Publicerad i anknytning, familjepolitik

Den livsviktiga anknytningen

Foto: Pixabay

I Sverige stuvar vi gärna undan forskning som anknytningsteorin, eftersom den sätter käppar i hjulen för planen som staten har för Sveriges småbarnsföräldrar. Det är problematiskt eftersom den borde ligga till grund för inte bara hur familjepolitiken utformas, utan även för hur barnomsorgen utformas.

Det handlar nämligen om hur vi låter våra barn växa upp under sina första år. Ska barnet få bästa möjliga uppväxt så måste vissa viktiga bitar finnas på plats, bland annat en trygg anknytning. Men i Sverige blir föräldrar vilseledda många gånger och till sin hjälp att få föräldrar att agera som makten bestämt, så knyter de ofta till sig människor som säger det makten vill att föräldrar ska få höra. När regeringen började planera för att försämra föräldraförsäkringen så anlitade de Agnes Wold, professor i bakteriologi som hade ”rätt” åsikter om anknytningsteorin som hon dissar totalt som ett hittepå:

”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”

I senaste avsnittet av Hemmaföräldrarpodden reder vi därför ut begreppen och pratar om vad anknytningen egentligen är, hur den fungerar och varför den är viktig. Till vår hjälp med att presentera fakta (istället för propaganda), så har vi barnpsykologen och författaren Gunilla Niss.

Kommentera gärna nedan vad du tycker om Hemmaföräldrarpoddens senaste avsnitt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Det här avsnittet har redigerats av Eva-Marie Stegeby

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Effekten av tidig separation och farlig stress

Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i förskola

Långa dagar i förskola ger fler beteendeproblem

Förskola kan kanske skada ditt barn. Men du behöver inte bli uppskrämd riktigt än. Men när flera forskare funnit att gruppbaserad omsorg i späda år gör barn mer aggressiva, då bör vi nog ändå ta en diskussion om det hela.

Madeleine Bunting

The Guardian, 4 april 2007

Att lämna sitt barn på förskola är numera helt normalt i England. Under det sista årtiondet har detta blivit den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet i vårt land, med nästan dubbelt så många barn på förskola som hos dagmammor. Man beräknar att för mer än 800 000 barn i England upp till fyra år är i gruppbaserad omsorg idag, åtminstone en del av dagen. Det är nära en tredjedel av den här åldersgruppen.

Samtidigt har flera studier i olika länder rapporterat likartade slutsatser, nämligen att gruppbaserad omsorg av barn har långvariga negativa följder. Detta är inte något man gärna läser som förälder. Men nu har det återigen blivit uppenbart att det är så. I USA har man, i den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie av hur gruppbaserad omsorg påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i gruppbaserad omsorg, till exempel i förskola, tiden innan skolstart, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern och att det fortfarande är märkbart även hos tolvåringar. Det verkligt oroande i den här undersökningen är att de negativa följderna sitter i så länge.

Ju mer tid ett barn har varit i gruppbaserad omsorg, mer än 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att barnets beteende i skolan är störande. Även om omsorgen varit av god kvalitet, märks det tydligt. Det är fråga om en liten men påtaglig skillnad. Det forskarna varnar för är inte att några kommer växa upp till ”yxmördare eller våldtäktsmän”, med det handlar om miljoner barn som blir mer besvärliga i skolan än de skulle ha varit annars.

Bland de stora och verkligt svåra frågorna är alltså denna: Har förhållandet att allt fler barn tagits omhand på förskola lett till sociala problem, till exempel när lärare nu rapporterar om sämre beteende i klassrummet, eller att mobbingen ökar? En annan oroande fråga är om det här kan ha haft en påverkan, när mentala problem blivit vanligare bland tonåringar både här och i USA.

Kommande avsnitt av detta forskningsprojekt från US National Institute of Child Health and Human Development (NICHD) ska följa barnen upp i gymnasieåldern och då visa om de får en besvärligare period även där.

All forskning på senare år har pekat i samma riktning. Den ovan refererade delstudien från NICHD har sedan 1991 följt 1 300 barn. I en engelsk statlig undersökning som följt barn från treårsåldern upp till sju års ålder, har man dragit likartade slutsatser. Förra året kunde Penelope Leach lägga fram en undersökning vid Oxfords universitet som även den visar att det är något med gruppbaserad omvårdnad som gör att barnen får fler beteendestörningar längre fram i livet.

Undersökningen vid NICHD visar också att hög kvalitet i förskolan inte, som många hävdat, förbättrar barnets studieresultat. När barnet blivit tolv år har nästan alla kunskapsmässiga fördelar av tiden i förskolan försvunnit, trots att de fanns när barnet var yngre. Det finns ett undantag från detta – en bra förskolemiljö leder till bättre ordförråd hos tolvåringen.

Även om barnet lämnas över till andra former av barnomsorg utanför hemmet kan det få negativa effekter de första åren. Men de försvinner med tiden. Så är dock inte fallet om barnet går i förskola. Det tycks vara något speciellt med gruppbaserad barnomsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet: forskarna har beaktat den möjligheten. Inte heller är det föräldrarnas omvårdnad. Man skulle ju kunna tänka sig att stressade trötta föräldrar hämtar upp barnen på väg från arbetet – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.

Då finns det två möjliga förklaringar kvar, även om båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans: en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen.

En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.

Det finns inte någon anledning till panik. Det finns utan tvivel positiva effekter också, till exempel när ett barn inte längre behöver leva i stor fattigdom, eftersom barnet ensamstående mamma kan arbeta när hon har barnomsorg. Fördelarna är då säkerligen större än alla risker med förskolan.

Vi borde nog få en vapenvila i vad man kallat ”barnomsorgskriget”, så att vi kan få reda ut vilka åtgärder vi bör vidta. Kan det till exempel finnas sätt att undvika de negativa konsekvenserna: kanske mer personal och mindre barngrupper? Kan man göra det mer lönsamt att vara dagbarnvårdare, för att slippa stora barngrupper?  Går det att göra det lättare för föräldrar att vara hemma mer under de första åren?

Hela den här frågan är emotionellt explosiv – den tar tag i hjärterötterna även hos den tryggaste förälder – och forskningen har ofta varit partisk. Hittills har man från politiskt håll alltid hävdat att en ökad kvalitet på förskola räcker för att motverka det som forskningen har kommit fram till – men det är inte hållbart längre. UNICEF listade Storbritannien som sämsta land att vara barn i. Det gav oss ångest att höra det. Men nu behöver vi få en mycket hederligare debatt om barnomsorgen i vårt land.

Fakta

The NICHD Study of Early Child Care and Youth Development

Läs också:

Många risker med långa dagar


Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Personal: Barnen går för långa dagar på förskolan

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i valfrihet

Betongmakten vill ha en modell, en lösning, en matrix för alla

Foto: Christer (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi är tillbaka i en tid av storskaliga lösningar: One size fits all. Det märks att S är tillbaka vid makten sedan sex år. En modell, en lösning, en matrix för alla samhällsutmaningar. Sedan ska den lilla människan pressas in.

Alla dessa storskaliga lösningar får mig att tänka på ett litet bostadsområde: Hagalund i min hemstad Solna. Där bodde det människor som köpt sig en egen tomt och byggt sig sitt eget lilla hus. De flesta husen byggdes i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Det var snickarglädje och äppelträdgårdar. På 50-talet ansågs området omodernt, många hus hade dass på gården och husen började bli slitna. Men det fanns en väldig sammanhållning och människorna trivdes i sin lilla stadsdel. Samtidigt hade S som suttit vid makten i många år missat att bygga nya bostadsområden, inte bara i Solna utan i hela landet. Ökad invandring och fler som flyttade till städerna krävde fler bostäder. Även i Solna behövdes det fler bostäder. Utan att lyssna in folket och den lilla människan så bestämde socialdemokraterna att hela Hagalunds stadsdel skulle rivas, för att ersättas av stora blåa betongkolosser till hus i jämna rader. Konstnären Olle Olsson, boende i Hagalund, var förtvivlad. Han mådde så dåligt av att se alla hus jämnas med marken att han till slut fick en hjärtinfarkt och dog. Hjärtat brast av sorg. Hans hus skonades och finns kvar än i dag som en bjärt kontrast till de stora kolosserna till hus.

Blev då bra då med nya moderna hus? Det behövdes ju, sa S-politikerna. Och betongmakten visste ju bättre än folket, som kördes över. Nej. Än idag så sörjer Solnaborna sitt gamla Hagalund. Det blev ett själsligt sår hos människor som de som sitter vid makten aldrig kommer att kunna ta in. Sedan de nya husen stod färdiga på 70-talet har det varit ett område med stök, kriminalitet och vantrivsel. När några hus blev bostadsrätter så blev det lite bättre, men området brottas fortfarande med stora problem. Det saknas något, området saknar själ och står som ett monument över hela idéen som socialdemokraterna står för: One size fits all. I det här fallet, en och samma bostad för alla.

Nu har betongmakten span på fler områden. Sedan friskolereformen infördes har vi fått närmare 376 000 elever som går i skolor med en inriktning som barnen och föräldrarna valt. Men då blir det genast problem för betongmakten, för alla väljer ju inte och många elever som nu dessutom kunnat lämna skolor med stök, bråk, misshandel, mobbing och brist på studiero – får ju faktiskt en bättre utbildning än de som blir kvar. De måste ju vara lika för alla: lika dåligt för alla.

Genast kommer det förslag om att ta bort skolpengen (som följer eleven och gör att föräldrar kan välja skola) och stoppa det fria skolvalet. Vi ska ha en skola för alla, en som är lika dålig. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att det inte blir elevflykt finns inte. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att de som blir kvar också får studiero finns inte. Lösningen är istället att återbörda de elever som lämnat, då ”rätt mix” av elever är det viktiga. Barnen blir schackpjäser som betongmakten tycker sig har rätt att flytta runt efter behag. Varje individs drömmar och mål i livet, drömmar om en specifik utbildning – är inte intressant. Det viktiga är kollektivet och att ”mixen av barn är rätt”. Att många barn som bara används som dragarbarn och kuddflickor sedan får se sina drömmar gå om intet, är inte viktigt.

Samma sak med valfrihet i barnomsorgen. Förskolekrisen gör att bara dryga 39 procent av alla som arbetar i förskolan är förskollärare. Cirka 300 förskolor har inte någon förskollärare alls, eller en förskollärare som leder arbetet på distans. Det finns ju många duktiga barnskötare, men dagbarnvårdarna har ju fasats ut i snart sett alla kommuner med motiveringen att de inte var utbildade. Så då blir det problematiskt. Stora barngrupper, få personal, stress, buller och en miljö som många gånger är skadlig för barnen – gör att betongmakten börjat sikta in sig på de som valt något annat. (Återigen inte på att lösa krisen i förskolan, utan på att ta bort alternativen). Det första som rök var vårdnadsbidraget – hemmasubventionen som riktade sig till de som hade hemmaomsorg. När det var klart riktade makten sitt öga mot den pedagogiska omsorgen (familjedaghem och flerfamiljsystem). Regeringen tillsatte därför en utredning som visade att den pedagogiska omsorgen måste bort (vissa verksamheter i invandrartäta områden ansågs inte hålla måttet och voilà, då måste all pedagogisk omsorg bort, istället för att man riktade in sig på de som inte ansågs hålla måttet). Nästa steg som väntar runt hörnet är obligatorisk förskola från tre års ålder, något regeringen nu slår ett slag för i sin senaste utredning:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.”

Alla ska det lika dåligt. Ingen ska slippa undan. Hela tiden fokus på att stoppa valfriheten, istället för att lösa problemen i de verksamheter som finns. Samma tänk som med bostadsområdet Hagalund. De hade kunnat renovera området och byggt en trevlig bebyggelse någon annanstans. Men nej. Storskaligt ska det vara – och lika dåligt för alla.

Jag är så innerligt trött på den här boxen som de vill stänga in oss i. Den box som de trycker på oss där det bara finns en enda lösning för alla, en enda modell, en matrix. Det är dags att rösta bort betongmakten och även ställa krav på de som tar över, så att inte de fortsätter på samma spår. Vi behöver politiker som lyssnar på och respekterar den lilla människan. Vi har bara ett liv och vi måste få ha vår valfrihet. Vi ska inte behöva stå ut med att politiker detaljstyr oss och tvingar oss att leva på ett sätt som får oss och våra barn att må dåligt. Det är så självklart. Men ska vi få en förändring, så gäller det att tänka efter noga vad vi röstar på i nästa val. För vi har ett val, vi behöver inte följa med strömmen och rösta på samma sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Nej till skolplikt från tre års ålder

Regeringens förslag till mer styrning av folket

Publicerad i familjepolitik, psykisk ohälsa, tid för barn

Kunskapen om små barns behov måste bli bättre

Foto: Pixabay

Kunskap är makt. Vissa barn mår inte bra i förskolegrupper. Då är det viktigt som förälder att ha en plan B. Se över om man kan vara hemma längre, eller välja annan barnomsorg som dagbarnvårdare eller flerfamiljssystem. Att inte göra någonting riskerar att utsätta barnet för ett utdraget lidande, som kan få svåra effekter senare i livet.

En separation i sig för ett litet barn är traumatiskt och om barnet har en personlighetstyp som inte passar i förskola, så blir det ännu tuffare och kan bli direkt skadligt. För att förstå vad som faktiskt sker i kropp och själ hos ett litet barn som blir lämnat, så borde alla läsa: Kärlekens roll, hur känslomässig närhet formar barnets hjärna, av Sue Gerhardt. I Norge har man även presenterat flera nya studier som visar hur förskolebarn stressas för livet, så det finns all anledning att skaffa sig kunskap som förälder och att lyssna in sitt barns signaler.

Den här kunskapen om små barns behov och att barn är olika, stuvas undan i vårt land. Alla ska in i den modell (matrix) politikerna tagit fram. Då är vi jämställa och vi matas hela tiden med propaganda att jämställdetsformeln – den enda – är 50-50 och inget annat. Så är det naturligtvis inte och jämställdhet kan uppnås på en mängd andra sätt, utan att man tvingar alla människor att välja exakt samma lösning när barnen är små.

Varje tidsålder har sina politiska ideer. Vi lever i en tid när det lilla barnets behov ignoreras för att det inte passar in i den modell politikerna tagit fram. En modell som de med ekonomiska styrmedel försöker tvinga alla att leva efter: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Den som alltid hamnar i kläm i denna hårt styrande familjepolitik vi lever under i vårt land, är tyvärr det lilla barnet. Och den förälder som försöker hitta en annan lösning, riskerar att hamna i ekonomisk utsatthet. Hela systemet för att styra föräldrar är sinnrikt utformat. Därför är det intressant att läsa ett inlägg om hur bristen på kunskap om små barns behov och den ensidiga familjepolitiken faktiskt kan slå i praktiken mot ett barn. Det blir så uppenbart tydligt vad själva systemfelet är för den som är insatt och ser utanför den box som politikerna vill att alla ska tänka utifrån:

”Vid 1,5 års ålder, när det var dags för inskolning på förskola, så märktes hennes separationsångest tydligt. Inskolningen som skulle ta två veckor fick vi förlänga till fyra veckor då hon vägrade släppa taget från oss föräldrar och personalen inte lyckades lugna henne. De första åren på förskolan gick bra förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen.”

Slutsatsen blir att åren på förskolan gick bra, ”förutom att hon vid lämning alltid grät och var ledsen”. Men faktum är att ett litet barn som gråter varje dag, år efter år – mår inte bra i förskolan och skulle behöva ett annat alternativ. Det är så självklar kunskap som vi inte längre tar till oss. Det nämns inte ens som ett alternativ i artikeln. Jag kan inte annat än få ont i magen när jag tänker på alla barn som är i samma situation och som varje dag tvingas in i den svenska matrix-modellen, utan att någon vuxen reagerar och agerar. Många barn går kanske fem år i förskola. Det är de viktigaste åren i barnets liv – de år som lägger själva grunden för barnets framtida mående.

Det här fungerar inte längre. Vi måste ändra inriktning i vårt land och börja se det lilla barnet och dess behov och sedan anpassa familjepolitiken utifrån det. Det är inte en naturlag att den som väljer tid för barn ska hamna i ekonomisk utsatthet. Det är ett resultat av den familjepolitik vi bedriver i vårt land. Visst kan man tvinga föräldrar att arbeta som mest när barnen behöver dem som mest och samtidigt inbilla sig att det ger landet en bra ekonomi. Men faktum är att psykisk ohälsa kostar pengar och när man ignorerar små barns behov, då riskerar man kostnader i andra änden – kostnader för den ständigt ökande psykiska ohälsan vi ser i vårt land.

Dags att göra om familjepolitiken och anpassa den efter vad små barn behöver, med andra ord och säga ett kraftfullt NEJ till obligatorisk förskola.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej till skolplikt från tre års ålder

Vid inskolning märktes hennes separationsångest tydligt

Kärlekens roll, av Sue Gerhardt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Publicerad i hemmaförälder, hemmaomsorg

Visserligen obetalt – men jag arbetar som hemmaförälder

Jessica Kirjavainen, Foto: Privat

Gästinlägg från Jessica Kirjavainen, medlem i Hemmaföräldrars nätverk

Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.

Jag var hos läkarn.
Hon sa ”jag ser att du har en massa barn, hur gammal är yngsta?”
”Ja, en massa ja, fem närmare bestämt. Hon är snart 11 månader.” Svarade jag.
Hon: ”ok, vad går du tillbaka till då nu när hon börjar förskola?”
Jag: ”Nä, alltså jag stannar kvar här! Jag är hemmaförälder.”
Hon: ”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av? Du diskar, tvättar och städar som huvudsysslor?”
Jag: ”Eh. Nä. Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.” Sa jag och log.
Och tillade ”allt det där andra gör vi när vi hinner, det är inte så viktigt, och det gör vi tillsammans, gubben och jag.

”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av?

Jag hinner knappt skriva den här texten, och då sover ändå två och de andra är i skolan, för nu ska jag göra hushållssysslor egentligen.
Att vara förskollärare är ett jobb. Med betalt. De har raster och går hem efter en viss tid. Men jag, jag är ”bara hemmafru”?
Nä fasen alltså. Att en kvinnlig läkare säger så.
Det är lixom inte lika viktigt det jag gör. Fast jag jobbar dygnet runt.
Men det är mest egoistiskt får jag höra. ”Gå hemma hela dagarna” och ”lata sig”. ”Det skulle väl alla vilja göra, alla har inte valet.” ”Alla har inte den tiden.” Kan folk säga.
Fast nu är det ju såhär.
Alla får göra vad de vill med sina liv.
Och det här. Det är MITT liv.
Som JAG ska leva.
Och jag tycker att det här är det mest fantastiska i hela världen. Att leva. I vardagen. Med mina barn! Det går så fort! Två är tonåringar nu. Ena blir vuxen, den andra går ut nian! Och en liten går i skolan. Och bebisen! Ja hon fyller ett år!
Jag vill inte missa det här! Inte en sekund.
Så jag tar helt enkelt den tiden.
Det är mitt liv.
Jag väljer vägen att gå.
Dagen att leva. Stunden att dela.

Jag väljer mitt liv. För livet går inte i repris.


Jag väljer! Jag väljer mitt liv.
För livet går inte i repris.
Jag tänker inte sitta där sen. Gammal och grå.
Och önska att jag gjort annorlunda.
Det här är livet! Enligt mig.
Nä, jag blir inte rik. Jag hinner inte göra allting.
Men det kommer en tid. Med all tid i världen.
När jag saknar att ha armarna fulla.
Och dricka kallt kaffe.
För det är svårt att hinna med.
Vi går inte bara och latar oss.
Att vara förälder är ett heltidsjobb i sig, ändå hinner vi ofta med allt annat med, sköta ett hushåll och en gård och vara partner och vän. Alltid med huset fullt av ”massa barn.”
Vi är fasen superhjältar, vi föräldrar, för att inte tala om oss hemmaföräldrar! 💪🏻💖
Och när barnen säger att jag är deras superhjälte, att de älskar att vara med mig, och när jag får den där koppen på mors dag. Ja, det säger väl ändå allt? 💖

Jessica Kirjavainen

#hemmaföräldrar #wecandoit

Läs också:

Ju mer du kramar barnen – desto mer utvecklas dem

Publicerad i föräldraskap, tid för barn

Mors Dag – hur mamma präglar vårt liv

Foto: Pixabay

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor. Så tack mamma, för att du gett mig perspektiv och lärt mig vad som är viktigt i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En ny våg av moderskapsskildringar väcker debatt: ”Ett gnälligt poserande.”


Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Publicerad i föräldraskap, socialt samspel

Dina regler som förälder – är kanske inte mina

Foto: Pixabay

Dina regler som förälder, är kanske inte mina regler. Det känns för mig ganska självklart. Vissa föräldrar är så måna om att tillfredsställa sina barns omedelbara önskan, att de faktiskt inte ser att de kanske samtidigt förstör för någon annan. Därför kan det finnas en poäng i att vara lite smidig och känna av situationer som kan uppstå i det offentliga rummet – och inte förutsätta att de regler du snickrat ihop för ditt barn, är regler som andra måste acceptera.

Idag i lekparken fick min minsting kontakt med en lite äldre flicka som var där med skolan. Flickan var lugn och inte så pratsam. Hon höll sig för sig själv när de andra skolbarnen sprang runt och röjde ganska friskt. Vi började prata lite och efter en stund följde hon med oss bort till sandlådan, där vi plockade fram lite leksaker. Hon var så glad och nöjd och lekte så fint med min dotter, trots en viss ålderskillnad. Lite längre bort satt en i personalen och höll en öga på flickan. När jag tittade bort mot henne log och nickade hon.

Av och till så hoppade jag in i leken och samspelet fungerade så bra. Då kommer ”Kalle” tre år och stampar fram och tar tag i en av leksakerna. Min dotter säger nej och berättar att de leker med den. Men Kalle ger sig inte. Han ska HA just den leksaken. Lite från håll ropar Kalles mamma att han ska fråga om de kan byta leksak. Ivrigt frågar han om de kan byta, om han ger dem något annat. Nej, säger dottern fortfarande. Leken börjar stanna av och Kalle står envist kvar. Efter ett tag går han och min dotter och flickan återupptar leken igen.

Då kommer han skjuten som en kanon med en leksak och räcker fram den och vill ta den åtråvärda leksaken. (Nu börjar jag bli lätt irriterad). Han frågar återigen om de kan byta. Det blir nej nu också. Lite försiktigt förklarar jag för mamman som också kommit fram, att ”de vill nog helst bara leka ifred nu om det går bra”.
– Ja, men han måste väl få fråga, säger mamman med en röst som börjar gå upp i falsett.
– Javisst, får han fråga svarar jag. EN gång, men nu har han frågat tre gånger. Det hade nog varit bra om han respekterat svaret han fick redan första gången. Mamman nu halvt hysterisk svarar att han faktiskt ”måste få visa en leksak också”.

Allt drama har nu gjort att den andra flicka tröttnat. Sakta reser hon sig upp och börjar gå därifrån. Den fina stunden har gått förbi och dottern blir ensam kvar. Där hade två barn med lite ålderskillnad hittat varandra. Den lite tysta flickan hade fått en lekkamrat och allt fungerade så bra. För Kalles mamma var dagens viktigaste fråga att Kalle fick den leksak han spanat in att något annat barn lekte med. För mig var det dagens viktigaste att två barn hittade varandra och hade roligt i sin lek.

Det tråkiga är att Kalles mamma som tyckte att det var såååå viktigt att just deras regler skulle gälla inte alls förstod att hon förstörde för någon annan. Mina regler råkar dessutom vara att man frågar en gång, sedan får man respektera det svar man får. Så här i efterhand kan jag fundera över varför det skulle vara så självklart att just hennes regler skulle gälla. Men hon hade hela tiden ett övertag då hon tydligt visade att om inte hon fick igenom sina regler, så skulle hon explodera.

När dottern satt ensam kvar kommer så kom så klart Kalle en fjärde gång och tar den åtråvärda leksaken och lämnar en annan. Dottern bryr sig inte längre vid det här laget. Jag kände inte heller för att säga något, inte ens när Kalle tar leksaken och försvinner iväg i parken. Jag är inte heller ett dugg förvånad att det var jag som sedan fick gå och leta upp leksaken för att få tillbaka den, när det var dags att gå hem. Kalles mamma såg att vi packade ihop och skulle hem, men hennes regel var tydligen inte att man lämnar tillbaka det man ”lånat”. Istället fick jag gå bort till det gäng mammor, som Kalles mamma satt i ring med. Alla barnen hade fullt med leksaker och lekte med varandra. Kalle med dotterns leksak. ”Hej, vi ska gå hem nu, så jag måste ta med den här leksaken”.

Jag tror personligen att det finns en viktig poäng i att lära sina barn att man inte kan få allt man pekar på. I synnerhet inte när det handlar om att tjata till sig ett annat barns leksak.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete, neurobiologi, tid för barn, utvecklingspsykologi

Hemmabarnens dag!

Idag den 13 maj är det hemmabarnens dag. Barn är olika, familjer är olika med olika drömmar och mål med livet. Tusentals barn i Sverige har hemmaomsorg (trots en extremt styrande familjepolitik som syftar till att alla barn ska lämnas till förskolan när de är ett år gamla och föräldrarna ska gå ut och arbeta heltid).

Den som väljer att följa sin magkänsla och hoppar över förskola helt, eller väljer att stanna hemma längre – får ofta finna sig i ifrågasättanden. Det är ju lite konstigt egentligen, för vi måste ju inte göra lika – när vi är olika. För barn som inte mår bra i förskolegrupper är hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, ett mycket bättre alternativ. Och tittar man på den forskning som finns kring vad små barn behöver – så är det alldeles glasklart att hemmaomsorg ger barnen precis det.

Viktig forskning att titta på är forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. VAD behöver små barn för att få en trygg anknytning? Vad behöver små barn för att deras sköra hjärnor under den mest utvecklingsintensiva perioden (mellan ett- till två års ålder) ska utvecklas optimalt? Och hur ger man bäst barnen det de behöver utifrån den ålder och utvecklingsfas de befinner sig i?

Det absolut bästa ett barn kan få under de första sex åren när själva grunden läggs är: kärlek, närhet, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet ut i världen och låter barnet träffa människor i olika åldrar, i olika miljöer med en trygg anknytningsperson som bas.

För små barn är allt nytt och allt vi gör med barnen är pedagogik, som att lära sig ta på sig mössan själv, skorna, jackan, åka buss, komma hem till någon, låna leksaker, låna ut, vänta på sin tur, baka och räkna, lära sig färgen på mössan, jackan, legobitarna och så vidare.

När barnen kommer till skolan så ska de ha en inre bild av världen och hur den fungerar. De basala kunskaperna ska finnas på plats och för att må bra längre fram i tonåren när de svårare utmaningarna i livet kommer, ska de vara marinerade i kärlek och trygg anknytning. DET är vad små barn behöver och precis det kan föräldrar ge sina barn när de har hemmaomsorg.

Mer dramatiskt är det egentligen inte.

Och för att orka med barnen under hela uppväxten så behöver även föräldrar öva och träna sitt föräldraskap och det kräver tid och att möta barnen i utvecklingsfaserna och lista ut hur man ska agera. Föräldraskapet blir så mycket lättare ju mer du som förälder är med ditt barn. (Viktigt att komma ihåg idag när så många mammor går in i väggen och blir utbrända när de ska försöka jonglera mellan heltidsjobb och små barn).

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv – och det går inte i repris. Det människor ångrar mest av allt på sin dödsbädd är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära, så återigen: Stort grattis till alla barn som får tid med sina föräldrar – det är den största gåvan av allt att ge sina barn.

Ha en fin dag alla hemmabarn och hemmaföräldrar och alla som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Till dig som vill hoppa av ekorrhjulet

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden