Publicerad i familjepolitik, tid för barn

Familjepolitiken ska bygga på små barns behov

Familjepolitiken har stuvats undan i vårt land då allt fokus handlar om vad staten behöver. Och staten vill rädda välfärden genom att låta de som redan arbetar – arbeta ännu mer och riktar blicken främst mot barnfamiljerna. De som kommer i kläm är barnen.

Självklart måste människor arbeta och betala skatt för att vi ska få in pengar till välfärden. Men frågan är väl hur mycket det är rimligt att vi ska tvingas arbeta under småbarnsåren? Familjer är olika, barn är olika. Vad säger att just småbarnsföräldrar måste arbeta som mest när barnen behöver dem som mest?

I Sverige styrs föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det gör att många barn har fler timmar i förskolan än föräldrarna har på arbetet. 50-60-timmars veckor är inte ovanliga. Tid i en barnomsorg som ofta innebär stora barngrupper, stress, buller och för lite personal. En miljö som fungerar för vissa barn, men för många så fungerar den mindre bra.

Vi vet från forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi vad små barn behöver och sedan är det lätt att jämföra med vad de får under sina första år med dagens barnomsorg. Forskning från Norge visar på många risker med stora barngrupper i förskolan, långa dagar och miljön i sig. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, vilket borde vara prioritet ett med tanke på att så många små barn går i förskola från tidig ålder. Den forskningen borde så klart även ligga till grund för hur förskolan utformas.

Sedan det viktigaste av allt. Vi har bara ett liv. För många är det stort att få barn och magkänslan gör ofta att föräldrar vill välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men den politiska styrningen blir allt hårdare och den sista resten av valfrihet är snart borta. Den här hösten har förslagen om att införa skolplikt från tre år, två år och fem år duggat tätt, samtidigt som regeringen vill införa etableringsstopp för pedagogisk omsorg och försämra föräldraförsäkringen. Inför förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder och även två års ålder, samlade Föräldraupproret in över 25 000 namnunderskrifter. Föräldraupprorets nystartade namninsamlingen mot obligatorisk förskola från fem års ålder, har på bara några veckor samlat in över 4 000 namnunderskrifter. Det är en tydlig signal till makten.

Mitt i alla protester mot ännu mer inskränkningar i valfriheten, finns det partier som inte har någon familjepolitik över huvud taget. Sedan makarna Myrdal drog upp riktlinjerna för familjepolitiken har ett statligt övertagande av barnen så tidigt som möjligt länge varit vänsterns stora dröm. Traditionellt sett har de borgerliga partierna stått upp för valfriheten och friheten för människor att välja hur de vill leva sina liv. Under Fredrik Reinfeldt fasades dock familjepolitiken ut hos moderaterna och de anslöt sig till samma linje som S, V och MP, som sedan länge plockat bort allt om familjepolitik med målet att införa en enda barnomsorgsmodell för alla barn: förskola från ett års ålder.

Inför nästa val är det dock dags att göra något. Det är dags för en tydlig skiljelinje mellan vänster- och högerpolitik och då måste även M ta tillbaka familjepolitiken och presentera förslag som stöttar familjer, inte styr dem.

Några självklara saker en borgerlig familjepolitik borde innehålla är:


1. Alla kommuner ska erbjuda olika barnomsorgsalternativ som förskola, pedagogisk omsorg i form av familjedaghem och flerfamiljssystem samt underlätta för föräldrar att välja hemmaomsorg, genom att erbjuda öppen förskola fram till skolstart.

2. För att kunna välja att stanna hemma längre, bör den som är hemma även få sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad.

3. Det måste bli möjligt att pensionsspara utan att alla pengar försvinner i skatt. Den som arbetar utanför hemmet borde kunna skriva över mer av sina intjänade pensionspoäng (än man kan idag) på den som har hemmaomsorg.

4. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad och tvångskvoteringen av dagar ska tas bort, så att föräldrar själva kan fördela dagarna efter behov för att pussla ihop en bra lösning.

5. Vi ska inte sänka skolplikten varken till fem, fyra, tre, två eller ett års ålder. Föräldrar måste få välja själva under de första viktiga åren. Stötta hellre nyanlända och föräldrar i invandrartäta områden genom att erbjuda öppen förskola med riktad verksamhet och lär av Solnamodellen hur man får människor i arbete genom stöttande åtgärder.

Det är några förslag, men det finns säkert många fler, som skulle kunna underlätta för föräldrar att hitta en bra balans.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Stressade förskolebarn riskerar att stressas för livet

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan


Publicerad i föräldraskap, psykisk ohälsa

Hur överlever man corona rent psykiskt?

Foto: Pixabay

Hur lite visste vi inte för ett år sedan vad 2020 skulle bära med sig? Själv var jag mitt uppe i en stor sorg för ett år sedan, då min pappa gått bort. 2020 som väntade runt hörnet var något jag längtade efter, för tanken var att med tiden skulle sorgen klinga av och livet återgå mer till det normala.

Många har förlorat sina nära och kära sedan corona började spridas okontrollerat i vårt land, många har inte fått ta farväl, många lider av att veta att deras älskade äldre aldrig fick en chans – de fick inte ens syrgas, utan fasades ut. Vad är ett liv värt i Sverige? Inte mycket om du är äldre. Sådana upplevelser blir ett minitrauma. Vi har ju lärt oss att vi ska lita på Staten, att vi ska bli omhändertagna. Chocken och sorgen för många att upptäcka att det inte ser ut så, måste ha varit stor. Chocken att man måste agera själv, att staten inte alls vara att lita på har nog satt sig djupt. Samtidigt ser vi hur välfärden krackelerar, livet förändras, livsstilen blir annorlunda och råden som matas ut hur vi ska leva och agera under pandemin, är både motsägelsefulla och varierar från vecka till vecka. För många känns det nog som att de hamnat i the twilight zone.

Så vad gör man? När ingen har svaret på de existentiella frågor som dyker upp? När lindringen över all oro man känner uteblir? Hur håller man modet uppe och undviker att drabbas psykiskt på ett negativt sätt?

Jag tänker som så att all den där oron får man stoppa undan för att axla rollen av att var den där trygga hamnen för sina barn, som man själv längtar efter men inte kan få. Barnen litar till oss nu, de litar på vår vägledning och att vi kan förklara det som sker och ta ut en riktning. Det är väl helt enkelt det vi får göra. Se till att vardagslivet rullar på, sätta guldkant på tillvaron, njuta av det lilla livet, hitta en mening i gemenskapen i familjen och satsa allt på att ge våra barn bra dagar. Gör vi det så lättar oron även för oss. Vi får ett uppdrag, en mening.

För den som är mitt uppe i en kris är det så klart svårare, för den som verkligen tröttnat på alla restriktioner och det instängda livet likaså. Men det är nog samma sak även där att lägga fokus på att fylla dagarna med mening, hantera det svåra och be om hjälp. Prata med andra om det som känns svårt, reflektera, be om stöd av andra vuxna. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tillhör du dem som känner att allt ändå rullar på, se dig omkring och stäm av lite om det finns någon som behöver lite stöd. Någon som har det tuffare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Dag läggs till dag och även det här året kommer att passera. Vi kommer få med oss många nya erfarenheter om hur livet går sina egna vägar, att inget är utstakat och säkert. Det kan låta eländigt men också ge en annan syn på livet, där man uppskattar saker på ett annat sätt den dag allt mer återgår till det normala.

”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”


Ibland får jag höra av lite mindre vänligt sinnande människor: ”Vem tror hon att hon är den där Madeleine Lidman? Någon jävla guru va!”. Nej, jag tror inte något speciellt om mig själv. Jag är en vanlig mamma som vill hjälpa till om jag kan. En mamma som börjar bli lite till åren och som också levt ett antal år på vår jord och mött både motgångar och medvind. Saker som ger erfarenhet och som jag tänker att jag kan dela med mig av för att underlätta för någon annan.

Det jag vet helt säkert är hur mycket vi människor behöver varandra och hur skönt det ibland kan vara att stämma av med de som är äldre, att stanna upp och reflektera, att få råd och stöd och slippa uppfinna hjulet på nytt. Kan mina rader hjälpa någon blir jag glad och om inte så kan man läsa vidare och hitta stöd någon annanstans. Jag såg ett ordspråk som delades där det stod att ”vissa går före och kämpar för förändring – andra går efter och kritiserar.” Och lite så är det, att det alltid är lättare att kritisera vad någon gör, men svårare att göra något själv. Men hur svårt det än är att dela sina tankar i en tid av svårigheter – så vill jag ändå försöka.

Summan av kardemumman är att vi i en svårt tid har ett viktigt uppdrag som föräldrar – och det är att vara våra barns trygga hamn, få livet att rulla på och finnas där och försöka stilla deras oro och säga precis det vi helst av allt själva vill höra: Allt kommer att bli bra 🙂

Så fortsätt kämpa alla fina hemmaföräldrar (och alla andra föräldrar också så klart) och känns det jobbigt, skriv i Hemmaföräldrars nätverks Facebook-grupp ni som är medlemmar. Ni kan skriva anonymt. Sätt ord på era känslor och be om stöd. Du är inte ensam. Vi tillsammans är över 4 000 föräldrar som finns där och vi hjälps åt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i familjepolitik, förskola

Självklart ska små barn till föräldralediga vara hemma från förskolan under jullovet

Foto: Pixabay

En gång i tiden såg Alva Myrdal små barn springa omkring själva på gatorna, när deras mammor arbetade. Det var en orsak till att daghemmen kom till. Men någonstans på vägen så gick den ursprungligen goda tanken helt fel. Från att barnen skulle erbjudas en trygg plats att vara på när föräldrarna arbetade – så blev daghem, förskola och skola för ettåringar och ett ställe som alla barn SKULLE vara på, för att utvecklas ”normalt”.

ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder

Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi berättade på ett seminarium att hon ser flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent: ”Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån”.

För några år sedan gick debattens vågor höga när vissa kommuner var tvungna att införa rätt till ledighet för vissa barn. Det visade sig nämligen att många barn till föräldralediga aldrig fick vara lediga, trots att familjen saknade särskilda skäl. En del barn fick gå året om alla lov utan någon ledighet. Vuxna har lagstadgad semester, men inte små barn. Ta bara alla de som fick gå hela sommarlovet, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet. En pedagog berättade hur föräldrarna dök upp på förskolan med lillasyskonet och en badring hängande på vagnen: ”Nej, men vad kul, ska ni gå till stranden nu, frågade pedagogen glatt.” Var på föräldrarna svarade: ”Nej vi ska gå hem. Vi har redan varit på stranden.” Det äldre barnet fick alltså tillbringa sommarlovet i förskolan, samtidigt som föräldrarna tog semester med lillasyskonet och njöt av ledigheten.

Några år senare skruvades det till ännu mer när föräldralediga föräldrar, utan särskilda skäl, började kräva ”rätt” till 40-60 timmar i förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de var hemma med bebis. Socialdemokraterna i Stockholm införde det hela trots massiva protester från bland annat personalen. Men personalen kördes över. Idag är det tack och lov borttaget sedan S förlorade makten i Stockholm.

Föräldern/föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Det finns inte något ett barn vill hellre än att vara med sin familj. Det är något som många föräldrar missat när förskolan hyllas och lyfts fram som det enda stället ett barn kan utvecklas på. Det här blir nu extra märkbart igen under den pandemi vi befinner oss i, som nu är riktigt allvarlig. Flera kommuner går nu ut och vädjar till föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa, att inte lämna barnen i förskolan under jullovet när stora delar av personalen är sjuka och några få ska klara av arbetet när det inte går att få fram vikarier.

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”

”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”, säger en del föräldrar och glömmer hur starkt subventionerad en förskoleplats är. Om den faktiska kostnaden är cirka 12 000 kronor per månad och barn, så betalar föräldern bara en bråkdel. Och var finns omtanken och medkänslan med personalen. Det är ju ofta väldigt stora ord från förskoleföräldrar: ”Ni är våra superhjältar”, men när det kommer till handling så märks det hur lite personalen betyder, egentligen.

Det är också så anmärkningsvärt att vi i Sverige har ett system där man subventionerar föräldrar som lämnar bort sina barn med över 100 000 kronor per år från vår gemensamma skattekaka, samtidigt som den som själv ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor.

Vi måste börja prata om vad små barn behöver och om hur viktiga föräldrar är för sina barn. Vi måste också börja hushålla med skattebetalarnas pengar. Vi lever i en pandemi, något som får stora konsekvenser för Sveriges ekonomi. Självklart ska inte föräldrar utan särskilda skäl kunna lämna in sina barn till förskolan på skattebetalarnas bekostnad under jullovet i det läget, samtidigt som personalen körs över och knäcks. Och om de absolut vill, så visst – men då bör kommunerna kunna skicka en förskottsfaktura à 12 000 kronor. Någonting säger mig att det där trängande behovet skulle upphöra snabbt då.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Håll barnen hemma vid jul

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar