Publicerad i föräldraskap

Är ditt barn jobbigt? Fundera över vad du själv behöver förändra i ditt bemötande

Pixabay

För att förstå sin samtid är det intressant att följa influencers och se vad de skriver i frågor som rör barn och föräldraskap. Reaktionerna hos de som läser visar också vilka normer som gäller för tillfället. Att lyfta att det finns något problematiskt kring dagens föräldraskap med lite tid för barnen, är känsligt och för många lika med skammande. Jag anser dock att man ska kunna diskutera olika infallsvinklar kring föräldraskapet på ett nyanserat och sansat sätt. Det växer vi av som människor.

Det finns några beteenden hos föräldrar som jag kan reagera på. Till exempel det motsägelsefulla i att en och samma person som ständigt lämnar bort sitt barn till andra, kan skriva om hur tufft det är att vara ifrån sin respektive. ”De tycker nämligen inte om att vara ifrån varandra en minut” och reser därför oftast tillsammans, vilket är cirka en-två veckor en gång i månaden. Men det lilla barnet får aldrig följa med.

Helt ärligt så är det ju faktiskt så att den som har allra störst behov av att få vara med sina föräldrar är ju just det lilla barnet. Föräldrarna är vuxna och klarar faktiskt att vara ifrån varandra. Sedan hänvisar föräldrarna i det fall jag tänker på, ofta till att barnet har ett så stort nätverk av olika människor som det flyttar runt hos, så barnet behöver inte sina föräldrar. Ja men då sa. Varför klagar ni själva över att det är jobbigt att vara ifrån varandra, bonda med ert nätverk istället så är saken löst.

En annan sak jag ofta reagerar på är det här med att vissa influensers lever på att göra sig roliga över sina barn. De lägger ut bilder och berättelser på sociala medier och vinklingen är att allt barnen gör – gör de för är att sabotera för sina föräldrar. Naturligtvis är det hög igenkänning på utmaningarna med att ha barn. Men bilden blir missvisande då barn inte gör saker av elakhet. Små barn är under utveckling och det är vårt uppdrag som föräldrar att visa dem vägen och vägleda dem ut i världen, så att de kan erövra den och förstå hur den fungerar.

Barn hittar på hyss och de får utbrott om föräldrarna är stressade. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De gör saker som vi som föräldrar kan uppleva som jobbiga, men det är ju för att de inte vet ännu hur man ska göra. Barnen är ju egentligen inte problemet – problemet är hur vi föräldrar reagerar och hanterar uppkomna situationer. Att då göra sig rolig över det barnen gör och hela tiden få det till att barnen förstör vardagen för sina föräldrar, får andra föräldrar att tänka i samma banor.

För visst kan vara jobbigt med små barn under utveckling, men man kommer vidare när man lär sina barn hur de ska bete sig för att det ska fungera smidigt i en familj och ute bland andra människor. Små barn vill dessutom inget hellre än att lära sig, de älskar att få vägledning och är så stolta när polletten trillar ner.

Det naturliga, det här att leva med sina barn och nära sina barn, under de första viktiga åren – har blivit något onormalt i ett samhälle där små barn lämnas till barnomsorgen när de fyller ett år. Det här tidiga bortlämnadet försvårar också föräldraskapet, för ju mer du är med barnen – desto lättare blir det faktiskt.

Tänk om vi kunde prata om det här, hur viktigt det är för små barn att i möjligaste mån få så mycket tid med sina föräldrar som det bara går under de första viktiga åren. Tänk om vi kunde börja prata om vad små barn behöver – och inte bara om vad vuxna behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj

Att känna till sina förfäders historia, är att känna sig själv

Huset där Farmor Ruth lät sina tre barn växa upp.

Det är bra att kunna sina förfäders historia och veta hur de som gått före levt sina liv. Vi har alltid haft en tradition i vår familj av att ta hand om våra gamla, men också att hålla berättelserna vid liv om förfädernas vedermödor. Tänker lite på min gammelfarmor (min mammas farmor) – Ruth. När hon var liten hade de det ganska knapert och leksaker hade man bara några få.

Min gammelfarmor, som vi alltid kallade Farmor Ruth, hade en väldigt enkel docka att leka med som liten. Den hade ett tyghuvud och en tygkropp. Men Farmor Ruths mamma och pappa sparade undan pengar och köpte sedan ett porslinshuvud till hennes docka och tyghuvudet byttes ut mot ett porslinshuvud. Farmor Ruth var överlycklig över sin ”nya” docka. Strålande glad sprang hon ut med dockan för att visa den för sin bästa kompis. Hennes vän tog dockan och vände och vred på den lite och sedan sa det bara poff, så hade hon slagit dockans huvud i en sten. Huvudet gick i tusen bitar. Den sorgen…

Farmor Ruth fick aldrig något nytt dockhuvud, eftersom de inte hade råd och ända fram till sin död berättade hon om hur ledsen hon var över den här händelsen. Det var nog en skam också över att föräldrarna sparat pengar för hennes skull och så förstördes gåvan direkt. Missunnsamhet är en ganska hemsk känsla och kanske var det den känslan som fick hennes vän att agera som hon gjorde. Tänk om vännen istället hade kunnat glädjas med min gammelfarmor över den fina gåvan.

Jag har försökt att vägleda mina egna barn i att inte vara missunnsamma. Om de vill ha något, så har jag uppmuntrat dem att spara pengar till det, arbeta hårt i skolan för att få ett bra jobb och kunna köpa sig saker de önskar som vuxna. Man får vara avundsjuk, men aldrig missunnsam har varit det motto jag präntat in i dem.

När Farmor Ruth var 12 år ramlade hennes pappa, som var plåtslagare, ner från det hustak han arbetade på. Han dog direkt. Mamman blev ensam med fem barn och Farmor Ruth som var äldst fick hoppa av skolan och börja arbeta i en fabrik för att bidra till familjens uppehälle. Hon sparade undan pengar och för sin första lön köpte hon en liten porslinsfigur till sin mamma som finns kvar i familjens ägo än idag. Hon jobbade hårt hela livet, gifte sig med Enok, bosatte sig på Lidingö och fick tre barn. Hennes mellanson slogs mot ryssarna i Finska vinterkriget, eftersom ”Finlands sak var vår” och det var hon väldigt stolt över.

Mellansonen tävlade också i biltävlingar och blev ganska känd när det begav sig, då han ofta vann. Hennes dotter reste till Paris, gifte sig med en fransman och fick ett fantastiskt liv. Vid 65 års ålder gick dottern i pension från sitt arbete som chef på Pierre Robert (kosmetikaföretag) och framlevde sina dagar med maken växelvis i Nice och Paris. Min morfar, Farmor Ruths förstfödda barn, gick tyvärr bort redan vid 41 års ålder och hon var mycket sorgsen över att förlora honom så tidigt. Bara några år efter sonens bortgång gick hennes make bort i en stroke, så livet hade verkligen sina utmaningar för henne.

Ett liv och ett människoöde sammanfattat i några korta rader, när det finns så mycket att berätta. Vi var och besökte Farmor Ruth varje vecka när jag var barn. När vi sprang uppför trapporna till hennes lägenhet, så stod hon alltid redan i den öppna dörren med armarna utsträckta. Hennes långa hår var alltid samlat i en knut bak i nacken och hon hade alltid olika små förkläden på sig. Hon var inte så kramig av sig har mamma berättat, men när vi barn kom dit så fick vi alltid riktiga bamsekramar. Och så självklart julmust. Hon bjöd alltid på julmust och danska bröstkarameller. När jag var tio år så gick hon bort i en ålder av 91 år, men hon var väldigt viktig för mig.

Att ge sina barn deras historia och berätta om förfäderna är en gåva, anser jag. En gåva som ger barnen en bättre förståelse för livet, dess utmaningar men också all glädje som en nära relation till familjen kan ge.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Forskning om vad små behöver har stuvats undan

Foto: Pixabay

Han är nio månader. Den lilla kroppen strävar så efter att erövra nya färdigheter. Han vill stå och han vill gå. De små händerna grabbar tag i stöd så han kan häva sig upp. Sedan vill han inte sitta ner igen när han väl lyckats dra sig upp i stående. Lära-gå-vagnen har fått tunga böcker för att ge stabilitet och han trampar på och föser den framför sig. Ibland ramlar han nästan när farten blir för hög och man ser hur rädslan blixtrar till i ansiktet. Skräcken att falla. Men han fortsätter, han är programmerad att erövra nya färdigheter och här och just nu så är det kampen för att lära sig gå som överskuggar allt.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut om vi plötsligt fick politiker som började mata ut att förskola från sex månader är det bästa för alla barn. Då skulle de ju tas om hand av utbildad personal och ha tillgång till undervisning och en läroplan. Vad skulle det stå i Läroplanen för en liten som är nio månader? Digitaliseringen i förskolan som MP och S införde skulle garanterat vara ett inslag. För tänk så mycket de lär sig via sina paddor och det är ju inte bara ett planlöst lekande, här har pedagogerna tänkt ut vad liten ska sitta och lära sig vid paddan för dagen. Det skulle inte dröja länge förrän tidningarna började skriva om att små tiomånaders redan kan färgerna efter sitt användande av paddan. Vilken fördel och vad duktiga de ska bli sedan i skolan när de får lära sig så mycket så tidigt på sin padda, eller hur?

Vad man dessvärre missar är att en liten niomånaders inte är i den utvecklingsfasen att färger och lärande på padda är aktuellt. Här sker istället en enorm utveckling av barnets hjärna där nya nervtrådar kopplas ihop i en rasande fart och dessa kopplingar bygger på ”use it or lose it”. Det är därför Lilleman kämpar nu med att häva sig upp och med att gå med sin lära-gå-vagn. Det är vad han behöver, men om makten får för sig att mammor och pappor ska ut i arbete ännu tidigare, så kommer budskapet till föräldrar förändras och anpassas för att styra dem att lämna ifrån sig barnen ännu tidigare än idag. Det är lite skrämmande att tänka på.

Det är också skrämmande att tänka på hur det skulle påverka alla små spädbarn i deras utveckling. Redan idag kan vi se att något inte är riktigt bra kring hur vi låter barn växa upp i vårt land. Barn och ungdomar mår inte bra. De medicineras i allt större utsträckning med antidepressiva och sömnmedel och den psykiska ohälsan bara ökar. Men inte någon vågar lyfta vad det kan bero på egentligen. Inte någon vågar lyfta att en orsak kan vara att små barn faktiskt inte får det de behöver under sina första år i livet, de får något annat – en slags konstgjord verklighet där små ettåringar ses som elever i en skola. Där man stuvat undan forskning om hur stora barngrupper, långa dagar och stress faktiskt kan skada många barn.

Mellan ett- till två års ålder sker den absolut största tillväxten av barnets hjärna. Det små barn behöver i den åldern är framförallt en trygg hamn från vilken de kan upptäcka världen. Allt precis allt är ju så spännande, både att erövra egna färdigheter men också att få vara med där ute i det riktiga livet i olika miljöer och träffa människor i olika åldrar och lära sig hur allt fungerar, samtidigt som barnet får närhet, kärlek, trygg anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som vägleder barnet.

Föräldrar idag har många gånger förlorat sin tro på att de duger, för det är ju vad de får höra hela tiden. Men alla ni fantastiska föräldrar där ute – kom ihåg några saker:
1. Det era barn vill mest av allt är att vara med er.
2. Tids nog ska alla små barn få gå i skolan många, många år – men under de första åren är det så mycket annat som ska komma på plats, som den viktiga inre arbetsmodellen som barnet ska skapa och som hela livet sedan ska ge vägledning hur barnet ska möta livets utmaningar. Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna.
3. Paddor och datorspel är ett gift för barnets hjärna (och för oss vuxna). Det skapar ett beroende som man definitivt ska vara försiktig med. Låt barnet få använda sin kropp och sin fantasi i leken i större utsträckning istället. Rörelse befriar barnet från stresshormoner och ökar det fysiska och psykiska välbefinnandet.
4. Och kom ihåg att du duger. Känner du dig osäker, läs in dig på vad små barn behöver och lyft dina tankar och din oro i Hemmaföräldrars nätverk – originalet, så kommer du att få det stöd du behöver 🙂

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlekens roll: Hur känslomässig närhet formar barnets hjärna

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökar

Antidepressiva till barn fortsätter öka

Rekordökning av sömnmedel till barn

Ta reda på hur dagens förskola påverkar barnen på lång sik
t