Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj

Hur påverkas själen om vi effektiviserar bort döden

20191002_145657(0)
Foto: Privat

Nu har det gått snart tre månader sedan min pappa dog. Min stora, starka, bullriga, roliga, trygga pappa. Att vara i en sorgbubbla, är en del av livet och en viktig del. Stanna upp lite, fundera och reflektera – för att inte bara rusa vidare när någon dött som ingenting hänt. Även själen måste få sitt. Måste få en chans att utvecklas genom att händelser som är en del av livet, bearbetas. Och sorg är en del av livet, att skiljas är en del av livet.

En gång var jag säker på att jag som äldre, en dag skulle förstå livet med stort L. Men det blev inte så att alla ungdomsårens frågor som: ”Vad gör jag här på jorden?”, äntligen fick ett svar när livet rullade på och år lades till år. Det jag uppnått är mer en känsla av vad som är viktigt. En känsla som blir allt starkare.

När jag som ung såg en oändlig räcka av dagar framför mig, börjar jag nu se att antalet sinar. Jag har börjat förstå min egen dödlighet och att livets stig har ett slut. Därför börjar dagarna kännas så extra värdefulla och tiden med familjen allt viktigare. Och så många saker känns i sin tur oviktiga. Jag tänker också på hur snabbt allt kan förändras och hur man plötsligt kan tvingas skiljas från någon man älskar. En älskad som nått livets slutpunkt. Ett band som slits itu. En hand som inte längre kramar din.

I tidningarna läser jag att direktbegravningar blir allt vanligare. När en anhörig dör, så åker kroppen direkt till brännugnen och sedan placeras askan i en urna som åker ner i en minneslund. Många har inte någon ceremoni över huvud taget och många är inte ens med vid urnsättningen: ”Jag har redan tagit farväl”. Jaha, kan man skiljas så lätt, utan att ha någon ceremoni, utan att samla släkt och vänner för att sörja tillsammans och minnas den person som gått bort. Och alla anhöriga som kanske ville säga farväl, men inte fick?

Personligen så har jag svårt att se att det skulle vara så smidigt och enkelt, att det går att effektivisera bort döden på det sättet. Jag tror den lättvindigheten kan ha ett högt pris. Människor som levde för 40 000 år sedan hade också ceremonier, men idag ska vi vara så effektiva och klara av även döden så snabbt som möjligt, så vi kan fortsätta springa i vårt ekorrhjul, köpa saker, resa och göra om i hemmet.

Men hur får det oss att må? När inte själen får sitt? Kanske tycker någon att jag skammar genom att lyfta det här. Men att lyfta en tanke, reflektera eller beröra saker som är mer själsliga, är inte att skamma. Jag tror det är livsnödvändigt att vi diskuterar de här frågorna.

Hur fick vi ett samhälle där vi inte längre pratar om kropp OCH själ. Där vi pratar så mycket om det materiella, men glömmer det andliga? Där vi glömmer det viktiga, ja det viktigaste: familjen, tid med nära och kära, starka band, sammanhållning, kärlek och närhet.

Precis som vi effektiviserat bort barnens första år så föräldrarna kan springa i sitt ekorrhjul, så börjar vi nu effektivisera döden Jag vet inte, men det känns som ett väldigt känslokallt samhälle och det känns som vi i nuläget behöver mer balans mellan det materiella och själsliga.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj, psykisk ohälsa, tid för barn

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

nature-2597056_640
Foto: Pixabay

Hon är femton år och har bestämt sig: Hon ska ta sitt liv och hoppa framför ett tåg. I tåget som snart ska ta hennes liv sitter en tvåbarnspappa. Han ser henne och vet i samma stund att han aldrig kommer att hinna stanna tåget. Vad tänker hon? Att det ska bli en snabb smäll och så är allt över. Vet hon att hennes kropp kommer att slitas i stycken, att kroppsdelar kommer att fastna i tågets olika delar, att blodet kommer att färga fönsterrutorna röda? Förmodligen inte, för ingen pratar om den brutala verkligheten bakom ett självmord där någon hoppar framför ett tåg. Men tågföraren vet. Han vet hur grymt det kommer sluta och att tåget kommer att bli stående i timmar för att saneras. Han vet att han kommer att ha mardrömmar och flashbacks över händelsen i år framöver. Den där känslan att se någon i fara, men inte kunna göra någonting. Han vet att det här händer ofta. Och flickan, den unga tjejen, vem var hon och varför tog hon, liksom så många andra ett så drastiskt beslut? Varför mår vi så dåligt i vårt land att cirka en miljon människor går på antidepressiva, även barn? Och varför fortsätter vi bara medicinera människor, utan att fundera över hur vi kan förebygga många av fallen?

Det här är naturligtvis en väldigt komplex fråga men jag kan inte komma ifrån att vi skapat ett samhälle där människor är väldigt, väldigt ensamma. I jakten på självständiga individer som ska vara beroende av staten istället för familjen – har familjen som enhet monterats ner. Förtöjningarna till föräldrarna, som är barnens trygga ankare har kapats och barnen flyter runt som så små korkar på ett stormigt hav, utan en en trygg hamn att segla in till och vila ut i. Stressen flödar hos föräldrar och barn. Tid för reflektion, närhet, eftertanke, vila, kärlek, lugn och stillhet – finns inte i ett samhälle med ständigt upptempo. Men vi är biologiska varelser, vissa saker måste finnas på plats för att vi ska må bra psykiskt.

Personligen tror jag att det var ett stort misstag att montera ner familjen av ideologiska skäl. Jag förstår absolut tanken att kvinnor ska ha sin frihet och inte bli fast och beroende av en respektive, om relationen inte skulle utvecklas på ett bra sätt. Men jag tror inte det bara finns en lösning för att minimera den risken och att den lösningen är att plocka bort barnen så tidigt som möjligt från mammorna. Jag tycker också det är kontraproduktivt att hela tiden bara tuta i människor att enda vägen till trygghet och jämställdhet är att kvinnor arbetar lika mycket som männen. För det har gjort att vi i Sverige har ett klimat där de som tar en paus, eller går ner i arbetstid, ses som lata och icke ambitiösa. Viljan att satsa på tid för barn drabbar både mammor och pappor negativt och saboterar därmed även för de pappor som kan och vill satsa på att bli hemmaföräldrar. Alla fördomar minskar människors handlingsutrymme. Du ska ha en obruten karriär i många yrken, för att inte bli ratad den dag du vill gå tillbaka till arbetet.

Jag skulle vilja ha en mer nyanserad debatt hur vi går från dagens läge till att skapa ett bättre och mer välmående samhälle. Det kan omöjligen vara så att det bara finns en enda lösning, utan jag tror snarare på att respektera att människor är olika och därför utveckla valfriheten. Helt enkelt ge människor mer egenmakt över sina liv. Den totalitära styrningen av hur människor ska tillåtas leva, måste upphöra. I gengäld tror jag vi kommer få både mer välmående människor men också ökad produktivitet. För alla dessa utbrända människor som klappar igenom i psykisk ohälsa, är inte lönsamt eller produktivt – och framförallt är det verkligen sorgligt när människor berövas det viktigaste de har har: tid med familjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Till dig som har självmordstankar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Alltfler svenskar tar antidepressiv medicin

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Sjukdomsförklara inte i onödan

Antidepressivt läkemedel ineffektivt och farligt för unga

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Antidepressiva kan öka självmordsrisk

Lyckopiller kan ge självmordstankar

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje