Publicerad i familjepolitik, förskola, forskning

Törs jag berätta om katastrofbesöket på en dålig förskola

Foto: Pixabay


Ett besök på en förskola en hel dag, ger en helt annan bild än den som presenteras när man läser om vad förskolan är tänkt att erbjuda alla barn. Hamnar man sedan på en dålig förskola med många problem, så kan chocken över det man får se hänga i sig i flera år.

Anekdotiska berättelser om saker som människor upplevt har också ett värde, även om de ofta avfärdas. Om inte annat för att så ett frö, väcka en tanke, eller få andra att fundera ett varv till. Reflektion — det är något jag gillar och det här att dela med sig av sina erfarenheter. I dagens läge finns det en sak till som gör det svårt att dela med sig, skriver du något som kan innehålla minsta spår av kritik mot något, så skriks det snart om skuldbeläggande och skammande. Men att vara vuxen, tycker jag, innebär att även kunna hantera känslor av skuld. Om ett inlägg väcker starka känslor, så är ju det ett utmärkt tillfälle att vända blicken inåt och fundera över varför.

Jag bär på många historier som jag inte kan berätta, men de ligger där och gör sig påminda. En berättelse utspelade sig för så länge sedan som nästan ett decennium och då är den inte lika känslig längre att dela.

Mitt driv för de små barnen hade fått mig att hoppa in politiskt och sitta i nämnd vid två tillfällen och den här gången jag ska berätta om nu, skulle vi göra ett studiebesök på en förskola med anledning av vårt nämndarbete (för att vi ville, inte för att vi måste). Vi var två personer som åkte dit och till att börja med visades vi runt utomhus. Min vän försvann iväg till småbarnens gård och jag till de större barnens. Väl ute på förskolegården hör jag ett avgrundsvrål från småbarnsavdelningens gård. Det låter som när någon förlorat ett anhörig — ett rent primalskrik av skräck, sorg och förtvivlan. Efter ett tag ser jag hur en i personalen tar ett litet barn under armen, som en ihoprullad matta och går in. Personalen tar inte upp barnet i famnen för att trösta, utan lyfter det bara som en sak. Barnet vrålar hela vägen in. Lite senare frågade jag en i personalen på min gård vad som egentligen hände och får då berättat för mig att det vrålande barnet haft en tredagarsinskolning som dragit ut på tiden. Det var nu den fjärde dagen och barnets pappa hade bara gått sin väg…

”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”

Alla som läst på om vad små barn behöver och som läst på om anknytning förstår hur förödande det här var för det lilla barnet. Dessvärre verkade inte varken föräldern eller personalen förstå det. Är jag elak och dömande nu som berättar det här ett decennium senare? ”Pappan kanske inte hade något val faktiskt”, tänker kanske någon. Nej, han hade kanske inte det, men OM vi inte stuvade undan viktig forskning i vårt land om vad små barn behöver, så skulle vi kunna ha en familjepolitik som såg till att den här pappan fick en möjlighet att välja, om det nu var så att han inte hade ett val. Och var det så att han inte hade kunskap om vikten av att barn ska lämnas över, inte bara lämnas, så hade han kanske agerat annorlunda. Så, jo med andra ord, jag tycker det är rätt att jag lyfter det här och jag tycker att vi borde bli bättre på att prata även om svåra saker — för barnens skull.

Efter ett tag ropar min kollega på mig från andra sidan staketet på småbarnens gård. Jag går bort till henne och hon kommer sakta gående emot mig med två små ettåringar, vars ansikten är rödstrimmiga och söndergråtna. De är nyinskolade och helt förtvivlade. Ingen har haft den tid med dem som de behövt och min vän klarar bara inte av att se dem så ledsna och stå och gråta för sig själva, så hon har förbarmat sig över dem. De har lugnat sig nu när de får hålla någons trygga hand. Lite senare får jag veta att hon under vilostunden stannat hos dessa två små, eftersom de varit så ledsna och otrygga. Den här dagen fick de tröst, men jag tänker ofta på hur deras tid blev sedan under de följande dagarna, när ingen hade tid med dem längre.

Lite senare samlar en barnskötare ihop de stora barnen ute på gården och ber dem ställa sig på rad vid grinden och vänta. ”Vad väntar de på frågar jag nyfiket” och barnskötaren berättar att dessa femåringar väntar på att en förskollärare ska träna matematik med dem. ”Men kan inte du lika gärna göra det”, undrar jag förvånat, men barnskötaren förklarar att hon inte har utbildning och att det är förskollärarens sak. När barnen väntat ett tag kommer förskolläraren. Intresserat tittar jag på när hon tar sin hand på första barnets huvud. Barnet säger ”ett”. Nästa barn säger ”två” när förskolläraren placerar handen på barnets huvud och så vidare. Törs jag ens skriva ut att jag funderar lite över det lilla hemmabarnet som redan som ettåring räknade till tio, utan problem. Allt hissåkande där man räknar våningsplan, eller när barnet räknat leksaker med storasyster, räknat när liten varit med och bakat och så vidare, har med vardagspedagogiken lärt hemmabarnet det som femåringarna nu övar på.

Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse


Efter en lunch med många och långa samtal med barn som verkar utsvultna på vuxenkontakt, är det dags för sångstund. Alla barn har namnlappar på golvet där de ska sitta. De sitter inte på mjuka kuddar, eller i en varm och ombonad soffa, utan direkt på det hårda, kalla golvet. Vi sitter där, jag och barnen och en barnskötare och väntar. Ganska snart lämnar ett av barnen sin plats och sätter sig i mitt knä. Barnet får direkt en tillsägelse, men jag säger att det går bra. För mig känns det som barnet vill tanka lite närhet och det kan jag absolut erbjuda. Barnskötaren säger att det inte blir bra, får ett barn — så vill alla. Vi väntar och väntar och till slut frågar jag vad vi väntar på (nu igen). ”Det är en förskollärare som måste leda sången, de har utbildning — det har inte jag”. säger barnskötaren. Så vi väntar på att förskolläraren (med utbildning) ska komma och sjunga blinka lilla stjärna.

Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet

Redan här ser jag ett kardinalfel och systemfel i den extremt hårda uppdelningen av vem som får göra vad i vissa förskolor. Det är ineffektivt och leder till mycket väntade för barnen. Den skolifierade miljön ger heller inte barnen det de behöver i form av närhet och socialt samspel med en vuxen, som jag ser det. Efter ett tag seglar förskolläraren in och det är dags att avverka barnsångerna. Barnet i mitt knä får en sträng tillsägelse att gå och sätta sig på sin plats och lommar modstulet iväg.

Summan av kardemumman är att det blev en lång och sorglig dag, där jag såg så många brister. Det enda jag kunde göra var att lyfta frågan om tredagarsinskolningen till en högre nivå och kolla om det verkligen var en bra strategi att låta förskolorna bestämma inskolningsmetod själva. Personligen ser jag stora problem med så kort inskolning och den kan lätt invagga föräldrar i tron att alla barn är redo efter tre dagar, så är det självklart inte. Sedan kunde jag påtala det jag såg om arbetsmiljön. Det kändes extremt obehagligt att barnskötarna var så illa behandlade och hunsade.

Jag ska inte neka till att jag var ganska chockad, men som med allt så finns det många nyanser till allt som rör förskolan. Lite senare besökte jag en helt annan förskola där det mesta fungerade så mycket bättre. Personalen var väldigt fin med barnen, miljön var behaglig och barnen verkade ha det bra. Bilden är med andra ord inte svartvit. Men det är skrämmande att vi antagligen har ganska många förskolor där ute i vårt avlånga land, där det inte fungerar särskilt bra och där barnen far illa, mycket beroende på att man har fokus på fel saker och har glömt bort att förskolans verksamhet ska bygga på vad små barn behöver.

I Sverige har vi länge stuvat undan forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi — allt för att det lättare ska gå att styra föräldrar att göra som staten vill. Men kunskap är makt, med rätt fakta kan vi förbättra dåliga förskolor och vi kan förbättra familjepolitiken som helhet. Det är en viktig läxa att komma ihåg.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk — originalet

Läs också:

Vad händer när ett litet barn inte får tröst?

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar



Författare:

Valfrihetsälskande mamma till tre barn, som arbetat i två decennier med att stötta, inspirera och ge råg i ryggen till föräldrar som vill följa sin magkänsla och välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Driver Hemmaföräldrars nätverk sedan 2001 samt administrerar en FB-grupp med över 4 700 medlemmar samt lokala grupper över hela landet. Opinionsbildar för valfrihet och en ny modern familjepolitik som ska bygga på vad små barn behöver, inte bara vad staten behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.