Publicerad i anknytning, balans mellan familj och arbete

Skammens rodnad på mina kinder – jag har gjort bort mig igen

Foto: Pixabay

Jag gillar Malin Wollin krönikör på Aftonbladet. Hon skriver jordnära, hon har poänger. Vissa krönikor känns helt främmande, men vissa slår an. Då är det kul att skicka vidare, bygga på med fler tankar och inspirera andra. Nu senast skriver hon om det här med ålder. Hur vi slappnar av ju äldre vi blir. Vi skäms inte längre och oroar oss över småsaker. Hon vill dela, hon vill få fler yngre att fokusera på det som är viktigt och strunta i småsakerna, så tolkar jag texten. Och precis så är det. Ångesten, oron över små pinsamheter i vardagen minskar och försvinner, ju äldre vi blir.

Kan man då berätta det här vidare och få människor att förstå var fokus bör ligga för att få ett bra välmående? Jag tror det är svårt. Minns hur en kompis i skolan glatt brukade säga: ”Vad gör det om 100 år…”. Ja, vad gör det tänkte jag. Då är vi alla döda. Men det gick liksom ändå inte att slå bort om man gjort något pinsamt. Tänker på skammens rodnad på mina kinder när läraren ställde en fråga som jag missförstod och jag svarade helt fel. En lång felaktig utläggning dessutom. Jag menar, jag minns det ju fortfarande, men jag skäms inte längre. Det är inte stort längre, men det var det då.

Att vara ung är att leva i känslan av att stå i ett ständigt strålkastarljus med tio kameror som följer allt du gör. Det är känslan. Den är obehaglig. Du känner dig granskad, alla ser dig. Fokus på de små sakerna och så starka känslor av ångest och obehag. Nej, vi kan inte med ord få bort fokus på de små och egentligen obetydliga sakerna, för att öka välmåendet. Det kan endast ålder och visdom. Men det finns en mycket bra sak vi som har livserfarenhet kan göra. Vi kan dela med oss och vi kan ge våra barn tid, vara deras trygga hamn, finnas där och fånga upp deras starka känslor och berätta att vi upplevt samma sak. Vi kan hjälpa barnen reflektera och sortera känslor och upplevelser. Vi kan vara ett stöd åt våra barn och finnas där för dem. De kanske slår bort det vi säger, de kanske ger sken av att inte lyssna – men jag lovar det lindrar, att få reflektera.

Jag pratar ofta om behovet av reflektion, om tid att förstå livet och vad som är viktigt, att stanna upp, innan man rusar vidare. Min kära far var expert på det här, att finnas där när man ville prata. Det var en helt ovärderlig trygghet. Det han gav har jag i min tur gett vidare till mina egna barn. Tid för barn, balans mellan familj och arbete. Tid för reflektion, tid att diskutera och prata om livet, att värdera vad som är viktigt egentligen (olika för alla, jag kan inte lägga en värdering i mina barns val, men jag kan reflektera tillsammans med dem och ge dem stöd i att följa sin magkänsla och sina drömmar).

Det går inte att säga till någon med svår ångest att det blir bättre. Det går inte att medicinera bort känslan (bara tillfälligt), men det går att arbeta sig igenom. Det går att prata, reflektera, gråta, sörja – och det är ett arbete som byggs över tid, från det barnen är små – genom hela deras uppväxt. Ett ständigt pågående arbete genom barnens alla utvecklingsfaser. Att finnas där för sina barn, att ge dem den tiden – det är nog en förälders allra viktigaste uppgift. Och det börjar med anknytningen, den är själva grunden. En bra anknytning är guld värd för barnens framtida mående.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hemmaföräldrars egen tidning – om anknytning

Hemmaföräldrarpodden: Den livsviktiga anknytningen

Anknytning: Hur kärlek formar barnets hjärna

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar viktig forskning om anknytning