Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, social ingenjörskonst, valfrihet

Myndigförklara oss kvinnor och ge oss friheten åter

Foto: Pixabay

Idag är det internationella kvinnodagen och många politiska partier försöker övertrumfa varandra i att bestämma ÅT oss kvinnor hur vi ska leva våra liv. Vi förstår ju inte bättre, så de politiska ramarna måste hela tiden snävas åt så att vi med bestämd hand ska styras ovanifrån av makten. Tack men nej tack, det vi kvinnor behöver är istället att bli myndigförklarade och få vår frihet åter.

Mer tvångskvotering av föräldradagar säger MP. Kortad föräldraförsäkring, så fler kvinnor inom vård och omsorg tvingas ut i heltidsarbete allt tidigare, mässade Annika Strandhäll, S, redan 2017 i Almedalen. Så har har det låtit i flera år nu från olika politiska partier som med social ingenjörskonst vill styra kvinnor i detalj.

Tänk om vi istället kunde börja med att myndigförklara kvinnor.

Vi är varken korkade, eller behöver ”hjälp”med att fatta beslut kring hur vi ska leva våra liv. Det enda som är helt säkert är att vi är olika, med olika drömmar och mål. Kan det inte helt enkelt få vara så och så tar vi ny tag och tar fram en familjepolitik som stöttar våra olika val, istället för att styra oss? Förutom att det är respektlöst att hävda att kvinnor inte förstår bättre, så leder den här hårda styrningen till ökade sjukskrivningar hos kvinnor.

Hur vet du det, säger någon.

Ja, redan för några år sedan tog Försäkringskassan fram statistik som visade att sjukskrivningarna ökar hos kvinnor efter andra barnet. I Stockholm däremot så ökade sjukskrivningarna redan efter första barnet och enligt Försäkringskassan beror det på att alltfler i Stockholm väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Hård styrning får människor att må dåligt. Det är inte raketforskning direkt.

Är det något vi kvinnor borde enas kring så här på kvinnodagen så är det att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till och respekterar våra olikheter. En del kvinnor kommer vilja gå tillbaka till arbetet tidigt, när barnen är små. Ok – då ser vi till att det finns bra barnomsorg, med många olika barnomsorgsalternativ som bygger på vad små barn behöver, så de tryggt kan lämna ifrån sig barnen. Andra kommer att vilja vara hemma längre med sina barn, så då ser vi till att de inte hamnar i ekonomisk utsatthet på grund av det. Vårdnadsbidraget, VB, skyddade anställningen i tre år samt den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI:n för den som var hemma längre. VB gjorde också att båda föräldrarna kunde gå ner och arbeta 50% var och vara hemma 50% var.

Kanske kan vi utforma familjepolitiken så att:

  • den som är hemma längre inte måste säga upp sig utan som med VB kan ha sin anställning tryggad i tre år?
  • den som är hemma längre kan få behålla sin SGI?
  • småbarnsföräldrar båda kan arbeta 50% var och vara hemma 50% var?
  • det blir förmånligt att pensionsspara privat igen, genom att t ex ta bort socialdemokraternas dubbelbeskattning på privat pensionssparande
  • den som arbetar utanför hemmet skriver över pensionspoäng på den som är hemma med barnen?

Vill man på allvar förbättra kvinnors villkor borde man också ta sig en funderare över varför 9 av 10 i vårt land som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor? Ser det ut så i andra länder? Det är ofta låglöneyrken, där kvinnorna har lite inflytande över sin arbetsmiljö. Varför har vi en sådan fördelning där kvinnor arbetar i offentlig sektor och män i privat sektor? Beror det på att vi aldrig på allvar släppt kvinnorna fria, utan styrt dem i decennier med hård social ingenjörskonst? Där borde vi lägga fokus, tycker jag. Hur myndigförklarar vi kvinnor och ger dem mer frihet och makt över sina egna liv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Madeleine Lidman debatterar med Carina Ohlsson, S, om tvångskvoterad föräldraförsäkring

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring




Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, valfrihet

Barnen ska inte användas som en murbräcka för jämställdhet – ändra politiken istället

Skärmdump från FB-inlägg

Vissa texter är väldigt svåra att skriva, som den här som garanterat kommer landa i facket ”skammande”. Men om en person går ut offentligt och säger att det finns ett rätt sätt att leva, måste jag få en möjlighet att nyansera den bilden och lyfta det jag ser, funderar över och reflekterar kring. Sedan försöker jag självklart förmedla mina tankar med fingertoppskänsla, men tyst kan jag inte vara.

Annie Lööf födde sin lilla dotter i v.28. Det innebär att dottern föddes tre månader för tidigt. Vid ett tillfälle slutade dottern också andas och de första månaderna var enligt uppgift väldigt tuffa. Nu ska den här lilla som egentligen bara är 11 månader (med tanke på att hon föddes tre månader för tidigt) börja i förskolan. Och så kan det vara – varje förälder får fatta sina beslut. Men problemet är att Annie Lööf gör ett Facebook-inlägg av det hela och berättar hur jämställda hon och maken är och att deras sätt att leva är ett måste för att ”skapa ett jämställt samhälle” .

Hon skriver bland annat: ”Det är precis här som många viktiga jämställdhetsbeslut tas. Mellan tvätthögen, energifyllda barn och krävande jobb. För mig och min man var det självklart att vi skulle dela på föräldraledigheten. Det är viktigt att vi fattar medvetna beslut och att vi tillsammans tar ansvar för att skapa ett mer jämställt familjeliv – och samhälle. För det är just här i vardagen som mycket avgörs kring pension, psykisk hälsa och att både män och kvinnor lika självklart ska kunna förverkliga sina drömmar. Jämställdhet kommer inte av sig själv, utan genom våra aktiva val. Tillsammans skapar vi ett mer jämställt samhälle för våra barn.”

Men drömmen för alla är inte ett jämställt samhälle med barnen som murbräcka.

Det vi får höra här (naturligtvis väldigt medvetet formulerat, så man tydligt ska förstå skillnaden mellan duktiga och dåliga föräldrar), är att vi måste lämna ifrån oss barnen så tidigt som möjligt för att bli jämställda (och duktiga). Vi måste också dela lika 50-50, för endast så bygger vi ett jämställt samhälle är budskapet.

Säger VEM? Vem har bestämt att det bara finns ett sätt att bli jämställd?

Det är faktiskt inte en naturlag att vi måste bli ojämställda för att en förälder är hemma längre med barnen, eller för att en förälder tar ut fler föräldradagar. Det är ett utfall som staten bestämt ska ske, genom utformningen av de familjepolitiska ramarna.

En liten skör 11-månaders bebis ska börja förskolan. I en stor barngrupp, med många infektioner (rs-virus, pneumokocker med mera), buller, stress, många andra barn att förhålla sig till och många olika personal som passerar i revy. En liten bebis som är för tidigt född och fått en tuff start i livet. En liten spädis under den tid som hjärnan utvecklas som mest (mellan ett- till tvåårs ålder). Allt det ska ske för att vi ska få ett jämställt samhälle, enligt Annie Lööf. Jag kan inte tolka hennes inlägg på ett annat sätt.

Jag tänker mer som så att varför tar vi inte och tittar på eventuella negativa sidoeffekter av att en förälder är hemma längre, eller tar ut fler föräldradagar – och så funderar vi över nya politiska ramar som gör att tid för barn inte leder till ojämställdhet och att man hamnar i ekonomisk utsatthet. Jag tänker i andra banor, eftersom jag läst på och tagit in viktig fakta vad små barn behöver. Det är fakta som jag prioriterar framför att någon just nu i denna tidsålder bestämt att vi ska leva på ett visst sätt för att få en stämpel med godkänt i pannan. Varje tidsålder har sina idéer kring barnen men mitt i allt det så finns det ändå forskning kring däggdjuret homo sapiens och vad man bör tänka på. Viktig forskning som handlar om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Vi vet idag, inte bara vad små barn behöver, vi får också alltmer kunskap om vad som händer när de inte får det de behöver. Jag skulle personligen inte ha gjort samma val som Annie Lööf och hon hade aldrig gjort samma val som jag. Vi har valt olika, eftersom vi är olika. Problemet är att den lösning hon valt ses som en politiskt korrekt lösning och min (med tid för barn) ses om politiskt inkorrekt. Jag bidrar till ett ojämställt samhälle och förväntas invänta mitt straff senare i livet när de familjepolitiska effekterna av dagens politik trillar in. Men nej, jag bidrar inte till ett sämre samhälle och ingenting i världen kan förmå mig att välja annorlunda. Problemet är att jag straffas ekonomiskt för mitt val, samtidigt som de som väljer som Annie får ett pengaregn av vår gemensamma skattekaka över sig. Det vill jag ändra på. Jag vill ändra det negativa utfallet av dagens familjepolitiska ramar.

Det är inte en duktighetstävlan när man får barn: ”Tjoho, vem är mest jämställd”. Det handlar om att du som förälder fått en liten individ som är helt beroende av dig och som du kommer ha ansvaret för i minst 20 år framåt. Ditt ansvar är att se till att den här lilla individen får det som den behöver för att utvecklas optimalt och få en trygg grund att stå på. Här kommer vi alla välja olika, eftersom vi är olika – men respekten för att många kommer att välja tid för barn, måste också finnas och så ser det tyvärr inte ut idag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss

Riskfyllt att styra mer i familjepolitiken

Dålig pension trots heltidsjobb

Delade dagar löser inte pensionsgap

Fler barn och unga för vård och behandling för psykisk ohälsa

Risker med för tidig födsel


Publicerad i familjepolitik, jämställdhet

Problematiskt när journalister istället för att granska makten blir en del av den

Foto: Pixabay

Journalisterna ska granska makten och stå på den lilla människans sida. Så fungerar det i en demokrati. Motsatsen är när journalisterna blir en del av makten och granskar den lilla människan, i syfte att upprätthålla ett odemokratiskt system.

Ibland undrar jag när vi kvinnor ska slippa vara bara vårt kön. När ska vi slippa problematiseras utifrån vårt kön. När vi ska slippa alla hjälpsamma politiker och journalister som ska tala om för oss hur vi ska leva våra liv, för att leva ”rätt”. Riktig jämställdhet, tänker jag, är väl när människor får leva sina liv som det passar dem, utan pekpinnar. Vad säger till exempel att valet att vara hemma längre med sina barn är ojämställt? Det blir det om människor straffas ekonomiskt för det valet, genom styrande familjepolitiska ramar. Men är man orolig för att ett visst val ska få ekonomiska konsekvenser, – fundera över lösningar då istället, för att försöka ändra hur människor lever sina liv.

Karin Olsson på Expressen är orolig över att den svenska feminismen och jämställdheten ska skadas om konservatismen vinner mark. Hon får det att låta som vi lever i ett perfekt samhälle av feminism och jämställdhet. Ändå toppar Sverige i statistik över flest våldtäkter och otryggheten är stor bland kvinnor. Även den psykiska ohälsan hos kvinnor är hög. Men i Sverige anses vi jämställda bara vi delar 50-50 på föräldradagarna och sedan väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

I decennier nu har vi haft en extremt styrande familjepolitik, där den familj som inte väljer standardlösningen riskerar att hamna i ekonomiskt utsatthet på grund av att vi har världens högsta marginalskatt. Den som av olika skäl inte kan välja standardlösningen, för att man kanske har barn som inte mår bra i förskolegrupper eller barn som behöver ha hemmaomsorg lite längre – straffas ekonomiskt. Det ska svida. Hela systemet är utformat efter det.

Om en förälder vill eller behöver vara hemma och ha hemmaomsorg om barnet, så är det vanliga att föräldern måste säga upp sig. Och förlorar därmed sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Särbeskattningen slår också hårt mot hemmafamiljen som ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.

Hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, utjämnade den extremt styrande familjepolitiken lite grann. Den som valde/behövde ha hemmaomsorg till sitt barn kunde behålla sin anställning i tre år samt skydda sin SGI och få en liten skattefri ersättning per barn varje månad. Med VB så kunde båda föräldrarna även gå ner i arbetstid och arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Många valde det, men det lyftes aldrig i media. (Borde ha varit mumma för alla som tror att jämställdhet är att dela 50-50).

I en artikel i Expressen oroar sig Karin Olsson för att det blåser nya vindar i politiken. I ett försök att elda på en negativ bild av valfriheten, sprider hon politiskt korrekta myter som att vårdnadsbidraget främst bidrog till ”lågutbildade invandrade kvinnors isolation i hemmet”. Sanningen är att cirka 8 000 familjer per år hade vårdnadsbidraget. 30 procent hade invandrarbakgrund, men det betyder inte att de var lågutbildade, isolerades i hemmet, eller stod långt från arbetsmarknaden.

Det är något djupt tragiskt över att vissa är så ideologiskt indoktrinerade att de tror att endast en enda modell passar för alla familjer. Barn är olika, familjer är olika med olika förutsättningar och viktigast av allt: Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Många människor idag vill kliva av ekorrhjulet under småbarnsåren. Vi ser hur framförallt barn och kvinnor kraschar rakt in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa i allt större utsträckning. Det borde mana till eftertanke.

Frihet – kontra tvång. Valfrihet – kontra hård styrning. Ja, vilken lösning väljer människor när de får välja själva hur de vill leva sina liv under småbarnsåren? Svaret är: De väljer väldigt olika lösningar, eftersom vi är olika.

Karin Olsson har bekämpat hemmavalet länge. Redan för 14 år sedan tog hon kontakt med mig och ville göra en intervju med en hemmaförälder. Hon berättade att hon själv varit hemmabarn och hade bara positiva saker att säga om det. Vinklingen var att hon ville göra ett seriöst reportage om hemmaföräldrar. Jag var också noga med att förklara att den förälder hon skulle få intervjua var en alldeles vanlig mamma, som nu släppte in någon i sitt hem och delade sitt mest privata och sina innersta tankar. Därför bad jag Karin Olsson att den här mamman skulle få läsa igenom texten innan publicering och godkänna sina citat. Inga problem, enligt Karin Olsson.

Så blev det inte.

Texten publicerades i Expressen och var elak, insinuant, fördömande och med felaktiga citat. Så gör man bara inte som journalist. Och naturligtvis har hon gjort karriär på tidningen. Den som agerar som makten vill får pengar, ära och berömmelse. Där har vi kanske det absolut största problemet för att kvinnor ska få riktig jämställdhet. En jämställdhet som innebär att de precis som män kan välja att leva sina liv, utan pekpinnar från andra och utan att straffas ekonomiskt på grund av hur de styrande politiska ramarna är utformade.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Fakta om vårdnadsbidraget

Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).

Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.

2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.

Läs också:

När media går över gränsen (Karin Olsson beter sig oseriöst)

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

Familjepolitiken måste ändras – barn är ingen biologisk fotboja!

Myten om vårdnadsbidraget

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet under småbarnsåren

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa hos unga fortsätter öka

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, förskola, jämställdhet, psykisk ohälsa

Förskollärare talar ut om krisen i förskolan

child-2411855_1920
Foto: Pixabay

När makten gör allt för att få människor att agera på ett visst sätt, så blir det till slut nästan helt absurt. Fick nyligen höra från en som arbetar i förskolan att i sommar kommer ett litet barn bara få vara en ledig i en vecka, för att mamma och pappa, (som inte har några särskilda skäl till att inte ge sitt barn ledigt), har bestämt att liten ska få gå i förskola hela sommaren, samtidigt som mamma och pappa är hemma och lediga med syskonet. Det mest absurda i det hela är att eftersom föräldrarna kräver att barnet ska ha rätt till sina 30 timmar i veckan, även under sommarlovet, så måste förskolan hålla öppet för ett barn. Det är helt omöjligt att förstå varför föräldrar tror att deras lilla ska det bättre i förskolan än med sina föräldrar, sitt syskon, sin familj. Dessutom kostar det här enorma summor för skattebetalarna, pengar som skulle behövas på annat håll när snart sagt varenda kommun går med underskott.

När föräldrar agerar så här så visar det att propagandan från staten gått för långt. I flera decennier nu har föräldrar matats med att ”en förälder kan aldrig ersätta en pedagog i förskolan”, som Liberalen Nyamko Sabuni, då jämställdhetsminister, kläckte ur sig. Samma parti som var med och tog bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget tillsammans med C, V, S och MP. För alla barn har det ju bäst i förskolan, eller hur? Gärna dygnet runt. En framtid som Annika Strandhäll, S, vill se bli verklighet för många barn inom en snar framtid. Och regeringen arbetar på med det målet, snart kommer ett förslag om försämrad föräldraförsäkring, samtidigt som de förbereder sig för att införa obligatorisk förskola för alla barn till nyanlända. (I ett första skede, sedan blir det garanterat obligatoriskt för alla).

Till sin hjälp att lura i föräldrar att förskola är det bästa för alla barn, så har staten haft ett gäng forskningsförnekare som hjälpt till att sprida en felaktig bild av små barns behov, samtidigt som all forskning om vad små barn behöver på riktigt – forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, stuvats undan. Det är ingen tillfällighet att forskningsförnekaren och professorn i bakteriologi Agnes Wold, anlitats av regeringen som expert i samband med att regeringen vill försämra föräldraförsäkringen kraftigt. Agnes Wold förnekar anknytningens betydelse och har skrivit en föräldrabok utifrån ett jämställdhetsperspektiv – där det lilla barnet ses som en biologisk fotboja som ska avlägsnas så tidigt som möjligt från föräldrarna, så de blir jämställda. Enligt den socialistiska definitionen av jämställdhet: 50-50. Boken handlar inte om det lilla barnets behov, utan är ett led i regeringens propaganda för att få föräldrar att agera ”rätt” och lämna bort barnen så tidigt som möjligt.

Viktigt också är att komma ihåg att det är lukrativt att vara forskningsförnekare och mata ut statens propaganda. Den som gör det får karriär, ära, uppdrag och tjänar mycket pengar. För att inte fakta ska nå fram till föräldrarna så har staten i andra änden sett till att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Det är ett sätt att kunna fortsätta mata ut propaganda. Norge däremot har forskat en hel del och det visar vilken farlig väg vi vandrar på i Sverige när vi stuvar undan viktig forskning. Mycket av den forskning Norge tagit fram förklarar den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i Sverige.

För den som känner till allt det jag skrivit ovan, så var det extra befriande att läsa den utmärkta debattartikeln av Monica Mitlin, förskollärare:

”Ibland blir, som Foucault skrev, vansinnet den dominerande diskursen i ett samhälle. Men problemet med dominerande diskurser är förstås att de aldrig utger sig för att vara vansinniga. Det är ju därför sagor som ”Kejsarens nya kläder” en gång skrevs.

Vi sitter på ett APT på förskolan och fyller i kolumner som ska ”synliggöra måluppfyllelse”. När chefen lämnat rummet, fnissar vi. Vad ska vi dra till med där då? Vi är trötta. Vi har egentligen pratat klart för länge sen. Skratt och gråt ringer i våra öron. Älskade ungar! Som inte alls låter sig inrymmas i dessa torra kolumner.”

Vi är många som sett att Kejsaren är naken, att förskolan tagit fel väg när små barns behov fått stå tillbaka för politikernas vision om att förskolan ska ersätta föräldrarna, så att de ska gå ut och arbeta. Statens syn på det lilla barnet ”från Ax till limpa”, är kall och cynisk och det visar inte minst alla dessa metoder som införts i förskolan. Metoder som Lean och så alla dessa skolbaserade program som ska komma tillrätta med de problem som miljön i förskolan skapar i form av utagerande och oempatiska barn. Det är ingen tillfällighet att en av statens främsta forskningsförnekare – Sven Bremberg – också är en person som varit med och tagit fram skolbaserade program till förskolan, som han tjänar pengar på och som han själv rekommenderat via sin tjänst på Folkhälsoinstitutet, numera Folkhälsomyndigheten.

Så länge de anställda i förskolan hållits tillbaka av tystnadskulturen, har verkligheten inte nått ut till föräldrar. Nu kommer dock alltfler berättelser. Först ut var Christer med mångårig erfarenhet från arbete i förskolan, med sin berättelse som publicerades på Power to Parents. Med den berättelsen rämnade dammen och det blev startskottet till de åtföljande berättelserna i #pressatläge, om hur illa ställt det är i förskolan. Följt av ett väldigt delat inlägg av förskolläraren Marie Rydell, som skrev att förskolebarn har det bättre hemma.

Nu ser de allra flesta att Kejsaren är naken och att flaggskeppet ”Världens bästa förskola” håller på att sjunka. Räddningen nu är att ta helhetsgrepp på familjepolitiken. Ta bort alla beslut som politikerna fattat som aldrig byggde på små barns behov. Gör om och gör rätt. När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar, barnen mådde bättre och presterade bättre i skolan. Och sluta försöka få föräldrar att springa ännu snabbare i ekorrhjulet. Det är fullt upp som det är under småbarnsåren. De som vill måste kunna skapa sig en bättre balans med tid för barn.

Se också till att garantera att det finns alternativ i alla kommuner. Alternativ som: pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem, tvåfamiljssystem och hemmaomsorg.  Barn är olika och förskola passar inte alla barn, då måste det finnas alternativ, om vi vill ha friska, välmående barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Lista över forskningsförnekare

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Norska studier om förskolan:

Stressade förskolebarn, stressas för livet

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Publicerad i familjepolitik, föräldraförsäkring, jämställdhet

Åsiktskorridor i SVTs Morgonstudio

60764191_2848468245178251_1620816294100074496_nSVT verkar bli allt mer beroende av att servera ”rätt” politiska och ideologiska budskap. Men för att kunna kalla sig oberoende så måste alla sidor få höras och reglerna för public services oberoende uppdrag följas. Som jag berättat om tidigare så tog Opinion Lives debattredaktion parti för kortad föräldraförsäkring, genom att inte följa praxis och publicera slutrepliken på min debattartikel. Och i debattprogrammet i tv om föräldraförsäkringen hade de sedan dessutom två personer som tyckte i princip likadant.

Här i veckan så valde SVT Morgonstudion samma koncept. Nina Rungs make, Peter Rung (Svensson) med titeln ”jämställdhetskonsult”, fick sitta i tv tillsammans med Louise Winblad, bloggare och författare och båda serverade samma åsikt: Självklart blir vi jämställda bara vi delar lika på allt. Inslaget presenterades också under rubriken: ”Kvinnor offrar jobb för barn”. Tänk om de inte alls offrar något till att börja med, utan istället får något. En gåva där tid för barn och balans mellan familj och arbetsliv ger dem äkta livskvalitet och sedan dessutom en mängd nya kunskaper att ta med sig och lägga till i sin cv? Det här att presentera en färdig ideologisk idé är inte att vara oberoende television, det är att vara beroende av att följa det staten pekar ut som det ”rätta”.

Inte blev det bättre av att Nina Rungs make oemotsagd fick uttrycka påstående helt tagna ur luften som: ”Vi vet att barn i jämställda familjer får bättre kognitiva förmågor”. (Där hade det varit på sin plats med en fråga: ”Enligt vilken undersökning då?”). Det blir så ensidigt med den här 50-50 idéen, där allt ska delas lika från föräldradagar till att båda är lika lite med barnen och voilà så kommer mirakel att ske. Smarta barn, lika bra pension, samma karriärmöjligheter och lika höga löner. Nu finns det naturligtvis inte någon forskning som stödjer att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, skulle ge några fördelar.  I samma takt som statens styrning av medborgarnas val har ökat så har sjukskrivningarna ökat samt även den psykiska ohälsan  hos kvinnor och barn. Det ger varken bättre karriär, pension eller lön. Även skolresultaten har sjunkit i takt med att alltfler barn placerats allt tidigare i förskola, allt längre dagar.

Eftersom jag verkligen tröttnat på SVTs partiskhet så skrev jag till SVT och fick svar från Marit Hübinette som är ansvarig för programmet:

”Hej,

I morse sände Morgonstudion ett väldigt vinklat program om jämställdhet. Två personer som tyckte i princip likadant fick uttala sig. Bilden var också satt på förhand: ”Kvinnor offrar jobb för tid med barn”. Är det verkligen oberoende att servera ett ideologiskt och politiskt budskap på det sättet, utan ens ett försök att nyansera bilden?

Jag blir väldigt förvånad när det finns så många andra sätt att se på jämställdhet och uppmuntra till jämställdhet, än att staten ska tvinga människor att dela 50-50 på allt. För att kunna titulera sig oberoende så tycker jag det kan vara en poäng i att nyansera bilden av jämställdhet och låta fler komma till tals som arbetar för samma sak, men har andra lösningar.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-ska-vi-jobba-nar-barnen-behover-oss-26418.  

Mvh
Madeleine Lidman

Jag fick ett snabbt svar, vilket var hedervärt:

”Hej Madeleine!

Utan att bli för invecklad i varför det blev som det blev i studion, så kan jag säga att vi på  redaktionen inte är helt nöjda med utfallet heller. 

Såklart finns många perspektiv på jämställdhet, och egentligen var det precis det vi ville åt.  Nu nådde vi inte fram och det är bara att beklaga. 

Tack för att du mejlade oss, jag ska läsa upp ditt brev för redaktionen så kan vi snacka vidare om detta.

Bästa,
Marit Hübinette
Chef Morgonstudion SVT” 

När jag sedan skrev och frågade vad de kommit fram till tog det dock stopp, så mycket vill SVT inte ha att göra med gräsrötterna som betalar för att de ska finnas.

Jag kan tycka att det börjar bli för mycket nu. Statstelevisionens partiskhet i kombination med en alltmer utökad åsiktskorridor i vårt land, gör att vi missar sunda diskussioner om hur de politiska ramarna ska utformas. Det finns inte bara ett sätt att uppnå jämställdhet, så lyft debatten och ta in fler åsikter. Vi behöver verkligen inte mer av det gamla vanliga snömoset, som Peter Rung levererade där man ser statens styrning av medborgarna som en garant för att se till att människor väljer ”rätt”.  Det finns nämligen inget rätt val. Vi är olika och att vi ska straffas ekonomiskt, få sämre pension eller sämre karriär om vi väljer tid för barn – är inte en naturlag, utan något staten bestämt ska ske om vi inte gör som staten vill. Blir det negativa sidoeffekter av att välja tid för barn, så gör något åt dessa effekter istället för att styra i detalj hur människor ska leva sina liv.

Vill vi uppnå riktig jämställdhet så måste alla inse att det inte bara finns en väg att gå, utan det finns väldigt många olika sätt att uppnå ett bra resultat. Jämställdhet kan lika gärna vara att var och en får göra det de drömmer om, som att en är hemmaförälder och en arbetar utanför hemmet. OM det valet får negativa konsekvenser för den enskilde, ska man lägga fokus på att undanröja dessa, inte styra människor att göra likadant.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kritiken mot SVT – ny studie visar politiska vinklingen

SVT lovar sluta med politiska markeringar

Partiska SVT vägrar publicera slutreplik 

Opinion Live: Ska man korta ner föräldraförsäkringen för att rädda välfärden?

Jämställdhetslinje blir sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss som mest? 

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Psykisk ohälsa bland unga ökar

Sverige mer drabbat av psykisk ohälsa än övriga nordiska länder

Det här blir en hemmaförälder bra på

Nej fler kommer inte jobba med kortad föräldraförsäkring

Publicerad i familjepolitik, jämställdhet

Dags att diskutera familjepolitik och jämställdhet var för sig

babe-2972221_640
Foto: Pixabay

Jag gillar nyanser och det här att reflektera. För att kunna reflektera vill jag gärna ta in olika synpunkter och tankar. Det är spännande. Samhället är i ständig förändring. Tankar böljar fram och tillbaka, nya tider är lika med nya problem och vi behöver därmed nya problemlösningar.

Det här är en process som vi inte ska stoppa, vi blir aldrig färdiga, det går inte att hitta en samhällsmodell och så kör vi på den i femhundra år framåt. Vi måste hela tiden förändra och justera, eftersom livet, människorna och världen förändras. Men jag upplever att vi har svårt att diskutera livsfrågor och extra känsligt är det att prata hemmaförälderskap eller jämställdhet i vårt land. Att vara hemma är fel och jämställdhet är att dela allt lika 50-50. Punkt.

Det resonemanget kommer man ju inte så långt med tänker jag. För det fungerar inte att trycka på en modell på alla ovanifrån och så säga: Nu är vi klara. Det var det och det här kör vi på nu, för alltid. Men jag upplever att vissa politiker bara fortsätter på samma inslagna väg och strävar mot det mål de en gång satte upp, även om det målet sattes upp för flera decennier sedan och oavsett vilka hinder (= verkligheten) de möter på vägen. Alla bara ska tryckas in i samma mall.

Föräldraskap är därför lika med att alla ska tryckas in i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jämställdhet är att vi ska dela allt lika 50-50 och att ingen ska vara med barnen.

Vi är nästan där nu med en MALL som alla lever i. Målet som sattes en gång på 1930-talet när Gunnar och Alva Myrdal formulerade en framtid för Sveriges föräldrar är nästan i hamn. Men priset är högt, varken barn eller föräldrar mår särskilt bra. Vi ser en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och kvinnor. MALLEN tar heller ingen hänsyn till att vi väljer yrke väldigt mycket efter kön i vårt land. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och ofta i offentlig sektor. Att jobba med människor på det sättet i vård- och omsorgsyrken tär på psyket och sliter ut kroppen fysiskt på ett helt annat sätt än ett kontorsjobb i privat sektor. Trots det ska vi alla in i MALLEN (standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder).

Men det stannar inte där. Tåget mot en enda barnomsorgsmodell för alla tuffar vidare. Visionerna från 30-talet är i princip genomförda och ändå så skaver och kliar det nu hos regeringen eftersom det fortfarande finns en liten grupp som väljer bort att göra som majoriteten. De flyter inte med strömmen utan väljer istället andra lösningar som fungerar bättre för den egna familjen. För att råda bot på det så tänker nu regeringen använda de verktyg de har för att styra in de sista frihetssträvarna och då är det föräldraförsäkringen de tänker använda. Den ger nämligen fortfarande föräldrar viss valfrihet i landet med världens högsta marginalskatt. En marginalskatt som gör människor så fattiga när skatten är betald att de inte har råd att sy ihop sin egen lösning under småbarnsåren.

Jag vet inte riktigt vad det är ett tecken på men jag ser det som ett allvarligt demokratiproblem att vi inte kan diskutera frågor som familjepolitik och jämställdhet på ett nyanserat sätt. Och varför ska vi hela tiden koppla ihop dessa frågor? Det är också något som vissa politikerna bestämt för att lättare kunna styra oss. Jag vill att vi tittar på dessa områden helt fristående från varandra och jag tror att vi kommer kunna forma en mycket sundare och hälsosammare modell, med mer valfrihet och respekt för våra olikheter, om vi gör det. Jag tror till och med att vi kommer att tjäna mängder med pengar på en förändring här, då valfriheten kommer att ge oss en mer välmående befolkning.

Nästa steg borde därför vara att titta diskutera varför vi har en så uppdelad arbetsmarknad där främst kvinnor arbetar i låglöneyrken inom vård och omsorg i offentlig sektor. HUR har vi kunnat få en så uppdelad arbetsmarknad och vad gör vi åt det? Låga löner leder till låga pensioner. Är alternativet att vi får fler att arbeta inom vård och omsorg i privat sektor? Är alternativet att vi kan pensionsspara privat på ett tryggt och bra sätt utan att staten sedan tar alla besparingar i skatt? Lyfter vi frågan till diskussion kommer det säkerligen att dyka upp mängder med intressanta tankar och problemlösningar.

Och så den barnomsorgsmodell vi har med så stora subventioner av förskolan att den i princip är gratis. Vi kanske måste backa bandet och ta bort den allmänna förskolan, höja maxtaxan rejält samt ta bort rätten för föräldralediga att ha barnen i förskolan, om de inte har särskilda skäl.

Med andra ord så är det dags att stanna upp och analysera den politik som bedrivits hittills. Den har inte haft den effekt som det var tänkt utan kostar i pengar och lidande.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Större ökning av psykisk ohälsa i Sverige än andra länder

Dubbelt så många kvinnor som män söker vård för psykisk ohälsa

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos barn och unga

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Grundlurade: Allmän pension som andel av slutlönen, hamnar långt under 90-talets mål på 60 procent. Många får bara 45 procent.