Publicerad i balans mellan familj och arbete, familjepolitik, föräldraskap

När barnen kommer är det dags att bli vuxen

Foto: Pixabay

När blir man egentligen vuxen? Vissa säger aldrig och lite så är det väl på ett sätt. För så länge föräldrarna är i livet, så är man ju någons barn och för föräldern blir du aldrig riktigt stor. Men ändå kräver föräldraskapet att man växer upp och axlar föräldrarollen den dagen barnen anländer. En tuff omställning för många.

2005 kom Carl Hamiltons bok: Det infantila samhället. Sedan dess har debatten tystnat om problemet med att en del föräldrar inte axlar sin föräldraroll, växer upp och jobbar på att ständigt hitta lösningar för de utmaningar de möter som föräldrar. Men jag skulle vilja lyfta det här igen 15 år efter Carl Hamiltons utgivning av sin bok, för jag ser andra problem på samma samma tema.

Alla dessa bloggar skrivna av framförallt mammor som ständigt klagar på sina hemska barn. Barn som förstör deras liv. Gärna återberättat som en rolig historia med bilder på arga, gråtande barn. De har hamnat i helvetet på jorden och år ut och år in, så fortsätter berättelserna – vart efter barnen blir större. Bara problem – och aldrig några lösningar. Den som tillnärmelsevis skulle våga säga något om deras problemformulering (som jag gör nu): Får genast ett darrande finger pekat mot sig: MAMMASHAMING! Du har väl inte åsikter om vad jag skriver, HAR DU, HAR DU?!!??

Jo, det har jag. Men inte på det sätt ni tror.

För som förälder vet jag precis hur tufft det kan vara att få barn och jag är samtidigt fullt medveten om att vi alla har olika bagage, olika barn och olika förutsättningar. Men jag vill flytta fokus från allt det svåra till: Vad gör jag nu, för att komma vidare, för att få en bättre tillvaro, för att både jag och barnen ska må bra? Hur kommer man vidare när man konstaterat hur tufft allt är?

Det här ständiga ältandet befäster bara bilden av barn som apjobbiga och föräldraskapet som ett lidande utan slut. Jag vill gärna få en mer nyanserad bild, där föräldrar börjar fokusera på att stanna upp och reflektera, söka stöd, få hjälp och hitta utvägar. Agerar man så växer man in i föräldrarollen och utvecklar sitt föräldraskap. Med andra ord, en mer vuxen lösning, istället för en barnslig där man som förälder ständigt gör sig själv till offer. Offerrollen är inte hälsosam, varken för barnen eller de vuxna.

Inte blir det bättre av att läsa Jens Liljestrand skriva om hur jobbigt han tycker det är att behöva ta ut sina pappadagar: Allt är jämmer och elände – ”fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan”. Ärligt talat förstår jag inte inlägget över huvud taget. Han har en privat åsikt om sitt liv och hur jobbigt det är att ha små barn på ålderns höst, men är det verkligen relevant att dela det med allt och alla? Vad ger det liksom? (Mer än att det är trist läsning för hans barn när de blir större). Igenkänning? Säkerligen, men också återigen, han befäster föräldraskapet som ett lidande utan slut. Ett lidande som bara kan lösas genom att barnen lämpas över och blir statens ansvar så fort som möjligt. Men så enkelt är det inte. Staten erbjuder inte någon quick fix. Däremot att axla föräldrarollen, reflektera och hitta lösningar. Förälder är du hela livet och du kommer alltid ha huvudansvaret.

Barn kommer inte med ett facit, livet kommer inte med ett facit. Vi är många gånger så ensamma i vårt föräldraskap, men för att utveckla föräldraskapet, växa in i rollen som förälder – så krävs det tid. Och tid för barn är en no, no i vårt samhälle. Staten har bestämt hur vi ska leva – vi ska springa i ekorrhjulet som mest, när barnen behöver oss som mest. Det är för de allra flesta en omöjlig kombination och får många att gå in i väggen och bli utbrända. Även det en aspekt som gör att jag vill lyfta frågan om hur vi hittar en bättre balans. Jag vill ha ett mer tillåtande samhälle där inte staten bestämmer hur vi ska leva våra liv, utan där vi själva ges möjligheter att pussla ihop den lösning som fungerar för just vår egen familj.

Vi föräldrar behöver varandra, vi behöver tid för reflektion, vi behöver stöd, inspiration och goda råd – och ja, vi behöver också få höra hur jobbigt det kan vara ibland. Men det är dags att flytta fokus till lösningar och inte bara att lyfta det som är jobbigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En ny våg av moderskapsskildringar väcker debatt: ”Ett gnälligt poserande.”


Det infantila samhället: barndomens slut

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Jens Liljestrand om pappaledighet: ”Mina fingrar luktar bajs och jag orkar inte borsta tänderna”

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Författare:

Valfrihetsälskande mamma till tre barn, som arbetat i två decennier med att stötta, inspirera och ge råg i ryggen till föräldrar som vill följa sin magkänsla och välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Driver Hemmaföräldrars nätverk sedan 2001 samt administrerar en FB-grupp med över 4 000 medlemmar samt lokala grupper över hela landet. Opinionsbildar för valfrihet och en ny modern familjepolitik som ska bygga på vad små barn behöver, inte bara vad staten behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.