Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, social ingenjörskonst, valfrihet

Myndigförklara oss kvinnor och ge oss friheten åter

Foto: Pixabay

Idag är det internationella kvinnodagen och många politiska partier försöker övertrumfa varandra i att bestämma ÅT oss kvinnor hur vi ska leva våra liv. Vi förstår ju inte bättre, så de politiska ramarna måste hela tiden snävas åt så att vi med bestämd hand ska styras ovanifrån av makten. Tack men nej tack, det vi kvinnor behöver är istället att bli myndigförklarade och få vår frihet åter.

Mer tvångskvotering av föräldradagar säger MP. Kortad föräldraförsäkring, så fler kvinnor inom vård och omsorg tvingas ut i heltidsarbete allt tidigare, mässade Annika Strandhäll, S, redan 2017 i Almedalen. Så har har det låtit i flera år nu från olika politiska partier som med social ingenjörskonst vill styra kvinnor i detalj.

Tänk om vi istället kunde börja med att myndigförklara kvinnor.

Vi är varken korkade, eller behöver ”hjälp”med att fatta beslut kring hur vi ska leva våra liv. Det enda som är helt säkert är att vi är olika, med olika drömmar och mål. Kan det inte helt enkelt få vara så och så tar vi ny tag och tar fram en familjepolitik som stöttar våra olika val, istället för att styra oss? Förutom att det är respektlöst att hävda att kvinnor inte förstår bättre, så leder den här hårda styrningen till ökade sjukskrivningar hos kvinnor.

Hur vet du det, säger någon.

Ja, redan för några år sedan tog Försäkringskassan fram statistik som visade att sjukskrivningarna ökar hos kvinnor efter andra barnet. I Stockholm däremot så ökade sjukskrivningarna redan efter första barnet och enligt Försäkringskassan beror det på att alltfler i Stockholm väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Hård styrning får människor att må dåligt. Det är inte raketforskning direkt.

Är det något vi kvinnor borde enas kring så här på kvinnodagen så är det att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till och respekterar våra olikheter. En del kvinnor kommer vilja gå tillbaka till arbetet tidigt, när barnen är små. Ok – då ser vi till att det finns bra barnomsorg, med många olika barnomsorgsalternativ som bygger på vad små barn behöver, så de tryggt kan lämna ifrån sig barnen. Andra kommer att vilja vara hemma längre med sina barn, så då ser vi till att de inte hamnar i ekonomisk utsatthet på grund av det. Vårdnadsbidraget, VB, skyddade anställningen i tre år samt den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI:n för den som var hemma längre. VB gjorde också att båda föräldrarna kunde gå ner och arbeta 50% var och vara hemma 50% var.

Kanske kan vi utforma familjepolitiken så att:

  • den som är hemma längre inte måste säga upp sig utan som med VB kan ha sin anställning tryggad i tre år?
  • den som är hemma längre kan få behålla sin SGI?
  • småbarnsföräldrar båda kan arbeta 50% var och vara hemma 50% var?
  • det blir förmånligt att pensionsspara privat igen, genom att t ex ta bort socialdemokraternas dubbelbeskattning på privat pensionssparande
  • den som arbetar utanför hemmet skriver över pensionspoäng på den som är hemma med barnen?

Vill man på allvar förbättra kvinnors villkor borde man också ta sig en funderare över varför 9 av 10 i vårt land som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor? Ser det ut så i andra länder? Det är ofta låglöneyrken, där kvinnorna har lite inflytande över sin arbetsmiljö. Varför har vi en sådan fördelning där kvinnor arbetar i offentlig sektor och män i privat sektor? Beror det på att vi aldrig på allvar släppt kvinnorna fria, utan styrt dem i decennier med hård social ingenjörskonst? Där borde vi lägga fokus, tycker jag. Hur myndigförklarar vi kvinnor och ger dem mer frihet och makt över sina egna liv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Madeleine Lidman debatterar med Carina Ohlsson, S, om tvångskvoterad föräldraförsäkring

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring




Publicerad i familjepolitik, jämställdhet, valfrihet

Barnen ska inte användas som en murbräcka för jämställdhet – ändra politiken istället

Skärmdump från FB-inlägg

Vissa texter är väldigt svåra att skriva, som den här som garanterat kommer landa i facket ”skammande”. Men om en person går ut offentligt och säger att det finns ett rätt sätt att leva, måste jag få en möjlighet att nyansera den bilden och lyfta det jag ser, funderar över och reflekterar kring. Sedan försöker jag självklart förmedla mina tankar med fingertoppskänsla, men tyst kan jag inte vara.

Annie Lööf födde sin lilla dotter i v.28. Det innebär att dottern föddes tre månader för tidigt. Vid ett tillfälle slutade dottern också andas och de första månaderna var enligt uppgift väldigt tuffa. Nu ska den här lilla som egentligen bara är 11 månader (med tanke på att hon föddes tre månader för tidigt) börja i förskolan. Och så kan det vara – varje förälder får fatta sina beslut. Men problemet är att Annie Lööf gör ett Facebook-inlägg av det hela och berättar hur jämställda hon och maken är och att deras sätt att leva är ett måste för att ”skapa ett jämställt samhälle” .

Hon skriver bland annat: ”Det är precis här som många viktiga jämställdhetsbeslut tas. Mellan tvätthögen, energifyllda barn och krävande jobb. För mig och min man var det självklart att vi skulle dela på föräldraledigheten. Det är viktigt att vi fattar medvetna beslut och att vi tillsammans tar ansvar för att skapa ett mer jämställt familjeliv – och samhälle. För det är just här i vardagen som mycket avgörs kring pension, psykisk hälsa och att både män och kvinnor lika självklart ska kunna förverkliga sina drömmar. Jämställdhet kommer inte av sig själv, utan genom våra aktiva val. Tillsammans skapar vi ett mer jämställt samhälle för våra barn.”

Men drömmen för alla är inte ett jämställt samhälle med barnen som murbräcka.

Det vi får höra här (naturligtvis väldigt medvetet formulerat, så man tydligt ska förstå skillnaden mellan duktiga och dåliga föräldrar), är att vi måste lämna ifrån oss barnen så tidigt som möjligt för att bli jämställda (och duktiga). Vi måste också dela lika 50-50, för endast så bygger vi ett jämställt samhälle är budskapet.

Säger VEM? Vem har bestämt att det bara finns ett sätt att bli jämställd?

Det är faktiskt inte en naturlag att vi måste bli ojämställda för att en förälder är hemma längre med barnen, eller för att en förälder tar ut fler föräldradagar. Det är ett utfall som staten bestämt ska ske, genom utformningen av de familjepolitiska ramarna.

En liten skör 11-månaders bebis ska börja förskolan. I en stor barngrupp, med många infektioner (rs-virus, pneumokocker med mera), buller, stress, många andra barn att förhålla sig till och många olika personal som passerar i revy. En liten bebis som är för tidigt född och fått en tuff start i livet. En liten spädis under den tid som hjärnan utvecklas som mest (mellan ett- till tvåårs ålder). Allt det ska ske för att vi ska få ett jämställt samhälle, enligt Annie Lööf. Jag kan inte tolka hennes inlägg på ett annat sätt.

Jag tänker mer som så att varför tar vi inte och tittar på eventuella negativa sidoeffekter av att en förälder är hemma längre, eller tar ut fler föräldradagar – och så funderar vi över nya politiska ramar som gör att tid för barn inte leder till ojämställdhet och att man hamnar i ekonomisk utsatthet. Jag tänker i andra banor, eftersom jag läst på och tagit in viktig fakta vad små barn behöver. Det är fakta som jag prioriterar framför att någon just nu i denna tidsålder bestämt att vi ska leva på ett visst sätt för att få en stämpel med godkänt i pannan. Varje tidsålder har sina idéer kring barnen men mitt i allt det så finns det ändå forskning kring däggdjuret homo sapiens och vad man bör tänka på. Viktig forskning som handlar om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Vi vet idag, inte bara vad små barn behöver, vi får också alltmer kunskap om vad som händer när de inte får det de behöver. Jag skulle personligen inte ha gjort samma val som Annie Lööf och hon hade aldrig gjort samma val som jag. Vi har valt olika, eftersom vi är olika. Problemet är att den lösning hon valt ses som en politiskt korrekt lösning och min (med tid för barn) ses om politiskt inkorrekt. Jag bidrar till ett ojämställt samhälle och förväntas invänta mitt straff senare i livet när de familjepolitiska effekterna av dagens politik trillar in. Men nej, jag bidrar inte till ett sämre samhälle och ingenting i världen kan förmå mig att välja annorlunda. Problemet är att jag straffas ekonomiskt för mitt val, samtidigt som de som väljer som Annie får ett pengaregn av vår gemensamma skattekaka över sig. Det vill jag ändra på. Jag vill ändra det negativa utfallet av dagens familjepolitiska ramar.

Det är inte en duktighetstävlan när man får barn: ”Tjoho, vem är mest jämställd”. Det handlar om att du som förälder fått en liten individ som är helt beroende av dig och som du kommer ha ansvaret för i minst 20 år framåt. Ditt ansvar är att se till att den här lilla individen får det som den behöver för att utvecklas optimalt och få en trygg grund att stå på. Här kommer vi alla välja olika, eftersom vi är olika – men respekten för att många kommer att välja tid för barn, måste också finnas och så ser det tyvärr inte ut idag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss

Riskfyllt att styra mer i familjepolitiken

Dålig pension trots heltidsjobb

Delade dagar löser inte pensionsgap

Fler barn och unga för vård och behandling för psykisk ohälsa

Risker med för tidig födsel


Publicerad i anknytning, familjepolitik, föräldraskap, valfrihet

Barn är olika. Säg nej till skolplikt från 3 år

Foto: Pixabay

Regeringen vill införa obligatorisk förskola från 3 års ålder, alltså skolplikt, för BARN på 3 år.
Det är GALET!
Jag och min man fick äran att ha barn i våra liv.
Fem fantastiska mirakel.
Vi vill dem det bästa. Suger i oss varje stund vi får.
De lever med oss. Utvecklas. Utforskar. Upptäcker. Håller handen. Älskas. Älskar.
Vi lever tillsammans. Deras första 6 år är vi varje dag. Tar tillvara varenda sekund. Allt roligt. Tråkigt. All kaos. Och frid.
Vi lever tillsammans. Vi lagar mat. Fodrar djur. Gör utflykter och upptäckter. Vi vaknar tillsammans till långa frukostar. Vi somnar tillsammans andetag i andetag. Hjärtslag mot hjärtslag.
Vi lever tillsammans.
Vi hjälper upp. Vi stöttar. Pushar. Hjälper ner. Vi hjälps åt. Vi blåser på skrapsår. Vi pussar bort ont. Vi kramar om.
Vi lever tillsammans!
Vi finns där för varandra. Alltid. När det behövs.
Alltid. Vi är en familj.
Mamma, pappa, barn. Som jag drömde om.
Det fantastiska livet.
Barn och vuxna tillsammans.
Varje dag.
Som en alltid gjort. I alla tider.
I allt det spännande magiska. Mitt i den vanliga vardagen. Livet där ute!
Lär av varandra. Med varandra.
Vi lever tillsammans!
Genomlever! Varenda sekund vi får. Varje andetag och hjärtslag. För snart måste de gå i skolan. När de är ynka 6 år.
För det har staten bestämt. Över våra barn.
Nu vill de att de ska börja redan vid 3 år.
För att tvingas in i led? Pressas in i mallar?
För att citera min 5-åring ”det pruttar vi i, jag vill leva med er!”

Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola.


Och hans storebror sa ”det är jag alldeles för liten för!” när någon tyckte han skulle gå på förskola. Han blev inte skolmogen förrän då han var tvungen. Han ville vara med oss!
Och vi vill vara med dem!
Vi blinkade och äldsta är nu 18, vi log och yngsta fyllde 1, mellanbarnet går plötsligt i ettan. Så vi är. Vi är så mycket vi kan. Tillsammans. Härvarande. Och nära.
Vi lever tillsammans!
Men blir det lag så blir det.
Då spelar vår vilja ingen roll.
Skriv under på skrivunder.com ”Nej till skolplikt från tre års ålder!”
Vi måste lyssna till barnen!
Det är vår skyldighet!
Att se till deras rättighet!
Barn ska ha rätt att vara barn!
Rätt till sina föräldrar. Rätt till vila. Rätt till lek! Rätt till fritid. Rätt till att bli lyssnad på! Göra vad de vill!
Barn behöver sina föräldrar.
Barn behöver en vardag. Med kärlek. Trygghet. Och närhet.
Inte långa dagar. Med skola. Måsten. Och krav.
Mamma, pappa, barn var det.
Inte staten, förskola, barn.
Trygga älskade barn växer upp till trygga älskande vuxna. Så är det bara.

Jessica Kirjavainen
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk
Fembarnsmamma

Jessica Kirjavainen med familj Foto: Privat

Publicerad i valfrihet

Betongmakten vill ha en modell, en lösning, en matrix för alla

Foto: Christer (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi är tillbaka i en tid av storskaliga lösningar: One size fits all. Det märks att S är tillbaka vid makten sedan sex år. En modell, en lösning, en matrix för alla samhällsutmaningar. Sedan ska den lilla människan pressas in.

Alla dessa storskaliga lösningar får mig att tänka på ett litet bostadsområde: Hagalund i min hemstad Solna. Där bodde det människor som köpt sig en egen tomt och byggt sig sitt eget lilla hus. De flesta husen byggdes i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Det var snickarglädje och äppelträdgårdar. På 50-talet ansågs området omodernt, många hus hade dass på gården och husen började bli slitna. Men det fanns en väldig sammanhållning och människorna trivdes i sin lilla stadsdel. Samtidigt hade S som suttit vid makten i många år missat att bygga nya bostadsområden, inte bara i Solna utan i hela landet. Ökad invandring och fler som flyttade till städerna krävde fler bostäder. Även i Solna behövdes det fler bostäder. Utan att lyssna in folket och den lilla människan så bestämde socialdemokraterna att hela Hagalunds stadsdel skulle rivas, för att ersättas av stora blåa betongkolosser till hus i jämna rader. Konstnären Olle Olsson, boende i Hagalund, var förtvivlad. Han mådde så dåligt av att se alla hus jämnas med marken att han till slut fick en hjärtinfarkt och dog. Hjärtat brast av sorg. Hans hus skonades och finns kvar än i dag som en bjärt kontrast till de stora kolosserna till hus.

Blev då bra då med nya moderna hus? Det behövdes ju, sa S-politikerna. Och betongmakten visste ju bättre än folket, som kördes över. Nej. Än idag så sörjer Solnaborna sitt gamla Hagalund. Det blev ett själsligt sår hos människor som de som sitter vid makten aldrig kommer att kunna ta in. Sedan de nya husen stod färdiga på 70-talet har det varit ett område med stök, kriminalitet och vantrivsel. När några hus blev bostadsrätter så blev det lite bättre, men området brottas fortfarande med stora problem. Det saknas något, området saknar själ och står som ett monument över hela idéen som socialdemokraterna står för: One size fits all. I det här fallet, en och samma bostad för alla.

Nu har betongmakten span på fler områden. Sedan friskolereformen infördes har vi fått närmare 376 000 elever som går i skolor med en inriktning som barnen och föräldrarna valt. Men då blir det genast problem för betongmakten, för alla väljer ju inte och många elever som nu dessutom kunnat lämna skolor med stök, bråk, misshandel, mobbing och brist på studiero – får ju faktiskt en bättre utbildning än de som blir kvar. De måste ju vara lika för alla: lika dåligt för alla.

Genast kommer det förslag om att ta bort skolpengen (som följer eleven och gör att föräldrar kan välja skola) och stoppa det fria skolvalet. Vi ska ha en skola för alla, en som är lika dålig. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att det inte blir elevflykt finns inte. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att de som blir kvar också får studiero finns inte. Lösningen är istället att återbörda de elever som lämnat, då ”rätt mix” av elever är det viktiga. Barnen blir schackpjäser som betongmakten tycker sig har rätt att flytta runt efter behag. Varje individs drömmar och mål i livet, drömmar om en specifik utbildning – är inte intressant. Det viktiga är kollektivet och att ”mixen av barn är rätt”. Att många barn som bara används som dragarbarn och kuddflickor sedan får se sina drömmar gå om intet, är inte viktigt.

Samma sak med valfrihet i barnomsorgen. Förskolekrisen gör att bara dryga 39 procent av alla som arbetar i förskolan är förskollärare. Cirka 300 förskolor har inte någon förskollärare alls, eller en förskollärare som leder arbetet på distans. Det finns ju många duktiga barnskötare, men dagbarnvårdarna har ju fasats ut i snart sett alla kommuner med motiveringen att de inte var utbildade. Så då blir det problematiskt. Stora barngrupper, få personal, stress, buller och en miljö som många gånger är skadlig för barnen – gör att betongmakten börjat sikta in sig på de som valt något annat. (Återigen inte på att lösa krisen i förskolan, utan på att ta bort alternativen). Det första som rök var vårdnadsbidraget – hemmasubventionen som riktade sig till de som hade hemmaomsorg. När det var klart riktade makten sitt öga mot den pedagogiska omsorgen (familjedaghem och flerfamiljsystem). Regeringen tillsatte därför en utredning som visade att den pedagogiska omsorgen måste bort (vissa verksamheter i invandrartäta områden ansågs inte hålla måttet och voilà, då måste all pedagogisk omsorg bort, istället för att man riktade in sig på de som inte ansågs hålla måttet). Nästa steg som väntar runt hörnet är obligatorisk förskola från tre års ålder, något regeringen nu slår ett slag för i sin senaste utredning:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.”

Alla ska det lika dåligt. Ingen ska slippa undan. Hela tiden fokus på att stoppa valfriheten, istället för att lösa problemen i de verksamheter som finns. Samma tänk som med bostadsområdet Hagalund. De hade kunnat renovera området och byggt en trevlig bebyggelse någon annanstans. Men nej. Storskaligt ska det vara – och lika dåligt för alla.

Jag är så innerligt trött på den här boxen som de vill stänga in oss i. Den box som de trycker på oss där det bara finns en enda lösning för alla, en enda modell, en matrix. Det är dags att rösta bort betongmakten och även ställa krav på de som tar över, så att inte de fortsätter på samma spår. Vi behöver politiker som lyssnar på och respekterar den lilla människan. Vi har bara ett liv och vi måste få ha vår valfrihet. Vi ska inte behöva stå ut med att politiker detaljstyr oss och tvingar oss att leva på ett sätt som får oss och våra barn att må dåligt. Det är så självklart. Men ska vi få en förändring, så gäller det att tänka efter noga vad vi röstar på i nästa val. För vi har ett val, vi behöver inte följa med strömmen och rösta på samma sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Nej till skolplikt från tre års ålder

Regeringens förslag till mer styrning av folket

Publicerad i skola, valfrihet

Friskolorna är inte orsaken till den kommunala skolans problem

15381770430_9293730dbd_c
Foto: BUF Simrishamn (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Svensk skola är i kris och vissa grupperingar som står regeringen nära har bestämt sig för att det är friskolorna som är problemet. 15 procent av alla grundskoleelever går i en friskola och det finns inte ens friskolor i alla kommuner, men ändå är bildsättningen att  friskolorna har dränerat den kommunala skolan på duktiga barn och lämnat kvar övriga. Lösningen är därför att återgå till ett system där föräldrar inte kan välja en skola med en viss inriktning till sina barn. Vi ska ha ”en modell för alla”.  En strikt enhetsskola igen, som inte någon kan välja bort.

Men det är inte helt lätt att hänga med i argumenten: ”Friskolorna är dåliga. De ger glädjebetyg och eleverna klarar sig inte lika bra på universitetet som barn som gått i kommunala skolor”, matar valfrihetsmotståndarna ut. För att i nästa andetag hävda att friskolorna lockar till sig enbart de duktigaste eleverna, så ett A- och ett B-lag bildas. Motsägelsefullt och snurrigt. Och vad gäller glädjebetygen så finns det problemet i både kommunala skolor och friskolor. En förklaring från de skolor som fått nedslag är att nationella proven inte visar allt, utan de väger in även den muntliga delen vid betygssättning. OECD Pisa visar dessutom att friskoleelever presterar bättre.

Det senaste utspelet för att försöka begränsa valfriheten står skolminister Anna Ekström, S, för:  ”Svenska språket utarmas när en del av undervisningen bedrivs på engelska”, så nu måste begränsande åtgärder vidtas. Jaha, ja, så just undervisning på engelska är ett problem. Men inte flerspråkig undervisning i Sverigefinska skolan, Franska skolan, eller Tyska skolan. Det är väl ändå inte statens sak att begränsa vilka språkkunskaper enskilda barn ska få, utan ett aktivt val som föräldrar ska ha rätt att göra. Flerspråkig undervisning underlättar för studier utomlands och även arbete utomlands. Att specifikt engelska pekas ut som ett problem, handlar förstås om Internationella Engelska Skolan IES, som med sin populäritet är en nagel i ögat på regeringen och valfrihetsmotståndarna. Det kliar naturligtvis i fingrarna på skolministern att försöka hitta ett sätt att stoppa IES – och återbörda eleverna till den problemtyngda kommunala skolan.

Ofta framhåller även valfrihetsmotståndarna friskolorna som så extremt dåliga, för att i nästa andetag kräva att lottning ska gälla så, ”alla ska få en chans att gå i friskola, även de som valt att inte köa”. Men varför kräva lottning när man nu hävdar att friskolorna är så dåliga? Sedan finns det skolor som inte sköter sig. Skolor som till exempel rekryterar elever till IS, ska vi naturligtvis inte ha. Men då är det Skolinspektionens sak att kliva in och stänga ner skolan, vilket de också gjort.

Jag uppfattar debatten mer som ideologisk. Skolpengen följer eleven och vissa skolor gör en vinst, beroende på en mängd faktorer där de gör annorlunda val än många kommunala skolor. Val som handlar om hur de organiserar och driver skolan. Och det är där skon klämmer. Vinsten. Att många kommunala skolor går med underskott och belastar kommuninvånarna ekonomiskt är inte ett problem, utan det är de välskötta skolorna som levererar bra undervisning till samma skolpeng, som ska bort. De här prioriteringarna förstår jag inte.

Friskolorna och det fria skolvalet har absolut förändrat tillvaron för många elever, det kan jag hålla med om. Men till det bättre. Det kan säkert vara så att vissa kommunala skolor eller klasser fått problem om det är barnen som fått spela rollen som dragarbarn och kuddflickor som försvunnit. Men då har ju skolan bevisligen haft stora problem redan innan, där dessa barn var lösningen. Men barn ska aldrig vara verktyg för att lösa allehanda problem i en skola. Det är inte dragarbarnen som ska få övriga elever studiemotiverade. Och det är inte kuddflickorna som ska skapa lugn i klassen. Det ansvaret ligger på skolan och föräldrarna.

För bara några decennier sedan kostade det mycket pengar i olika terminsavgifter om föräldrar ville välja en annan skola än den kommunala. Det gjorde att plånbokens storlek avgjorde vilka barn som fick möjligheten att prova en annan inriktning än den som den  kommunala skolan erbjöd. När skolpengen började följa eleven, fick alla barn samma chans. Det är en väldigt viktig bit att komma ihåg i debatten kring friskolorna. Hur kan man ens tänka tanken att återgå till ett system där pengarna ska avgöra vilken skola barnen ska få gå i?

Den svenska skolan dras med stora problem, men de beror inte på friskolorna. Problemen beror på politiska beslut som fattades redan på 70-talet i form av enhetsskolans införande. Den svenska DDR-skolan blev inte en bra skola. Den har inte klarat av att utmana de duktigaste eleverna, eller ta hand om de som behöver stöd. Och den har inte klarat av att ge barn studiero. Kommunaliseringen blev också ett sänke och skapade stora skillnader i kvalitet. Att fler sökt sig till friskolor är ett symptom på problemen i den kommunala skolan, inte orsaken och därför kan lösningen aldrig vara att stoppa friskolorna.  Tipset är att istället ta fram en handlingsplan för en bättre kommunal skola och steg ett är att förpassa DDR-skolan till historien.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skolministern: Elever lär sig bäst på svenska

Sverige har förstört sitt skolsystem

Nej, Engelska Skolan har inte betygsinflation

Elever flyr skolor i utsatta områden: ”Vår lärare rekommenderade oss att byta”

Misstänkliggörandet av friskolor tar aldrig slut

Friskolor har bättre resultat än kommunala skolor

Barn är inte integrationsverktyg, MP

Chockartat att gästa skolans verklighet

Kommunaliseringen skapade stora problem 

Lärare berättar: ”Vi har blivit bitna, slagna och sparkade” (Hur ska ett stopp för friskolor lösa det problemet?”

Skolinspektionen bekräftar: ”Högpresterande elever glöms bort”

Oseröst av LO om friskolor

PISA visar att friskoleelever presterar bättre

Före kunskapsfallet: ”När skolan blomstrade”

Disciplin och regler bakom goda studieresultat

Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, valfrihet

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

girl-56683_640
Foto:Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk, HFN, står för valfrihet. En stor anledning att HFN behövs är just att vi har väldigt lite valfrihet i Sverige på grund av en mängd styrande familjepolitiska beslut.

Maxtaxan till exempel gjorde att det inte längre gick att driva deltidsförskolor med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Det blev ekonomiskt olönsamt. Redan några år efter maxtaxans införande hade en majoritet av alla deltidsförskolor för hemmabarn och dagmammebarn lagts ner.

Den allmänna förskolans införande, från tre års ålder gjorde att en majoritet av de öppna förskolorna började bedriva verksamhet för barn upp till tre års ålder. ”Sedan finns ju den allmänna förskolan”, ansåg politikerna. Idag har många öppna förskolor verksamhet endast upp till ett års ålder. ”Sedan börjar ju alla i förskolan”. Och många kommuner har inte ens öppna förskolor, då en majoritet av alla barn går i förskola.

Särbeskattningen gjorde det väldigt svårt för föräldrar att låta en förälder bli hemmaförälder, så att de kunde ha hemmaomsorg till sina barn. Vårdnadsbidraget var en liten subvention till hemmaföräldrarna som utjämnade effekterna av särbeskattningen. Men inte mer än att bara cirka 8 000 familjer per år hade möjlighet att ha hemmaomsorg med hemmasubventionen vårdnadsbidraget. Ändå togs VB bort av S, V, MP, L och C, för att det var en ”kvinnofälla” och hade ”inlåsningseffekter”. Då ska man vara medveten om att även många pappor använde VB plus att många föräldrar var hemma 50 procent var och arbetade 50 procent var, men det syntes inte i statistiken.
VB var ett stöd föräldrar kunde få under maximalt tre år. När VB togs bort resulterade det i att de föräldrar som ville ha hemmaomsorg fick säga upp sig många gånger – och därmed förlorade de en fot på arbetsmarknaden, då VB garanterade att de fick behålla sin anställning och sin SGI i tre år.

De kommunala dagmammorna började fasas ut på 90-talet och privata dagmammor förbjöds sedan i många kommuner. Det gjorde att det bara fanns förskola. Alliansen gick då in, vid sin tid vid makten och skapade barnomsorgspengen som skulle garantera att privata förskolor, privata dagmammor och privata flerfamiljssystem fick starta. När nuvarande regering kom till makten tog de bort all information om barnomsorgspengen på regeringens hemsida, för att försvåra för nya privata alternativ att starta. Ibrahim Baylan, S, har också sagt att S vill ta bort barnomsorgspengen, men än ligger det inte något förslag.

För att tvinga föräldrar att lämna sina barn tidigare till förskolan har man sedan försämrat föräldraförsäkringen och nya försämringar väntar runt hörnet. Enligt Annika Strandhäll, S, är målet tydligt det handlar om att få in barnen i förskolan allt tidigare och sedan få ut deras mammor i vård och omsorgsyrken. Dygnet-runt-förskolor ska byggas för att barnen ska ha någonstans att vara.

En kall och cynisk politik som inte handlar om barnens bästa över huvud taget, utan om statens behov av arbetskraft och mer pengar till statskassan. Men varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest? Hur mår barnen i allt det här?

Det är därför HFN finns också (inte bara för att ge stöd, råd och inspiration till de som vill hemmaomsorg). För att arbeta för valfriheten. Och självklart arbetar vi för ALLA människors rätt till valfrihet. Vi diskriminerar inte någon grupp av människor på grund av ursprung och säger: ”Tyvärr men för dig gäller inte valfriheten. Du får finna dig i att vi tvingar in dina barn i förskolan, vare sig de mår bra av det eller inte. Vare sig förskolan är bra eller inte. Vare sig vi har personal som pratar svenska eller inte.”

Tvång är aldrig bra. Det finns så många andra sätt att hjälpa människor att snabbt lära sig svenska språket. Men att komma in i ett samhälle handlar också om så mycket mer än bara språket. Det handlar om att bygga nätverk, lära känna människor, förstå landets lagar och regler, även de osynliga, komma in i ett samhälle, känna gemenskap och trygghet.

Öppna förskolan är ett utmärkt sätt för föräldrar att bygga nätverk, lära sig språket TILLSAMMANS med sina barn, lära sig hur samhället fungerar. Idag finns det inte ens öppna förskolor i alla kommuner, så i valfrihetens namn är det där vi borde lägga krutet. Att påverka politikerna att ta fram fler öppna förskolor, även med riktad verksamhet till nyanlända. Det är en lösning som fungerar väsentligt bättre att tvångsseparera små barn från föräldrarna för att placera dem i förskolan. En förskola som idag i många fall inte ens klarar av att ta hand om de barn som redan går där.

Runt hörnet väntar den obligatoriska förskolan. Regeringens utredare har fått i uppdrag att se över ”utreda och förslå hur ett obligatorium (tvång) kan utformas”. Införs det så stryps valfriheten ännu mer. Vill du stoppa den obligatoriska förskolan från tre års ålder – skriv på namninsamlingen >>

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fake news att regeringen inte planerar för obligatorisk förskola för vissa barn

Alla politiska beslut som lett fram till krisen i förskolan samt minskad valfrihet för hemmaföräldrar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Myten om vårdnadsbidraget

Så diskrimineras Sveriges hemmafamiljer

Slutet nära för kommunens dagmammor

Stå upp för dagmammorna

Alliansen överens om familjepolitiken

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Ingen i personalen kunde svenska

Mammasvenska – föräldrar lär sig svenska tillsammans med barnen

När det fanns verksamhet för hemmabarn