Publicerad i tid för barn

Visst får man vara stolt över sina barn

newborn-2935717_640
Foto: Pixabay

Det är inte ofta men ibland händer det att någon förälder lägger ut en statusuppdatering över sina barn och deras framgånger. Jag blir alldeles tårögd, vet inte riktigt varför men det väcker så starka känslor att se stolta föräldrar – det är ren kärlek i det de skriver. Och visst får man vara stolt och glad över sina barn. Att de tagit körkort, följt sina drömmar och valt yrke eller utbildning som de längtat efter. Det är inte vad barnen gjort i sig, utan just förälderns stolthet, som väcker så starka känslor hos mig.

Men i Sverige lider vi under Jantelagen: Du ska inte tro att du är något. Vad ger det för signaler? Klart du är något. Alla är något – och särskilt för sina föräldrar, så låt föräldrarna få ha sin stolthet och låt dem få uttrycka den. Gilla inläggen och skriv ett grattis. Sprid lite värme och glädje – genom att dela föräldrarnas glädje. Dela sedan din egen glädje och kärlek till dina barn. Visa att föräldraskap är viktigt.

Och vad vi än gör i livet, vilken karriär vi än väljer – så är ändå vårt föräldraskap det viktigaste, tycker jag. Det finns inte en finare gåva vi kan ge våra barn än tid, närhet och kärlek. Genom livet ska den kärlek vi ger våra barn, omlinda dem och skapa ett skyddande skal mot livets utmaningar. De ska vara marinerade i kärlek och tid med sina föräldrar/förälder, den dag de flyger ur boet. Fina kläder, utlandsresor, prylar – ingenting av allt det betyder något, till syvende och sist. Det finns så många avskräckande exempel på rikemansbarn som fått allt i prylar, men lite i tid och kärlek. Föräldraskap kan man inte leja bort, det är det absolut viktigaste uppdraget du fått på din lott.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i empati, tid för barn

Trist när skola har som policy att barn inte får klappa hundar

boy-2880856_640
Foto: Pixabay

I tider av allt grövre våld mot djur i vårt land, så är det viktigt att barn som kanske aldrig varit nära ett husdjur får chansen att till exempel klappa en hund under ordnade former, när de visar intresse. Men nu verkar en ny policy ha dykt upp i vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”.

Varje dag går det att läsa om igelkottar som utsätts för sadistiskt våld, en brinnande hund hittas i papperskorg, torterade hundar, svanar hittas med halsarna avskurna, ungdomar kastar sten på änder, katter mördas och lemlästas. Det tar aldrig slut. Och det är inte några enskilda händelser, utan det händer hela tiden – i kommun efter kommun. För de som gäspar lite och säger/tänker. ”Men vad då, det är ju krig överallt i världen och människor dör. Vad är några torterade och dödade djur jämfört med det”. Jag tänker dock som så att djurplågare  brukar till slut mörda människor. Det finns alltså all anledning även för de som struntar i djurens lidande att fundera över vad dessa sadisistiska handlingar kan leda till så småningom.

Bästa sättet att få barn att vara snälla mot djur, är att låta dem träffa djur och få känna empati. Få ge kärlek och få kärlek tillbaka. Jag brukar därför alltid låta alla barn som vill få klappa vår hund. Samtidigt brukar barnen få en pratstund och få en möjlighet att prata om sina tankar kring djur och livet i största allmänhet. Många har ett stort behov av att prata och få bekräftelse så det blir verkligen en win-win. Igår när jag var i Skytteholmsparken så samlades det ett gäng barn från Skytteholmsskolan runt vår hund. Flera var riktigt hundrädda och hade nog aldrig klappat en hund förut. Det var fantastiskt att se hur rädslan gick över och de vågade klappa hunden. Och sedan fick de en chans att ställa frågor kring djur och hundar och jag kunde berätta hur viktigt det är att aldrig bara rusa fram till en hund, utan att fråga först. De blev en lära-för-livet-upplevelse och en chans till utveckling för många barn. När rädslan försvinner och hunden inte ses som en obehaglig sak att vara rädd för, så växer också empatin för djur och förståelsen att det är en levande varelse. Frid och fröjd med andra ord, till en personal dök upp vid min sida:

”Vi har som policy att barnen inte får klappa HUNDAR”.

Sedan schasade hon iväg alla barnen. Jag blev alldeles paff. Vad är det för policy. Jag förklarade min tanke i dessa tider av ett alltmer eskalerande våld mot djur att det är bra att barnen får tillfälle att interagera med en hund under ordnande former, när de visar intresse. Barnen kan tvätta händerna efteråt om det är allergier man är rädd för. Men nej, det var skolans policy – end of discussion. Hon nämnde ingenting om allergier och med tanke på att det i varje klass finns mängder med barn som har hund, eller katt hemma så går det ju inte att ha som policy att förbjuda att barnen klappar hundar i hemmet, så allergener följer med till skolan hur som helst. Men att klappa en hund utomhus borde inte vara något problem.

Paradoxen dessutom är att jag nästan varje dag i parken råkar ut för att föräldrar går fram med sina barn, ibland så små som ettåringar och sätter sig och klappar vår hund som är bunden vid barnvagnen, utan att fråga först. Jag brukar vänligt säga att jag gärna vill att det frågar först om det går bra – och de tittar på mig som jag var ett ufo.

Ibland måste man stanna upp och se vart ett land är på väg och jag tycker att det börjar gå för långt nu. Vi lever på ett sätt som inte är normalt. Familjer får aldrig tid att umgås, barnen är på ett ställe hela dagarna från de är ett år och de gamla placeras på ett annat ställe. Murarna är täta mellan åldersgrupper och människor hinner inte med att få tid för varandra, tid för nära och kära. Det intensiva springandet i ekorrhjulet gör att många inte heller längre har möjlighet att skaffa husdjur och ovan på det kommer nu alltså en policy från vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”. För känns det som att vi kommer allt längre bort från allt som vi människor mår bra av, i synnerhet i storstäderna. Kanske dags att vi sätter stopp för att småpetiga regler som verkligen inte gör något gott för varken oss vuxna eller barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i balans mellan familj och arbete, tid för barn

Gamla tiders stämpelklocka styr våra liv

7854722596_13c485300d_z
Foto: Leah (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (genrebild)

Gästinlägg 

Varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn – vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen?

Apropå en diskussion i helgen: ”Varför jobbar inte du heltid?”

Jag får den frågan då och då. Oftast har jag lust att bolla tillbaka: ”Varför jobbar du heltid?” De gånger jag gör det får jag oftast inget rakt svar utan möjligen något om pengar och pension. Och så kan det ju vara, om den som svarat till exempel är ensamstående med barn och aldrig åka till Thailand, men det är oftast inte fallet.

Så vad är mitt svar då på frågan? Jo helt enkelt: För att jag inte måste. Vi har möjlighet och väljer att prioritera tid tillsammans istället för maximal inkomst. Dessutom är det redan mer eller mindre ett heltidsarbete att sköta ett hem med tre barn och två katter (vilket vi hjälps åt med). Jag har också provat receptet med för mycket jobb och ansvar och för lite tid för återhämtning med dåligt resultat och har inte lust att göra om den resan. Rent ekonomiskt förlorar man dessutom tämligen lite pengar när marginalskatten på den sist intjänade kronan är uppemot 60 procent.

Sedan undrar jag vem som bestämt att 40 eller 37,5 timmar ska vara den optimala dosen arbete som ska passa alla under alla perioder av livet? Och alla arbetsgivare? Oavsett hur effektivt du jobbar eller inte? 2019 borde vi kanske ha kommit längre från fabrikens stämpelklocka än vi har! I perioder av livet, före och efter små barn och gamla föräldrar till exempel, kan det finnas lust och energi till mer än 40 timmars arbete och andra tider i livet mindre. Det är ju egentligen helt självklart.

Så varför organiserar vi fortfarande arbetet som om det vore tidigt 1900-tal där alla ska ta sig till kontoret en viss tid, trängas i samma köer, slå på datorn- vilket går att göra var som helst i vår uppkopplade värld – och sedan äta lunch samtidigt och trängas i samma köer hem igen? Bara för att någon för länge sen bestämt att 40 timmar är en bra tid att jobba och kontoret är den bästa platsen.

Tänk om vi började fokusera på vad vi behöver som individer och familjer istället, vilka åtaganden vi har utanför jobbet, hur mycket pengar vi klarar oss på och valde arbetsmängd efter det? Och om arbetsgivare började fokusera på resultat istället för timmar och var arbetet utförs? Tänk vad mycket mer effektivitet och arbetsglädje och så mycket mindre stress som skulle skapas. Mindre trängsel, färre transporter och större hållbarhet. Bra för både människor och miljö. Bara en tanke.

Men det viktigaste svaret på varför jag inte jobbar heltid är att livet är kort och så mycket större än arbetet. Familj, barn, vänner och kärlek till exempel. Eller bara tid att tänka och ta ett dopp från bryggan en solig måndag i september.

Cecilia Gardner Larsson