe, målet är bara att få in alla barn i förskolan, så då ska man bara prata om att den har en läroplan. (Men inte alla förskolor har inte ens en förskollärare, eller en förskollärare som leder arbetet). Och läroplanen är inte utformade efter små barns behov och styr alltså inte att de små barnen i förskolan får det de behöver. Här används inte BVC på ett korrekt sätt, utan blir en del av regeringens propagandamaskineri.
Om man tittar på forskning om vad små barn behöver, så är det närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen. De allra flesta inser nog att det är bitar som en förskola med stora barngrupper och få personal har svårt att erbjuda.
Det är något ofattbart otäckt varje gång en ny pedofil upptäcks i förskolan. Ja, det är naturligtvis lika otäckt var det än sker. Men när skolplikten från tre års ålder väntar runt hörnet, samtidigt som vi har en extremt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel förmår en majoritet av alla föräldrar att lämna sina små ettåringar till förskolan, är det extra läskigt. Man får inte tvinga ifrån föräldrar det käraste de har och sedan låta barnen hamna i en miljö som är rena helvetet på jorden.
Den senaste förskolepedofilen har varit i kontakt med över 100 barn under de fem år han arbetat i Botkyrka. Innan dess blev han anmäld för övergrepp mot barn när han jobbade i Ekerö. Och nu rapporterar SvD att han arbetat med förskolebarn i 17 års tid! Det finns så många kardinalfel här så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland får jag en känsla av att många hellre putsar på förskolans rykte och vill vara rädda om det, än att de på allvar vill ta tag i alla problem som förskolan dignar under. Där det här är det absolut värsta. Den där ideologiska övertron att 50-50 av allt är lika med jämställdhet kanske faktiskt också spökar. Förskolor med manlig personal kan glänsa lite extra med att de är jämställda och kommunpolitikerna kan plocka politiska poäng. Men det viktigaste är inte vilket kön personalen har i förskolan, utan att barnen får bra omsorg och är trygga.
I Facebook-grupper som handlar om förskolan (Förskolan.se och Förskoleupproret) slår ofta tystnadskulturen till som slägghammare när någon lyfter ett nytt fall. Sedan upprepar sig ett välbekant mönster som jag sett nu under mer än två decennier. Några skriver ivrigt hur viktigt det är att ännu fler män ska börja jobba i förskolan. Andra flyttar fokus och pratar om att fler övergrepp sker i hemmet. Sedan börjar man skriva om hur synd det är om personalen och i synnerhet all manlig personal, ”för nu kommer alla titta snett på dem”. Till sist är det synd om föräldrarna.
Men vem pratar om barnen.
Pedofilen i Botkyrka har härjat fritt i fem år på sin senaste arbetsplats. Det betyder att vissa barn rent teoretiskt kan ha blivit utsatta under hela sin barndom för grova övergrepp, samtidigt som de filmats och fotograferats. Jag ställer mig till 100 procent på barnens sida. De vuxna får hantera sina känslor själva. För det värsta sveket av allt är att många av barnen signalerat att något var allvarligt fel. De har förtvivlat försökt förmedla till sina föräldrar att de inte vill bli lämnade – men de har lämnats ändå. Föräldrar tränas nämligen tidigt i att ignorera sin magkänsla, i vårt land. Det börjar redan vid inskolningen i förskolan: ”Lita på professionen”, får föräldrar höra – och så lär de sig stänga av sin magkänsla när de lämnar sin gråtande ettåring.
De borde ha rivit upp himmel och jord, hållit sina barn hemma och ringt polisen.
”Men, va” Skammade du just dessa föräldrar. Va! Va! Har de inte lidit tillräckligt”, kanske någon tänker och känner stark ilska mot att jag vågar säga det som vi inte får – att föräldrarna borde ha agerat. (Vi ska ju prata om att det behövs fler män i förskolan – det är ju så man ska säga varje gång en pedofil upptäcks).
– Nej jag skammar verkligen inte föräldrar. Jag ser och förstår hur de styrts att ignorera sin magkänsla, men ska vi få till en förändring så måste någon säga just precis det här att det ÄR föräldrarnas sak att reagera och agera. De ska lita till sin magkänsla mer än till vad personalen säger. Föräldrarna har det yttersta ansvaret att skydda sina barn. Vi måste också våga prata om hur viktigt det är att lyssna in vad barnen signalerar. Och som vuxna måste klara av att diskutera problemet med pedofiler i förskolan på ett nyanserat och balanserat sätt.
Om vi inte tar den här diskussionen nu, utan låter det sluta i den vanliga smörjan av snickedisnackande, så kommer problemen fortsätta och fel personer söka sig till yrken där det finns barn. Det räcker nu och det är dags att vi vuxna går samman och står upp för de allra minsta. Svårare är det inte.
Hemmaföräldrars blogg 