Publicerad i hemmabarn, hemmaomsorg, vårdnadsbidrag

Ulrika har hemmaomsorg åt sitt barnbarn utan ersättning

Foto: Privat

I Älvkarleby, två mil utanför Gävle bor Ulrika Andersson, 51 år, med sin man Urban. Hon är utbildad socionom och har arbetat mycket med föräldrastödsfrågor till utrikesfödda föräldrar. Sedan två månader arbetar hon gratis som dagbarnvårdare åt sitt eget barnbarn Mila, 16 månader. Ett uppdrag som kom i precis rätt skede i livet.

För ett år sedan sprang Ulrika Andersson som alla andra i sitt ekorrhjul i ett krävande arbete som projektledare inom integrationsområdet, när livet tog en annan vändning.

– Jag jobbade så hårt och gav allt i mitt arbete. Jag gjorde bara gott och gott och gott… för andra. Till slut började jag känna: Vad vill jag? Ska det vara så här? Jag var trött och orkeslös, säger Ulrika.

När hon berättade för maken hur slutkörd hon var så sa han bara:

– Men ta ledigt ett år och fundera över vad du vill göra. Vi klarar oss på en lön.

De satte sig ner och pratade igenom vad de ville göra med sina liv och hur de skulle kunna nå det målet.

– Vi vände på det hela och utgick ifrån: Vad behöver vi egentligen? När vi båda arbetade så var vi hela tiden på väg någonstans. Vi skulle boka en utlandsresa, köpa något. Nu stannade vi upp och valde ett annat perspektiv med utgångspunkt från vad vi behövde på riktigt, snarare än vad vi trodde oss behöva, berättar hon.

I juni 2019 sålde de sin villa och flyttade till ett mindre boende – ett torp på 80 kvm med enkel standard.

– Den flytten möjliggjorde att vi kunde få mer frihet på grund av standardsänkningen, säger Ulrika.

Foto: Privat

När sedan dottern Maja skulle återgå i arbete efter sin föräldraledighet, så kände Ulrika att hon ville använda sitt fria år till att ha omsorgen om sitt eget barnbarn och lade fram förslaget till dottern och Milas pappa. De tyckte det var en bra idé, då båda arbetar skift och det kan vara svårt att få ihop livspusslet med jobb och förskola.

– Maja och Milas pappa är separerade men har gemensam vårdnad. De har dock valt att hoppa över det här med växelvis boende nu när hon är så liten och då fungerar den här lösningen bra med mig som hemmamormor. Sedan träffar Milas pappa henne regelbundet ändå, berättar Ulrika.

Hur klarar du dig ekonomiskt nu när du är hemma och har omsorgen om ditt barnbarn?

– Vi lever på en lön och jag säger vi, för vi ser det som våra gemensamma pengar som maken drar in. Vi har alltid arbetat växelvis och dragit in pengar till familjen. Och nu samarbetar vi för att ge vårt barnbarn den här möjligheten, säger hon.

Dagarna med barnbarnet spenderas i lugn takt. Det blir en del skogspromenader, mycket lek, de ritar, målar och läser – och så går de till kyrkis (en öppen förskoleverksamhet) tre dagar i veckan. På så sätt får Mila vara i ett sammanhang med andra barn och leka med lite andra leksaker än det som finns hemma.

Foto: Privat

– Hon är så liten så hon leker inte med andra barn ännu, men det är trevligt att komma iväg en stund, säger Ulrika.

Till våren ska de anlägga en köksträdgård och Ulrika ser fram emot att få odla med Mila.

– Det är så härligt nu att kunna göra en massa saker jag aldrig hade ork till förut. Nu har jag tid att planera bättre också och handla mat när det är billigt, säger hon.

Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.

Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.

– Han pendlar och arbetar i Stockholm. Förr stressade han hem för vi hade så mycket att göra. Men nu fixar jag det praktiska som städning och matlagning och han kan komma hem och ta det lugnare. Men jag tycker allt sådant är roligt nu när jag inte arbetar utanför hemmet, säger Ulrika.

De har fått en mer behaglig tillvaro med den nya lösningen och mer tid att vara i nuet.

– Förr var vi alltid på väg någonstans. Nu vill vi vara hemma och vara tillsammans. Det har blivit mer tid till att tänka och reflektera över vad som är viktigt. Vi mår så mycket bättre, säger hon.

Med en mer stressfri tillvaro så har Ulrika också fått mer tid att umgås med sina föräldrar som är i 70-årsåldern och bor i närheten.

– De hjälper också till med Mila. De tycker verkligen jättemycket om henne och hon om dem. De saknar henne när de inte har träffat henne på bara ett par dagar, säger hon.

Ulrika och Urban har förutom dottern Maja 24 år, även en son som är 27 år. När barnen var små så var hon hemmaförälder tills de var fem och tre år, då de började i förskolan.

– När de var små var det verkligen en kamp och vi hade bara en låg lön att leva på. Men vi fixade det och det var fina år, berättar hon.

Har du kvar ditt arbete?

– Nej, jag har sagt upp mig. Men tanken är att det bara ska vara det här året och att Mila ska skolas in i januari 2021. Men vi får se. Vi utgår från Mila och hennes behov, säger Ulrika

Ulrika och Mila Foto: Privat

Hur har människor runt omkring dig reagerat när de fått höra att du valt det här?

– Det har varit lite blandade reaktioner. En del har verkligen varit positiva och andra har svarat att de ”aldrig skulle orka göra samma sak”, säger hon och berättar att det kanske också finns en viss avundsjuka, för det är en lyx att kunna välja den här lösningen.

– Om jag varit ensamstående hade det inte fungerat och jag förstår att inte alla kan göra så här.

Men även dottern Maja har fått kommentarer som: ”ska hon inte vara på förskola”?

– Det är så tråkigt att föräldrar inte känner att de är viktigast. Mila får vara med några få personer som hon är trygg med. Dottern arbetar skift och ibland sover hon här efter jobbet och ibland sover jag hos dem, säger Ulrika.

Om vårdnadsbidraget funnits kvar hade du kunnat ha omsorgen om Mila med en viss ersättning och med din anställning och din sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad. Hur tänker du kring det?

– Ja, det är allt det där pratet om kvinnofälla. Men att välja att göra något som jag verkligen vill är inte en kvinnofälla, men att mista sin SGI är ju det, säger hon.

– Det är så tråkigt att så mycket vi gör med barnen idag och hur vi lever går emot all forskning om små barns behov. Jag önskar att fler fick möjlighet att välja en lösning som utgår från vad barn behöver, avslutar Ulrika.

Madeleine Lidman

Fakta om vårdnadsbidraget

Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).

Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.

2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i hemmabarn, hemmaförälder, hemmaomsorg

Därför valde vi hemmaomsorg igen

62529696_10157314573386552_3859966582990045184_o
Foto: Privat

Gästinlägg i HFNs blogg:
Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.

Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.

Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.

En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.

Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.

Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.

I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.

Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.

Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.

Juni Saga Douhan

(Inlägget finns på Facebook också och är publicerat med tillåtelse av författaren till inlägget)