Publicerad i Familj, familjepolitik, hemmabarn, jämställdhet, tid för barn, valfrihet

Gott Nytt År! Och hoppas nästa år blir mer barnvänligt

girl-4260890_640
Foto: Pixabay

Så är det dags att summera året som gått och välkomna det nya. Jag har svårt att bara omfamna allt det nya som väntar och ser ofta med lite bävan på det nya året. Förra nyårsafton visste jag att min pappas dagar var räknande, men hoppades så klart att 2019 inte skulle bli året han gick bort. Det var en ständigt kamp med att få hemtjänst och hemsjukvård att göra sitt jobb, ja, bara att få sjukvården att ge honom en ärlig chans.

Det pratas så ofta om jämställdhet i vårt land och systemet bygger på att vi inte ska ha så mycket tid med vår familj, utan vi ska arbeta heltid och mata in pengar i skattesystemet. Mycket pengar. Vi matar faktiskt in mest pengar i världen i vårt system, men vad får vi tillbaka? Inte det vi trodde skulle jag vilja säga. Och hur jämställt är det när välfärden inte fungerar och vi kvinnor, för det är oftast vi som axlar ansvaret – tvingas ta hand om och kämpa för våra föräldrar och andra anhörigas väl och ve? Som egenföretagare var det tid jag borde ha investerat i min firma och det var tid som jag borde ha gett min familj. Då pratar jag inte om den tid pappa självklart fick och hade rätt till som en del av min familj, utan rätten till en fungerande sjukvård, hemtjänst och hemsjukvård och problemet med att jag fick göra jobbet, när den utlovad välfärden inte fungerande.

Pappa hade betalat hög skatt i hela sitt liv och det borde ha varit en självklarhet att han skulle få det han behövde sedan. Men så blev det inte, så då fick jag hoppa in och åka en gång i veckan under våren 2019 (och varannan vecka under hösten 2018), från Solna till Nyköping för att hjälpa min pappa. Ibland blev det mer frekvent. Handla mat, byta sängkläder, ringa hemtjänst och be dem skärpa till sig (vissa var toppenduktiga, andra var det inte, så kvaliteten blev väldigt ojämn). Ringa sjukvården och kolla att han fick den vård han hade rätt till. Och så denna ständiga oro.

Vi är många som hamnat i den här kvinnofällan som staten satt oss i, när välfärden inte levererar. Och priset är högt, men när vi talar om jämställdhet, så pratar vi inte om just den här biten. För mig känns det som lurendrejeri att staten tar så mycket i skatt och sedan inte håller vad som utlovats i form av välfärd. Hög skatt är inte samma sak som bra välfärd. För det handlar ju också om ur pengarna används. Jag menar HUR kan vi ha en irakisk minister som lever av pengar från välfärd som han fuskat sig till? Hur är det ens möjligt. När det händer sådana saker och jag nästan slitit ut mig själv för att hålla min pappa blir vid liv, blir jag oerhört besviken. Det är ett svek att inte hålla koll på skattepengarna och se till att används korrekt.

Jag tänker inte bli bitter, men jag kommer kämpa för mer nyanserade diskussioner kring hur vi tillåts leva våra liv, eftersom ett argument som ofta dyker upp är hur viktigt det är att vi arbetar heltid och levererar in pengar i skattesystemet. Jag vill att vi på allvar börjar diskutera även hur dessa skatter används och faktiskt också sänker skatterna, för att öka utrymmet för människor att leva bättre liv. De som tjänar riktigt mycket pengar kan alltid skatteplanera. Men vanliga små låg- och medelinkomsttagare kan inte det, utan de måste mata in pengar – ofta så mycket pengar att de tvingas stå med mössan i hand och be om att få lite subventioner tillbaka. Och då har man gett makten till staten, för staten ger dig bara subventioner tillbaka om du lever som staten bestämt.

Men jag – och många med mig – vill inte leva som staten bestämt. Vi tycker inte att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den bästa lösningen. Men så måste du leva idag för att få en dräglig tillvaro. För först då får du ekonomin att gå runt på grund av de höga skatterna.

Nästa år – kära år 2020 – så hoppas jag vi trots allt elände med mängder av kommuner som går med stora underskott, kris i välfärden och andra svåra utmaningar – att vi börjar prata lite om livet – det där enda livet vi har samt hur vi ska kunna leva det på bästa sätt. Ska vi få ökad valfrihet där människor till exempel kan arbeta mindre när barnen är små, så måste vi ser över den familjepolitiska styrningen. Hur ska vi ändra på SYSTEMET med stort S och skapa ett bättre samhälle där vi får en bättre balans mellan familj och arbete.

Det blir den stora utmaningen nästa år, tänker jag. Och jag är optimist. Lyfter vi frågan så kan vi hitta andra lösningar än dagens tvingande familjepolitik. Jag skulle till och med vilja säga att vi inte har råd att låta bli. Med en ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn och unga samt föräldrar som jobbar för mycket, när barnen är små – så har vi inte råd att fortsätta på samma sätt som förut. Arbetslinjen – javisst – men att vårda och vägleda sina barn ut i världen är också ett viktigt arbete, även om det är obetalt. Att lägga en trygg och stabil grund för sina barn är superviktigt, för det är billigare att bygga trygga barn – än att laga trasiga vuxna.

Med det vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

(Och till min pappa vill jag bara säga: Du följer med mig in i nästa år. Du är fortfarande min pappa och barnens morfar. Du är fortfarande lika viktig för oss. Du är min ledstjärna och mitt ljus, min förebild. Älskar dig pappa!)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i föräldraskap, social samspel

Vuxna har ett gemensamt ansvar att vägleda barnen i det sociala samspelet

boy-659536_640
Foto: Pixabya (barnet på bilden har inget med inlägget att göra)

Barn är så härliga. Igår tog vi en snabb sväng till Junibacken och ganska snart lade jag märke till en kille på kanske fem-sex år som levde rövare. Trängde sig i köer och for fram som en furie, slogs, sprang så småbarnen föll som käglor och vevade med armarna. Noll vägledning från föräldrarna. Mammans enda kommentar var: ”Ja, blyg är du inte”. Det var som hon tyckte att det var lite roligt och charmigt att han for runt och härjade. Men kanske inte så kul för de andra barnen som var där.

Vi styrde smidigt undan från honom men till slut gick det inte. När min lilla sitter och bygger med stora klossar i Pippirummet och fått ihop ett fint och högt torn, så kommer han från ingenstans och smashar det. Jag tittade honom i ögonen och sa lugnt: ”så där gör man inte”. Han formligen frös till is och blev alldeles svart i blicken. Vi tittade på varandra en lång stund, sedan flög han iväg och rusade till sin mamma. Jag funderade över om en kränkt mamma skulle dyka upp och skälla ut mig för att jag väglett hennes son, men istället kom han tillbaka efter stund. Gick lugnt och vänligt fram till mig, tog en kloss och frågade. ”hur gör man”. Jag visade hur man kan bygga genom att stapla klossarna på varandra. Vi pratade lite och efter ett tag kom hans kompis och de började genast slåss med klossarna och fara runt igen, så andra barn for illa. Var på jag lugnt sa: ”ska ni leka så där, får ni göra det där borta så att ni inte gör de andra barnen illa”.

De gjorde direkt som jag sa, utan att tveka. Efter ett tag kom han tillbaka igen och pratade. Världens gulligaste unge, hur lätt som helst att samspela socialt med när han fick vägledning. Barn har en otrolig instinkt. Jag tror han kände att jag ville väl och bara ville få allt att fungera, så att det blev roligt för alla barn. Barn är verkligen helt fantastiska i sin vilja att göra rätt, men de behöver oss vuxna för att förstå och nå dit i hur man samspelar med andra, så att alla känner att de trivs och ingen blir skadad.

Det här får mig återigen att tänka på hur viktiga föräldrar är. Vi har ett stort uppdrag i att vägleda våra barn ut i världen – och jag kanske är gammeldags men jag tycker att vuxna ska kunna hjälpas åt. Är en förälder inte där och en situation eskalerar och blir skadlig på något sätt, då ska man kunna vägleda barnen och berätta hur man samspelar och interagerar med andra. Men det ska ske lugnt och sansat och med respekt för barnet.

Många barn saknar också grunderna i hur man samspelar socialt med andra, vilket inte märks minst i skolorna, där det är stökigt och bråkigt många gånger. Det kan bero på att det finns en övertro att förskolan ska fixa den sociala biten. Men det säger sig självt att hur ska några få vuxna hinna vara med och lära barnen socialt samspel i en stor barngrupp. Ibland kan det till exempel vara 30 barn på en förskolegård och bara en personal, när övrig personal är upptagen med annat. Därför är det så viktigt att komma ihåg hur viktiga föräldrar är för att få den sociala biten på plats.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Samspel utvecklar föräldraskapet

Publicerad i fake news, familjepolitik, förskola

Fake news att regeringen inte planerar för obligatorisk förskola för vissa barn

warning-2284170_640
Foto: Pixabay

Varje statsapparat har sina lierade som hjälper makten att genomföra kontroversiella och ibland direkt skadliga beslut, gärna innan protesterna slår till och makten riskerar att tvingas ändra sig. Ibland kallas dessa personer som ställer sig på maktens sida mot gräsrötterna, för ”nyttiga idioter”. Lite elakt och hårt kan jag tycka, men faktum är att det inte blir bra när människor tar den här rollen, för makten har alla resurser att nå ut och det har inte gräsrötterna.

Nu senast har makten fått stöd på nätet från ett litet gäng som sprider att det är fake news att regeringen tänker införa obligatorisk förskola från tre års ålder för en viss grupp barn. Dessa personer gör sig nyttiga genom att sprida att det inte alls handlar om att förskolan ska bli obligatorisk = tvingande, utan det handlar bara om att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda förskola från tre års ålder till nyanländas barn.

FAKE NEWS!

När de sprider det här, så sprider de fake news, för det är helt enkelt inte sant. Regeringen har visst ett förslag att göra förskolan obligatorisk för vissa barn från tre års ålder. De utreder just nu HUR ett obligatorium kan utformas. Aftonbladet har sammanfattat allt väldigt tydligt här >>

Regeringens plan B däremot om det inte går att rent lagligen tvångsseparera små barn från föräldrarna för placering i förskola, eller om protesterna blir för stora  – är att det ska bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda förskola från tre års ålder. Men det är som sagt plan B och inte det som gäller nu.

Just nu handlar det om att utreda och föreslå hur obligatorium kan utformas.

Rätt ska vara rätt och att sprida fake news att regeringen inte planerar obligatorisk förskola för en viss grupp barn, är rent skamligt.

Sedan kan det vara bra att känna till hur makten arbetade när de införde den obligatoriska förskoleklassen. Vad hade hänt på 90-talet om de sagt: ”Vi tänker införa skolplikt från sex års ålder?

Det hade blivit starka protester.

Då tog man en annan väg. Man sa att man skulle införa frivillig sexårsverksamhet i skolan för alla barn från sex års ålder. Frivillig. Sedan ändrade man direkt på förskolans utformning och voilà så fick alla barn bara gå från 1-5 års ålder. På så sätt tvingades alla ”välja” sexårsverksamhet i skolan (om de nu inte skulle säga upp sig från jobbet och ta hem sina femåringar) och snabbt gick politikerna ut och pratade om vilken succé förskoleklassen blivit: ”Alla väljer sexårs i skolan”. (Utom hemmabarnen eller barnen i andra verksamheter som stod över).

När det gått några år så kom då det som vissa av oss förstått direkt, förslaget om att göra sexårs till en obligatorisk verksamhet, ”för alla går ju där redan”. (Ja, utom några hemmabarn då som av olika orsaker valt att vänta, men som nu tvingades in).

Med tanke på hur regeringen arbetat tidigare samt hur de i decennier pratat om att göra förskolan obligatorisk från tre års ålder, så är det ganska logiskt att om de lyckas göra förskolan obligatorisk för ytterligare en grupp barn (idag är det cirka två procent som har hemmaomsorg och hoppar över/väntar med förskola) – så kommer förslaget om att göra den obligatorisk för alla: ”för alla barn går ju redan där”.

Så nej, det är inte fake news att regeringen har planer på att framöver göra även förskolan obligatorisk för även den lilla grupp som inte går där idag, utan har hemmaomsorg eller går i annan pedagogisk verksamhet. Det ligger i pipeline enligt den ideologi de har att barn har det bäst på förskolan och att vi bara ska ha en enda barnomsorgsmodell: förskola för alla barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Första steget mot obligatorisk förskola

Utredning om obligatorisk förskola tillsätts snart

Danska förebilden till Sveriges förslag

”Inför obligatorisk förskola från 3 års ålder.
Det föreslår Gabriel Wikström, S.
– Barn ska ha samma förutsättningar oavsett föräldrarnas politiska och religiösa övertygelser, säger han.”

Publicerad i familjepolitik, valfrihet

Så försvann valfriheten i familjepolitiken

girl-56683_640
Foto:Pixabay

Hemmaföräldrars nätverk, HFN, står för valfrihet. En stor anledning att HFN behövs är just att vi har väldigt lite valfrihet i Sverige på grund av en mängd styrande familjepolitiska beslut.

Maxtaxan till exempel gjorde att det inte längre gick att driva deltidsförskolor med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Det blev ekonomiskt olönsamt. Redan några år efter maxtaxans införande hade en majoritet av alla deltidsförskolor för hemmabarn och dagmammebarn lagts ner.

Den allmänna förskolans införande, från tre års ålder gjorde att en majoritet av de öppna förskolorna började bedriva verksamhet för barn upp till tre års ålder. ”Sedan finns ju den allmänna förskolan”, ansåg politikerna. Idag har många öppna förskolor verksamhet endast upp till ett års ålder. ”Sedan börjar ju alla i förskolan”. Och många kommuner har inte ens öppna förskolor, då en majoritet av alla barn går i förskola.

Särbeskattningen gjorde det väldigt svårt för föräldrar att låta en förälder bli hemmaförälder, så att de kunde ha hemmaomsorg till sina barn. Vårdnadsbidraget var en liten subvention till hemmaföräldrarna som utjämnade effekterna av särbeskattningen. Men inte mer än att bara cirka 8 000 familjer per år hade möjlighet att ha hemmaomsorg med hemmasubventionen vårdnadsbidraget. Ändå togs VB bort av S, V, MP, L och C, för att det var en ”kvinnofälla” och hade ”inlåsningseffekter”. Då ska man vara medveten om att även många pappor använde VB plus att många föräldrar var hemma 50 procent var och arbetade 50 procent var, men det syntes inte i statistiken.
VB var ett stöd föräldrar kunde få under maximalt tre år. När VB togs bort resulterade det i att de föräldrar som ville ha hemmaomsorg fick säga upp sig många gånger – och därmed förlorade de en fot på arbetsmarknaden, då VB garanterade att de fick behålla sin anställning och sin SGI i tre år.

De kommunala dagmammorna började fasas ut på 90-talet och privata dagmammor förbjöds sedan i många kommuner. Det gjorde att det bara fanns förskola. Alliansen gick då in, vid sin tid vid makten och skapade barnomsorgspengen som skulle garantera att privata förskolor, privata dagmammor och privata flerfamiljssystem fick starta. När nuvarande regering kom till makten tog de bort all information om barnomsorgspengen på regeringens hemsida, för att försvåra för nya privata alternativ att starta. Ibrahim Baylan, S, har också sagt att S vill ta bort barnomsorgspengen, men än ligger det inte något förslag.

För att tvinga föräldrar att lämna sina barn tidigare till förskolan har man sedan försämrat föräldraförsäkringen och nya försämringar väntar runt hörnet. Enligt Annika Strandhäll, S, är målet tydligt det handlar om att få in barnen i förskolan allt tidigare och sedan få ut deras mammor i vård och omsorgsyrken. Dygnet-runt-förskolor ska byggas för att barnen ska ha någonstans att vara.

En kall och cynisk politik som inte handlar om barnens bästa över huvud taget, utan om statens behov av arbetskraft och mer pengar till statskassan. Men varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest? Hur mår barnen i allt det här?

Det är därför HFN finns också (inte bara för att ge stöd, råd och inspiration till de som vill hemmaomsorg). För att arbeta för valfriheten. Och självklart arbetar vi för ALLA människors rätt till valfrihet. Vi diskriminerar inte någon grupp av människor på grund av ursprung och säger: ”Tyvärr men för dig gäller inte valfriheten. Du får finna dig i att vi tvingar in dina barn i förskolan, vare sig de mår bra av det eller inte. Vare sig förskolan är bra eller inte. Vare sig vi har personal som pratar svenska eller inte.”

Tvång är aldrig bra. Det finns så många andra sätt att hjälpa människor att snabbt lära sig svenska språket. Men att komma in i ett samhälle handlar också om så mycket mer än bara språket. Det handlar om att bygga nätverk, lära känna människor, förstå landets lagar och regler, även de osynliga, komma in i ett samhälle, känna gemenskap och trygghet.

Öppna förskolan är ett utmärkt sätt för föräldrar att bygga nätverk, lära sig språket TILLSAMMANS med sina barn, lära sig hur samhället fungerar. Idag finns det inte ens öppna förskolor i alla kommuner, så i valfrihetens namn är det där vi borde lägga krutet. Att påverka politikerna att ta fram fler öppna förskolor, även med riktad verksamhet till nyanlända. Det är en lösning som fungerar väsentligt bättre att tvångsseparera små barn från föräldrarna för att placera dem i förskolan. En förskola som idag i många fall inte ens klarar av att ta hand om de barn som redan går där.

Runt hörnet väntar den obligatoriska förskolan. Regeringens utredare har fått i uppdrag att se över ”utreda och förslå hur ett obligatorium (tvång) kan utformas”. Införs det så stryps valfriheten ännu mer. Vill du stoppa den obligatoriska förskolan från tre års ålder – skriv på namninsamlingen >>

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fake news att regeringen inte planerar för obligatorisk förskola för vissa barn

Alla politiska beslut som lett fram till krisen i förskolan samt minskad valfrihet för hemmaföräldrar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Myten om vårdnadsbidraget

Så diskrimineras Sveriges hemmafamiljer

Slutet nära för kommunens dagmammor

Stå upp för dagmammorna

Alliansen överens om familjepolitiken

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?

Ingen i personalen kunde svenska

Mammasvenska – föräldrar lär sig svenska tillsammans med barnen

När det fanns verksamhet för hemmabarn

 

 

Publicerad i Familj

Hur påverkas själen om vi effektiviserar bort döden

20191002_145657(0)
Foto: Privat

Nu har det gått snart tre månader sedan min pappa dog. Min stora, starka, bullriga, roliga, trygga pappa. Att vara i en sorgbubbla, är en del av livet och en viktig del. Stanna upp lite, fundera och reflektera – för att inte bara rusa vidare när någon dött som ingenting hänt. Även själen måste få sitt. Måste få en chans att utvecklas genom att händelser som är en del av livet, bearbetas. Och sorg är en del av livet, att skiljas är en del av livet.

En gång var jag säker på att jag som äldre, en dag skulle förstå livet med stort L. Men det blev inte så att alla ungdomsårens frågor som: ”Vad gör jag här på jorden?”, äntligen fick ett svar när livet rullade på och år lades till år. Det jag uppnått är mer en känsla av vad som är viktigt. En känsla som blir allt starkare.

När jag som ung såg en oändlig räcka av dagar framför mig, börjar jag nu se att antalet sinar. Jag har börjat förstå min egen dödlighet och att livets stig har ett slut. Därför börjar dagarna kännas så extra värdefulla och tiden med familjen allt viktigare. Och så många saker känns i sin tur oviktiga. Jag tänker också på hur snabbt allt kan förändras och hur man plötsligt kan tvingas skiljas från någon man älskar. En älskad som nått livets slutpunkt. Ett band som slits itu. En hand som inte längre kramar din.

I tidningarna läser jag att direktbegravningar blir allt vanligare. När en anhörig dör, så åker kroppen direkt till brännugnen och sedan placeras askan i en urna som åker ner i en minneslund. Många har inte någon ceremoni över huvud taget och många är inte ens med vid urnsättningen: ”Jag har redan tagit farväl”. Jaha, kan man skiljas så lätt, utan att ha någon ceremoni, utan att samla släkt och vänner för att sörja tillsammans och minnas den person som gått bort. Och alla anhöriga som kanske ville säga farväl, men inte fick?

Personligen så har jag svårt att se att det skulle vara så smidigt och enkelt, att det går att effektivisera bort döden på det sättet. Jag tror den lättvindigheten kan ha ett högt pris. Människor som levde för 40 000 år sedan hade också ceremonier, men idag ska vi vara så effektiva och klara av även döden så snabbt som möjligt, så vi kan fortsätta springa i vårt ekorrhjul, köpa saker, resa och göra om i hemmet.

Men hur får det oss att må? När inte själen får sitt? Kanske tycker någon att jag skammar genom att lyfta det här. Men att lyfta en tanke, reflektera eller beröra saker som är mer själsliga, är inte att skamma. Jag tror det är livsnödvändigt att vi diskuterar de här frågorna.

Hur fick vi ett samhälle där vi inte längre pratar om kropp OCH själ. Där vi pratar så mycket om det materiella, men glömmer det andliga? Där vi glömmer det viktiga, ja det viktigaste: familjen, tid med nära och kära, starka band, sammanhållning, kärlek och närhet.

Precis som vi effektiviserat bort barnens första år så föräldrarna kan springa i sitt ekorrhjul, så börjar vi nu effektivisera döden Jag vet inte, men det känns som ett väldigt känslokallt samhälle och det känns som vi i nuläget behöver mer balans mellan det materiella och själsliga.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad i Familj, psykisk ohälsa, tid för barn

Nedmonteringen av familjen har gjort oss sjuka

nature-2597056_640
Foto: Pixabay

Hon är femton år och har bestämt sig: Hon ska ta sitt liv och hoppa framför ett tåg. I tåget som snart ska ta hennes liv sitter en tvåbarnspappa. Han ser henne och vet i samma stund att han aldrig kommer att hinna stanna tåget. Vad tänker hon? Att det ska bli en snabb smäll och så är allt över. Vet hon att hennes kropp kommer att slitas i stycken, att kroppsdelar kommer att fastna i tågets olika delar, att blodet kommer att färga fönsterrutorna röda? Förmodligen inte, för ingen pratar om den brutala verkligheten bakom ett självmord där någon hoppar framför ett tåg. Men tågföraren vet. Han vet hur grymt det kommer sluta och att tåget kommer att bli stående i timmar för att saneras. Han vet att han kommer att ha mardrömmar och flashbacks över händelsen i år framöver. Den där känslan att se någon i fara, men inte kunna göra någonting. Han vet att det här händer ofta. Och flickan, den unga tjejen, vem var hon och varför tog hon, liksom så många andra ett så drastiskt beslut? Varför mår vi så dåligt i vårt land att cirka en miljon människor går på antidepressiva, även barn? Och varför fortsätter vi bara medicinera människor, utan att fundera över hur vi kan förebygga många av fallen?

Det här är naturligtvis en väldigt komplex fråga men jag kan inte komma ifrån att vi skapat ett samhälle där människor är väldigt, väldigt ensamma. I jakten på självständiga individer som ska vara beroende av staten istället för familjen – har familjen som enhet monterats ner. Förtöjningarna till föräldrarna, som är barnens trygga ankare har kapats och barnen flyter runt som så små korkar på ett stormigt hav, utan en en trygg hamn att segla in till och vila ut i. Stressen flödar hos föräldrar och barn. Tid för reflektion, närhet, eftertanke, vila, kärlek, lugn och stillhet – finns inte i ett samhälle med ständigt upptempo. Men vi är biologiska varelser, vissa saker måste finnas på plats för att vi ska må bra psykiskt.

Personligen tror jag att det var ett stort misstag att montera ner familjen av ideologiska skäl. Jag förstår absolut tanken att kvinnor ska ha sin frihet och inte bli fast och beroende av en respektive, om relationen inte skulle utvecklas på ett bra sätt. Men jag tror inte det bara finns en lösning för att minimera den risken och att den lösningen är att plocka bort barnen så tidigt som möjligt från mammorna. Jag tycker också det är kontraproduktivt att hela tiden bara tuta i människor att enda vägen till trygghet och jämställdhet är att kvinnor arbetar lika mycket som männen. För det har gjort att vi i Sverige har ett klimat där de som tar en paus, eller går ner i arbetstid, ses som lata och icke ambitiösa. Viljan att satsa på tid för barn drabbar både mammor och pappor negativt och saboterar därmed även för de pappor som kan och vill satsa på att bli hemmaföräldrar. Alla fördomar minskar människors handlingsutrymme. Du ska ha en obruten karriär i många yrken, för att inte bli ratad den dag du vill gå tillbaka till arbetet.

Jag skulle vilja ha en mer nyanserad debatt hur vi går från dagens läge till att skapa ett bättre och mer välmående samhälle. Det kan omöjligen vara så att det bara finns en enda lösning, utan jag tror snarare på att respektera att människor är olika och därför utveckla valfriheten. Helt enkelt ge människor mer egenmakt över sina liv. Den totalitära styrningen av hur människor ska tillåtas leva, måste upphöra. I gengäld tror jag vi kommer få både mer välmående människor men också ökad produktivitet. För alla dessa utbrända människor som klappar igenom i psykisk ohälsa, är inte lönsamt eller produktivt – och framförallt är det verkligen sorgligt när människor berövas det viktigaste de har har: tid med familjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Till dig som har självmordstankar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Alltfler svenskar tar antidepressiv medicin

Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga

Sjukdomsförklara inte i onödan

Antidepressivt läkemedel ineffektivt och farligt för unga

Varför ska vi jobba som mest när barnen behöver oss?

Antidepressiva kan öka självmordsrisk

Lyckopiller kan ge självmordstankar

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje