Publicerad i anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Hemmaomsorg och ifrågasatt? Andas och var diplomatisk

childhood-2935722_640
Foto: Pixabay

Vi är så dåliga i det här landet på att ge föräldrar korrekt fakta och kunskap om vad små barn behöver. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan vi föräldrar ställa krav på en mer flexibel familjepolitik som bygger på barns behov. Vi kan också ställa krav på att barnomsorgen anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win, med andra ord.

.Jag ser en film från The Dodo segla förbi på Facebook. Det är en liten nyfödd elefantunge som kämpar för att komma upp på fötter. I nästan två år har han legat i sin mammas mage. Helt färdigutvecklad och redo att gå direkt efter födseln. Mamman stöttar och lirkar och till slut reser han sig upp och börjar gå. Sedan backar jag bandet i mitt huvud till det lilla människobarnet som föds alldeles för tidigt och är så hjälplöst, eftersom mammans kropp inte klarar att föda fram barnet annars. Ett barn som egentligen skulle behöva tillbringa ytterligare cirka 12 månader i livmodern för att nå den mognad där det kan ta sina första steg. Enligt neurovetenskapen börjar alla däggdjur gå vid samma tidpunkt i hjärnans utveckling.

Tanken svindlar när man inser att människobarnet egentligen skulle födas cirka 12 månader senare än vad det faktiskt gör. Barnet skulle alltså födas vid den tidpunkt som en majoritet av alla barn separeras från sin primära vårdgivare, för att placeras i förskola och bli en ”elev i det livslånga lärandet”. När det gäller andra däggdjur så pratar vi ofta om hur en för tidig separation från den primära vårdgivaren ger en negativ utveckling med mängder av framtida problem. När det gäller homo sapiens har all sådan fakta stuvats undan, för att bättre passa de ideologiska mål som makten har.

Mellan ett till två års ålder sker sedan den absolut största tillväxten av barnets hjärna. För att hjärnan ska utvecklas optimalt behöver flera viktiga bitar finnas på plats. Barnet måste få närhet, kärlek, god omsorg, en trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Om de bitarna inte finns där, så kommer barnets hjärna inte utvecklas som den ska. En skadad hjärna kan man inte fixa till i efterhand, det är därför de första åren år så viktiga.

Vi vet redan idag från forskning att barn som gråter och inte blir tröstade som små, riskerar att få skador som påverkar dem negativt när de är vuxna. Något som borde få alla varningsklockor att ringa med tanke på hur otroligt svårt det är många gånger för personalen i förskolan att trösta alla små som bryter ihop när de lämnas av föräldern. Det blir ännu värre när man vet att de allra flesta föräldrar får rådet att bara gå: ”Det är du som gör ditt barn osäkert. Barnet märker att du är orolig”. Om kunskapen fanns om anknytning skulle det här inte ske. Att bli lämnad av sin primära anknytningsperson är nämligen något av det mest skrämmande ett litet barn kan vara med om.

Varför har då föräldrar så lite kunskap om vad små barn behöver? En förälder skrev nyligen i Hallands Nyheter och berättade hur ifrågasatt hon blir när hon har hemmaomsorg till sitt barn:

”– Va, ska han inte vara på förskola?
– Ska ni vara hemma?
– Blir inte det jobbigt?
– Hur ska ni kunna stimulera honom?
– Kommer han inte att hamna efter?

Orsaken till att så många föräldrar har så lite kunskap om vad små barn behöver, beror på att vi inte har några oberoende myndigheter som på ett seriöst sätt delar den forskning som finns om små barns behov. Myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten är politiskt styrda och matar ut den propaganda makten bestämt att föräldrar ska få ta del av. Då agerar föräldrar som makten vill och lämnar lydigt  ifrån sig sina små i statens omvårdnad.

De forskare som är redskap åt makten och är med och ser till att föräldrar blir grundlurade är också de forskare som får makt, ära och pengar. Något som Susanne Nyman Furugård och jag lyft här >>

Föräldrar som köpt statens propaganda säger ofta: ”Mitt barn lär sig saker i förskolan, förskolan har en läroplan, barnen får stimulans och får träffa andra barn. Det har ju utbildad personal också.”

Nu får ju barn som är hemma också träffa andra barn – ja faktiskt både barn och vuxna i olika åldrar, i olika miljöer, där ute i det verkliga livet. En utmärkt träning för att skapa sig en inre arbetsmodell för hur man ska hantera livet. Barn i hemmaomsorg lär sig saker genom den oslagbara vardagspedagogiken. För allt du gör med dina barn är pedagogik: att ta på sig mössan, äta själv, räkna våningar när ni åker hiss, lära sig räkna när ni bakar, åka buss eller vandra genom en park och lära sig saker i socialt samspel med en vuxen. Allt i vardagen är nytt för barnet – nytt och spännande och sakta men säkert så erövrar barnet de färdigheter som behövs införs skolstarten.

Sedan behöver barn en trygg anknytning för att lära sig saker. Är inte anknytningen i viloläge kan barnet inte ta in nya kunskaper. Och tyvärr, men många barn stressas enormt av att lämnas och har dessutom många gånger en otrygg anknytning till förskolepersonalen. Sveriges sjukaste yrkeskår leder dessutom till ständigt nya vikarier, något som heller inte är bra.

Man kan också ifrågasätta vad ett barn lär sig i en stor barngrupp, jämfört med ett eller flera barn hemma i en trygg miljö, med en vuxen som lär dem saker med vardagspedagogiken. En förskollärare är i alla fall tydlig med vad hon anser:

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen.

Även professor Ulla Waldenström ifrågasätter hur barnen mår i förskolan i sin bok: Hur mår barnen i förskolan? Gunilla Niss förskolepsykolog, en av författarna till boken: Förskolan för de allra minsta. På gott och ont, ser även hon många risker med miljön i förskolan.

Och den där stimulansen som föräldrar tror att barn får i förskolan handlar tyvärr oftare om överstimulans, vilket är skadligt för det lilla barnets hjärna. Buller, stress, svårt att få en chans till vila och återhämtning, ständiga avbrott i leken och hela tiden kämpa för sin plats i hierarkin mot andra barn, mot större barn – det ökar risken för att barnets sköra hjärna under utveckling ska skadas. En ny norsk studie visar att stressade förskolebarn kan stressas för livet.

Socialt samspel och att fungera i grupp är också något barn lär sig i socialt samspel med en vuxen. I en stor barngrupp blir barnen lätt utan vägledning och då riskerar det att bli ”flugornas herre” när de vuxna inte är där, som för den här lilla flickan som blev svårt misshandlad på förskolegården, när de vuxna lämnade barnen utan tillsyn.

Kamratfostran som också är vanligt i en stor barngrupp, leder ofta till att barn blir mer kompisorienterade och hellre följer andra barn, än lyssnar till de vuxna. Vilket i sin tur kan leda till stora problem i skolan.  (Läs: Våga ta plats i ditt barns liv, av Gordon Neufeld och Gabor Maté). Stora barngrupper gör också barnen mer aggressiva och ger dem fler beteendeproblem, enligt en ny norsk stude. Det har framgick tydligt redan i NICDH-studien och hänger också ihop med långa vistelsetider i förskolan.

Många som valt att ha sina barn hemma längre, blir påhoppade så fort de nämner att de har sina barn hemma. Föräldrar framhåller snabbt hur viktigt det är med förskola och återberättar all felaktig information de matats med. De kan bli ganska jobbigt för den som följt sin magkänsla och valt att vänta med, eller hoppa över förskola helt. Jag brukar tipsa om att andas när påhoppen börjar och försöka förstå vad som kanske sker i mötet med en förälder som stuvat undan sin magkänsla.

De reagerar med ilska och påhopp därför att magkänslan gör sig påmind. ”Va, en förälder som inte följt med strömmen, utan valt något annat. Vad är det här? Har jag verkligen gjort rätt som satte mitt barn i förskola tidigt”.

Kanske minns de plötsligt ett hysteriskt gråtande barn vid lämningarna, en liten som kommit hem med bitmärken, ett barn som fått gå i samma bajsblöja hela dagen för att personalen varit underbemannad på grund av sjukdom och så vidare. Attack blir då bästa försvar och så försöker de komma på vad staten tränat dem att säga, för att lugna den starka känsla de slås av.

Vet man det här är det lättare att backa lite, le stort och bara säga: ”Vi har valt det här för att det är det bästa för oss”. Många som reagerar med påhopp, kommer kanske fundera ett varv till och många kommer faktiskt också ändra sig och låta magkänslan trilla in. De kanske går ner i arbetstid, byter från förskola till pedagogisk omsorg, eller tar hem sitt barn. Det finns alltså all anledning att vara diplomatisk. Kanske kommer de tillbaka en dag och frågar: – Hur gör man för att få mer tid för sitt barn?

Sedan är vi alla olika med olika förutsättningar och många vill arbeta och vill lämna barnen till förskolan. Alla förskolor är heller inte dåliga, så det finns nyanser av allt och det är viktigt att komma ihåg. Vi som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, måste också vara ödmjuka inför att andra göra andra val. Livet går också sina egna vägar och vi får arbeta med de förutsättningar vi har. Men kunskap i alla lägen är alltid guld värt. För med kunskap kan föräldrar även ställa krav på förskolans miljö, så att den anpassas efter vad små barn behöver. Kunskap är en win win med andra ord. Den kan ligga till grund för en bättre familjepolitik med mer valfrihet, men även för en bättre barnomsorg.

Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i vårt land hos barn och unga. Något i deras uppväxt under de första åren är bevisligen inte bra. Den tid när grunden läggs och de skapar sig en inre bild för hur livet ska hanteras. Vi som har kunskapen om vad små barn behöver har därför ett viktigt uppdrag, tänker jag. Ett uppdrag att sprida fakta om små barns behov. Men det ska ske sansat och det ska ske nyanserat, med respekt för att vi alla är olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

För att undvika psykisk ohälsa måste vi börja titta på små barns behov

Publicerad i familjepolitik, förskola

När föräldrar tappar sin magkänsla lämnas barnen skyddslösa

crying-572342_640
Foto: Pixabay

Det är något ofattbart otäckt varje gång en ny pedofil upptäcks i förskolan. Ja, det är naturligtvis lika otäckt var det än sker. Men när skolplikten från tre års ålder väntar runt hörnet, samtidigt som vi har en extremt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel förmår en majoritet av alla föräldrar att lämna sina små ettåringar till förskolan, är det extra läskigt. Man får inte tvinga ifrån föräldrar det käraste de har och sedan låta barnen hamna i en miljö som är rena helvetet på jorden.

Den senaste förskolepedofilen har varit i kontakt med över 100 barn under de fem år han arbetat i Botkyrka. Innan dess blev han anmäld för övergrepp mot barn när han jobbade i Ekerö. Och nu rapporterar SvD att han arbetat med förskolebarn i 17 års tid! Det finns så många kardinalfel här så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland får jag en känsla av att många hellre putsar på förskolans rykte och vill vara rädda om det, än att de på allvar vill ta tag i alla problem som förskolan dignar under. Där det här är det absolut värsta. Den där ideologiska övertron att 50-50 av allt är lika med jämställdhet kanske faktiskt också spökar. Förskolor med manlig personal kan glänsa lite extra med att de är jämställda och kommunpolitikerna kan plocka politiska poäng. Men det viktigaste är inte vilket kön personalen har i förskolan, utan att barnen får bra omsorg och är trygga.

I Facebook-grupper som handlar om förskolan (Förskolan.se och Förskoleupproret) slår ofta tystnadskulturen till som slägghammare när någon lyfter ett nytt fall. Sedan upprepar sig ett välbekant mönster som jag sett nu under mer än två decennier. Några skriver ivrigt hur viktigt det är att ännu fler män ska börja jobba i förskolan. Andra flyttar fokus och pratar om att fler övergrepp sker i hemmet. Sedan börjar man skriva om hur synd det är om personalen och i synnerhet all manlig personal, ”för nu kommer alla titta snett på dem”. Till sist är det synd om föräldrarna.

Men vem pratar om barnen.

Pedofilen i Botkyrka har härjat fritt i fem år på sin senaste arbetsplats. Det betyder att vissa barn rent teoretiskt kan ha blivit utsatta under hela sin barndom för grova övergrepp, samtidigt som de filmats och fotograferats. Jag ställer mig till 100 procent på barnens sida. De vuxna får hantera sina känslor själva. För det värsta sveket av allt är att många av barnen signalerat att något var allvarligt fel. De har förtvivlat försökt förmedla till sina föräldrar att de inte vill bli lämnade – men de har lämnats ändå. Föräldrar tränas nämligen tidigt i att ignorera sin magkänsla, i vårt land. Det börjar redan vid inskolningen i förskolan: ”Lita på professionen”, får föräldrar höra – och så lär de sig stänga av sin magkänsla när de lämnar sin gråtande ettåring.

I det senaste fallet så har vissa föräldrar dessutom fått övertydliga bevis på att något är allvarligt fel, men ändå inte agerat eftersom personalen sagt att allt var okej. Könshår på kläderna, röda underliv, barn som slutar äta, barn som tappar hår, barn som hela tiden kissar på sig. Men professionen sa att de skulle vara lugna – och då stängde de av sin magkänsla.

De borde ha rivit upp himmel och jord, hållit sina barn hemma och ringt polisen.

”Men, va” Skammade du just dessa föräldrar. Va! Va! Har de inte lidit tillräckligt”, kanske någon tänker och känner stark ilska mot att jag vågar säga det som vi inte får – att föräldrarna borde ha agerat. (Vi ska ju prata om att det behövs fler män i förskolan – det är ju så man ska säga varje gång en pedofil upptäcks).

– Nej jag skammar verkligen inte föräldrar. Jag ser och förstår hur de styrts att ignorera sin magkänsla, men ska vi få till en förändring så måste någon säga just precis det här att det ÄR föräldrarnas sak att reagera och agera. De ska lita till sin magkänsla mer än till vad personalen säger. Föräldrarna har det yttersta ansvaret att skydda sina barn. Vi måste också våga prata om hur viktigt det är att lyssna in vad barnen signalerar. Och som vuxna måste klara av att diskutera problemet med pedofiler i förskolan på ett nyanserat och balanserat sätt.

Om vi inte tar den här diskussionen nu, utan låter det sluta i den vanliga smörjan av snickedisnackande, så kommer problemen fortsätta och fel personer söka sig till yrken där det finns barn. Det räcker nu och det är dags att vi vuxna går samman och står upp för de allra minsta. Svårare är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nej till skolplikt från tre års ålder

Hållbar familjepolitik: Med barnen som insats

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Läs också:
Ett urval – finns hur mycket som helst under årens lopp

1999: Dagispedofil i Örebro

2003: Nya anklagelser mot förskolepedofil i Helsingborg

2004: Systrarna blev offer för dagispedofil

2004: Pedofiler avslöjade på minst åtta dagis

2005: Dömd dagispedofil häktad igen 2009: Förskolepedofil bloggar om sitt arbete på en förskola

2006: Pedofil jobbade på dagis

2009: Förskolepedofil i Jönköping

2010: Dagispedofil i Stockholm

2011: Bloggande förskolepedofil fast

2014: Förstår inte hur det kunde hända

2014: Förskolepedofil i Nacka misshandlad

2014: Dottern blev utnyttjad men mannen gick fri

2014: Förskolepedofil i Borås tycker själv att han är frisk

2015: Förskolepedofil i Malmö

2015: Pedofilmisstänkt har jobbat på 26 förskolor

2015: Forskare efter pedofilskandal: ”Vi måste prata om det”

2016: Fortsatt rättspsykiatrisk vård för förskolepedofil

2016: Förskolepedofil i Upplands Bro

2016: Förskolepedofil i Eskilstuna

2017: Misstänkt pedofil får jobba med barn under utredning

2018: Förskolepedofil i Sollentuna

2019: Pedofil i öppenvård sökte upp förskola

2019: Ny förskolepedofil upptäckt i Kristianstad

2020: Förskolepedofil i Botkyrka

2020: Föräldrar: Vi har varnat länge