Publicerad i förskola

Långa dagar i förskola ger fler beteendeproblem

Förskola kan kanske skada ditt barn. Men du behöver inte bli uppskrämd riktigt än. Men när flera forskare funnit att gruppbaserad omsorg i späda år gör barn mer aggressiva, då bör vi nog ändå ta en diskussion om det hela.

Madeleine Bunting

The Guardian, 4 april 2007

Att lämna sitt barn på förskola är numera helt normalt i England. Under det sista årtiondet har detta blivit den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet i vårt land, med nästan dubbelt så många barn på förskola som hos dagmammor. Man beräknar att för mer än 800 000 barn i England upp till fyra år är i gruppbaserad omsorg idag, åtminstone en del av dagen. Det är nära en tredjedel av den här åldersgruppen.

Samtidigt har flera studier i olika länder rapporterat likartade slutsatser, nämligen att gruppbaserad omsorg av barn har långvariga negativa följder. Detta är inte något man gärna läser som förälder. Men nu har det återigen blivit uppenbart att det är så. I USA har man, i den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie av hur gruppbaserad omsorg påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i gruppbaserad omsorg, till exempel i förskola, tiden innan skolstart, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern och att det fortfarande är märkbart även hos tolvåringar. Det verkligt oroande i den här undersökningen är att de negativa följderna sitter i så länge.

Ju mer tid ett barn har varit i gruppbaserad omsorg, mer än 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att barnets beteende i skolan är störande. Även om omsorgen varit av god kvalitet, märks det tydligt. Det är fråga om en liten men påtaglig skillnad. Det forskarna varnar för är inte att några kommer växa upp till ”yxmördare eller våldtäktsmän”, med det handlar om miljoner barn som blir mer besvärliga i skolan än de skulle ha varit annars.

Bland de stora och verkligt svåra frågorna är alltså denna: Har förhållandet att allt fler barn tagits omhand på förskola lett till sociala problem, till exempel när lärare nu rapporterar om sämre beteende i klassrummet, eller att mobbingen ökar? En annan oroande fråga är om det här kan ha haft en påverkan, när mentala problem blivit vanligare bland tonåringar både här och i USA.

Kommande avsnitt av detta forskningsprojekt från US National Institute of Child Health and Human Development (NICHD) ska följa barnen upp i gymnasieåldern och då visa om de får en besvärligare period även där.

All forskning på senare år har pekat i samma riktning. Den ovan refererade delstudien från NICHD har sedan 1991 följt 1 300 barn. I en engelsk statlig undersökning som följt barn från treårsåldern upp till sju års ålder, har man dragit likartade slutsatser. Förra året kunde Penelope Leach lägga fram en undersökning vid Oxfords universitet som även den visar att det är något med gruppbaserad omvårdnad som gör att barnen får fler beteendestörningar längre fram i livet.

Undersökningen vid NICHD visar också att hög kvalitet i förskolan inte, som många hävdat, förbättrar barnets studieresultat. När barnet blivit tolv år har nästan alla kunskapsmässiga fördelar av tiden i förskolan försvunnit, trots att de fanns när barnet var yngre. Det finns ett undantag från detta – en bra förskolemiljö leder till bättre ordförråd hos tolvåringen.

Även om barnet lämnas över till andra former av barnomsorg utanför hemmet kan det få negativa effekter de första åren. Men de försvinner med tiden. Så är dock inte fallet om barnet går i förskola. Det tycks vara något speciellt med gruppbaserad barnomsorg. Det är inte fråga om sämre vårdkvalitet: forskarna har beaktat den möjligheten. Inte heller är det föräldrarnas omvårdnad. Man skulle ju kunna tänka sig att stressade trötta föräldrar hämtar upp barnen på väg från arbetet – men undersökningen har tagit hänsyn även till den möjligheten.

Då finns det två möjliga förklaringar kvar, även om båda kräver fortsatt forskning. För det första kan det handla om den gruppdynamik som uppkommer när små barn ska vara tillsammans: en sorts stridslysten ta-för-sig-inställning, som om den inte bemöts korrekt resulterar i större aggressivitet under hela barndomen.

En annan möjlighet är att gruppbaserad omvårdnad i sig är stressande, så att barnens kortisolnivåer blir högre.

Det finns inte någon anledning till panik. Det finns utan tvivel positiva effekter också, till exempel när ett barn inte längre behöver leva i stor fattigdom, eftersom barnet ensamstående mamma kan arbeta när hon har barnomsorg. Fördelarna är då säkerligen större än alla risker med förskolan.

Vi borde nog få en vapenvila i vad man kallat ”barnomsorgskriget”, så att vi kan få reda ut vilka åtgärder vi bör vidta. Kan det till exempel finnas sätt att undvika de negativa konsekvenserna: kanske mer personal och mindre barngrupper? Kan man göra det mer lönsamt att vara dagbarnvårdare, för att slippa stora barngrupper?  Går det att göra det lättare för föräldrar att vara hemma mer under de första åren?

Hela den här frågan är emotionellt explosiv – den tar tag i hjärterötterna även hos den tryggaste förälder – och forskningen har ofta varit partisk. Hittills har man från politiskt håll alltid hävdat att en ökad kvalitet på förskola räcker för att motverka det som forskningen har kommit fram till – men det är inte hållbart längre. UNICEF listade Storbritannien som sämsta land att vara barn i. Det gav oss ångest att höra det. Men nu behöver vi få en mycket hederligare debatt om barnomsorgen i vårt land.

Fakta

The NICHD Study of Early Child Care and Youth Development

Läs också:

Många risker med långa dagar


Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Personal: Barnen går för långa dagar på förskolan

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem

Ny forskning om förskolan behövs

Publicerad i valfrihet

Betongmakten vill ha en modell, en lösning, en matrix för alla

Foto: Christer (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi är tillbaka i en tid av storskaliga lösningar: One size fits all. Det märks att S är tillbaka vid makten sedan sex år. En modell, en lösning, en matrix för alla samhällsutmaningar. Sedan ska den lilla människan pressas in.

Alla dessa storskaliga lösningar får mig att tänka på ett litet bostadsområde: Hagalund i min hemstad Solna. Där bodde det människor som köpt sig en egen tomt och byggt sig sitt eget lilla hus. De flesta husen byggdes i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Det var snickarglädje och äppelträdgårdar. På 50-talet ansågs området omodernt, många hus hade dass på gården och husen började bli slitna. Men det fanns en väldig sammanhållning och människorna trivdes i sin lilla stadsdel. Samtidigt hade S som suttit vid makten i många år missat att bygga nya bostadsområden, inte bara i Solna utan i hela landet. Ökad invandring och fler som flyttade till städerna krävde fler bostäder. Även i Solna behövdes det fler bostäder. Utan att lyssna in folket och den lilla människan så bestämde socialdemokraterna att hela Hagalunds stadsdel skulle rivas, för att ersättas av stora blåa betongkolosser till hus i jämna rader. Konstnären Olle Olsson, boende i Hagalund, var förtvivlad. Han mådde så dåligt av att se alla hus jämnas med marken att han till slut fick en hjärtinfarkt och dog. Hjärtat brast av sorg. Hans hus skonades och finns kvar än i dag som en bjärt kontrast till de stora kolosserna till hus.

Blev då bra då med nya moderna hus? Det behövdes ju, sa S-politikerna. Och betongmakten visste ju bättre än folket, som kördes över. Nej. Än idag så sörjer Solnaborna sitt gamla Hagalund. Det blev ett själsligt sår hos människor som de som sitter vid makten aldrig kommer att kunna ta in. Sedan de nya husen stod färdiga på 70-talet har det varit ett område med stök, kriminalitet och vantrivsel. När några hus blev bostadsrätter så blev det lite bättre, men området brottas fortfarande med stora problem. Det saknas något, området saknar själ och står som ett monument över hela idéen som socialdemokraterna står för: One size fits all. I det här fallet, en och samma bostad för alla.

Nu har betongmakten span på fler områden. Sedan friskolereformen infördes har vi fått närmare 376 000 elever som går i skolor med en inriktning som barnen och föräldrarna valt. Men då blir det genast problem för betongmakten, för alla väljer ju inte och många elever som nu dessutom kunnat lämna skolor med stök, bråk, misshandel, mobbing och brist på studiero – får ju faktiskt en bättre utbildning än de som blir kvar. De måste ju vara lika för alla: lika dåligt för alla.

Genast kommer det förslag om att ta bort skolpengen (som följer eleven och gör att föräldrar kan välja skola) och stoppa det fria skolvalet. Vi ska ha en skola för alla, en som är lika dålig. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att det inte blir elevflykt finns inte. Tanken att lösa problemen i problemskolor så att de som blir kvar också får studiero finns inte. Lösningen är istället att återbörda de elever som lämnat, då ”rätt mix” av elever är det viktiga. Barnen blir schackpjäser som betongmakten tycker sig har rätt att flytta runt efter behag. Varje individs drömmar och mål i livet, drömmar om en specifik utbildning – är inte intressant. Det viktiga är kollektivet och att ”mixen av barn är rätt”. Att många barn som bara används som dragarbarn och kuddflickor sedan får se sina drömmar gå om intet, är inte viktigt.

Samma sak med valfrihet i barnomsorgen. Förskolekrisen gör att bara dryga 39 procent av alla som arbetar i förskolan är förskollärare. Cirka 300 förskolor har inte någon förskollärare alls, eller en förskollärare som leder arbetet på distans. Det finns ju många duktiga barnskötare, men dagbarnvårdarna har ju fasats ut i snart sett alla kommuner med motiveringen att de inte var utbildade. Så då blir det problematiskt. Stora barngrupper, få personal, stress, buller och en miljö som många gånger är skadlig för barnen – gör att betongmakten börjat sikta in sig på de som valt något annat. (Återigen inte på att lösa krisen i förskolan, utan på att ta bort alternativen). Det första som rök var vårdnadsbidraget – hemmasubventionen som riktade sig till de som hade hemmaomsorg. När det var klart riktade makten sitt öga mot den pedagogiska omsorgen (familjedaghem och flerfamiljsystem). Regeringen tillsatte därför en utredning som visade att den pedagogiska omsorgen måste bort (vissa verksamheter i invandrartäta områden ansågs inte hålla måttet och voilà, då måste all pedagogisk omsorg bort, istället för att man riktade in sig på de som inte ansågs hålla måttet). Nästa steg som väntar runt hörnet är obligatorisk förskola från tre års ålder, något regeringen nu slår ett slag för i sin senaste utredning:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.”

Alla ska det lika dåligt. Ingen ska slippa undan. Hela tiden fokus på att stoppa valfriheten, istället för att lösa problemen i de verksamheter som finns. Samma tänk som med bostadsområdet Hagalund. De hade kunnat renovera området och byggt en trevlig bebyggelse någon annanstans. Men nej. Storskaligt ska det vara – och lika dåligt för alla.

Jag är så innerligt trött på den här boxen som de vill stänga in oss i. Den box som de trycker på oss där det bara finns en enda lösning för alla, en enda modell, en matrix. Det är dags att rösta bort betongmakten och även ställa krav på de som tar över, så att inte de fortsätter på samma spår. Vi behöver politiker som lyssnar på och respekterar den lilla människan. Vi har bara ett liv och vi måste få ha vår valfrihet. Vi ska inte behöva stå ut med att politiker detaljstyr oss och tvingar oss att leva på ett sätt som får oss och våra barn att må dåligt. Det är så självklart. Men ska vi få en förändring, så gäller det att tänka efter noga vad vi röstar på i nästa val. För vi har ett val, vi behöver inte följa med strömmen och rösta på samma sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

Nej till skolplikt från tre års ålder

Regeringens förslag till mer styrning av folket