Publicerad i föräldraskap, psykisk ohälsa

Hur överlever man corona rent psykiskt?

Foto: Pixabay

Hur lite visste vi inte för ett år sedan vad 2020 skulle bära med sig? Själv var jag mitt uppe i en stor sorg för ett år sedan, då min pappa gått bort. 2020 som väntade runt hörnet var något jag längtade efter, för tanken var att med tiden skulle sorgen klinga av och livet återgå mer till det normala.

Många har förlorat sina nära och kära sedan corona började spridas okontrollerat i vårt land, många har inte fått ta farväl, många lider av att veta att deras älskade äldre aldrig fick en chans – de fick inte ens syrgas, utan fasades ut. Vad är ett liv värt i Sverige? Inte mycket om du är äldre. Sådana upplevelser blir ett minitrauma. Vi har ju lärt oss att vi ska lita på Staten, att vi ska bli omhändertagna. Chocken och sorgen för många att upptäcka att det inte ser ut så, måste ha varit stor. Chocken att man måste agera själv, att staten inte alls vara att lita på har nog satt sig djupt. Samtidigt ser vi hur välfärden krackelerar, livet förändras, livsstilen blir annorlunda och råden som matas ut hur vi ska leva och agera under pandemin, är både motsägelsefulla och varierar från vecka till vecka. För många känns det nog som att de hamnat i the twilight zone.

Så vad gör man? När ingen har svaret på de existentiella frågor som dyker upp? När lindringen över all oro man känner uteblir? Hur håller man modet uppe och undviker att drabbas psykiskt på ett negativt sätt?

Jag tänker som så att all den där oron får man stoppa undan för att axla rollen av att var den där trygga hamnen för sina barn, som man själv längtar efter men inte kan få. Barnen litar till oss nu, de litar på vår vägledning och att vi kan förklara det som sker och ta ut en riktning. Det är väl helt enkelt det vi får göra. Se till att vardagslivet rullar på, sätta guldkant på tillvaron, njuta av det lilla livet, hitta en mening i gemenskapen i familjen och satsa allt på att ge våra barn bra dagar. Gör vi det så lättar oron även för oss. Vi får ett uppdrag, en mening.

För den som är mitt uppe i en kris är det så klart svårare, för den som verkligen tröttnat på alla restriktioner och det instängda livet likaså. Men det är nog samma sak även där att lägga fokus på att fylla dagarna med mening, hantera det svåra och be om hjälp. Prata med andra om det som känns svårt, reflektera, be om stöd av andra vuxna. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tillhör du dem som känner att allt ändå rullar på, se dig omkring och stäm av lite om det finns någon som behöver lite stöd. Någon som har det tuffare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Dag läggs till dag och även det här året kommer att passera. Vi kommer få med oss många nya erfarenheter om hur livet går sina egna vägar, att inget är utstakat och säkert. Det kan låta eländigt men också ge en annan syn på livet, där man uppskattar saker på ett annat sätt den dag allt mer återgår till det normala.

”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”


Ibland får jag höra av lite mindre vänligt sinnande människor: ”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”. Nej, jag tror inte något speciellt om mig själv. Jag är en vanlig mamma som vill hjälpa till om jag kan. En mamma som börjar bli lite till åren och som också levt ett antal år på vår jord och mött både motgångar och medvind. Saker som ger erfarenhet och som jag tänker att jag kan dela med mig av för att underlätta för någon annan.

Det jag vet helt säkert är hur mycket vi människor behöver varandra och hur skönt det ibland kan vara att stämma av med de som är äldre, att stanna upp och reflektera, att få råd och stöd och slippa uppfinna hjulet på nytt. Kan mina rader hjälpa någon blir jag glad och om inte så kan man läsa vidare och hitta stöd någon annanstans. Jag såg ett ordspråk som delades där det stod att ”vissa går före och kämpar för förändring – andra går efter och kritiserar.” Och lite så är det, att det alltid är lättare att kritisera vad någon gör, men svårare att göra något själv. Men hur svårt det än är att dela sina tankar i en tid av svårigheter – så vill jag ändå försöka.

Summan av kardemumman är att vi i en svårt tid har ett viktigt uppdrag som föräldrar – och det är att vara våra barns trygga hamn, få livet att rulla på och finnas där och försöka stilla deras oro och säga precis det vi helst av allt själva vill höra: Allt kommer att bli bra 🙂

Så fortsätt kämpa alla fina hemmaföräldrar (och alla andra föräldrar också så klart) och känns det jobbigt, skriv i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp ni som är medlemmar. Ni kan skriva anonymt. Sätt ord på era känslor och be om stöd. Du är inte ensam. Vi tillsammans är över 4 000 föräldrar som finns där och vi hjälps åt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

Mors Dag – hur mamma präglar vårt liv

Foto: Pixabay

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor. Så tack mamma, för att du gett mig perspektiv och lärt mig vad som är viktigt i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En ny våg av moderskapsskildringar väcker debatt: ”Ett gnälligt poserande.”


Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i föräldraskap, socialt samspel

Dina regler som förälder – är kanske inte mina

Foto: Pixabay

Dina regler som förälder, är kanske inte mina regler. Det känns för mig ganska självklart. Vissa föräldrar är så måna om att tillfredsställa sina barns omedelbara önskan, att de faktiskt inte ser att de kanske samtidigt förstör för någon annan. Därför kan det finnas en poäng i att vara lite smidig och känna av situationer som kan uppstå i det offentliga rummet – och inte förutsätta att de regler du snickrat ihop för ditt barn, är regler som andra måste acceptera.

Idag i lekparken fick min minsting kontakt med en lite äldre flicka som var där med skolan. Flickan var lugn och inte så pratsam. Hon höll sig för sig själv när de andra skolbarnen sprang runt och röjde ganska friskt. Vi började prata lite och efter en stund följde hon med oss bort till sandlådan, där vi plockade fram lite leksaker. Hon var så glad och nöjd och lekte så fint med min dotter, trots en viss ålderskillnad. Lite längre bort satt en i personalen och höll en öga på flickan. När jag tittade bort mot henne log och nickade hon.

Av och till så hoppade jag in i leken och samspelet fungerade så bra. Då kommer ”Kalle” tre år och stampar fram och tar tag i en av leksakerna. Min dotter säger nej och berättar att de leker med den. Men Kalle ger sig inte. Han ska HA just den leksaken. Lite från håll ropar Kalles mamma att han ska fråga om de kan byta leksak. Ivrigt frågar han om de kan byta, om han ger dem något annat. Nej, säger dottern fortfarande. Leken börjar stanna av och Kalle står envist kvar. Efter ett tag går han och min dotter och flickan återupptar leken igen.

Då kommer han skjuten som en kanon med en leksak och räcker fram den och vill ta den åtråvärda leksaken. (Nu börjar jag bli lätt irriterad). Han frågar återigen om de kan byta. Det blir nej nu också. Lite försiktigt förklarar jag för mamman som också kommit fram, att ”de vill nog helst bara leka ifred nu om det går bra”.
– Ja, men han måste väl få fråga, säger mamman med en röst som börjar gå upp i falsett.
– Javisst, får han fråga svarar jag. EN gång, men nu har han frågat tre gånger. Det hade nog varit bra om han respekterat svaret han fick redan första gången. Mamman nu halvt hysterisk svarar att han faktiskt ”måste få visa en leksak också”.

Allt drama har nu gjort att den andra flicka tröttnat. Sakta reser hon sig upp och börjar gå därifrån. Den fina stunden har gått förbi och dottern blir ensam kvar. Där hade två barn med lite ålderskillnad hittat varandra. Den lite tysta flickan hade fått en lekkamrat och allt fungerade så bra. För Kalles mamma var dagens viktigaste fråga att Kalle fick den leksak han spanat in att något annat barn lekte med. För mig var det dagens viktigaste att två barn hittade varandra och hade roligt i sin lek.

Det tråkiga är att Kalles mamma som tyckte att det var såååå viktigt att just deras regler skulle gälla inte alls förstod att hon förstörde för någon annan. Mina regler råkar dessutom vara att man frågar en gång, sedan får man respektera det svar man får. Så här i efterhand kan jag fundera över varför det skulle vara så självklart att just hennes regler skulle gälla. Men hon hade hela tiden ett övertag då hon tydligt visade att om inte hon fick igenom sina regler, så skulle hon explodera.

När dottern satt ensam kvar kommer så kom så klart Kalle en fjärde gång och tar den åtråvärda leksaken och lämnar en annan. Dottern bryr sig inte längre vid det här laget. Jag kände inte heller för att säga något, inte ens när Kalle tar leksaken och försvinner iväg i parken. Jag är inte heller ett dugg förvånad att det var jag som sedan fick gå och leta upp leksaken för att få tillbaka den, när det var dags att gå hem. Kalles mamma såg att vi packade ihop och skulle hem, men hennes regel var tydligen inte att man lämnar tillbaka det man ”lånat”. Istället fick jag gå bort till det gäng mammor, som Kalles mamma satt i ring med. Alla barnen hade fullt med leksaker och lekte med varandra. Kalle med dotterns leksak. ”Hej, vi ska gå hem nu, så jag måste ta med den här leksaken”.

Jag tror personligen att det finns en viktig poäng i att lära sina barn att man inte kan få allt man pekar på. I synnerhet inte när det handlar om att tjata till sig ett annat barns leksak.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

I pandemins spår fylls lekparkerna dagtid av skrattande barn och harmoniska föräldrar

Foto: Pixabay

Mitt i den värsta krisen i Sverige på länge öppnar sig en helt ny värld. När alla delar beskrivningar på Facebook med bilder hur djurlivet återvänder i olika städer världen över när människor sitter i karantän, så kan jag inte låta bli att häpet notera vad som händer i Sverige när allt fler arbetar hemma och har sina barn hemma. Parker som tidigare var helt tomma på barn, så när som så på stora grupper av förskolebarn, har nu besökare i form av vuxna och barn i alla åldrar.

Idag var jag i två parker med min minsting. I den första parken – en trevlig liten park som brukar vara översvämmad av förskolebarn i gula västar från en förskola i närheten som saknar utegård, var det nu istället vuxna och barn i alla åldrar. En del barn var där med sina föräldrar, andra var där själva. Hela parken andades lugn och frid och det var en helt annan stämning än det brukar vara.

På en altan i parken satt fyra äldre herrar, prydligt parkerade på lagom avstånd, två och två vid varje bord och åt mat de köpt med sig. De skrattade och såg ut att ha en trevlig stund i solen. På den asfalterade planen i närheten spelade tio-elvaåringar basket. Fotbollsplanen lite längre bort hade intagits av ett gäng barn i blandade åldrar som spelade fotboll för fullt. I den inhägnade delen där en förskola brukar trycka in 40 barn samtidigt och barnen brukar löpa amok och knuffas och slåss och rycka åt sig leksakerna som familjedaghemmen tagit ut till sina barn – var nu parken istället fylld av föräldrar och barn som lekte harmoniskt. Föräldrar och barn som faktiskt frågade om det gick bra att de lånade leksakerna. Det var nästan lite som att komma till the twilight zone, skillnaden var så extremt stor.

Friden fortsatte även i nästa park. Inte ett dagisbarn i gul väst så långt ögat kunde nå, utan bara barn med sina föräldrar eller barn i familjedaghem. När sandleksakerna togs fram möttes jag av inte mindre än tre familjer som frågade först om de fick låna saker. Det brukliga när man möter föräldrar som går till parken, sedan de hämtat i förskolan, brukar vara att de lotsar sina barn dit där de ser att det finns leksaker. Sedan föser de fram barnen och går och sätter sig med sina mobiler en bit bort. Sakerna de ”lånat” brukar de sedan lämna precis överallt. Ibland tar vissa även med sig sakerna hem. Mitt och ditt är inte så noga. Men idag frågade föräldrar först och uppmuntrade även sina barn att fråga. Och när de lekt färdigt, lämnade de tillbaka sakerna med ett tack.

Något har verkligen hänt. För många är det nu fjärde veckan med hemmajobb och barnen hemma från förskola och skola. Sönderstressade föräldrar har börjat varva ner och skapa en annan livsrytm och de verkar faktiskt också ha axlat sin föräldraroll på ett helt annat sätt än jag märkt av tidigare. Det skapar en helt annan harmoni och det blir riktigt roligt att gå till parken, när det sociala samspelet mellan oss föräldrar och våra barn fungerar 100 gånger smidigare.

Det händer så mycket hemskt nu, men mitt allt det hemska så finns det ljusglimtar. Som det här att människor kastats ut ur det där ekorrhjulet de vanligtvis brukar springa benen av sig i. De vaknar upp och blir mer närvarande i sitt föräldraskap – men också i livet. Det känns som de tar vara på stunderna och det där enda livet vi har som inte går i repris. De ser sina medmänniskor och de interagerar på ett helt annat sätt. Jag tror att många barn kommer att minnas de här månaderna som en alldeles fantastisk period i sitt liv. Och kanske, kanske när pandemin är över så kommer fler att välja en annan och sundare balans mellan familj och arbete, som gör att hela familjen mår bättre.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i föräldraskap

Mitt i pandemin har vi föräldrar en viktig uppgift

Foto: Pixabay

Världen har blivit galen och helt upp och nervänd. Det är en chock för alla, även för oss som valt att inte göra oss totalt beroende av staten, utan valt vår egen väg långt bort från den anvisade platsen i ekorrhjulet.

Klimatet är hätskt. Det cirkulerar mängder med Facebook-inlägg med tårögda föräldrar som berättar om svårt sjuka barn som har feber, men de kan inte köpa alvedon – ”för några grymt egoistiska människor har hamstrat, så det är slut överallt”. (Förmodligen har bara de flesta som tänkt till lite, sett till att ha ett extra paket hemma, men det räcker för att tömma lagren). I nästa cirkulerande inlägg så beklagar sig föräldrar över livet hemma med barn, när jobbet vill att de jobbar hemifrån och ungarna bara är ”lite snuviga, men de elaka dagistanterna har ändå skickat hem barnen”. (Och ja det är jobbigt för alla när livet vänds upp och ner, men om vi stöttar varandra så kommer det lösa sig – och i kaoset kommer också en ny vardag att uppstå).

Vi har samtidigt storbarnsfamiljer som knappt vågar gå till affären längre, för om blickar kunde döda när de fyller varukorgen med mat för sin stora familj, så hade de segnat ner på fläcken. Och kommentarerna låter inte vänta på sig: ”Varför köper du så mycket mjölk”. Mamman med sex barn hemma, blir så stressad att hon knappt vet vad hon ska svara. (Varför ska hon ens behöva förklara varför hon köper mycket mjölk. Var kom alla självutnämnda prussiluskor ifrån?).

Staten som försökt invagga alla i en falskt trygghet med att bara vi betalar världens högsta marginalskatt och lever som staten har bestämt, så ska vi klara oss ekonomiskt och ha tillgång till en fungerande välfärd – kan inte längre leverera det som utlovats. Snart stänger både förskolor och skolor helt. Företag kommer att gå i konkurs, människor kommer bli arbetslösa, människor kommer sorteras: vilka ska få vård och vilka kommer lämnas att dö. Det kommer inte finnas vårdplatser till alla. Kanske stängs snart hela Stockholmsregionen ner, eftersom det är Stockholmsområdet som är motorn i smittspridningen just nu. Tuffa tider väntar och det finns inte någonstans att fly. Exakt vad som väntar vet inte någon, bara att det kommer att bli värre.

Som jag ser det har vi föräldrar – ja alla vi vuxna – egentligen bara en uppgift nu och det är att vara barnens trygga hamn och se till att livet flyter på som vanligt. Hur rädda vi än är så måste vi sända trygga signaler till våra barn. Det som behövs också är att vi sluter leden och slutar tjafsa om småsaker. Alla är rädda, alla är oroliga, men vi får ta en dag i sänder och lösa problemen vartefter de uppstår.

Det här kommer inte vara över om två veckor, det här kommer pågå i kanske ett år, eller två. Det kommer bli efterverkningar, framförallt ekonomiskt. Men vi är starkare än vi tror, vi är ättlingarna till de som under tusentals år klarat mängder med svåra kriser: krig, svält, fattigdom, pest och kolera med mera. Kaos och kris är snarare regel än undantag i livet. Nya möjligheter kommer öppna sig, nya lösningar kommer dyka upp. Men det kommer blåsa hårt nu ett tag och mitt i det ska livet fortsätta som vanligt, våra barn vara trygga och vi ska hitta en ny vardag i allt det nya.

Var rädda om er där ute, ta ett djupt andetag, slut leden, håll ihop och fokusera på det som är viktigt: Familjen, vännerna och det civila samhället.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Tips på saker att göra med barnen hemma >>


Publicerad i föräldraskap, social samspel

Vuxna har ett gemensamt ansvar att vägleda barnen i det sociala samspelet

boy-659536_640
Foto: Pixabya (barnet på bilden har inget med inlägget att göra)

Barn är så härliga. Igår tog vi en snabb sväng till Junibacken och ganska snart lade jag märke till en kille på kanske fem-sex år som levde rövare. Trängde sig i köer och for fram som en furie, slogs, sprang så småbarnen föll som käglor och vevade med armarna. Noll vägledning från föräldrarna. Mammans enda kommentar var: ”Ja, blyg är du inte”. Det var som hon tyckte att det var lite roligt och charmigt att han for runt och härjade. Men kanske inte så kul för de andra barnen som var där.

Vi styrde smidigt undan från honom men till slut gick det inte. När min lilla sitter och bygger med stora klossar i Pippirummet och fått ihop ett fint och högt torn, så kommer han från ingenstans och smashar det. Jag tittade honom i ögonen och sa lugnt: ”så där gör man inte”. Han formligen frös till is och blev alldeles svart i blicken. Vi tittade på varandra en lång stund, sedan flög han iväg och rusade till sin mamma. Jag funderade över om en kränkt mamma skulle dyka upp och skälla ut mig för att jag väglett hennes son, men istället kom han tillbaka efter stund. Gick lugnt och vänligt fram till mig, tog en kloss och frågade. ”hur gör man”. Jag visade hur man kan bygga genom att stapla klossarna på varandra. Vi pratade lite och efter ett tag kom hans kompis och de började genast slåss med klossarna och fara runt igen, så andra barn for illa. Var på jag lugnt sa: ”ska ni leka så där, får ni göra det där borta så att ni inte gör de andra barnen illa”.

De gjorde direkt som jag sa, utan att tveka. Efter ett tag kom han tillbaka igen och pratade. Världens gulligaste unge, hur lätt som helst att samspela socialt med när han fick vägledning. Barn har en otrolig instinkt. Jag tror han kände att jag ville väl och bara ville få allt att fungera, så att det blev roligt för alla barn. Barn är verkligen helt fantastiska i sin vilja att göra rätt, men de behöver oss vuxna för att förstå och nå dit i hur man samspelar med andra, så att alla känner att de trivs och ingen blir skadad.

Det här får mig återigen att tänka på hur viktiga föräldrar är. Vi har ett stort uppdrag i att vägleda våra barn ut i världen – och jag kanske är gammeldags men jag tycker att vuxna ska kunna hjälpas åt. Är en förälder inte där och en situation eskalerar och blir skadlig på något sätt, då ska man kunna vägleda barnen och berätta hur man samspelar och interagerar med andra. Men det ska ske lugnt och sansat och med respekt för barnet.

Många barn saknar också grunderna i hur man samspelar socialt med andra, vilket inte märks minst i skolorna, där det är stökigt och bråkigt många gånger. Det kan bero på att det finns en övertro att förskolan ska fixa den sociala biten. Men det säger sig självt att hur ska några få vuxna hinna vara med och lära barnen socialt samspel i en stor barngrupp. Ibland kan det till exempel vara 30 barn på en förskolegård och bara en personal, när övrig personal är upptagen med annat. Därför är det så viktigt att komma ihåg hur viktiga föräldrar är för att få den sociala biten på plats.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Samspel utvecklar föräldraskapet