Publicerad i anknytning, neurovetenskap, socialt samspel

Små barn behöver hjälp att reglera sina känslor

Foto: Flickr Upsilon Andromedae

Han är elva månader och älskar att krypa in under matsalsbordet. Den här dagen fastnar han med benet och kommer inte loss. Han skriker i förtvivlan och mamman kommer genast rusande och lirkar loss foten. Tröst och en mjuk famn gör att han slutar skrika direkt, samtidigt som han får hjälp att sätta ord på det som hänt: ”Oj, fastnade du med foten. Vad tokigt. Men jag hjälpte dig. Det gick bra”. Det som händer nu i det lilla barnets hjärna är att han får stöd och hjälp att reglera sina känslor och stöd att sätta ord på det som hänt. Det är det stöd små barn behöver när de överväldigas av starka känslor och när något gör dem upprörda.

Att bara gå hemma med mamma eller pappa är det så bra det? Små barn behöver ju kompisar och undervisning eller hur? Nej, små barn behöver hjälp att skapa sig en inre arbetsmodell av livet. Det är den arbetsmodellen som sedan ska hjälpa dem att klara av livets utmaningar. En viktig bit som föräldrar ger sina barn är hjälpen att reglera känslor. Får barnen inte den hjälpen, riskerar de att få problem senare i livet att hantera känslor.

Ett barn lär sig känsloreglering när det tillåts att uppleva olika känslor och lär sig uttrycka sina känslor i ord och när man hjälper barnet att lugna ner sig efter ett intensivt känslotillstånd. Barnets känsloreglering är till en början outvecklad och växlar snabbt från skratt till ilska och barnet behöver därför en trygg anknytning och känslomässigt stöd för att utvecklas. Så småningom utvecklar barnet dessa färdigheter och kan reglera sina känslor även utan stöd, men det är först vid fem till sex års ålder som barnet klarar av att reglera sina känslor själv. (Sala, Pons & Molina 2014; sammans. Kokkonen 2010).

Det här är en pusselbit till varför de första åren är så viktiga för barnets framtida psykiska och fysiska välmående. De barn som inte får det här stödet att lära sig hantera sin känsloreglering får problem senare i livet. (Davis & Humphrey 2012; Schutte m.fl. 2007). Problem som yttrar sig i impulsivt och känslostyrt beteende utan att tanke på konsekvenserna. Något som kan leda till många negativa följder när det gäller mänskliga relationer samt i studie- eller arbetslivet.

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Det här stödet från en vuxen som små barn kräver visar tydligt det som många missar, att familjen är grunden för det sociala samspelet där barn lär sig socialt samspel i samspel med en vuxen. Men det är inte den information föräldrar får, istället matas de ständigt med att om man bara placerar 20—30 barn tillsammans i en stor barngrupp i förskolan så lär de sig socialt samspel. Det här är förödande för barns utveckling och det syns inte minst sedan när barnen kommer till skolan att många barn inte fått det de behöver med stöd i sin känsloreglering under de första viktiga åren.

Med den här kunskapen skulle det vara så mycket lättare att förklara varför det är så viktigt att föräldrar får en möjlighet att själva ha omsorgen om sina barn när de är små. Det är under de första sex viktiga åren som själva grunden läggs för barnets framtida mående. Men det är också viktig kunskap att använda vid utformningen av barnomsorgen. Förskolans stora barngrupper skulle vara ett minne blott om verksamheten byggde på kunskap om vad små barn behöver. Inte heller skulle man vara lika snabbt att döma ut pedagogisk omsorg, som erbjuder små barngrupper och en trygg anknytningsperson.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i föräldraskap, socialt samspel

Dina regler som förälder – är kanske inte mina

Foto: Pixabay

Dina regler som förälder, är kanske inte mina regler. Det känns för mig ganska självklart. Vissa föräldrar är så måna om att tillfredsställa sina barns omedelbara önskan, att de faktiskt inte ser att de kanske samtidigt förstör för någon annan. Därför kan det finnas en poäng i att vara lite smidig och känna av situationer som kan uppstå i det offentliga rummet – och inte förutsätta att de regler du snickrat ihop för ditt barn, är regler som andra måste acceptera.

Idag i lekparken fick min minsting kontakt med en lite äldre flicka som var där med skolan. Flickan var lugn och inte så pratsam. Hon höll sig för sig själv när de andra skolbarnen sprang runt och röjde ganska friskt. Vi började prata lite och efter en stund följde hon med oss bort till sandlådan, där vi plockade fram lite leksaker. Hon var så glad och nöjd och lekte så fint med min dotter, trots en viss ålderskillnad. Lite längre bort satt en i personalen och höll en öga på flickan. När jag tittade bort mot henne log och nickade hon.

Av och till så hoppade jag in i leken och samspelet fungerade så bra. Då kommer ”Kalle” tre år och stampar fram och tar tag i en av leksakerna. Min dotter säger nej och berättar att de leker med den. Men Kalle ger sig inte. Han ska HA just den leksaken. Lite från håll ropar Kalles mamma att han ska fråga om de kan byta leksak. Ivrigt frågar han om de kan byta, om han ger dem något annat. Nej, säger dottern fortfarande. Leken börjar stanna av och Kalle står envist kvar. Efter ett tag går han och min dotter och flickan återupptar leken igen.

Då kommer han skjuten som en kanon med en leksak och räcker fram den och vill ta den åtråvärda leksaken. (Nu börjar jag bli lätt irriterad). Han frågar återigen om de kan byta. Det blir nej nu också. Lite försiktigt förklarar jag för mamman som också kommit fram, att ”de vill nog helst bara leka ifred nu om det går bra”.
– Ja, men han måste väl få fråga, säger mamman med en röst som börjar gå upp i falsett.
– Javisst, får han fråga svarar jag. EN gång, men nu har han frågat tre gånger. Det hade nog varit bra om han respekterat svaret han fick redan första gången. Mamman nu halvt hysterisk svarar att han faktiskt ”måste få visa en leksak också”.

Allt drama har nu gjort att den andra flicka tröttnat. Sakta reser hon sig upp och börjar gå därifrån. Den fina stunden har gått förbi och dottern blir ensam kvar. Där hade två barn med lite ålderskillnad hittat varandra. Den lite tysta flickan hade fått en lekkamrat och allt fungerade så bra. För Kalles mamma var dagens viktigaste fråga att Kalle fick den leksak han spanat in att något annat barn lekte med. För mig var det dagens viktigaste att två barn hittade varandra och hade roligt i sin lek.

Det tråkiga är att Kalles mamma som tyckte att det var såååå viktigt att just deras regler skulle gälla inte alls förstod att hon förstörde för någon annan. Mina regler råkar dessutom vara att man frågar en gång, sedan får man respektera det svar man får. Så här i efterhand kan jag fundera över varför det skulle vara så självklart att just hennes regler skulle gälla. Men hon hade hela tiden ett övertag då hon tydligt visade att om inte hon fick igenom sina regler, så skulle hon explodera.

När dottern satt ensam kvar kommer så kom så klart Kalle en fjärde gång och tar den åtråvärda leksaken och lämnar en annan. Dottern bryr sig inte längre vid det här laget. Jag kände inte heller för att säga något, inte ens när Kalle tar leksaken och försvinner iväg i parken. Jag är inte heller ett dugg förvånad att det var jag som sedan fick gå och leta upp leksaken för att få tillbaka den, när det var dags att gå hem. Kalles mamma såg att vi packade ihop och skulle hem, men hennes regel var tydligen inte att man lämnar tillbaka det man ”lånat”. Istället fick jag gå bort till det gäng mammor, som Kalles mamma satt i ring med. Alla barnen hade fullt med leksaker och lekte med varandra. Kalle med dotterns leksak. ”Hej, vi ska gå hem nu, så jag måste ta med den här leksaken”.

Jag tror personligen att det finns en viktig poäng i att lära sina barn att man inte kan få allt man pekar på. I synnerhet inte när det handlar om att tjata till sig ett annat barns leksak.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk