Publicerad i anknytning, familjepolitik, neurobiologi, utvecklingspsykologi

Människan är ett däggdjur som andra

infant-4025284_640
Foto: Pixabay

Det är så mycket vi inte får prata om, så mycket som ses som mammashaming, skuldbeläggning och är upprörande i största allmänhet. Till exempel vad små barn behöver. Lite speciellt kan jag tycka, för vi hur vi än vänder och vrider på det är människan ett däggdjur. Homo Sapiens skiljer sig inte från andra däggdjur. Vi föds dessutom väldigt sårbara och alldeles för tidigt, eftersom människokroppen inte klarar av att bära barnet längre än nio månader. Resten av utvecklingen får ske utanför kroppen. Vid ungefär ett års ålder skulle människobarnet födas egentligen. Men genom olika politiska beslut och en extrem styrning i familjepolitiken så är det vid den tidpunkt små barn idag separeras från sin primära vårdgivare för att placeras i förskola. Barnen separeras när de egentligen skulle vara redo att födas fram.

Hur kunde vi glömma bort att människan är ett däggdjur med behov som vi inte kan kompromissa bort. Visst kan vi skapa en liknande miljö för den lilla ettåringen som kan jämföras med en hemmiljö och det var väl det vi gjorde en gång i tiden när daghemmen skapades. Men sedan fick politikerna för sig att det inte var något bra att ge små barn det de behöver, utan daghem skulle bli skola och bebisar skulle undervisas. Det lilla barnet blev en biologisk fotboja i många partiers ögon som skulle avlägsnas så tidigt från föräldrarna som möjligt, så de skulle kunna gå ut och arbeta.

Men en ettåring har fortfarande behov av väldigt mycket omsorg. Och hur många vet att små barn inte lär sig saker om anknytningen inte är i viloläge? Inte många, eftersom den forskning som finns om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Den forskningen passar inte inte i politikernas planer, där föräldrar främst ses som arbetskraft och tid för barnen ses som förlorad tid som skulle kunna användas bättre på en arbetsplats utanför hemmet.

Men tid för barn är väl investerad tid. Att ge små barn det de behöver, skapar trygga, välfungerande vuxna som lättare kan bidra till samhället, som mår bättre och presterar bättre. Vi har facit nu på vad som händer när man ignorerar dessa självklara bitar. Både barn och kvinnor mår riktigt dåligt och den psykiska ohälsan ökar hela tiden. Den som vågar lyfta saker som små barns behov får genast anklagande fingrar pekade mot sig. ”Du skuldbelägger”, ”alla kan faktiskt inte stanna hemma längre” (Näe, eftersom politikerna försvårat det enormt genom olika politiska beslut. Men desto viktigare då att lyfta frågan och få en förändring).

Tidens anda är att premiera framförallt kvinnor som väljer arbete före tid med barn. Män har gjort så i alla tider, men nu ska kvinnorna styras att göra samma val. Konstigt nog är det aldrig mammashaming eller skuldbeläggning när hemmaföräldrar och de som valt tid för barn ifrågasätts. Och ofta på en väldigt låg och osaklig nivå dessutom.

Jag kan inte förstå varför vi inte istället uppmuntrar föräldrar rent allmänt att satsa på tid för barn och tar fram familjepolitiska ramar som gör det möjligt. För de som vill. Känns karriären viktigare så visst, men då ska barnen vara i en miljö som bygger på små barns behov och tyvärr men det gör inte förskolan idag. Den har blivit ett gigantiskt experiment vars verksamhet och dess effekt på barn inte utvärderats på över 30 år. Jag tror inte någon vågar utvärdera, eftersom det då skulle bli uppenbart hur tokigt allt har blivit.

För ett litet barn är ju föräldern den viktigaste personen i världen – ja barnets hela värld. Var och en får välja vad det tycker är viktigast, bara de har fått rätt fakta om vad som ÄR viktigt, vilket inte är fallet i dagens Sverige. Men om man väljer bort tid med barn, så är det viktigt att det lilla barnet i så stor utsträckning som möjligt ändå får det som små barn behöver. Och tyvärr men det kan inte dagens förskola erbjuda, med sina stora barngrupper och få personal. Plus att man helt tappat greppet vad som är viktigt. Så här skriver en förskollärare:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar Undervisning utifrån Poststrukturell ingång:
– Barnet som subjektskapande
– Bodymind
– Ritzomatiskt tänkande
– Transdisciplinärt lärande
Hälsningar från Förskolan – första steget i undervisningstrappan.”

Det som det borde stå är:

”På utbildningsdag på min förskola.
Vi diskuterar små barns behov utifrån viktig och grundläggande forskning kring:
– Anknytning
– Neurobiologi
– Utvecklingspsykologi
Hälsningar från Förskolan – trygg och säker miljö när föräldrarna arbetar.”

Krisen i förskolan och det uppenbart riskabla i att placera ett litet barn i en miljö som inte klarar av att ge barn det de behöver, borde per omgående göra att partierna tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken. Barnen kan inte vänta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Rika, kända och privilegierande skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt

Modig Petra Mede att säga att mammor ska få välja själva

Slösa inte skattepengar på fullt friska föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga

Dagens förskola har blivit ett experiment

Ny forskning om förskolan behövs

Fler dör av stressrelaterade sjukdomar

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte (Alla politiska beslut som lett fram till dagens kris i förskolan).

Varför ska vi jobba som mest, när barnen behöver oss som mest

Forskare blundar för kunskap om små barns behov

Anknytningsteori

Publicerad i hemmabarn, hemmaförälder, hemmaomsorg

Därför valde vi hemmaomsorg igen

62529696_10157314573386552_3859966582990045184_o
Foto: Privat

Gästinlägg i HFNs blogg:
Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.

Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.

Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.

En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.

Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.

Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.

I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.

Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.

Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.

Juni Saga Douhan

(Inlägget finns på Facebook också och är publicerat med tillåtelse av författaren till inlägget)

Publicerad i familjepolitik

Skolsystemet slår ut vissa barn direkt

child-1439468_640
Foto: Pixabay

I samma takt som vi genom politiska beslut gått från valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ, mot en enda barnomsorgsmodell: förskola från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar – så verkar den självklara kunskapen om att barn är olika försvunnit. Jag förstår inte hur något så självklart kan försvinna.

Nu i vår är det många barn som ska göra sina första besök i skolan, inför skolstart i höst. I många kommuner glömmer man till att börja med bort att det finns barn som inte går i förskola, en del har hemmaomsorg och andra går i någon form av pedagogisk omsorg som familjedaghem eller flerfamiljsystem. Barn som går i förskola får självklart alltid en möjlighet att delta i introduktion inför skolstart. De barn som har annan omsorg glöms däremot ofta bort. Hur svårt kan det vara ute i kommunerna på barn- och utbildningsförvaltningarna att ta fram rutiner även för hemmabarn och barn i annan pedagogisk omsorg, så att även de kallas till introduktion inför förskoleklass. Alla skolor ska ha en likabehandlingsplan, så varför diskrimineras vissa barn?

Sedan får jag ta del av fler berättelser med andra problem som dyker upp i den ensidiga samhällsmodell vi skapat. En modell där man verkar utgå ifrån att alla lever likadant, har barn som är stöpta i exakt samma form, födda vid samma tid på året och som har exakt samma förutsättningar inför skolstarten. I verkligheten så är barn olika, födda vid olika tidpunkter på året, en del är för tidigt födda, andra har någon form av npf-diagnos, eller är inte redo att börja skolan av andra orsaker. Det behöver inte vara något mer dramatiskt än att barn har olika personligheter och mognar olika fort.

Men plötsligt har det blivit extremt svårt att utgå från det enskilda barnet och i samråd med föräldrarna vänta med skolstart för en del barn. Inga undantag får göras, inte ens om barnet är fött för tidigt. Alla ska börja skolan oavsett, i många kommuner. Det verkar som de ansvariga totalt saknar förmåga att förstå de framtida konsekvenserna av att inte ha en flexibilitet i skolsystemet längre. Ett system som självklart ska ha regler, men även undantag. Inkludering till varje pris är en annan sak som skapar problem. För en del barn fungerar en mindre grupp bättre och med kunskap om att barn är olika, blir det en självklarhet. Inte konstigt att vi har cirka 20 000 hemmasittare i det här landet. Barn som klappat igenom och inte klarar av att gå till skolan alls.

Och för de barn som klappar igenom finns sällan något stöd. Jag har genom mitt arbete i familjepolitiken och för barn, fått ta del av många berättelser där föräldrar kämpar för sina barn, utan att få gehör. Kortsiktigt kan det kanske verka som en kostnadseffektiv lösning att trycka in alla barn i samma mall, men långsiktigt ser vi vilket lidande som barnen drabbas av och vilka enorma kostnader det blir för samhället. Vi föräldrar måste kräva att kunskapen om vad små barn behöver, vad större barn behöver, vad ungdomar behöver – tas tillbaka.

Allt börjar i familjen med familjepolitiken. Det vi väljare kan göra är att markera mot de partier som inte ens tycker det är viktigt att ha en familjepolitik. En modell passar ju alla, eller hur? Så varför ens ha någon form av familjepolitik? Vi måste vända den negativa trenden och sätta press på partierna att ta fram en familjepolitik som bygger på fakta, inte på ideologiska idéer, eller vad som kortsiktigt är bäst för staten. Barn kräver långsiktighet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skola inte rätt för alla små barn

Skolföräldraupproret: ”Nedskärningarna trasar sönder barnen”

Inte föräldrars fel att barn blir hemmasittare