Publicerad i empati, tid för barn

Trist när skola har som policy att barn inte får klappa hundar

boy-2880856_640
Foto: Pixabay

I tider av allt grövre våld mot djur i vårt land, så är det viktigt att barn som kanske aldrig varit nära ett husdjur får chansen att till exempel klappa en hund under ordnade former, när de visar intresse. Men nu verkar en ny policy ha dykt upp i vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”.

Varje dag går det att läsa om igelkottar som utsätts för sadistiskt våld, en brinnande hund hittas i papperskorg, torterade hundar, svanar hittas med halsarna avskurna, ungdomar kastar sten på änder, katter mördas och lemlästas. Det tar aldrig slut. Och det är inte några enskilda händelser, utan det händer hela tiden – i kommun efter kommun. För de som gäspar lite och säger/tänker. ”Men vad då, det är ju krig överallt i världen och människor dör. Vad är några torterade och dödade djur jämfört med det”. Jag tänker dock som så att djurplågare  brukar till slut mörda människor. Det finns alltså all anledning även för de som struntar i djurens lidande att fundera över vad dessa sadisistiska handlingar kan leda till så småningom.

Bästa sättet att få barn att vara snälla mot djur, är att låta dem träffa djur och få känna empati. Få ge kärlek och få kärlek tillbaka. Jag brukar därför alltid låta alla barn som vill få klappa vår hund. Samtidigt brukar barnen få en pratstund och få en möjlighet att prata om sina tankar kring djur och livet i största allmänhet. Många har ett stort behov av att prata och få bekräftelse så det blir verkligen en win-win. Igår när jag var i Skytteholmsparken så samlades det ett gäng barn från Skytteholmsskolan runt vår hund. Flera var riktigt hundrädda och hade nog aldrig klappat en hund förut. Det var fantastiskt att se hur rädslan gick över och de vågade klappa hunden. Och sedan fick de en chans att ställa frågor kring djur och hundar och jag kunde berätta hur viktigt det är att aldrig bara rusa fram till en hund, utan att fråga först. De blev en lära-för-livet-upplevelse och en chans till utveckling för många barn. När rädslan försvinner och hunden inte ses som en obehaglig sak att vara rädd för, så växer också empatin för djur och förståelsen att det är en levande varelse. Frid och fröjd med andra ord, till en personal dök upp vid min sida:

”Vi har som policy att barnen inte får klappa HUNDAR”.

Sedan schasade hon iväg alla barnen. Jag blev alldeles paff. Vad är det för policy. Jag förklarade min tanke i dessa tider av ett alltmer eskalerande våld mot djur att det är bra att barnen får tillfälle att interagera med en hund under ordnande former, när de visar intresse. Barnen kan tvätta händerna efteråt om det är allergier man är rädd för. Men nej, det var skolans policy – end of discussion. Hon nämnde ingenting om allergier och med tanke på att det i varje klass finns mängder med barn som har hund, eller katt hemma så går det ju inte att ha som policy att förbjuda att barnen klappar hundar i hemmet, så allergener följer med till skolan hur som helst. Men att klappa en hund utomhus borde inte vara något problem.

Paradoxen dessutom är att jag nästan varje dag i parken råkar ut för att föräldrar går fram med sina barn, ibland så små som ettåringar och sätter sig och klappar vår hund som är bunden vid barnvagnen, utan att fråga först. Jag brukar vänligt säga att jag gärna vill att det frågar först om det går bra – och de tittar på mig som jag var ett ufo.

Ibland måste man stanna upp och se vart ett land är på väg och jag tycker att det börjar gå för långt nu. Vi lever på ett sätt som inte är normalt. Familjer får aldrig tid att umgås, barnen är på ett ställe hela dagarna från de är ett år och de gamla placeras på ett annat ställe. Murarna är täta mellan åldersgrupper och människor hinner inte med att få tid för varandra, tid för nära och kära. Det intensiva springandet i ekorrhjulet gör att många inte heller längre har möjlighet att skaffa husdjur och ovan på det kommer nu alltså en policy från vissa skolor: ”Barnen får inte klappa hundar”. För känns det som att vi kommer allt längre bort från allt som vi människor mår bra av, i synnerhet i storstäderna. Kanske dags att vi sätter stopp för att småpetiga regler som verkligen inte gör något gott för varken oss vuxna eller barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk