I USA planerar man nu stora förändringar i familjepolitiken genom sin ”American Rescue Plan”. Man vill ensidigt erbjuda ”en universell barnomsorg”, utan att fundera över fler alternativ. En som är oroad är Erica Komisar, psykoanalytiker, föräldraexpert och författare till ”Being There: Why Prioritizing Motherhood in the First Three Years Matters.” Hon pratar om Sverige som ett varnande exempel på hur dåliga förskolor kan bli resultatet av en för ensidig familjepolitik och för lite valfrihet. I USA vill också en majoritet av föräldrarna vara hemma längre, så den nya ensidiga familjepolitiken som de styrande tänker lansera, saknar stöd.
Översättning: Madeleine Lidman (all rights reserved)
De flesta familjerna ser hemmaförälderskapet som det perfekta arrangemanget för att uppfostra barn, och en majoritet av alla amerikaner som är i den ålder man oftast skaffar barn, föredrar ekonomiskt stöd istället för subventionerad barnomsorg, enligt en nyligen genomförd nationell undersökning. Dessutom bekräftar årtionden av psykologisk forskning och min egen personliga erfarenhet under 30 år som psykoterapeut, att institutionaliserad barnomsorg är ett mindre idealiskt alternativ för mycket små barn under deras formativa utvecklingsår.
Trots detta lägger den nyligen godkända American Rescue Plan grunden för en permanent prioritering av statligt sponsrad institutionsomsorg, istället för ekonomiskt bistånd till familjer. Forskaren Katharine B. Stevens vid American Enterprise Institute, hävdar helt korrekt att medlen som tillhandahålls med den här planen ”inte riktas mot varken den som tar hand om barnen, eller familjerna som verkligen kämpar, utan den gynnar välbärgade familjer på ett oproportionerligt sätt och syftar till att skapa nya statliga institutioner som har fokus på barnomsorg, snarare än familjer och deras barn.” Planen ger faktiskt barnomsorgsindustrin mer pengar än någonsin tidigare, men det gör det inte lättare för föräldrar att stanna hemma för att uppfostra sina barn under de första åren (trots några fördelaktiga skattejusteringar).
Planen med ”en universell barnomsorg”, populariserad av senator Elizabeth Warren år 2019, förespråkar statligt sponsrad barnomsorg för barn upp till fem år. Liksom American Rescue Plan, subventionerar den här sortens förslag barnomsorgsindustrin, snarare än ger stöd direkt till nya föräldrar. Istället för att göra det lättare för en förälder att stanna hemma gör dessa planer det lättare att snabbt gå tillbaka till jobbet efter förlossningen, trots att de flesta föräldrarna inte vill detta och det är ohälsosamt för barnen.
Skulle det inte vara bättre att ge ett stöd som hjälper föräldrar att stanna hemma de första åren, eftersom det är vad föräldrar vill ha och vad barnen behöver?
Det är tydligt att förskola inte är en idealisk miljö för barn i åldrarna noll till tre år. Under dessa tidiga år behöver barn en primär vårdgivare som är konsekvent, fokuserad på deras emotionella behov och som både kan skydda dem från stressens påverkan och lindra deras nöd. Om barn tvingas skilja sig från sin huvudsakliga källa till känslomässig trygghet för tidigt och placeras i en relativt kaotisk och överstimulerande förskolemiljö, blir de stressade. Bland annat är psykologisk stress förknippad med förhöjda kortisolnivåer, anknytningsstörningar och andra beteendeproblem.
I min praktik ser jag många föräldrar som kämpar med sina barns känslomässiga dysreglering, efter att deras barn har utsatts för mycket stress i gruppvårdsituationer där personalen är underbemannad, med för många barn och för få pedagoger. Barn som separeras från sina föräldrar innan de har utvecklat en djup känsla av känslomässig trygghet, kommer urskillningslöst söka omsorg från främlingar, vilket inte är normalt och ofta ett tecken på en anknytningsstörning. De kan också visa tecken på rädsla eller ointresse när de interagerar med vuxna och slutligen kan de visa tecken på aggression. Flykt- eller kampsituationer är vårt instinktiva evolutionära sätt att skydda oss själva i stressiga och hotande situationer. Alla dessa reaktioner är tecken på stress hos barn.
Om vi ska göra förskolan till ett hälsosammare alternativ för familjer, måste den uppfylla vissa kriterier. Dessa förhållanden inkluderar ett 1-till-1-förhållande mellan pedagog och barn under det första året så att pedagogen kan bli en alternativ anknytningsperson och med ett förhållande av högst tre barn på en pedagog, mellan 2 och 3 års ålder. Regelbundenheten i omvårdnaden är också avgörande: barnet bör tas om hand av samma person varje dag och slippa ersättare som dyker upp i sista minuten. Dessutom bör pedagogerna få utbildning i hur man bäst hanterar anknytning, separation och de känslomässiga krav som är viktiga för barns utveckling.
Förespråkare av ”en universell barnomsorg”, försäkrar skeptikerna om att allt kommer att gå bra eftersom alternativ sponsrade av regeringen när det gäller barnomsorg, kommer vara ”högkvalitativa” och uppfylla beskriven standard. Men en sådan hög standard är en chansning för statligt finansierade program. I Sverige, en nation med en ”högkvalitativ” subventionerad förskola, kan en grupp på 17 barn under tre års ålder, ha endast två vuxna pedagoger under flera timmar av dagen. Deras förskolor är så katastrofala och överfulla att pedagogerna ofta är stressade och sjuka, vilket ofta leder till att barnen jongleras runt mellan olika pedagoger.
Istället för att arbeta för ”en universell förskola”, bör vi förespråka andra alternativ av statligt stöd, som betald föräldaledighet för mammor eller den primära vårdaren, så de kan stanna hos sina barn det första året, utan att behöva känna ekonomisk stress att lämna sina utsatta barn och gå till jobbet. Ett annat alternativ är att förse familjer med ett stipendium för omvårdnaden (tillhandahålls genom en vårdgivare eller socialförsäkringsskatt), som kan användas för att göra det möjligt för mamman att stanna hemma längre, eller för att anställa en familjemedlem, en ensam surrogatvårdare, eller även en delad vårdgivare med en annan familj (känsliga och empatiska barnvakter är mycket bättre än gruppbaserad omsorg för barn under 3 år). Ett tredje alternativ är att ge skattelättnader till företag för att erbjuda deltids- och flexibla arbetsscheman till föräldrar som är primära vårdgivare, så att de kan spendera så mycket tid som möjligt med sina barn under de första tre åren.
Som Katharine Stevens sorgset säger: ”Det kommer att få oönskade konsekvenser för barns psykiska hälsa om vi genomför ”en universell barnomsorg” i vårt land och ingen ifrågasätter egentligen hur detta kommer påverka barnen.” Det kommer faktiskt bli många oönskade konsekvenser för barns långsiktiga psykiska hälsa om vi går vidare på vägen mot institutionell barnomsorg, utan att överväga andra alternativ för statligt och privat stöd. Istället för att fråga hur man får ut fler kvinnor i arbete så snabbt som möjligt efter förlossningen, bör vi fundera på hur vi kan se till att mammor eller de primära vårdgivarna och deras barn kan stanna hemma längre för att säkerställa våra barns emotionella välbefinnande och psykiska hälsa i kommande generationer framåt.
Erica Komisar, LCSW är en psykoanalytiker, föräldraexpert och författare till ”Being There: Why Prioritizing Motherhood in the First Three Years Matters”. Ms. Komisar är bidragande redaktör vid Institutet för familjestudier
Läs också:
Amerikanska föräldrar föredrar direktstöd, istället för subventionerad barnomsorg
Hemmaföräldrars blogg 