Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, familjepolitik

Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar

Foto: Pixabay

I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.

När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?

Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:

”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”

Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.

Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.

Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det kan inte förklara allt och det vet de om. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.

”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.

Nej, det tänker jag inte alls, säger jag. Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.

Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar

Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Tid för barn är homo sapiens framgångsrecept

Sue Gerhardt om farlig stress

Lyssna:

Hemmaföräldrarpodden: Forskning föräldrar bör känna till för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år


Publicerad i anknytning, förskola, neurobiologi, psykisk ohälsa, utvecklingspsykologi

Förälder, har du koll på hur ditt barn har det i förskolan?

Foto: Pixabay

En del förskolor tävlar i förskönande beskrivningar, där verkligheten ibland är en helt annan. Flashiga hemsidor. Beskrivande texter som ger sken av att barnen får med sig livsavgörande kunskap inför skolstarten. Men i själva verkat far barnen illa på grunda av bristande omsorg.

Som en förskola beskriver sin verksamhet:

  • centrally located
    (about 450meters from Solna centrum t-bana)
  • surrounded by lots of great parks
  • Reggio Emilia inspired
  • English and Swedish speaking
  • International environment that celebrates different cultural events each year
  • Natural science and language focus

Men hur ser verkligheten ut för dessa barn i praktiken? Får de små barnen det de BEHÖVER? I den här förskolan går de varje förmiddag till närmaste park – samma park varje dag. Där trängs 40 barn i parken och har med sig cirka tre personal, som för det mesta bara står och pratar med varandra. Parken är liten och inhängnad och de tar över den helt och tränger ut alla andra som vill besöka parken. Idag såg jag två små barn som satt ner direkt på marken och såg ledsna ut. En annan liten pojke, så lugn och stillsam som sökt kontakt med mig förut och som gjort försök att smita med mig ut ur parken, försökte idag igen. Han försöker få bekräftelse, bli sedd, få omtanke och omsorg. En bit bort från de här barnen som skulle behöva varm omsorg mest av allt, står personalen (som vanligt) och pratar med varandra. Varför ser de inte vad dessa små barn behöver? De behöver närhet, värme, bekräftelse och god omsorg. ”Natural science and language focus”. Jaha ja.

En del av mig önskar att några föräldrar skulle släntra förbi i parken när den här förskolan är där, vid tiotiden och titta hur deras barn faktiskt har det. Jag har tidigare kontaktat ansvarig förskolechef och påtalat de brister jag sett under flera år, men blir naturligtvis på grund av att jag förespråkar valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, även hemmaomsorg, misstänkliggjord för att ha en annan agenda. Men min agenda är att alltid, i alla lägen stå på de små barnens sida. Det ingår i vuxenrollen att inte svika, utan att påtala det jag ser för att försöka förbättra barnens villkor.

Förskolan är Reggio Emilia-inspirerad. Jag minns så väl hur en förskollärare berättade för mig hur det var när hon började på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Hon kom dit och dagens schema sattes upp. Barnen fick välja mellan olika ”stationer” vad de skulle göra under dagen. Måla, leka med lera och så vidare. Hon upplevde att barnen inte ens tittade på henne, de sprang bara förbi och vidare till dagens aktivitet. De vuxna passerade ändå i revy och bondande inte med barnen så barnen lade inte någon energi på dem. Hon slutade ganska omgående.

Bristerna i Reggio Emilia-pedagogiken blev också tydlig vid en studie som uppmärksammades för ett tag sedan: ”I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.”
Läs mer >>

Jag tycker personligen att det är obehagligt att se hur nedtonad omsorgsbiten är i den här Reggio Emilia-inspirerade förskolan och studier visar att det kan se likadant ut på många förskolor i landet. Sedan går det inte att dra alla över en kam och det finns säkerligen förskolor som fungerar bra. Men vet vi det? Nej, egentligen inte eftersom inte någon forskat i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Det enda vi kan göra därför är att jämföra med forskning som visar vad små barn behöver – och sedan titta på vad de får samt ta del av de fåtal studier som finns kring till exempel Reggio Emilia.

Jag önskar verkligen att föräldrar fick bättre kunskap om vad små barn behöver. För vad händer med ett barn som lämnas åt sitt öde, som inte får den omsorg som barnet behöver? Det som kan hända är att barnet drabbas av psykisk ohälsa senare i livet och får det svårare att klara av livets utmaningar.

I den senaste undersökningen från Unicef hamnar Sverige på plats 22 av 38 när det gäller psykisk hälsa hos barn. Trots att vi inte befunnit oss i krig på över 200 år och har en god materiell standard i Sverige, så mår många barn riktigt dåligt. Här har vi vuxna ett ansvar och det handlar om att börja titta på barnets första år. (Och glöm alla politiskt korrekta åsikter som serveras av forskningsförnekare som går maktens ärenden)

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna.

Det är enklare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. Det är faktiskt där vi måste börja – med de första åren, anser jag. Men det är känsligt, eftersom vad små barn behöver krockar med vad staten behöver. Regeringen kör dock på med sin tvingande politik och istället för att undersöka hur små barn har det i förskolan och göra förbättringar där, så har de föreslagit ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg. Naturligtvis helt i linje med att de tänker ta bort alla alternativ och införa obligatorisk förskola från tre års ålder. Men vi kommer även i framtiden behöva olika alternativ, eftersom barn är olika.

Nästa avsnitt av Hemmaföräldrarpodden kommer att handla om psykisk ohälsa. Har du som förälder några frågor du vill ha svar på? Skriv gärna i kommentarer här nedan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska alla barn tvingas in i förskolan?

Vi vet för lite hur förskolan påverkar barn

Förskollärarna slår larm: Vi hinner inte med

Psykoterapeut kritisk till antidepressiva. ”Vi experimenterar med unga människor”

Sverige brister när det gäller barns psykiska hälsa

Barn på dagis har det inte så bra som föräldrarna tror

Nej till skolplikt från tre års ålder


Ingen ser eller hör larmen från förskolan

Publicerad i anknytning, familjepolitik

Den livsviktiga anknytningen

Foto: Pixabay

I Sverige stuvar vi gärna undan forskning som anknytningsteorin, eftersom den sätter käppar i hjulen för planen som staten har för Sveriges småbarnsföräldrar. Det är problematiskt eftersom den borde ligga till grund för inte bara hur familjepolitiken utformas, utan även för hur barnomsorgen utformas.

Det handlar nämligen om hur vi låter våra barn växa upp under sina första år. Ska barnet få bästa möjliga uppväxt så måste vissa viktiga bitar finnas på plats, bland annat en trygg anknytning. Men i Sverige blir föräldrar vilseledda många gånger och till sin hjälp att få föräldrar att agera som makten bestämt, så knyter de ofta till sig människor som säger det makten vill att föräldrar ska få höra. När regeringen började planera för att försämra föräldraförsäkringen så anlitade de Agnes Wold, professor i bakteriologi som hade ”rätt” åsikter om anknytningsteorin som hon dissar totalt som ett hittepå:

”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”

I senaste avsnittet av Hemmaföräldrarpodden reder vi därför ut begreppen och pratar om vad anknytningen egentligen är, hur den fungerar och varför den är viktig. Till vår hjälp med att presentera fakta (istället för propaganda), så har vi barnpsykologen och författaren Gunilla Niss.

Kommentera gärna nedan vad du tycker om Hemmaföräldrarpoddens senaste avsnitt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det här avsnittet har redigerats av Eva-Marie Stegeby

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Effekten av tidig separation och farlig stress

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, tid för barn, utvecklingspsykologi

Hemmabarnens dag!

Idag den 13 maj är det hemmabarnens dag. Barn är olika, familjer är olika med olika drömmar och mål med livet. Tusentals barn i Sverige har hemmaomsorg (trots en extremt styrande familjepolitik som syftar till att alla barn ska lämnas till förskolan när de är ett år gamla och föräldrarna ska gå ut och arbeta heltid).

Den som väljer att följa sin magkänsla och hoppar över förskola helt, eller väljer att stanna hemma längre – får ofta finna sig i ifrågasättanden. Det är ju lite konstigt egentligen, för vi måste ju inte göra lika – när vi är olika. För barn som inte mår bra i förskolegrupper är hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, ett mycket bättre alternativ. Och tittar man på den forskning som finns kring vad små barn behöver – så är det alldeles glasklart att hemmaomsorg ger barnen precis det.

Viktig forskning att titta på är forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. VAD behöver små barn för att få en trygg anknytning? Vad behöver små barn för att deras sköra hjärnor under den mest utvecklingsintensiva perioden (mellan ett- till två års ålder) ska utvecklas optimalt? Och hur ger man bäst barnen det de behöver utifrån den ålder och utvecklingsfas de befinner sig i?

Det absolut bästa ett barn kan få under de första sex åren när själva grunden läggs är: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen och låter barnet träffa människor i olika åldrar, i olika miljöer med en trygg anknytningsperson som bas.

För små barn är allt nytt och allt vi gör med barnen är pedagogik, som att lära sig ta på sig mössan själv, skorna, jackan, åka buss, komma hem till någon, låna leksaker, låna ut, vänta på sin tur, baka och räkna, lära sig färgen på mössan, jackan, legobitarna och så vidare.

När barnen kommer till skolan så ska de ha en inre bild av världen och hur den fungerar. De basala kunskaperna ska finnas på plats och för att må bra längre fram i tonåren när de svårare utmaningarna i livet kommer, ska de vara marinerade i kärlek och trygg anknytning. DET är vad små barn behöver och precis det kan föräldrar ge sina barn när de har hemmaomsorg.

Mer dramatiskt är det egentligen inte.

Och för att orka med barnen under hela uppväxten så behöver även föräldrar öva och träna sitt föräldraskap och det kräver tid och att möta barnen i utvecklingsfaserna och lista ut hur man ska agera. Föräldraskapet blir så mycket lättare ju mer du som förälder är med ditt barn. (Viktigt att komma ihåg idag när så många mammor går in i väggen och blir utbrända när de ska försöka jonglera mellan heltidsjobb och små barn).

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Det människor ångrar mest av allt på sin dödsbädd är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära, så återigen: Stort grattis till alla barn som får tid med sina föräldrar – det är den största gåvan av allt att ge sina barn.

Ha en fin dag alla hemmabarn och hemmaföräldrar och alla som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Hemmaomsorg och ifrågasatt? Andas och var diplomatisk

childhood-2935722_640
Foto: Pixabay

Vi är så dåliga i det här landet på att ge föräldrar korrekt fakta och kunskap om vad små barn behöver. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan vi föräldrar ställa krav på en mer flexibel familjepolitik som bygger på barns behov. Vi kan också ställa krav på att barnomsorgen anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win, med andra ord.

.Jag ser en film från The Dodo segla förbi på Facebook. Det är en liten nyfödd elefantunge som kämpar för att komma upp på fötter. I nästan två år har han legat i sin mammas mage. Helt färdigutvecklad och redo att gå direkt efter födseln. Mamman stöttar och lirkar och till slut reser han sig upp och börjar gå. Sedan backar jag bandet i mitt huvud till det lilla människobarnet som föds alldeles för tidigt och är så hjälplöst, eftersom mammans kropp inte klarar att föda fram barnet annars. Ett barn som egentligen skulle behöva tillbringa ytterligare cirka 12 månader i livmodern för att nå den mognad där det kan ta sina första steg. Enligt neurovetenskapen börjar alla däggdjur gå vid samma tidpunkt i hjärnans utveckling.

Tanken svindlar när man inser att människobarnet egentligen skulle födas cirka 12 månader senare än vad det faktiskt gör. Barnet skulle alltså födas vid den tidpunkt som en majoritet av alla barn separeras från sin primära vårdgivare, för att placeras i förskola och bli en ”elev i det livslånga lärandet”. När det gäller andra däggdjur så pratar vi ofta om hur en för tidig separation från den primära vårdgivaren ger en negativ utveckling med mängder av framtida problem. När det gäller homo sapiens har all sådan fakta stuvats undan, för att bättre passa de ideologiska mål som makten har.

Mellan ett till två års ålder sker sedan den absolut största tillväxten av barnets hjärna. För att hjärnan ska utvecklas optimalt behöver flera viktiga bitar finnas på plats. Barnet måste få närhet, kärlek, god omsorg, en trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Om de bitarna inte finns där, så kommer barnets hjärna inte utvecklas som den ska. En skadad hjärna kan man inte fixa till i efterhand, det är därför de första åren år så viktiga.

Vi vet redan idag från forskning att barn som gråter och inte blir tröstade som små, riskerar att få skador som påverkar dem negativt när de är vuxna. Något som borde få alla varningsklockor att ringa med tanke på hur otroligt svårt det är många gånger för personalen i förskolan att trösta alla små som bryter ihop när de lämnas av föräldern. Det blir ännu värre när man vet att de allra flesta föräldrar får rådet att bara gå: ”Det är du som gör ditt barn osäkert. Barnet märker att du är orolig”. Om kunskapen fanns om anknytning skulle det här inte ske. Att bli lämnad av sin primära anknytningsperson är nämligen något av det mest skrämmande ett litet barn kan vara med om.

Varför har då föräldrar så lite kunskap om vad små barn behöver? En förälder skrev nyligen i Hallands Nyheter och berättade hur ifrågasatt hon blir när hon har hemmaomsorg till sitt barn:

”– Va, ska han inte vara på förskola?
– Ska ni vara hemma?
– Blir inte det jobbigt?
– Hur ska ni kunna stimulera honom?
– Kommer han inte att hamna efter?

Orsaken till att så många föräldrar har så lite kunskap om vad små barn behöver, beror på att vi inte har några oberoende myndigheter som på ett seriöst sätt delar den forskning som finns om små barns behov. Myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten är politiskt styrda och matar ut den propaganda makten bestämt att föräldrar ska få ta del av. Då agerar föräldrar som makten vill och lämnar lydigt  ifrån sig sina små i statens omvårdnad.

De forskare som är redskap åt makten och är med och ser till att föräldrar blir grundlurade är också de forskare som får makt, ära och pengar. Något som Susanne Nyman Furugård och jag lyft här >>

Föräldrar som köpt statens propaganda säger ofta: ”Mitt barn lär sig saker i förskolan, förskolan har en läroplan, barnen får stimulans och får träffa andra barn. Det har ju utbildad personal också.”

Nu får ju barn som är hemma också träffa andra barn – ja faktiskt både barn och vuxna i olika åldrar, i olika miljöer, där ute i det verkliga livet. En utmärkt träning för att skapa sig en inre arbetsmodell för hur man ska hantera livet. Barn i hemmaomsorg lär sig saker genom den oslagbara vardagspedagogiken. För allt du gör med dina barn är pedagogik: att ta på sig mössan, äta själv, räkna våningar när ni åker hiss, lära sig räkna när ni bakar, åka buss eller vandra genom en park och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen. Allt i vardagen är nytt för barnet – nytt och spännande och sakta men säkert så erövrar barnet de färdigheter som behövs införs skolstarten.

Sedan behöver barn en trygg anknytning för att lära sig saker. Är inte anknytningen i viloläge kan barnet inte ta in nya kunskaper. Och tyvärr, men många barn stressas enormt av att lämnas och har dessutom många gånger en otrygg anknytning till förskolepersonalen. Sveriges sjukaste yrkeskår leder dessutom till ständigt nya vikarier, något som heller inte är bra.

Man kan också ifrågasätta vad ett barn lär sig i en stor barngrupp, jämfört med ett eller flera barn hemma i en trygg miljö, med en vuxen som lär dem saker med vardagspedagogiken. En förskollärare är i alla fall tydlig med vad hon anser:

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.

Även professor Ulla Waldenström ifrågasätter hur barnen mår i förskolan i sin bok: Hur mår barnen i förskolan? Gunilla Niss förskolepsykolog, en av författarna till boken: Förskolan för de allra minsta. På gott och ont, ser även hon många risker med miljön i förskolan.

Och den där stimulansen som föräldrar tror att barn får i förskolan handlar tyvärr oftare om överstimulans, vilket är skadligt för det lilla barnets hjärna. Buller, stress, svårt att få en chans till vila och återhämtning, ständiga avbrott i leken och hela tiden kämpa för sin plats i hierarkin mot andra barn, mot större barn – det ökar risken för att barnets sköra hjärna under utveckling ska skadas. En ny norsk studie visar att stressade förskolebarn kan stressas för livet.

Socialt samspel och att fungera i grupp är också något barn lär sig i socialt samspel med en vuxen. I en stor barngrupp blir barnen lätt utan vägledning och då riskerar det att bli ”flugornas herre” när de vuxna inte är där, som för den här lilla flickan som blev svårt misshandlad på förskolegården, när de vuxna lämnade barnen utan tillsyn.

Kamratfostran som också är vanligt i en stor barngrupp, leder ofta till att barn blir mer kompisorienterade och hellre följer andra barn, än lyssnar till de vuxna. Vilket i sin tur kan leda till stora problem i skolan.  (Läs: Våga ta plats i ditt barns liv, av Gordon Neufeld och Gabor Maté). Stora barngrupper gör också barnen mer aggressiva och ger dem fler beteendeproblem, enligt en ny norsk stude. Det har framgick tydligt redan i NICDH-studien och hänger också ihop med långa vistelsetider i förskolan.

Många som valt att ha sina barn hemma längre, blir påhoppade så fort de nämner att de har sina barn hemma. Föräldrar framhåller snabbt hur viktigt det är med förskola och återberättar all felaktig information de matats med. De kan bli ganska jobbigt för den som följt sin magkänsla och valt att vänta med, eller hoppa över förskola helt. Jag brukar tipsa om att andas när påhoppen börjar och försöka förstå vad som kanske sker i mötet med en förälder som stuvat undan sin magkänsla.

De reagerar med ilska och påhopp därför att magkänslan gör sig påmind. ”Va, en förälder som inte följt med strömmen, utan valt något annat. Vad är det här? Har jag verkligen gjort rätt som satte mitt barn i förskola tidigt”.

Kanske minns de plötsligt ett hysteriskt gråtande barn vid lämningarna, en liten som kommit hem med bitmärken, ett barn som fått gå i samma bajsblöja hela dagen för att personalen varit underbemannad på grund av sjukdom och så vidare. Attack blir då bästa försvar och så försöker de komma på vad staten tränat dem att säga, för att lugna den starka känsla de slås av.

Vet man det här är det lättare att backa lite, le stort och bara säga: ”Vi har valt det här för att det är det bästa för oss”. Många som reagerar med påhopp, kommer kanske fundera ett varv till och många kommer faktiskt också ändra sig och låta magkänslan trilla in. De kanske går ner i arbetstid, byter från förskola till pedagogisk omsorg, eller tar hem sitt barn. Det finns alltså all anledning att vara diplomatisk. Kanske kommer de tillbaka en dag och frågar: – Hur gör man för att få mer tid för sitt barn?

Sedan är vi alla olika med olika förutsättningar och många vill arbeta och vill lämna barnen till förskolan. Alla förskolor är heller inte dåliga, så det finns nyanser av allt och det är viktigt att komma ihåg. Vi som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, måste också vara ödmjuka inför att andra göra andra val. Livet går också sina egna vägar och vi får arbeta med de förutsättningar vi har. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan föräldrar även ställa krav på förskolans miljö, så att den anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win med andra ord. Den kan ligga till grund för en bättre familjepolitik med mer valfrihet, men även för en bättre barnomsorg.

Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i vårt land hos barn och unga. Något i deras uppväxt under de första åren är bevisligen inte bra. Den tid när grunden läggs och de skapar sig en inre bild för hur livet ska hanteras. Vi som har kunskapen om vad små barn behöver har därför ett viktigt uppdrag, tänker jag. Ett uppdrag att sprida fakta om små barns behov. Men det ska ske sansat och det ska ske nyanserat, med respekt för att vi alla är olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

För att undvika psykisk ohälsa måste vi börja titta på små barns behov

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, utvecklingspsykologi

HFN – en fredad zon från förskolepropaganda

brothers-179375_640
Foto: Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk startades för att de som kände att förskola inte var ett alternativ för barnet under de första åren, eller över huvud taget, skulle ha en mötesplats. En plats där de kunde få råd, stöd och inspiration och mod att våga följa sin magkänsla – för att kunna gå mot strömmen. En plats där de kunde börja bygga nätverk med andra hemmaföräldrar och hitta sina arbetskamrater i vardagen, samtidigt som barnen fick nya vänner. Det här är en så viktig bit att hålla i minnet, även om HFN välkomnar alla föräldrar som vill ge sina barn tid och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Överallt möts föräldrar idag av ständig förskolepropaganda, att vi ska dela lika på föräldradagarna och att vi ska arbeta heltid så tidigt som möjligt. Inget av den propagandan utgår från små barns behov, utan handlar om att staten vill ha ut föräldrarna i ekorrhjulet.

Den kan vara på BVC, personal i öppna förskolan, fejkade studier från Folkhälsomyndigheten, propaganda från Försäkringskassan på uppdrag av regeringen, eller kampanjer från forskare som på uppdrag av regeringen, vill testa om fler delar lika på föräldradagar och jobbar tidigare om man lockar med att de då tjänar mer pengar. Vi har ett samhälle där föräldrar matas med att förskola är lika naturligt som att lära sig gå. Något som till och med personal i förskolan reagerat på.

Staten och makten är ständigt sysselsatt med hur man ska få föräldrar att vara mindre med sina barn och springa mer i ekorrhjulet.

I andra änden så sipprar en annan bild fram, från till exempel #pressatläge Om en förskola i kris med stora barngrupper och för få personal. Vi ser också att något inte är bra i vårt land när vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och unga. Varför mäktar de inte med livet? Homo sapiens är det mest framgångsrika däggdjuret av alla tills nu i våra dagar, när många dukar under i psykisk ohälsa.

Varför den psykiska ohälsan ökar och barn måste medicineras med antidepressiva för att orka leva, vet vi inte. Men vänder vi på steken och tittar på vad små barn behöver för att klara livets utmaningar och jämför det med vad många barn får, så får man kanske en del av sanningen. Barn är olika och en del har en genetisk skörhet, men om vi ger små barn det de behöver så ökar vi chansen att de kommer att klara sig bättre i livet. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi förklarar varför. Den beskriver hur barnet utvecklas och vilka bitar som måste finnas där för att barnet ska utvecklas optimalt. Närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen är några av de grundläggande bitarna.

Bilden är inte heller svartvit. Det är inte så att förskola alltid är dåligt. Det finns förskolor som fungerar bra och det finns många sätt för föräldrar att minska tiden i förskola om man nu måste välja det. Men för vissa barn är förskola inte under några omständigheter ett alternativ, då de helt enkelt inte mår bra i förskolegrupper och då måste föräldrar få kännedom om att man kan välja andra barnomsorgsalternativ, eller stanna hemma längre.

Hemmaföräldrars nätverk ska vara en fredad zon från all propaganda. Här ska föräldrar som ber om stöd, råd och inspiration att våga följa sin magkänsla, få de råden – och slippa höra ”men testa förskola”, eller ”mitt barn älskar sin förskola”. För det kanske är toppenråd i gruppen Barnomsorg och skola – HFN-föräldrar ger råd, till de föräldrar som vill ha/behöver förskola. Men det fungerar inte i en grupp för de som vill följa sin magkänsla och hoppa över/vänta med förskola. Det här är viktiga bitar och livet går sina egna vägar. Vi kan inte rå över allt, men när vi känner att vi kan – då ska vi få de råd vi behöver och inga andra. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, psykisk ohälsa, utvecklingspsykologi

Stress – och hur barnet påverkas

4696142565_5bcf1817af_z
Foto: Frisno Boström (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Sue Gerhardt, författare till boken ”Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna”, skriver om farlig stress:

Farlig stress är oförutsägbara situationer som du överraskas av och vill göra motstånd mot, men som du har mycket liten kraft att göra något åt. Sett ur denna synvinkel är det uppenbart att spädbarnstiden kan vara en extremt stressfylld period, om man inte har stöd från ömsinta och beskyddande föräldrar.

Senare tids forskning har klart visat att barn med trygga anknytningar inte avger höga kortisolhalter i stressituationer på samma sätt som otrygga barn gör.

Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för.

En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.

Det finns starka belägg för att kortisolhalten stiger då vi skiljs från dem vi är beroende av. Studier av såväl apor som råttor har visat starka samband mellan tidiga separationer från modern och höga kortisolhalter.

I moderna samhällen där kvinnor har möjlighet att ikläda sig en rad olika roller skiljs barnen i ökande utsträckning från sina mödrar för att öka deras möjligheter till förvärvsarbete. Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.

Vad hon fann, bekräftade vissa mödrars farhågor att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder.

Effekterna av stress i tidig ålder (exempelvis orsakade av återkommande korta separationer från barnets mamma) har blivit väl dokumenterade i forskning med djurförsök. Det handlar om en överaktiv stressrespons och en livslång tendens till ängslan, depressioner och försvagad förmåga till lustkänslor. En nyligen genomförd studie har tagit fram de första direkta beläggen för att människor i lika hög grad som djur är mycket sårbara för de effekter stressande miljöer i tidig ålder framkallar.

Förmågan att hantera problem etableras i spädbarnsåldern och den tidiga barndomen och tenderar att bli bestående livet igenom. Och har utvecklats som ett gensvar på barnets tidigaste sociala relationer. En trygg tidig relation kännetecknas av den mer eller mindre ständiga närvaron av lyhörda vuxna – detta verkar göra det möjligt för barnet att organisera sig väl i tillvaron, att kunna ta hjälp av andra för att hantera stress när så behövs och på så sätt hålla kortisolet på normala nivåer.

Vi vet att det finns starka samband mellan höga kortisolnivåer och många känslomässiga störningar. Det kan handla om depressioner, ångest och självmordstendenser i vuxen ålder, såväl som ätstörningar, alkoholism, sjuklig övervikt eller sexuella övergrepp.

Men höga kortisolnivåer är inte bara inblandade i psykologiska problem, de är också skadliga för kroppens fysiologiska system. Det kan skada hippocampus och dess förmåga att avläsa information (och kanske göra barnet ”mentalt frånvarande” eller ”rastlöst”) eller påverka den prefrontala hjärnbarkens förmåga att reflektera över och hantera beteenden. Det kan också störa immunförsvaret och göra individen mer infektionskänslig, sårläkningsprocesser kan störas och höga kortisolnivåer kan även i vissa fall leda till benskörhet och minskning av muskelmassa. Genom att höja blodsocker- och insulinhalterna kan förhöjt kortisol också spela en avgörande roll i utvecklingen av diabetes och förhöjt blodtryck och vara en faktor bakom övervikt och uppsvällda magar.

Låga kortisolnivåer också ett problem

En del människor har istället en osedvanligt låg grundnivå av kortisol och även det kan leda till störningar av olika slag. En förklaringsmodell går ut på, att om en organism under en längre tid utsätts för förhöjd kortisolproduktion, kommer den så småningom att svara med att stänga av ett antal kortisolreceptorer, en så kallad ”nedreglering”. Övergången till den lägre kortisolnivån verkar vara ett slags försvarsmekanism. Det är ett försök att avskärma kroppen från smärtsamma känslor genom undvikande, tillbakadragande och förnekelse av smärtupplevelser. Men denna (omedvetna)strategi kan leda till ett tillstånd av känslomässig stumhet och till med dissociation vilket kan få individen att känna sig tom och alienerad från andra människor. Barn i detta tillstånd kan inta ett alltmer passivt förhållningssätt vilket gör att de får svårare att reagera i lägen då de verkligen skulle behöva göra det.

I en studie på en förskola fann man exempelvis, att de barn som hade låga grundnivåer av kortisol inte reagerade genom att producera mer kortisol de dagar som var särskilt stressfyllda. De stängde av sin stressrespons.

Olyckligtvis innebär det att dessa barn stänger av känslor över huvud taget.

Sådana barn kan visa sig reagera svagare även på glädjande stimuli, även om de ofta uppvisar ett glatt ansikte och ”uppskruvad upprymdhet”.

Barn med låga kortisolnivåer kan också vara disponerade för att få psykosomatiska bekymmer som kronisk trötthet, astma, allergier och en viss typ av ledbesvär och årstidsbestämda humörsvängningar.

Läs också:

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Stressade småbarn

Diabetes bland barn fortsätter öka

Allergier största största sjukdomsgrupp hos barn och unga

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Kroniskt trötthetssyndrom ökar snabbt

Publicerad i anknytning, Åsiktskorridor, familjepolitik, förskola

Inskolningstider triggar åsiktskorridor

car-1577043_640
Foto: Pixabay

När det fria ordet är på liv eller död, så länge det inte handlar om tid för barn och balans mellan familj och arbete, så inser man hur känsligt det kan vara när föräldrar är på väg in i ”dagissvängen”. De kan ha varit förkämpar för att vi ska slippa åsiktskorridorer, förkämpar för det fria ordet och för ett debattklimat med nyanserande diskussioner, men när de själva hoppar in i ekorrhjulet och barnen åker in förskolan, förändras något drastiskt.

I diskussioner, till exempel på Facebook, kring utmaningarna i förskolan, vill de plötsligt bara höra en enda åsikt: att allt blir bra med förskolestarten – oavsett vilka varningssignaler de än själva identifierat och lyft till diskussion. Du kan glatt tro att de nyanserade diskussionerna du sett tidigare under flera år ska fortgå som vanligt, men no, no. Delar du fakta om risker, fakta kring små barns behov, eller skriver att det finns andra lösningar än standardlösningen – då ryker du förr eller senare, fortare än kvickt som Facebook-vän. Åsiktskorridorens dörr slår plötsligt igen med en smäll och du inser återigen att barnomsorgsfrågan, små barns behov, familjepolitik och andra superviktiga frågor, de ska aldrig, aldrig, någonsin diskuteras med en förälder som är på väg in i ”dagissvängen”. Inte ens i de fall de lyft sina egna farhågor till diskussion. De är nämligen inte ute efter din åsikt. De är ute efter glada hejarop att de gör rätt.

Personligen kommer jag ändå försöka att på ett nyanserat sätt sprida budskapet, när tillfälle ges. Budskapet om små barns behov, sprida att det finns andra lösningar än standardlösningen och tipsa, inspirera och ge människor råd hur man kan hitta en bra balans mellan familj och arbete. Det är så viktigt att ändå försöka så ett frö, för de allra minsta och för deras föräldrar. För det är ju så att om den lösning de valt inte blir bra, så kanske ett litet frö som såtts ändå gör att de småningom tar steget och väljer bort det som inte fungerar. För varje barn, för varje familj som får ett annat liv, är guld värt. Ibland kan bara en delad artikel som det här bli en åsikt för mycket: ”Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss?”. Men om det är information som resulterar i att jag blir borttagen som vän på Facebook, så kan jag bara konstatera att det kan jag leva med.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, familjepolitik, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Människan är ett däggdjur som andra

infant-4025284_640
Foto: Pixabay

Det är så mycket vi inte får prata om, så mycket som ses som mammashaming, skuldbeläggning och är upprörande i största allmänhet. Till exempel vad små barn behöver. Lite speciellt kan jag tycka, för vi hur vi än vänder och vrider på det är människan ett däggdjur. Homo Sapiens skiljer sig inte från andra däggdjur. Vi föds dessutom väldigt sårbara och alldeles för tidigt, eftersom människokroppen inte klarar av att bära barnet längre än nio månader. Resten av utvecklingen får ske utanför kroppen. Vid ungefär ett års ålder skulle människobarnet födas egentligen. Men genom olika politiska beslut och en extrem styrning i familjepolitiken så är det vid den tidpunkt små barn idag separeras från sin primära vårdgivare för att placeras i förskola. Barnen separeras när de egentligen skulle vara redo att födas fram.

Hur kunde vi glömma bort att människan är ett däggdjur med behov som vi inte kan kompromissa bort. Visst kan vi skapa en liknande miljö för den lilla ettåringen som kan jämföras med en hemmiljö och det var väl det vi gjorde en gång i tiden när daghemmen skapades. Men sedan fick politikerna för sig att det inte var något bra att ge små barn det de behöver, utan daghem skulle bli skola och bebisar skulle undervisas. Det lilla barnet blev en biologisk fotboja i många partiers ögon som skulle avlägsnas så tidigt från föräldrarna som möjligt, så de skulle kunna gå ut och arbeta.

Men en ettåring har fortfarande behov av väldigt mycket omsorg. Och hur många vet att små barn inte lär sig saker om anknytningen inte är i viloläge? Inte många, eftersom den forskning som finns om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Den forskningen passar inte inte i politikernas planer, där föräldrar främst ses som arbetskraft och tid för barnen ses som förlorad tid som skulle kunna användas bättre på en arbetsplats utanför hemmet.

Men tid för barn är väl investerad tid. Att ge små barn det de behöver, skapar trygga, välfungerande vuxna som lättare kan bidra till samhället, som mår bättre och presterar bättre. Vi har facit nu på vad som händer när man ignorerar dessa självklara bitar. Både barn och kvinnor mår riktigt dåligt och den psykiska ohälsan ökar hela tiden. Den som vågar lyfta saker som små barns behov får genast anklagande fingrar pekade mot sig. ”Du skuldbelägger”, ”alla kan faktiskt inte stanna hemma längre” (Näe, eftersom politikerna försvårat det enormt genom olika politiska beslut. Men desto viktigare då att lyfta frågan och få en förändring).

Tidens anda är att premiera framförallt kvinnor som väljer arbete före tid med barn. Män har gjort så i alla tider, men nu ska kvinnorna styras att göra samma val. Konstigt nog är det aldrig mammashaming eller skuldbeläggning när hemmaföräldrar och de som valt tid för barn ifrågasätts. Och ofta på en väldigt låg och osaklig nivå dessutom.

Jag kan inte förstå varför vi inte istället uppmuntrar föräldrar rent allmänt att satsa på tid för barn och tar fram familjepolitiska ramar som gör det möjligt. För de som vill. Känns karriären viktigare så visst, men då ska barnen vara i en miljö som bygger på små barns behov och tyvärr men det gör inte förskolan idag. Den har blivit ett gigantiskt experiment vars verksamhet och dess effekt på barn inte utvärderats på över 30 år. Jag tror inte någon vågar utvärdera, eftersom det då skulle bli uppenbart hur tokigt allt har blivit.

För ett litet barn är ju föräldern den viktigaste personen i världen – ja barnets hela värld. Var och en får välja vad det tycker är viktigast, bara de har fått rätt fakta om vad som ÄR viktigt, vilket inte är fallet i dagens Sverige. Men om man väljer bort tid med barn, så är det viktigt att det lilla barnet i så stor utsträckning som möjligt ändå får det som små barn behöver. Och tyvärr men det kan inte dagens förskola erbjuda, med sina stora barngrupper och få personal. Plus att man helt tappat greppet vad som är viktigt. Så här skriver en förskollärare:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar Undervisning utifrån Poststrukturell ingång:
– Barnet som subjektskapande
– Bodymind
– Ritzomatiskt tänkande
– Transdisciplinärt lärande
Hälsningar från Förskolan – första steget i undervisningstrappan.”

Det som det borde stå är:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar små barns behov utifrån viktig och grundläggande forskning kring:
– Anknytning
– Neurobiologi
– Utvecklingspsykologi
Hälsningar från Förskolan – trygg och säker miljö när föräldrarna arbetar.”

Krisen i förskolan och det uppenbart riskabla i att placera ett litet barn i en miljö som inte klarar av att ge barn det de behöver, borde per omgående göra att partierna tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken. Barnen kan inte vänta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Rika, kända och privilegierande skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

Modig Petra Mede att säga att mammor ska få välja själva

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Fler dör av stressrelaterade sjukdomar

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte (Alla politiska beslut som lett fram till dagens kris i förskolan).

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss som mest

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anknytningsteori