Publicerad i politisk detaljstyrning, tid för barn

Sverige är inte unikt när det gäller att försöka minimera barnens tid med föräldrarna

 

Skärmavbild 2019-10-22 kl. 21.20.06
Foto: Mobile Madness (FLICKR) LICENS: CC BY-SA  (Vårdare på kibbutz)

 

Två frågor bereds på regeringskansliet just nu: Försämrad föräldraförsäkring och obligatorisk förskola för i första hand nyanländas barn från tre års ålder. Det syns i media som nu hjälper de till att mata ut regeringens propaganda. Det hade varit skönt med lite kritisk journalistik. Men det kommer inte hända. Betet är utlagt och media har svalt det. Men hur mår de barn som får allt mindre tid med sina föräldrar? I Solens barn kan vi lära oss lite mer om det.

Redan i Almedalen 2017 pratade Annika Strandhäll, S, om att det måste byggas fler dygnet-runt-förskolor när regeringen försämrat föräldraförsäkringen. Hon hymlade inte med att syftet med försämringen var att få ut främst fler kvinnor i arbete för att lösa krisen inom vård och omsorg.

År 2004 tydliggjorde Lena Hallengren, S, att en obligatorisk förskola från ett års ålder väntade runt hörnet: ”Fram till ett års ålder är föräldrarna fria att vårda och fostra sina barn som de vill. Därefter ska barnen in i undervisningssystemet”.

Den politiska ideologi som ligger bakom att små barn ska separeras så tidigt som möjligt från föräldrarna verkar se barn som biologiska fotbojor, som föräldrarna ska frigöras ifrån så att de kan arbeta och bygga en stark stat. En kall och cynisk idé som inte ser människan som mer än en schackpjäs som regeringen anser sig ha rätt att förfoga över efter behag.

Valfriheten har nu minskat i Sverige under decennier, samtidigt som den politiska detaljstyrningen ökat drastiskt. Vi har förlorat rätten till våra egna liv, till våra barns liv och vi har förlorat rätten att följa våra drömmar. Istället har vi reducerats till ting i en statlig maktapparat.

Men var kommer barnen och deras behov in? I filmen Solens barn berättar Avraham Balaban om hur hans barndom såg ut när han växte upp på en kibbutz i Israel. Det här experimentet att separera barnen så mycket som möjligt från föräldrarna så tidigt som möjligt, påminner väldigt mycket om det som sker i Sverige idag, där regeringen snart kommer presentera fler förslag för att minska barnens tid med sina föräldrar. Propaganda, förvanskad statistik, forskningsförnekare som sprider regeringens budskap – allt för att lura i föräldrar att separationen från familjen är något bra för barnet.

Vad kommer dagens barn i Sverige att minnas och vad kommer de att berätta om sin barndom? Det här är Avraham Balabans berättelse om uppväxten på en kibbutz:

”Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken  Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered,  av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.

Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma – den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa ”Abba! Ima!” (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ””Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika… Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz… I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap – under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme… (Resultatet) är fulländning.”

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det… Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset.

Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil – han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra – med krokiga och böjda grenar… Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Ingen kan ifrågasätta sanningen av det han beskriver, men frågan måste ändå ställas, om man kan utvidga detta till ett fördömande av hela kibbutzgemenskapstanken. Fick en hel generation bestående men? Eller kan man kanske bara konstatera att just denne son till just dessa föräldrar i denna kibbutz vid denna tid blev vanvårdad?

När man läser Balabans skildring kommer man inte ifrån känslan att ett brott har begåtts. Kanske enkel rättvisa kräver att denna livsform, där barn fått svåra skador, nu måste få ett slut. På de flesta kibbutzer bor numera barnen tillsammans med sina föräldrar.

Så när allt är över har livet i den traditionella familjen segrat.

Sarah Halevi

Halevi doktorerade nyligen i neurobiologi vid Hebrew University

Från Jerusalem Posts veckoutgåva, 31 december 2004

Samtliga texter inskickade av Staffan Danell.
Svensk översättning av artikeln: ”En myt – att växa upp på kibbutzens barnhus” – Staffan Danell

Se också:

Filmen Solens barn

Författare:

Valfrihetsälskande mamma till tre barn, som arbetat i två decennier med att stötta, inspirera och ge råg i ryggen till föräldrar som vill följa sin magkänsla och välja tid för barn och balans mellan familj och arbete. Driver Hemmaföräldrars nätverk sedan 2001 samt administrerar en FB-grupp med över 3.500 medlemmar samt lokala grupper över hela landet. Opinionsbildar för valfrihet och en ny modern familjepolitik som ska bygga på vad små barn behöver, inte bara vad staten behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.